Tag Archive | hemvård

Omsorgens haveri

ID-10050297

Vart är den svenska sjukvården på väg???

Finns någon som kan/vill/vågar ta sitt ansvar?

En vårdcentral, sju tillsynsärenden på 6 månader. En sparkad verksamhetschef på den samma. Konflikter mellan ledning och personal. Bristande journalföring, brister i epikriser och remisser. Ingen användning av regionens gemensamma avvikeksehanteringssystem. Två medicinförgiftningar hos mor, där läkaren inte vill se sitt ansvar utan anser att det räcker med remiss till geriatrisk medicin med väntetid upp till 3 månader en sjuksköterska i hemvården som anser att vi kan vänta tills mors ordinarie läkare är på plats. Fick själv ordna in mor på akuten där hon blev inlagd för akut medicinförgiftning.

Mors SSK pratade med läkaren och han lovade att ordna remiss till geriatrisk medicin för överflyttning dit för medcininställning. I vänta på remissen så erbjuds vi kortidsboende för återhämtning av biståndshandläggaren. Ingen vårdplanering behövs då hon vet om ärendet.

Efter utskrivning till korttidsboende där ingen brydde sig undersöka vad som hänt, hon var dement. Vem har diagnistiserat mor som dement och vilka grunder. Varför informeras inte mor och vi närmaste anhöriga. Inget stöd i besked eller ev samtalsterapi.

Hon får inte vara med de andra, då hon blir orolig att vara med dem, eller hon får inte vara med de andra för andra blir oroliga av mor. Instängd i sin rullstol på rummet inkörd under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kaffe framför sig. En social människa som hamnar i en isoleringscell. Ingen träning för att kunna gå igen som hon kunde innan förgiftningen. Ingen smärtlindring för extrapyramidala biverkningar såsom parkinsonism, muskelstelhet och muskelsmärtor. Toalettbesök och mor fick panik, jag bad om smärtlindring, fick av vårdpersonal reda på att hon får vänta till i morgon då SSK är sjuk. Ingen brydde sig, hon var dement. SSK avvisade mina påståenden med att det vi behöver veta finns i journalerna, journaler som är felaktiga. Ingen kontroll av journaler och medicinlistor. Tänk då kunde detta ha upptäckts mycket tidigare. Mor hade kanske fått en kärleksfull omsorg och vård på boendet.
Ingen frågar oss i denna situation hur vi mår och speciellt min utvecklingsstörde bror hade säkert behövt ha hjälp med specialist och krissamtal. I stället tillsammans med förändringar på sin arbetsplats fick honom att gå i väggen. I tre månader låg han på magen i sängen med kudden över huvudet och så fort jag frågade någon fick jag till svar “jag är så rädd”. Han har mycket svårt att berätta om hur han mår och speciellt om känslor.

Vi skulle få prova två avdelningar för att se var mor trivdes bäst men stoppades av enhetschefen och vi fick gå på magkänsla. Jag kunde inte se den missvård mor utsattes för, min bror utsattes för. Inget stöd ingen hjälp och till slut tog jag tillsammans med övriga syskon och några utomstående beslutet att ta hem mor.

Vi satte igång med träning och mor kunde gå och vi levde ett underbart liv. Hemvården kopplades in för att jag skulle få stöd och hjälp i vården av mor. Mor fick livsgnistan tillbaka men ibland kom ångesten över henne, vad har hänt och varför bryr sig ingen. Fick hålla mor i handen och försöka förklara…

Mor fick åter ont i ryggen och ny medicin sattes in. Hjärtflimmer och hjärtsvikt och nytt akutbesök och inläggning. Samma som två år tidigare där jag fått kopia på från vårdcentralen på epikris men en saknad vårdinfo, som patientnämnden fick hjälpa mig att vårdcentralen hittade. NÄL skyllde på vårdcentralen, vårdcentralen skyllde på NÄL. Helt plötsligt saknas det som jag tidigare själv har sett. varför????…

Ny medicin ett morfinpreparat i plåsterform, lägsta styrka och bara ett halv sådant. Åter medicinförgiftad. Nu var hon så borta att vi räknade hennes liv i dagar. Började planera begravning, mors SSK ringde och förberedde mig att det snart troligen är slut, vilket jag redan förstod. Fick en ingivelse att ta bort plåstret och fick läkarens tillåtelse att göra. Mor började än en gång till piggna till och SSK föreslog att mor skulle komma till dagverksamhet. Detta trodde jag inte på då mor är rädd för andra personer och numera bara har förtroende för mig. Däremot har vi sjukgymnastik för att försöka återhämta något av den förlorade gångförmågan.

