Etikett: #blogg100

Våldtäkt är våldtäkt #blogg100

Den Av villacaliforniai Vardag2 kommentarer

våldtäkt

I dag kom en nyhet om att hovrätten gör en annan bedömning i ett fall där två män våldtagit en kvinna. Tingsrätten gjorde bedömningen att det var grov våldtäkt då det var två män och att det då skulle klassificeras som grov våldtäkt, med hovrätten bedömer det som våldtäkt inom normalgraden våldtäkt och därmed par automatik får en annan straffskala. Däremot är de dömda till den strängare delen inom straffskalan, då de anser att brottet är grovt.
Jag har inte gått ut med mina privata åsikter i ämnet men vissa personer tolkar det jag skriver på sitt eget sätt och och dömer mig efter det, troligen bara för att jag är man.

Jag har ingen juristutbildning men personligen ställer jag mig på Sven-Erik Alhems sida, där jag anser att det sänder ut fel signaler. Då männen enligt de jag läst har varit behjälpliga varandra i förberedelserna och att kvinnan varit påverkad av både alkohol och droger, så anser jag personligen att det är två män och att det är grovt.
Jag försöker liksom ledamöterna i nämnden se det ur bådas synvinkel och göra min bedömning utifrån det.

Jag är trött på att bli bedömd utifrån att jag är man och kräver att jag blir respekterad utifrån mina åsikter. Ingen kvinna skall behöva ängslas över att gå ut och känna sig rädda för att bli våldtagen. Ingen man skall heller behöva känna oro för att bli anklagat för att ha våldtagit någon. Där har vi alla ett ansvar, och vi män som inte våldtar, får också lida för att det finns de som gör detta.

Tydligen finns det utrymme i lagen till att göra dessa olika bedömningar och då är frågan vem skall vi påverka. Nämndemännen som arbetar inom det lagrum som finns eller politikerna. Jag anser att det är hos politikerna vi måste lobba för att täppa till denna lucka i lagen,om vi anser det vara fel. Det är trots allt politikerna som stiftar lagar.

Döm mig nu gärna efter de fakta ni vet och vad jag anser och inte pga att jag är man.

Länkar:

SVT:  Sänkt straff för dubbel våldtäkt
DN: Stefan Lisinski: Häpnadsväckande, men domen överklagas inte
SVD: Mårten Schultz: Förståelig ilska – men våldtäktsdomen är inte vansinnig

 

 

Människors värde #blogg100

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

tiggareHär om dagen läste jag en text från en person som ansåg att vi människor är olika mycket värda. Bl a så är väldtäktsmannen mindre värd än sitt offer eller att Hitler var mindre värd än Moder Theresa.

Vem är den som kan sätta ett värde på någon annan???
Det Hitler var skuld till, var fruktansvärt, och hade han inte tagit självmord så skulle han ju straffats ordentligt för sina gärningar, men människovärdet kan ingen ändra på.
Skall vi poängsätta människor efter ett normalvärde på 100. Tiggaren utanför butiken är bara värd 20% just för att hen tigger.
Anton Lundin Pettersson som gav sig på och dödade fler på skolan Kronan i Trollhättan, tokhyllades för sina gärningar inom vissa kretsar. Han är värd 150%, eller?
Partiledaren för vårt främlingsfientliga parti, är väldigt smart och värd 180%.

Anna Lindhs respektive Olof Palmes mördare, hur mycket är de värda, jämfört med sina offer? Hos någon/några var dessa mördade personer inte mycket värda, kanske mindre än tiggarens 20%.
Är man utvecklingsstörd, så är man värd 80%, homosexuell 70%, och jag som är kristen kanske bara 50%. Jättebra, vi kanske kan använda dessa människor till medicinska experiment igen, de är ju inte lika mycket värda. Nu råkar jag köra på en människa och mitt människovärde sjunker ytterligare. Blir rättegång, men jag har så lågt människovärde, att jag inte får någon försvarsadvokat, utan får klara mig själv, jag är ju ingenting värd. Vissa anser att muslimer har så lågt människovärde så man borde stå med kulspruta på Öresundsbron. Vilket människovärde har den som står med kulsprutan?

