Etikett: #blogg100

Din bild av mig #blogg100

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

rape

Hur mycket vet du om mig och de mina?
Trots att jag är mycket öppen om olika saker IRL och via sociala medier så är det också mycket jag inte pratar om. Jag och min familj har ställt upp mycket för utsatta människor. Vi har ställt upp för de svagare och hos oss har kvinnor som behövt söka skydd från att ha levt i ett destruktivt förhållande fått skydd. En kvinna kom halv fyra på morgonen med en femårig dotter i ena handen och en häst i andra handen och vi lyckades härbärgera dem alla. Även andra kvinnor har vi gett skydd för att slippa bli slagna i förhållanden.

Under en längre tid hade vi en tysk flicka boendes hos oss för att ge henne en trygg återgång till ett normalt liv efter att hennes föräldrar dödats.

Vi har varit övervakare åt personer som hamnat i knarkträsket och arbetat tillsammans med myndigheter och fått dem fria från knarket. Bland annat två bröder som vi fick bort från det hemska livet. Tyvärr dödades dessa bröder i en trafikolycka orsakad av ett rattfyllos.

Måste man berätta om allt detta öppet och i sociala medier?
Själv är det första gången jag säger detta öppet…

För ett tag sedan fick jag kritik för att jag öppet inte tog ställning en en enskild fråga och ställde mig på kvinnans sida. Det är mycket sällan jag gör det i enskilda frågor, då jag vet för lite om det enskilda fallet. Oftast är det hänvisningar till kvällspressen som jag inte har så speciellt stort förtroende för. Jag har tagit avstånd från män som utnyttjat kvinnor, våldtäkt och knytnävar, men också tafsande, som man många gånger läser om. Hade jag sett det med egna ögon, så hade jag inte tvekat att ställa upp på tjejens sida och eventuellt vittnat om det behövts. Precis som jag stannar och hjälper till och ger första hjälpen vid olyckor, larmar blåljus, ger mina synpunkter och iakttagelser till polis och andra.

Måste jag sedan bevisa mina ståndpunkter i sociala medier, för att vara mänsklig?
Måste jag i varje enskilt fall ta avstånd från något för att ni skall tro på att jag inte anser att vissa beteende inte är OK?
Och nästa steg är om jag gör det, ser du det då?

 

Fredrik Wass har en intressant synpunkt i sin blogg på digital.di: Blogg: Så styr Facebook den svenska samhällsutvecklingen hur vi själva påverkar den världsbild vi vill ha.
Genom att vi klickar gillar mer på sådant som vi verkligen gillar, och numera även kan ge andra symboler till inlägg, så sorterar vi fram sådant vi vill se och bort sådant vi inte vill se. I o m att att dessa algoritmer inte bara styrs av bilder utan även av ord i mina inlägg.
Så även om jag själv försöker spegla en nyanserad bild av min verklighetsuppfattning, så är det inte säkert att du som följare ser det.

Jag får kritik för att du inte har sett detta, för att du har valt att välja att klicka gilla på sådant du gillar och avstår från sådant du inte gillar. Du kanske inte har sett vad jag sagt i en viss fråga, då det blivit bortsorterat/nervärderad av Facebook tack vare/på grund av dina egna val. Så den bild du ser av mig kanske inte stämmer med den bild jag försöker ge av mig.

Tyvärr finns det ingen transparens i dessa algoritmer och det styr din verklighetsuppfattning av mig, som kan gå stick i stäv med med min uppfattning. Med de personer jag ser har bra åsikter, väljer jag själv att föra högra upp i mitt flöde jämfört med de som jag anser inte har samma ”bra” åsikter.

Men det innebär inte att jag ser allt vad mina vänner skriver.

Så i extrema fall kan ju även ju de från yttersta kanten i ena läget i ditt flöde tolkas som från den yttersta kanten i andra lägret.

Jag väljer ju att följa mitt FB-flöde efter senaste och inte efter standard som säger populära inlägg. Jag vet att det finns krafter i samhället som med utomparlamentariska krafter försöker utnyttja dessa system och algoritmer och göra vissa inlägg mer populära än andra. Då hamnar ju dessa högre upp i mitt flöde. De personer jag litar mer på i min vänkrets på Facebook har jag också markerat att de skall visas högre upp i mitt flöde än standard. Men inga alternativ ger ju en garanti för att det jag ser verkligen speglar samhället av i dag och ger en nyanserad bild. Sedan länge är kvällstidningarna helt blockerade på FB, just för att jag skall slippa bli påverkad av utomparlamentariska åsikter.

Jag försöker bygga mina åsikter på fakta och försöker dubbelkolla så mycket som möjligt

Så gillar du mycket högerpropaganda respektive vänsterpropaganda, så är det ju vad du kommer att se på Facebook, inte mångfalden i verkligheten.