En enhetschef som ringer och anklagar mig för att missköta mediciner, mediciner som inte funkar. Mor måste ha lugnande för personalens skull, så de kan arbeta med mor. Enhetschefen anmäler oss och biståndshandläggaren kommer hit. Biståndshandläggaren ser en en dement person som behöver in på boende, vilket jag vägrar. Min åsikt är att mor åter en gång är förgiftad.

Varje dag är en kamp mellan mor och personal. Tre grupperingar som inte kan samarbeta inom gruppen som vill arbets på olika sätt. En läkare som vägrar skriva ut mediciner och istället hänvisar till enhetschefen att hon får arbeta med personalen istället. Det är hennes ansvar…

Här om dagen fick jag nog när en personal säger ”lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund”.

Varför ha 30 minuters omsorg när jag behöver sitta med mor i 2 timmar och trösta och lyssna på hennes frågor varför de inte bryr sig om henne.

Nu sköter jag mor och avstår den havererade omsorgen. Den omsorg jag idag ger mor sker med glädje och viskningar i mitt öra, jag älskar dig, tack för att du tar hand om mig.

Dusch sker med glädje i blicken och mor njuter av den.

Varför skall jag behöva lyssna på kampen mellan mor och personal när det kan ske på ett lugnt och njutbart sätt för oss alla?

Varför skall mor bli så psykiskt misshandlad när det finns alternativ?

Varför skall skall det behövas mediciner när ett lugnt och tryggt förhållningssätt hjälper så mycket mer?

Var är den personcentrerade omsorgen där individen är i centrum?

I dag är det minuter som räknas och det finns ingen tid till något kärleksfullt…

När ångesten sätter in som värst kommer hennes ord, jag är så djup deprimerad…
Varför bryr de sig inte vad jag tänker och tycker, varför behandlar de mig som skit, är hennes frågor….

Varför skall en 80-årig dam utsättas för detta?

Varför skall mediciner sättas in på mor för personalens skull?

Mor måste väl vara den som skall ges omsorg med kärlek!

Varför ges inte personalen rätt verktyg att ge mor omsorg på hennes villkor?

Mor kan fortfarande klä sig själv, men hemvården är så stressad så bara för att hinna så har de inte tid att vänta.

Varför inte ta vara på de funktioner som trots allt finns hos mor.

Idag vet jag inte längre om jag vill se hemvården här igen…
Jag vill inte se mor bli misshandlade av det som kallas omsorg.

Jag vill se mor få dö med ett leende på läpparna den dag det är dags.
Den dag jag tar farväl av mor, vill jag i mitt hjärta känna, jag har gjort allt för dig, kära mor!

I dag kan inte ens de olika läkare som behandlar/har behandlat mor enas om mor lider av demens eller kanske djup depression med minnesstörningar…

Hur kan man sätta en sådan diagnos utan att informera mor eller oss närmaste anhöriga?
På vilka grunder har en sådan diagnos satts?

Har utredningar gjorts utan att informera oss?

Hur länge skall mor behöva lida av havererad sjukvård och omsorg. Jag tänker inte längre titta på och se denna missvård som mor och och andra människor utsätts för…

Måttet är rågat!

 

Image courtesy of arztsamui at FreeDigitalPhotos.net

Hemtjänsten suger

ID-10092938

 

Först vill jag säga till de av er i hemtjänsten som lägger manken till och försöker göra det bästa för mor och för oss, ni är guld värda, tack för att ni finns, jag saknar ER!

Varför är det så svårt att förstå att två ensamstående söner vill bo med sin mor.

Efter en sjukdomshistoria för 20 år sedan så förändrades min syn på livet helt radikalt och jag valde att leva livet på mitt sätt för att må bra, vilket jag delvis även gör idag.

