Bokmässan I

20170929_1237441179296357.jpg

En fantastisk dag går mot sitt slut, men har ännu lite tid att berätta…
Jag hade inte planerat dagen, utan det fick bli som det ville och den blev bättre än bra. Efter promenaden med vovven så bestämde jag mig för att ta mig ner till stan för att se vad som händer där. Vovven stannade hemma, så jag var hel fri och gå dit näsan pekade. Först blev det ECT:s tält på Heden där Katarina Wennstam berättade om sin bok Gänget.

20170929_133016791005298.jpg
Beundrar denna kvinna som kan konsten att berätta och debattera utan att trampa på tårna. Vi behöver mer Katarina Wennstam i samhället, inte minst av manligt kön, jag vi behöver bli mer MÄN som arbetar för jämställdhet…
Hon är en underbar människa att prata med…
Men jag är mycket besviken på ECT om valt att gå ifrån mässan. Ett bevis på att d främlingsfientligheten har lyckats med att splittra oss, är min tanke.

Sedan tog jag morgondagens biljett till bokmässan och ägnade några timmar där. Får köpa en ny i morgon.

Fick träffat Fina Mina Dennert och Kent Wisti i Jag är här-montern. och utbyta några ord med dem båda. Underbara människor som vågar stå för sina åsikter, fast på så vitt vida sätt. Personer som med en glimt men också allvar kan sätta fingret på splittringen i samhället.


Fortsatte min vandring genom lokalerna och då blev det nästa kramkalas när jag träffar på Kim M Kimselius.

20170929_1501141326452185.jpg
En härlig kvinna med äventyr i blick och nära till skratt…
Hon stod för dagens största överraskning, som kommer att bli hemlig lite till….

Därefter blev det promenad ner till Gustav Adolfs torg för manifestation för öppenhet och demokrati. När jag kommer ner till torget så kommer en man gåenedes rakt emot mig. Sträckte fram handen och hälsade Jonas Sjöstedt välkommen och han tackade stort…

Därefter ställde jag mig lyssna på fler talare, när Björn Sandmark, en Twitterkompis och VD för Göteborgs stadsteater klev upp på scen. Bara att lyssna och sedan smyga till området för att få en selfie med honom.

img_20170929_180149_043524617431.jpg

Bara inse att det spontana blir bäst! 😀

Snoppens värde 3,6 miljoner

8 mars
I dag är det Internationella kvinnodagen och jag ser att många säger grattis till kvinnan. Vad är det man gratulerar? Är det något att gratulera när kvinnorna tjänar mindre än männen, att en del kvinnor våldtas för att vissa män behöver visa sin makt…

Internationella kvinnodagen är till för att ge extra fokus på kvinnors situation i Sverige och världen, och det är absolut inget att gratulera för. Ett sätt är att vi alla ställer upp på att kvinnor skall bli jämställda.

Min lokalradio hade en fråga på sin Facebooksida:
8 mars är den internationella kvinnodagen. Vem är din kvinnliga förebild?
/Susanne & Tommy, Morgon i P4 Väst

Mitt svar blev: Förutom min mamma som lärt mig att visa respekt för andra människor, så är det Katarina Wennstam som verkligen kan ta debatten om dessa jämställdhetsfrågor utan att nedvärdera andra…
Hon får en att lyssna extra noga och inger stor respekt och stort förtroende…

Att man får tack och beundran från både radio P4 Väst och Katarina Wennstam är hedrande.

Jag har ju lyssnar på Katarinas alla ljudböcker på Storytel, just för att hon tar en sansad debatt och verkligen är inläst på området.Det beundrar jag verkligen, och hon gör det på ett sätt utan att skuldbelägga någon annan. Det är så debatter skall föras och ger resultat.  Att hon sedan också är min vän, gör inte saken sämre…

Jag har sökt på löneskillnaden mellan män och kvinnor i Sverige och det finns en olika mängd sätt att räkna, men har fastnat för följande jag hittade på Wikipedia:
Skillnaden i livsinkomst (som även förorsakas av olika mängd arbetad tid) är 25 % eller i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mellan en man och en kvinna i Sverige. Skillnader i livsinkomst får långtgående konsekvenser för äldre människors levnadsstandard.

Så min snopp är värd 3,6 miljoner, eller att jag tack vare min snopp är är det…
Känns långt ifrån OK, och att en del män sedan använder den rikedomen till att förnedra kvinnor är för mig ofattbart….

