Satt igår kväll uppe i ekebacken som vi kallar området och tittade ut över nejden. Precis framför kameran har länsstyrelsen bestämt att det skall röjas upp, ja i stort sett har de bestämt vilka träd och buskar som skall bort, och vilka som skall vara kvar. Allt för att det skall se ut som det odlings och boskapslandskap som det en gång gjorde. Här skall också finnas betade djur för att hålla landskapet i stil med hur det var en gång.

Längre ner ser man den skira grönska nu som sticker upp när markerna blivit gödslade. Är det inte vackert, så säg?

Kommer själv ihåg när vi själva tog beslutet om att lägga ner vårt jordbruk pga lönsamhetsskäl. Inget lätt beslut att ta men det var nödvändigt då. Trots att vi inköpt markerna av granngården och utökat området så gick det inte att få lönsamhet i det hela. Grannen suckar och säger att trots allt arbete med att fixa stordrift, större maskiner mindre personal, så är lönsamheten sämre. Men ändå finns det något inom en som säger att man skall fortsätta, man skall tro på bättre tider. Som bonde har du ingen 8-timmars arbetsdag. Sova och jobba och med en förhoppning att du hinner äta emellanåt. Du kan inte bli sjuk, för det finns ingen ersättare som kan hoppa in. Du får ingen a-kassa om du tvingas lägga ner. Ibland kunde man få någon dags semester och då blev det oftast havet. Men man mådde bra och trivdes med det.

Mitt i allt detta har jag en saknad och vill tillbaka till denna tiden. Saknar mina kossor, som hade sina platser i ladugården, där det låg och stod i ett halvår, där det blev glada när man kom och klappade om dem och gav dem en kram. Ibland ropade de på en när de kände sig sällskapssjuka och man fick avbryta arbetet för att gå och prata med dem. Vilken kärlek! Sedan kom perioden och man skulle ta beslut om liv och död. Man skulle bestämma vilka som skulle slaktas, styckas och läggas ner i frysen. Jag var aldrig med på slakt och styckning men sedan tog jag vid igen. Men å andra sidan visste man vad man sedan stoppade i munnen. Riktigt kött utan antibiotika, djur uppfödda med kärlek och riktigt foder. När man sedan gick ut i hagen på sommaren och ropade på dem och de kom springandes för att att vara sociala med en, så långt från Facebook och Twitter man kan komma.

Tänker på ”kolle-kavven” som blev en besvärlig förlossning då det blev sätesbjudning. Men vi lyckades, men han hade legat så fel så på ena sidans benpar var han mer än kobent och på andra sidan var han hjulbent. Han kunde inte få någon balans och stå själv, utan jag fick hela tiden stötta och hjälpa honom när han skulle vara på benen. När han skulle dia sin mor, så tog jag mjölkpallen och satt mig på den och så fick han stå lutat mot min rygg så han kunde dia. Två dagar efter förlossningen fick modern kalvningsförlamning och dog inför mina ögon. Från den dagen blev jag mamma till kalven. Fick övergå till torrmjölk, ibland blandad med mjölk från en annan ko och lärde honom att dricka ur en hink. Det var inte lätt att lära sig, men genom att stoppa fingrarna i munnen på kalven och sedan ner i hinken med mjölk så lärde han sig snart. Då blev det jobb även på natten för att han skulle få sin mat. Men vilka vänner vi blev 🙂
Snart fick de gå ut och börja beta i hagarna och så även ”kolle-kavven” som gick med sina kompisar. Vilken bra rehabilitering jag gjorde när jag stöttade honom för att gå, och han kom igång bra trots allt och kunde gå ute tillsammans med de andra. Två gånger per dag skulle han ha sin mjölk och jag gick ut med hinken och ropade och han kom springandes i full galopp. När han sedan druckit upp mjölken skulle vi leka och buffas någon halvtimma och visa kärlek och respekt till varandra.

Oh vad jag saknar detta i bland, tom att kräla i skiten, ligga på mage i gödselrännan och spotta koskit låter idag underbart. Vilka tider….