Mor och far hade ett stort hus som lätt kunde förändras till flera lägenheter och när far blev sjuk valde jag att flytta hit. Även om relationsstatus skulle ändras å finns inga problem att bo här.

Hemtjänsten fungerade så fint för honom, de kom hit gjorde sitt jobb och åkte.
Far fick lämna jordelivet när vi alla var samlade, det gick fort och för honom smärtfritt medan det för oss kom som en chock. Men för mig gick fort chocken över och jag känner en stor frid.

För mor var det värre, hon hamnade i en djup depression och jag fick stödja henne mycket. Men jag kunde ge henne trygghet och vi kunde ändå leva gott, fast det fanns depression. Vissa minnesstörningar uppstod och hon frågade ibland samma fråga flera gånger.

Hela tiden fick jag vara pådrivande att få undersökningar för minnet, och två minnestester som visar någon brist, men inte mer.

Tiden gick och jag kom ihåg hur fint det hade fungerat med hemtjänsten tillsammans med far.
Jag vile bara ha lite avlastning och stöd för mor, kunna göra sådant som var något annat och ville ge mor det bästa.

Vår fina vårdcentral blev mer och mer katastrof och jag bad hemsjukvården om hjälp då jag inte orkade sitta i de förbannade telefonköerna, tänkte de har andra vägar att gå.

Helt plötslig fick mor urinvägsinfektioner och dessa kan ju på en äldre människa göra att hon blir helt förbytt. Mediciner sattes in mot detta, mediciner som jag sedan ser att hon inte tålde.

Mor började protestera mot hemvården, hemvården pratad med sköterskan, sköterskan pratade med läkaren, läkaren tolkade detta på annat sätt än vad jag gjorde, mediciner sattes in med på dessa villkor och jag fick bara info om att nu skall hon ha denna medicin.

Jag accepterade då jag trodde på läkarvetenskapen och personalens kompetens.
Risperidon sattes in då inget fungerade, detta följdes inte upp mor blev sämre och sämre, jag trodde på läkarnas uppgifter att detta var vad som måste göras. En månad innan jag och hemvården tar in mor akut för förgiftning, så slutar all dokumentation om risperidon. Har fått regionens chefsläkares skriftliga kommentar på detta.

Vården och omsorgen fungerade inte då stora och viktiga delar i mors journaler fattades.
Tre månadeer tog det att få in i mors journaler att mor hade extrapyramidala biverkningar av medciner. Visserligen gick medicnerna fort ut ur kroppen, men muskelsmörtor, muskelstelhet, parkinsonism fanns troligen kvar i flera månader. Mor var rädd för personalen, protesterade och litade bara mer och mer på mig. Ingen insåg att mor hade ont, inget smärtstillande. Hon var fortfarande omtöcknad av medcin.

I dag när vi är utan hemvård, är mor mycket lungnare. Hon berättar när hon har ont och kan jag under dagen byta stolar mellan rullstol och våra vanliga stolar, så håller vi hennes rygg fri från smärta. Hemvården och dess chef vill ha mediciner till mor för att hon skall bli hanterbar för personalen – hon måste tänka på personalen. Men mor då, skall hon behöva ta mediciner som inte behövs, bara för att hemvårdens resureser inte räcker till????
Mor är så lugn och fin och vi har det så bra.

Halvtimmens hjälp på morgonen med gap och skrik har förbytts till skratt kramar och en vacker stund. Tiden som var efter, ibland uppemot två timmar av ångest, gråt och förtvivlan har bivit ren och skär kvalitetstid för oss. Frukost i lugn och ro, promenad med valpen och sedan lite träning för att stärka musklerna.

När mor sedan skall sova middag, så kan jag lägga henne och hon somnar själv i lugn och ro, utan att jag skall behöva sitta hos henne och trösta.
Jag är heller inte lika mentalt trött och själv behöva rensa huvudet, utan nu har jag energi till att ta itu med det som ligger efter.