Människovärdet är alltid detsamma enligt mig, däremot kan gärningar värdesättas och ev straffas. Att människovärdet är lika för alla innebär inte att jam måste tycka om alla. Det finns människor jag gillar mer och andra jag gillar mindre, men trots det, de har samma människovärde.

Nagelsvamp hos inkaindianer #blogg100

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

wp-1457808478404.jpg

För några år sedan satt jag och tittade på ett program på kunskapskanalen om nagelsvamp hos Inka-indianerna. Skämt åsido, tror inte det har funnits något program som hade detta ämne, men jag tror att det säger en del om det program jag INTE tittade på, nämligen melodifestivalen. Om man bortser från förra året med MZW och Heroes, så var intresset för mellon helt djupfryst.

Första delen av första deltävlingen fick jag ju till mig utav misstag via radion, och då blev intresset något helt annat. Duktiga Carolina Norén blev för mig synonymt med ”blåbärsrisgrönt”, vilket var en beskrivning som Bengt Grajv, f-låt Bengt Grive, kunde använda för att beskriva bilder från konståkning. Sedan klev ”Vaken med P3 och P4”:s egen tangentbordsflicka, Ronnie Ritterland, in i ljudrummet, och gjorde sin röst hörbar, förutom skrivningarna på chatten. Och mina små pikar i tidigare blogginlägg om chatten, så blev den ordentligt påspädd och kändes som en stor familj.

wp-1457808413343.jpgÄven mellonörden Ola Gäverth:s mellotråd på Facebook blev ett tillhåll för mig. Han och hans vänner satte verkligen guldkant på tillvaron.

För mig och bror började melodifestivalen redan på måndag eftermiddag då vi vid middagen började prata om vad lördagens begivenhet skulle innehålla i mat och dryckesväg. Mot slutet av veckan blev det gemensam shopping, för mig och bror, och på lördagen arbetade vi gemensamt i köket för att förbereda allt inför sändning. En ny tradition var född.

Hela mellon blev ett familjenöje, som gjorde att jag och bror hittade nya gemensamma wp-1457808318020.jpgintressen, sådant vi inte hade sett hos varandra tidigare. Det roligaste var ju att se brors intresse växa fram, hur hans ögon glittrade, precis som ett barn på julafton. Att studera brors mimik, när han satte i tandpetarna med artisternas namn och vi såg hur konstverket växte fram, eller när han satt där med tandpetaren och justerade bokstäverna med Ola:s namn på PRINS-bakelsen. Ångrar verkligen att jag inte riggat mobilen så den kunde filmat det hela.

Ola-bakelsen fick bror äta upp, då han helt bestämt hur den skulle se ut och att han varit så noga med att den skulle vara perfekt. Han blev så otroligt glad, för han trodde vi skulle sända den express till Radio Stockholm.
Mellotårtan var precis lika fruktig och fin som radioprogramledarna.

Sveriges radio och dess medarbetare Carolina Norén, Ronnie Ritterland och Ola Gäverth (inkl hans vänner) . Ett stort tack till er alla, som betytt så mycket för mig och min bror under dessa veckor. Tack bror, för all den glädje du visat, dina glada tillrop, dina grimaser som du visat av glädje…

Vi älskar er alla! Kram och tack!

When dreams come true #blogg100

Den Av villacaliforniai Vardag4 kommentarer

when dreams come true

Jag befinner mig på den sidan i livet där döden är närmare än födelsen. Men det innebär inte att man behöver sluta drömma, vilket jag heller inte har gjort.

För drygt tio år sedan fick jag diabetes, vilket jag tycker var lit väl ungt, då det handlade om åldersdiabetes. Det var under den tiden som far tacklade av och fick mer och mer krämpor. och att jag fick mer och mer ansvar. Från början fungerade det med kost och motionsbehandling, och jag var otroligt glad att slippa en massa mediciner. Men tiden gick och till slut blev det mediciner också och jämt ett tänkande på vad jag stoppar i mig.