Vi behöver arbeta alla för mer jämställdhet både i Sverige och världen, det gynnar oss alla…

Tema: Efter misshandeln (TV4)

20160924_143010

Jag tillhör den grupp som mycket sällan eller nästan aldrig tittar på TV4. I går gick min vän Katarina Wennstam ut med ett inlägg på Facebook att hon tillsammans med ”Angelika” var med i Nyhetsmorgon med anledning av våldsutsatta kvinnor.

Detta är ett ämne som intresserar mig mycket, och om varför det sker i dagens samhälle.

Redan på 80-90-talet när jag körde buss blev jag uppmärksammad på att problemet fanns, även om jag då inte visste hur stor det var. På den tiden var jag även oerfaren om hur detta skulle bemötas.

Ett par åkte ofta buss med mig och mina kollegor och vi trodde alla att de var det perfekta paret med ett lyckligt äktenskap. En morgon berättar kollegan att mannen hastigt hade avlidit, och jag förfärades. Några timmar senare kommer kvinnan till min buss och skall åka med hem. När hon kliver ombord, så säger jag ”beklagar sorgen”, och hennes svar förvånade mig och reaktionen chockerade mig. Svaret: Ja så kan man ju också se det, innan hon bröt ihop inför mig och de andra passagerarna. Att i det läget prata vidare var inte aktuellt med så många öron, men hon åkte med ut till ändhållplatsen, där hon fick lätta sitt hjärta. Då förstod jag att äktenskapet var långt ifrån det perfekta. Hon var fjättrad vid mannen och hade inte ork att ta sig ur det helvete som deras förhållande var. Det var först när mannen avled som hon kunde ta tag i sitt liv och sin frihet.

En annan händelse som satt sig djupt i min själ är när jag på en raksträcka i tätorten kommer med bussen. Det är kväll, mörkt och gatubelysningen är tänd. Jag ser någon lättklädd man springandes på trottoaren. När jag kommer närmare ser jag att något blänker till i handen som jag uppfattar som en kniv. Några tiotalet meter framför springer en kvinna och mina reflexer i ryggmärgen reagerar direkt. Jag sår ett tvärstopp vid kvinnan, som säkert innebar obehag för det övriga passagerarna. Får upp dörren och kvinnan hoppar in och jag hinner stänga dörren och starta bussen innan jag hör hur han smäller till i bussen med knytnäven, eller något. Kvinnan var mycket chockad och andfådd och jag fick bara svar att han försökte döda henne.

Via radion kunde jag larma polisen som gick ut till korsningen utanför polisstationen där jag skulle lägga om linjen så att hon skulle få hjälp och stöd. Två poliser dök upp, en kvinnlig som hjälpte kvinnan och en manlig som åkte med mig, för att höra vad som hänt.

Vad som hände sedan har jag ingen aning om, men jag hoppas att detta löste sig på bästa sätt på alla sätt.

Detta är otroligt viktigt att vi uppmärksamma och alla måste vi ta vårt ansvar, inte minst vi män, måste säga att detta ALDRIG är OK.

Se inslaget från Nyhetsmorgon här och fundera på vad just du kan göra.
Det handlar inte om att ”män våldtar” utan det finns något annat som pågår inom personen.

Jag kommer att följa temat hela veckan och jag kommer att göra det jag kan för att bryta fördomar och annat som förblindar synen hos personer.

Jag saknar Charlotta Lugn

12745996_10153464691452404_113440605007883475_n
Foto: Ola Gäverth (lånad från hans Facebookflöde)

Den 25 februari lade Ola Gäverth upp ovanstående bild i sitt Instagram och Facebookflöde med följande text därtill:
Att det på Arlanda ligger högar av böcker av en vän (@katarinawennstam )gör mig stolt. Att min namn finns i alla dessa exemplar gör mig mallig. Att boken är grymt bra har oxå nåt med känsla att göra.

Jag blev nyfiken på boken, kollade upp om den fanns som ljudbok på Storytel, och den fanns där. Jag tecknade ett 14 dagars provabonnemang, tänkte att jag hinner nog på 14 dagar lyssna och sedan säga upp abonnemanget igen. För många år sedan lyssnade jag på ljudböcker när jag körde min tidningsrunda, men det var så länge sedan så jag hade rätt till nytt testabb. Jag lyssnade men märkte till min besvikelse att mitt huvud som vanligt inte hängde med. Jag hade sedan jag fått min panikångest haft svårt med koncentrationer på något under längre tid. Mitt jobb krävde mer av min uppmärksamhet och hade blivit stressigare, så att lyssna på ljudböcker på jobbet var knappast något alternativ.
Efter att Ola jobbade ett tag med nattradion på Vaken med P3 och P4, så hade det blivit min följeslagare på min runda genom natten. Men skam den som ger sig, jag försökte hitta nya möjligheter till att lyssna på boken och jag gav mig inte. Efter knappt en timmas lyssnade så hände något och boken startade om från början. Boken blev liggandes i mobilen några dagar och jag började om. Efter knappt en timma så hände samma sak igen, boken började om från början. Jag kontaktade Storytels support om problemet, och efter några dagar fick jag svar att radera boken och ladda hem på nytt. Då hade redan mina 14 dagar övergått till betalabonnemang, och jag kände ingen stress, ny hade jag en månad på mig. Jag lyssnade då och då, men var besviken på mig själv, mina tankar flög iväg och jag tappade koncentrationen som vanligt. Insåg att jag inte klarar av böcker längre.