Idag är det roligt att gå runt och damma och städa, och göra det lilla extra pyntandet som man vill ha i ett hem. Jag orkade inte det tidigare, efter hemvårdens besök, då var jag jag så psykiskt slut att jag bara satt ner och orkade inte lyft vare sig baken eller fingret.

För familjens bästa, så kommer nog inte hemvården hit på ett tag mer, utan ev för avlastning när JAG ser behov av det, inte efter schemat.

Hemvårdens hjälp kommer att stjälpa hela familjen om det fortsätter så här.
Skall jag sköta mor träning mellan varven, aktivering som kommunen inte klarar av, så kan jag lika gärna ta omsorgen också. Jag har mer ork och mental styrka utan dem än med dem. Jag har mer frihet och lust till att göra saker och inte att förglömma….

MOR ÄR LYCKLIG ATT FÅ BO MED SINA POJKAR SOM HON ÄLSKAR

Nu får det gå ett tag så här, så får vi se vad som händer. Är det demens mor har, så lär hon bli sämre och sämre. Är det depression med minnesstörningar, så bör det rimligtvis gå åt andra hållet….

 

 

Piller istället för god vård och omsorg

ID-100132917

Vi är nu inne i en kris igen med omsorgen.
Alla problem med mor började med när vi tog in omsorgen med hemvård mm.
När hemsjukvården kom in e

scalerade allt.

Mor var orolig när hemvården kom och ropade efter mig, det försöktes lösas med piller, lugnande i olika slag.
Dagpiller, nattpiller och vid behovspiller.
Till slut på bara några månader så kom det tnga artelleriet in, Mor blev förgiftad, och ännu mindre vetande än hon skull behöva vara.
Vad visste jag om medicin, jag litade på vården och omsorgen att de visste vad de gjorde och hade erfarenhet.

I dag är jag mycket klokare och förstår att rubriker som ibland dyker upp att piller används istället för att ge god omvårdnad är sann.

Visst god omvårdnad kostar pengar och piller är billiga. Lagarna som styr en människas behov är också ramlagar som säger att en människa skall ha skälig levandsstandard.

Jag personligen är övertygad om hennes demenssjukdom men den är inte värre än att hon förstår vad som händer.
Mor vill gärna känna närhet och vill kramas och ge en puss och ofta viskar hon i mitt öra ”jag älskar dig” och ”tack för att du tar hand om mig”.

I höstas när läkaren och SSK gjorde hembesök efter att mor blivit pigg igen, efter senaste förgiftningen så gjorde han bedömningen att det är verksamhetscheefen för hemvården som får ta ansvaret för att personalen känner sig trygg och säker, då problemet är där. Det är inga piller som skall till utan det handlar om god och säker omvårdnad.

Verksamhetschfen hara anklagat mig för att missköta mors mediciner detta efter att personalen sagt sina påpekanden.
Hon måste tänka på personalen, är hennes syn på saken.
Men personalen måste ju kunna må bättre om de får den tid som behövs för att ge rätt vård och omsorg.
Det är insatserna som är beviljade och INTE tid och insatserna är är standardiserade vilket innebär att det är så långt ifrån personcentrerad det kan komma.

Jag ser ju en annan bild än vad vårdpersonalen ser.
Jag ser en lugn och harmonisk mor som vill bo med sina pojkar, hon vill vara aktiv och följa med.
Hon vill till affären och handla, hon vill följa med på hundpromenader hon v ill hjälpa till med matlagning och städning mm.
HOn vill vara aktiv efter det förutsättningarna som behövs.Hon blir orolig när hemvårdspesonalen är här och ibland sitter den oron med i flera timmar och jag skall trösta och värma henne.

Hemvårdspersonalen ser oftast en person som verbalt anklagar dem för olika saker och protesterar ibland vägrar att göra som de vill på sina 30-40 minuter de har tillgodo för omvårdnaden. Frisören var här och mor somnade i stolen, mor njöt av fotvårdsspecialistens omsorg. Hon njuter vid träningen när sjukgymnasten är här och vill aktivt träna för att bli bättre.

Hon säger till mig och sjykgymasten att hemvårsper

sonalen inte lyssnar….
De bryr sig inte om vad hon känner och jag sitter som en åsna och vet inte vem jag skall tro på.