Det får jag äta och det får jag inte äta,och att äta lagom, och äta flera gånger…
Mycket att tänka på. Far gick bort 2009, men inte långt efter började mors krämpor komma. Återigen började nytt ansvar för mig och mediciner för diabetes sattes in. Fick blodtryckssänkande. betablockerare mediciner för kolesterolet mm. Mina dospåsar blev efterhand tjockare och tjockare och mer välfyllda. Jag blev en pillermänniska 😦

Mor gick bort för ca ett och ett halvt år sedan och nu hade jag nästan bara mig själv att tänka på. Nu var det dags att till hundra procent fokusera på mig självt och MITT välbefinnande. En liten dröm jag hade var att kunna minska på mediciner och en dröm var att kunna komma till en punkt där jag åter kunde behandla min diabetes med kost och motion. Jag skaffade aktivitetsarmband som håller koll på mina rörelser och steg.

I höstas, ca ett år efter mors frånfälle, så började min kropp krångla. Vi fick hastigt ta bort betablockeraren och minskade på blodtryckssänkande. När dessa mediciner gått ur kroppen hittades nya biverkningar och då fick vi även ta bort dessa.

Nu har jag gått på kontroller under fyra månader, både för hjärtat och kolesterolet. Nu väntade jag på besked om jag skulle få nya mediciner för kolesterolet eller inte.
Härom dagen ringde vårdcentralen och berättade att jag inte behövde nya hjärtmediciner och inte heller något nytt för kolesterolet. Jag var jätteglad att min nya livsstil sedan drygt ett år tillbaka gett resultat. Vänta säger sköterskan i telefonen…
Du måste också sluta med att ta din medicin för diabetes, förutom den långtidsverkande. Va, skriker jag…
Ja, säger hon…Du ligger på samma värden som en frisk människa nu!
Jag jublade och dansade som Panetoz i melodifestivalen. Det som var en dröm och som jag innerst inne trodde skulle förbli en dröm, var verklighet.

Nu börjar en ny fas igen, med att hålla stenhårt på vad jag äter och sedan dansa på mina promenader, men det tror jag kommer att gå som en dans.

When dreams come true

Jag vill gråta… #blogg100

Den Av villacaliforniai Vardag2 kommentarer

Ja, jag vill verkligen kunna får gråta, utan att få höra ”sabla fruntimmer”, karlar skall inte gråta.
Varför skall jag, bara för att jag är man, inte få visa glädje och sorg på detta sätt?

Oftast är det väl män som reagerar men även kvinnor.
Jag tycker nog att en tår, visar styrka, inte en svaghet.
I alla fall visar det att vi är människor…

Våga visa mer känslor…

Ovanstående är en del på mitt svar på det som ”Vaken med P3 och P4” ställde,  om vi blivit annorlunda behandlade om vi varit av motsatt kön.

Den internationella kvinnodagen instiftades 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Varje år i varje land skulle man på samma dag fira en kvinnodag under parollen: Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism.

Sedan 1978 finns 8 mars med som internationell kvinnodag på FN:s lista över högtidsdagar. I och med FN:s ”erkännande” kan man säga att den internationella kvinnodagen ändrades från att ha varit en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag, men hur man firar den varierar mycket mellan olika länder.

På många håll i Sverige och världen har dagen blivit ett sätt för män att fira kvinnan och visa sin kärlek till densamma. Jag vill istället fokusera på den ojämnställdhet som finns i samhället och som oftast drabbar kvinnor, men som även drabbar oss män.
Sverige har kommit långt i jämställdhetsarbetet, men det finns fortfarande en hel del att göra.  Ingen person skall behöva känna rädsla över att promenera på gatan med klump i halsen,med risk att bli våldförd.  Varken i Östersund, Indien eller någon annanstans i världen. Men oftast glöms det bort i debatten att det inte bara är kvinnor som blir våldtagna, utan även män. Att Stockholms län som första landsting öppnat en specialmottagning för våldtagna män,belyser bara att problemet finns och inte skall bagatelliseras.
Som man vill jag också kunna få gråta och visa känslor, utan att bli betraktad som svag och av kvinnligt kön. Jag vill kunna klä på mig en rosa dunjacka utan att behöva höra kvinnor och män viska bakom mig, ”där går en transvestit”.