Så en dag hände det där jag väntade på men aldrig vågade hoppas på, något hände och jag började lyssna mer intresserad  på vad som hände. Något fick upp mitt intresse och jag hittade nya tillfällen till att lyssna på boken, fast besluten att säga upp abonnemanget när boken var färdiglyssnad. Men jag lyssnade mer och mer intresserad och när boken var färdig kände jagen längtan till att lyssna mer på vad Katarina Wennstam hade för böcker.
Nästa bok, och blev glad när jag hörde att karaktärerna var kvar i boken, personer jag tyckte att jag kände, som blev vänner, personliga vänner till mig. Jag blandade hennes deckare med faktaböckerna om våldtäkter, och synen på kvinnors sexualitet och våra fördomar. När jag vid ett tillfälle lyssnade på ”Flickan och skulden” på min promenad med vovven, om hur en man förgripit sig på en kvinna med en varm lödkolv, så mådde jag dåligt blundade och snurrade ett varv på vägen. Kan något sådant verkligen hända i Sverige i dag? Berättaren fortsatte att berätta och jag blundade hårt, ville inte veta mer samtidigt som jag ville det. Helt plötsligt låg jag där i diket, med hörlurarna långt ifrån mig, en vovve som undrade vad jag sysslade med, och en rädsla för att jag, mobilen eller något annat gått sönder. Jag fick trösta vovven, samla mig efter chocken efter vad jag hört, men också att det tagit mig så hårt så jag ramlade i diket.

I dag i oktober, så känner jag en stor tomhet, det sista med Katarinas berättelser är färdiglyssnade på, inklusive hennes egen inläsning av ”Alla borde vara feminister”.
Jag känner en tomhet av att inte, just nu i alla fall, kunna få följa Charlotta Lugn, Madeleine Edwards och alla de andra personerna i hennes böcker. Skall jag hissa flaggan på halv stång, för jag känner nästan begravningsstämning inom mig, känns så trist.

Ovanstående inlägg som kommer från Katarinas Facebookflöde delade en annan vän, Robert Klåvus med orden: Lyssnade till Katarina Wennstam på bokmässan. Det kan jag nog rekommendera alla att göra, ta med er familjen och lyssna och diskutera efteråt. Har ni tonåringar, gör det absolut om ni har tjej eller kille. Det kan rent av vara en ögonöppnare eller så blir det en påminnelse, om det du själv sett som ung och även som vuxen.

Jag lyssnade också på flera seminarier med Katarina på bokmässan, och jag upplevd en stor samstämmighet med hennes ord. Jag kan bara hålla med Robert i hans ord ovan, LYSSNA!. Ta med hela familjen, sätt er sedan och diskutera vuxna och ungdomar vad hon verkligen vill säga, hur vi bygger ett bättre samhälle med respekt för varandra. Detta är väl spenderad tid, som kan ge en många tända ljus, hur våra fördomar sprids, hur samhället ser ut idag.
Glöm inte att fajten för en bättre värld börjar idag.

Tack Ola Gäverth, Katarina Wennstam och Robert Klåvus.

#Bokmässan 4 Katarina Wennstam mm

20160924_143327

Bokmässan fortsätter med stort intresse hos mig. Tack vare Robert Klåvus, fick jag möjlighet att besöka flera seminarier, vilket var mycket intressant. Ett av de mest intressanta seminarierna var när Anders De La Motte och Katarina Wennstam pratade om deras tidigare arbeten, och vilken roll de spelat i deras författarskap.

Anders har ju tidigare jobbat som polis, medan Katarina har erfarenhet av kriminalreporter på TV. Jag har ju lyssnat på en stor mängd böcker nu av Katarina och fångats av hennes ”research” inför hennes böcker, och där kommer ju Anders in och instämmer hur viktig det är. Anders håller sig mer till en fiktiv miljö, medan Katarina försöker hitta verkliga miljöer till sina romaner. Båda instämmer dock att dock i att det inte alltid går att hålla sig till verkligheten. Handlar det om ett mord, så är säkert runt fyrtio poliser inblandade, medan det i böckerna handlar om tre, fyra eller fem personer. Skulle jag som läsare behöva lära känna fyrtio poliser och komma ihåg dem alla, så skulle jag har fullt schåå att koncentrera mig på det och säkert glömma att lyssna vidare.