Chefen försöker övertala mig att mor behöver in på ett hem, dit hon inte vill och även vi barn i dagsläget inte vill att hon hamnar.
Alternativet för mor är och så drar hon med en låtsaskniv över halsen. Ibland förtydligas detta med att verbalt säga ”jag vill dö”.

Framför mig ser jag en dam från förra året där jag får hjälpa till med toabesök, promenader och aktivering i stället för att sitta fastlåst i rullstolen under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kallt kaffe framför sig.

En aktiv social människa som vill prata och umgås, även om man kanske säger fel saker ibland, blir till en fånge i en isoleringscell.

Ingen brydde sig vare sig om vad jag sade eller påpekade.

Isoleringscell är det vad som kallas skälig omvårdnad och levnadsvillko

r????

Både jag och bror besökte mor så gott som dagligen och fick ofta höra att vi behöver inte komma dit och mata henne, de ser till att mor får i sig den mat hon behöver.
Vi gick inte dit för att mata mor, vi gick dit av kärlek för att njuta av mors ömhet och kärlek. Vi gick dit för vi älskade mor och vi ville njuta av den person som för många år sedan födde oss och uppfostrade och lärde oss leva livet.

Varför skall mors ”tvingas” till ett hem som varken hon eller vi vill, ett hem som vill ge henne medicin (drogas?) henne för att kunna arbeta och ge henne omvårdnad.
Jag är medveten om att mor kommer att bli sämre och kräva mer omsorg, men då måste det vara efter mors behov av bästa vård och inte politiker som försöker att spara in ytterligare kronor och dra in på vård omsorg.

Är det bara jag och bror som vill se mor ha livskvalitet även som dement, är vi så unika i vårt land?

Image courtesy of Feelart at FreeDigitalPhotos.net

Genomförandeplansmöte

I dag hade vi genomförandeplansmöte. Det var initierat av mors sjukgymnast och mig.

Han har märk att mor inte litar på hemvårdspersonalen pga av att det är många och att alla arbetar på olika sätt.

Gymnastiken syftar till att ge mor tillbaka en del av rörligheten hon förlorade i samband med medicinförgiftningen april/maj 2012. Denna gymnastik skulle satts igång direkt på korttidsboendet dit mor kom för att återhämta sig efter förgiftningen.

Där fick hon ingen hjälp och en kort sammanfattning som jag skrev på Facebook kommer här:

När jag följer journalerna kom demens in i samband med sjukhusvistelsen vid förgiftningen av risperidon. Men allt elände började när jag bad om hjälp och önskade hemsjukvård. Och att jag ville ha hemsjukvård var beroende av att det var så in i helvete svårt att komma i kontakt med vårdcentralen.

När mor var på korttidsboende så var hon först på ”vanlig” avdelning. Vi blev lovade att under den månaden skulle hon få prova både det och demensavdelning. Av någon anledning stoppade enhetschefen detta utan att vi fick någon förklaring.

Det var ju först när jag tog hem mor på helgpermission som jag började förstå att något var fel. Mor fick sin smärtlindring och hon kunde gå. Vi gick hand i hand från bilen in på boendet in i hissen upp till våningen och in på avdelningen och hälsade på personalen. Ingen reagerade på det de såg eller vad jag sade. Nästa fredag var hon bunden i stolen när vi hämtade henne. Under veckan sätt hon oftast i sin stol inkörd till bordet och stolen låst. Hon fick vara där dels som personalen säger det att hennes rop och skrik störde andra patienter enl andra för att andra patienter blev störda av hennes rop och skrik. På helgen fick hon samma medicinering som jag blivit tillsagd och mor gick igen.

Inte ens den gången reagerade någon att mor KUNDE gå….
Ingen brydde sig.
Vi skrev kontrakt på en lägenhet på demensavdelningen och mor fick flytta hem medan jag fortsatte och undersöka allt. Vid vårdplaneringen sades det från kontaktpersonen att mor har blivit så mycket lugnare och tryggare. När jag läser mors journaler som jag till slut fick hem, hade sköterskan 3 dagar tidigare varit i kontakt med läkaren på vårdcentralen hur de skall göra med mor då hennes oro och rop och skrik blivit svårhanterlig.