Jag hoppas att vi en dag kan ta bort den internationella kvinnodagen, från listan över vad som skall uppmärksammas, och det den dagen vi har nått ett jämställt samhälle.

Så kvinnor, ni får ursäkta, ni lär inte få en blomma av mig varken nu eller i framtiden på denna dag, i alla fall inte av den anledningen.

För många år sedan på en arbetsplats hade jag en långhårig peruk i blondinstuk på mig. Varför och hur kan vi låta vara. Helt plötsligt kände jag en hand på min ena skinka och som klämde till med fingrarna. Jag vände mig snabbt om, och nu efteråt funderade jag på vem som blev mest chockad. Jag för att det var en av mina överordnade, eller min överordnad som fick se att det fanns en mörk mustasch på andra sidan den blonda peruken. Från den sekunden blev vår relation strikt arbetsrelaterad.

Använder bil, ej helikopter #blogg100

Den Av villacaliforniai Tidningsbud, VardagLämna en kommentar

20160307_033440

Nu är det dags igen 😦
De struntar i mig som tidningsbud och de struntar även i andra som vill ha tidningen.

Dåligt plogade vägar, vägar som inte blivit plogade, temperatur nära noll, brevlådor där de struntat i att skotta.

Börjar med ymnigt snöfall så det blir framkomlighetsproblem pga detta. Jag förstår att de under ett snöfall och speciellt nattetid att det sällan blir skottat innan jag skall ut med tidningarna. I går medan snöfallet pågick, så blev allt sent pga av detta. och i morse tillstötte även problem på tryckeriet så alla tidningar var sena.
Jag och kollegorna fick börja med att åka och dela ut det vi hade, dvs post och veckotidningar, medan vi väntade på nästa leverans.

Vissa småvägar var fint skottade, medan andra var helt oplogade. Det var som att köra tåg, man följde spåren. Drivor framför lådorna som jag inte kunde forcera med bilden, då den blöta snön nu var frusen. Skall jag kliva ut bilen och stoppa tidningar i lådan eller inte. Andra ställen blev bilen en stor resonanslåda när underredet skrapade i skarsnön.

Jag var hemma efter klockan 08, och hela min dag blev förstörd…
Delar ett tidigare inlägg om hur det kan vara på vägarna.

Denna jobbarvecka har inte varit rolig 😦
Börjar med ymnigt snöfall så det blir framkomlighetproblem pga detta. Sedan ett par dagars tö och snön omvandlas till slask, vägar som plogas på ytan men vattnet samlas i hjulspåren och nu svinkallt så allt fryser.

Sedan ett par dagars tö och snön omvandlas till slask, vägar som plogas på ytan men vattnet samlas i hjulspåren och nu svinkallt så allt fryser.

För vad dag som gått har det blivit halkigare och halkigare och gas och broms i tidningsbilen har fått hanteras med yttersta försiktighet.