Men att lyssna på deras avspända samtal gav mig otroligt mycket i mina funderingar. Just detta med research, var något jag har tänkt på i Katarinas böcker. Så detta var en mycket stor upplevelse för mig.

Mitt andra seminarier blev med Katarina om hennes nya bok, ”Flickan och skammen”. Boken hade jag redan lyssnat på via Storytel och dragits med i den. Hon pratar om alla gamla fördomar som vi fortfarande bär med oss, fast vi lever på 2016-talet nu.
En del fördomar hade jag ingen aning om, andra själv hade jag själv och mina kinder blossade upp där jag satt i bilen. Men att vi män skall hålla käften i denna debatt, anser jag vara helt fel. Att det är män som våldtar är också en sådan gammal förlegad syn, där vi bygger på lögnen att män inte kan kontrollera sig själva. Skall vi får ordning på detta måste vi män också släppas in i debatten, och låta oss ta vår del av detta.

Andra personer jag fick prata med var bland annat Thomas Bodström som skrivit en bok om trippelmordet i Uddevalla. – Det är en utveckling i Sverige där unga killar tar till vapen och till och med döda varandra för allt mindre konflikter, och till och med gamla kompisar, säger Thomas Bodström.  – Så här såg det inte ut för tio eller femton år sedan.

Kent Wisti som med sina bilder gäckar stora delar av Sverige och politiker.

Janne Josefsson var också där…

Tack till er alla som gjorde min dag så fantastisk.

 

Svikaren av Katarina Wennstam

svikaren1
Jag vet inte vad som hänt, men för första gången på många, många år gjorde en bok mig så intresserad av att lyssna på den, så jag kunde inte låta bli. Drygt tio timmars lyssning avklarades på två dagar. Själv funderade på om det beror på Katarinas Wennstams skrivarkonst, Alexandra Rapaports uppläsning eller om det beror en gemensam vän mellan mig och författarinnan, Ola Gäverth, som gjorde det hela intressant.

Förlagets information om boken säger:
Det rör sig helt klart om hämnd. För att fotbollsspelaren Sebastian Lilja vänt sin egen klubb ryggen och skrivit på för konkurrenten. Omdömena är både hårda och hotfulla: Jävla Bajenfitta! Du ska dö! Du pissade på oss! Sebastian Lilja får sitt sista år i livet förstört av anonyma hot. Och en dag hittas han i sin egen lägenhet i en stor blodpöl.

Det ser ut att vara ett ganska enkelt fall att lösa förkriminalinspektör Charlotta Lugn. Det är naturligtvis en urspårad supporter som huggit kniven i Liljas kropp över sjuttio gånger. Och målsägarbiträdet Shirin Sundin, som kallas in för att företräda Liljas mor och far, får förklara för dem hur sport kan få människor att känna ett sådant oresonligt hat.

Det första spår som kommer in leder också mycket riktigt mot ett av de värsta rötäggen, som söker spänningen i upploppen kring matcherna och de organiserade masslagsmålen mellan olika firmor, än vad som händer på själva planen.

Men det är något som inte stämmer. Nya fakta kommer fram under utredningen som pekar i en helt annan riktning. Inte på en anonym våldsverkare utan någon som stått Sebastian Lilja nära. Väldigt nära.

Katarina Wennstams en skakande skildring av våld och intolerans i sportens värld. En sund själ i en död kropp.

Funderar vidare  varför boken fångade mitt intresse så otroligt så jag inte kunde slita mig.
Känner mig nog lika stolt och glad som Ola att han fått ett tack i boken och samtidigt haft ett avgörande del i densamma, men det är inte hela sanningen. Att Alexandra är en mycket duktig uppläsare råder inga som helst tvivel om, men…
Det avgörande för mig är nog Katarinas beskrivning av en händelse, ett skeende, där en människa, en grupp människor utsätts för förtryck, ett hat, som jag själv sett så många gånger under mitt liv. När jag själv tänker tillbaka på andra böcker, de få gånger de fångat mitt intresse på detta sätt, är när det har handlat om den lilla människan som blivit utsatt för något, utan egen förskyllan.

Boken fick fem stjärnor av fem möjliga av mig.

Tack Ola för att du svarade på mina frågor.