De säger en sak till mig och i journalen står en annan sak….

Vi var hos mor i stort sett var dag och när mor sätt i fastlåst under bordet med en uppslagen tidning framför mig. Hon såg ut mot parkeringen och så fort hon såg mig hörde jag hennes skrika mitt namn. Pratade med sköterskan om mediciner och övrigt och hennes svar behöver vi veta något så kontaktar vi dig. Det var de orden som fick mig att gå i taket.

När jag sedan fick tag i MAS så uppdagades det alla journalister då hade jag redan gjort en anmälan till socialstyrelsen om medicinering och sedan kompletterat den med ett tillägg mot sköterskorna på boendet att mor inte fick smärtlindring. Sedan har jag så fort jag fått nya uppgifter lämnat de till socialstyrelsen.

Ingen har gett mig stöd men när jag till slut kunde ge uppgifter om att journalposter inte signerats/låsts inom 14 dagar då blev det fart på regionens tjänstemän. VGR-IT blev inkopplad verksamhetschefen blev omplacerad.

Men fortfarande har jag fler frågor än svar och nya frågor dyker upp hela tiden.

8 månader efter att mor blev intagen satte kommunen in sjukgymnastik för att reparera skadorna och detta efter att sjukgymnasten hade sett mor.

I o m att hemvårdspersonalen inte kan enas så var det tvunget med detta möte.

Nu hoppas jag att det blir ordning på mors vård och omsorg

Trygghet med hjälp av teknik

Vi i familjen övervakas av en dator (om nu vi skall använda ordet övervakning) dygnet runt.

Vi i familjen och på andra ställen i huset har vi sensorer som känner av olika status.
Var och en av oss kan ha tre olika status, sover (ligger i sängen), vaken (ligger inte i sängen) eller borta. För att bestämma vilken status vi har används olika metoder och systemet har ett inbyggt felkontroll.

Mor behöver en del tillsyns och hennes status kan bara ändras när jag är hemma/vaken alternativt när hemvården är här. I övriga fall larmas jag.

Datorn kallas Ingrid och har en synstetisk röst som berättar olika saker för oss.
När någon går och lägger oss, så berättar Ingrid om att någon har lagt sig, likaså när vi går upp, går ut mm.

Det finns då normalvärden för oss som är standard men som också bestäms av kalendern.
Skulle det nu vara så att jag sover, eller är borta och mor försvinner ur sängen så larmas jag.
Dessa larm ser olika ut beroende på var dag gör och befinner mig…
Är jag hemma/inne så berättar då Ingrid detta i klartext via högtalare i huset. Är jag INTE hemma, så skickar hon SMS till min mobil. Har ett specialprogram som reagerar på vissa ord i SMS:et och ger extralarm som skiljer sig från andra SMS. Ligger jag däremot i sängen och sover så startar en vibrator under kudden och väcker mig. Ingrid berättar också i klartext vad som verkar vara fel.

Jag kan också surfa via dator, mobil eller surfplatta till min dator för att kontrollera systemet och även den vägen styra systemet. Jag har ytterligare möjligheter att styra systemet som till exempel med hjälp av SMS och Skype, eller mail…

Jag kan också begära status via dessa vägar och kontrollera att allt är ok.

Våra mediciner kontrolleras också via givare och en halvtimma efter vi har gått upp så påminns vi om att ta våra mediciner om vi inte tagit dessa. Dessa påminnelser fortsätter därefter var 15:e minut tills vi tagit medicinen. Vi påminns också om händelser som skall ske, läkarbesök, hemvårdsbesök, sjukgymnastik och andra evenemang av intresse.

När det gäller bror, så finns det andra övervakningar. Arbetsdagar för honom får jag på liknande sätt information om han försovit sig, eller om han inte försvinner hemifrån inom rätt tidsintervall både från hemmet och jobbet. Taxin kan vara sen eller utebli, och jag får då information om detta.
Detta ger också honom en trygghet att inget fel inträffar. Taxin får heller under resan inte avvika allt för mycket från de normala vägarna. Skulle det ske så blir jag uppmärksammad på detta.