I går hade ett par vägar blivit sandade då salt inte biter i denna köld. Vad händer, jo några tänker sommarväglag och blåser på och blåser bort sanden där den skall ligga. Jovisst håller jag tungan rätt i munnen så kan jag ligga långt åt sidan på grusvägen, nära diket så några hjul åtminstone kommer på sand, så går det kanske att köra… Men om sanden har missat någonstans vart tar jag vägen då? Med största sannolikhet så ligger jag där vackert på sidan i diket. Har absolut inte någon lust att tillbringa någon timma där i denna kölden. Visst, kan säkert läsa någon av de tidningar som ligger i bilen, men känns ändå inte så där kul. Låg hastighet, 20-30 ibland smygfart. Ibland provbromsar man för att känna på halkan, skall jag fortsätta eller låta bli… Vänder jag, om det går att vända då blir 5 hushåll utan tidning… Man tänker, hur smakar kaffet då…

Man fortsätter, man sänker hastigheten mera, tar tidning öppnar fönstret bromsar försiktigt för att stanna vid lådan då släpper allt grepp på bilen och man ser lådan passera bildörren med 2 cm och stannar 5 meter bortanför 😦
Man lägger in backen, försöker smyga och hoppas inte bilen kanar in i lådorna och förstör dem eller våra bilar. Ibland funkar det, ibland inte. Man går ur bilen lägger tidningen i lådan, sedan har man handflatan och skjuter bilen i sidled så den åtminstone hamnar på något gruskorn, så man kommer därifrån.

Nu kommer ett uppförslut och man försöker få upp lite fart så man kommer upp helskinnad. Det får ju inte vara mer än vad som behövs för att klara backen men även kunna få stopp om det behövs. Nerförslut och man tar ner hastigheten till ett minimum innan så man kryper nerför. Helt plötsligt släpper bakvagnen och strax efter framvagnen.

Man försöker bromsa, pumpa (ABS funkar ju inte om inga hjul rör sig) man styr, kanske någon reaktion. Man kanar från ena sidan till den andra, hastigheten ökar vad jag än gör. Man är glad åt den lilla rand med skarsnö som finns vid sidan och hoppas att det skall räcka för ge bilen fästa från att klara diket.

Man blir tröttare och tröttare, känner stressen för att det tar lång tid att köra och tidningarna blir sena. Du får ont i kroppen av att hela tiden behöva vara alert och spänner sig när bilen dansar balett över vägen.

Hur snäll skall man vara mot de som vill ha tidningen till frukost?

Man känner sig stolt och glad att alla fått sin tidning, trots försening och ingenting har hänt.  Kommer hem. lägger sig och hoppas att spänningarna i kroppen snart släpper. Somnar och sover dåligt, trött på dagen. Försöker sova innan jobbet.

Nästa morgon har folk ringt och klagat på sen tidning och undrar varför….

Go natt…

Jag är oduglig #blogg100

Den Av villacaliforniai Tidningsbud8 kommentarer

wp-1457344283772.jpg

Sitter nu på förmiddagen och dricker mitt morgonkaffe. Har petat i mig ett par Alvedon mot huvudvärken… Nej, nattens jobb var inget kul!
Upp till 25 cm snö på vissa ställen, temp som pendlade runt nollan.
Ibland is under snön, ibland bara slask. Backa några meter från lådorna och ta fart för att komma framåt igen…

Fram med isskrapan för att skrapa lådor, så jag såg att jag lade brev till rätt adressat.
Ett par vägar åkte jag inte in på, pga snö/halka.
I morgon förväntar jag mig flera reklamationer från dessa, som blev utan tidning.
Kanske en förnedrande skylt på någon låda hur djävla oduglig jag är, eller en anmälningsblankett till Stora Holms halkövningsbana…

I morgon vet jag svaret

Mellomeny, brors val #blogg100

Den Av villacaliforniai Vardag2 kommentarer

20160305_200436

I bland kan fel bli så oerhört rätt…
Som jag tidigare nämnt så har jag inte varit något större fan av melodifestivalen de senaste åren. Nej intresset har legat på minussidan, om jag skall var ärlig. Visst har TV:n varit påslagen med bild och ljud, mest för bror som inte ville missa detta. Och jag har ju snällt suttit med för sällskaps skull.

När det var första deltävlingen, så blev jag försenad och fick då höra rösterna i radion och verkligen fångade mitt intresse. Från att ha varit ett nödvändigt ont i min vardag har det nu gått till att vara en familjefest för mig och bror. Som en del vet, tänker ju inte bror på samma sätt som jag, efter vissa händelser i barndomen, men han är ändock min broder.

Denna gången fick han hela ansvaret till att fixa en mellomeny, viket ha gjorde med bravur. Han fick en summa pengar och promenerade stolt till dryckesmonopolet för att inhandla något för att skapa en drink, lämplig för kvällen. Han återkom med starkvara med limesmak. Vi ställde oss sedan utanför butiken och pratade om hur drinkarna brukar se ut bland annat på tysklandsfärjan.
Vi promenerade in i den stora livsmedelsbutiken och han fick visa vägen dit han tyckte vi skulle gå, och snart stod vi bland frukt och grön. Han hade ansvaret för mellomeny och vi diskuterade och jag gav honom stöd men han fick välja. Till slut blev det gröna citroner som jag berättade att de kallas för limefrukt. Och naturligtvis måste vi ju även ha sugrör så vi fick leka följa John i butiken så han kunde leta upp dem.

Nu skulle vi ju även ha något ätbart och han valde glass. Nu blev det åter följa John genom butiken för att leta upp det. Oh vad stolt jag blev när han valde vårt lokalproducerade märke. Vi diskuterade vidare om vi bara skulle äta glass rakt av, eller om vi skulle göra det till en fest. Fest, skulle det naturligtvis vara, enligt bror, så då blev diskussionen hur det hela skulle göras för att bli festligt. Naturligtvis skulle det vara grädde på, så det fick inköpas, men räcker det, frågade jag…
Efter en stunds funderande så skulle det blir både flaggor och paraplyer och inte minst en hyllning som inte gick av för hackor. Efter en stunds diskuterande så blev det P4 Mello som skulle stå på glassen.

Så igår, fick bror stå i köket och vara både bartender och fixa drinkar och fixa glassen.
Resultatet blev som på bilden ovan, och vet ni vad???

Jag känner mig JÄTTESTOLT över min bror, som fixade något så fint, en bror som tänker utanför ramarna, och inte är lika inskränkt som jag, i mitt tankesätt.

Tack mina fina vänner, radiopratarna i P4, och tack min fina vän Mellonörden på Facebook.
Ni har skapat en tradition hos oss, ni har gjort våra lördagskvällar att bli riktigt festliga, veckans höjdpunkt! Och det bästa av allt, bror är så lycklig!

Ett extra tack till er radiopratare som beskrev brors konstverk så fint. Bror växte en hel decimeter.

PS: Sidan är inte sponsrad av Bohlins glass men vi uppskattar dem för den goda smakens skull.

#blogg100

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

blogg100-logotype
I dag är det den första mars och en tradition tar vid. Nu är det äntligen dags för #blogg100 igen. Ser verkligen fram emot årets utgåva som är lite av jubileum, då detta event fyller fem år i år. Jag har varit med alla fem år även om jag de tre första var tvungen att ge upp, av olika själ. Förra året var det första år som jag gick i mål med 100 inlägg på 100 dagar.

Efter mors frånfälle så har jag gått över från att fokusera på vård/omsorg så mycket och mer fokuserat på mig och bror och vår vardag. Men jag tittar också på vår omvärld och försöker se den från våra ögon.

Alla våra partier brukar emellanåt få sig en känga, men jag är rädd för de på höger respektive vänsterkanten, då dessa ytterligheter har gjort att medlemmar i släkten har fått plikta med sina liv. Jag älskar mångfalden och är stolt över vårt land även om vissa saker i olika sociala medier förskräcker. Allt som sägs vid köksbordet i slutet sällskap kanske inte passar att deklarera öppet i dessa medier. Mycket av det hat som tidigare har funnits, sprids och synliggörs genom dessa. Samtidigt känner jag en stor kärlek till vad dessa medier har inneburit för mig i nya bekantskaper med personer jag inte visste fanns.

Så i år, ser jag mer än någonsin fram emot #blogg100 och jag önskar alla deltagare ett stort LYCKA TILL!