Tanken är ju att vi skall bli uppmärksammade på saker som avviker från det normala.

Mor har ytterligare bevakning i form av en kamera. Denna kamera är inte där för att någon skall titta på henne utan ett datorprogram kontrollerar mors rörelser i sängen och beräknar då hennes humör efter det. Mors humörsstatus beräknas då i fyra nivåer, lung, oro, ångest och kraftig ångest. Samtidigt skall enstaka stora rörelser inte ge något larm utan det är intensiteten på rörelserna beräknas. Beroende på de beräkningar som datorn gör kan sedan ligga till grund för ett larm till mig. Dessa larm ges också beroende på var jag befinner mig, på olika sätt.
Inga bilder sparas eller på andra sätt bearbetas mer än just under sekunden som det sker.

Kameran är också ett känsligt kapitel för hemtjänsten och de har alla möjlighet att stänga av den för sin trygghet.

Vill i det fallet även betona att det inte är någon kontroll av personalen och deras aktiviteter som sker utan det är just vår trygghet det handlar om.

Jag har också ställts inför frågan om jag kan tänka mig att dela information med hemvård mm.
Så länge det handlar om vår trygghet och frihet är svaret ja men vill deras chef använda det för kontroll när hemvården är här, så är svaret nej.
Däremot om det finns ett beslut på att personalen skall logga in på alla ställen, så kan jag tänka mig att bygga in det i vårt system. I det fallet så får det byggas på att det skall ske hos alla vårdtagare.

Nu har det hänt, det som inte får hända

Jag och Martin (sjukgymnasten, som mor vill klappa) brukar ge mor sin gymnastik två gånger i veckan.
Jag och Martin sköter ju detta då detta för att mor känner sig trygg med oss men också att vi inte vill utsätta personalen för problem.

Martin och jag brukar cykla med mor, vi tränar att mor skall ställa sig upp från hittade till stånde.

Mor älskar att träna med Martin, och jag frågade mor om hon inte är lite kär i Martin. Hon log blygt och svarade med tvekande ton, ja…

Det är så roligt att se mor och Martin då mor verkligen kämpar för att ta sig upp från det som drabbat henne.

I dag när vi cyklade skulle hon göra 10 varv till innan avslutade. Det blev 10, det blev 20, 30, 40 och sedan 50 innan hon lade av med ett leende över hela ansiktet. Jag älskar när hon visar den sidan.

Förra veckan var Martin sjuk, så vi ställde in träningen med Martin. Jag ger ju mor träning så mycket som möjligt för att stärka henne och vi tar alla tillfällen i akt för att hon skall få det.

När jag förflyttar mor så ställer får hon ställa sig upp genom att hålla i mina hörde. Sedan kan hon förflyttar benen så hon  kan sätta sig i rullstolen.

Både jag och Martin brukar informera om vad som är på gång till personalen.
De vet om att mor tränar med turner, en snurrade skiva för att snurra mor mellan säng och rullstol, då mor är mycket osäker på att ta dessa steg.

Några i personalen försökte förra veckan på eget initiativ använda turner vilket mor naturligtvis vägrade. Jag hade också sagt till att jag hjälper till med förflyttningen mellan säng och rullstol för att slippa utsätta någon part för något obehagligt…

Vi alla, MÅSTE göra det som är bäst för mor utan att utsätta oss själva för onödiga risker.

Jag märkte själv att mor var rädd för turner vid förflyttningen efter det och idag när vi skulle träna med turner så vägrade mor helt kategoriskt att ställa sig upp i den… 😦
Det blev i stället jag som fick agera turner och mor fick hålla mig i händerna och ställa sig upp, vilket hon klarade galant.

Martin märker samma som jag att det finns minst tre olika läger inom hemvården hur vi skall arbeta med mor…

Nu måste vi, jag och Martin och våra kontaktpersoner sätta oss ner och prata så vi kan arbeta efter samma målsättning allihop.

Det är även viktigt för min rygg att vi kan gå över till turner men samtidigt är det också viktigt att vi inte förstör det arbete som vi arbetat upp genom att ta egna beslut som innebär bakslag för hela projektet…