 

Ingen tråkig föreläsning #blogg100

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

Hittade denna föreläsning på Youtube här om dagen.
Jag minns själv alla föreläsningar man varit på…
Ett intressant ämne och en föreläsare som inte kan få fram budskapet och prata sönder alltihop, känns inte kul, men så finns motsatsen, en föreläsare som förstår vidden av att engagera åhörarna.

Döm själva var denna föreläsning hamnar…

 

Underbara @kikkidee #blogg100

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

20160408_215843

Oh, vad jag längtade…. Hade sedan länge förberett mig inför denna första date, med kvinnan. Känslorna svallade och tiden ville inte gå tillräckligt snabbt inför första mötet. Svårt att låta bli att tänka på henne, men i går skulle det bli av, att äntligen få träffa henne. Hade i god tid gjort mig vacker inför mötet och klockan 19,30 skulle det ske.
Hon kommer rakt emot mig sträcker upp sina händer och jag svara på samma sätt och ljuv musik uppstod. Hon tittar på mig, börjar vagga på höfterna, började sjunga Wagon wheels, och konserten med Kikki Danielsson, postcard from a painted lady, var i full gång.

Denna kvinna har varit min favorit sedan Wizex-tiden, och min morbror köpte alltid hennes skivor när de kom ut. Sedan kom han med skivan direkt till mig så jag skulle spela över till kassettband, för han ville inte att skivorna skulle repas. Så varenda skiva med henne har jag i min samling.

Efter första låten så frågade hon mig och alla andra i publiken om vi visste hur hon mådde… Hon och resten av bandet  hade haft fullt upp med att resa så ingen hade köpa någon tidning, så det visste inget. Gillar den sortens humor 🙂
Låt efter låt spelades, det mesta från senaste skivan, dvs mycket country, vilket jag gillar skarpt. Det är mycket mig i det…
Mellan låtarna var det mycket snack och hon höll igång på ett suveränt sätt. Säkert var mycket inrepeterat men inte mer än att gick att svara på publikens rop och kommentarer på ett sätt som bara Kikki kan! Så humorn fanns med hela tiden där på scenen.
Publiken var med på ett härligt sätt och det var mycket handklapp under låtarna, och bussvisslingar och kärlek, kärlek och åter kärlek.

Själv  var jag besviken att jag hade bokat en plats i mitten, utan möjlighet att komma från, annars hade jag ställt mig upp där och dansat och klappat mina händer. Men jag fick med mig publiken ett par gånger genom att ställa mig upp tillsammans med mig i applåderna.

Hon han även med ett par gamla godingar som Papaya Coconut och kvällen avslutades med vad hon kände inför mötet med mig… Hon sade ”Du ger mig bra vibrationer” och jag fylldes av ännu mera kärlek. Men efter det så försvann hon igen, och det kändes så tomt inom mig. Men jag ställde mig upp igen, klappade händerna och stampade med fötterna i golvet, och ytterligare 200 personer kom till min hjälp, och den vackra kvinnan med rösten kom åter. Då kom hennes senaste hitframförande ”The Ballad Of Lucy Jordan”, bara så vacker och njutbar…

Ytterligare två låtar kom innan vi tillsammans med Kikki stod upp och sjöng och joddlade till Cowboy Yoddle.

Efter konserten så satt Kikki i vestibulen och signerade skivor mm och pratade med publiken. Vi skall heller inte glömma av Sören ”Sulo” Karlsson, som var med i bandet och fick framföra en av sina låtar, liksom Idde Schultz som framförde Fiskarna i haven.

Tack @kikkidee och alla andra för en fantastisk kväll..

 

Cellförändringar #blogg100

Den Av villacaliforniai Vardag3 kommentarer

wpid-dsc_1453.jpg

Här om dagen satt jag och gick igenom lite bloggar om vad andra hade skrivit om. I flödet hittade jag en med bara namnet cellförändringar, precis som jag kallar mitt inlägg. Ordet har jag hört många gånger och inte reagerat så värst mycket på men denna gång var det helt annorlunda. Jag läste om hennes historia och om hur hon på en rutinkontroll för cellprover blivit kontaktad då de upptäckt cellförändringar och att hon nu skulle opereras. De hade upptäckt detta i tidigt stadium så utsikterna var mycket goda.

Helt plötsligt sitter jag där med mina egna minnen just med ordet cellförändringar och vad som hände i början av 90-talet. Det var när min panikångest just brutit ut och jag mådde mycket dåligt utav flera olika symtom. Jag kände något i halsen som inte kändes normalt, så jag hade beställt tid på vårdcentralen. Läkaren känner mig mycket på halsen, tittar mig långt bak i strupen, in med verktyg och skrapar och jag kommer än i håg kväljningskänslorna jag fick… Usch vilken upplevelse…
Läkaren informerar mig om att jag har cellförändringar i halsen och jag kände mig inte glad. Bedrövad åkte jag hem och tårarna rann…
Först att må psykiskt dåligt och sedan få cancerbesked och ännu mera varför ingen riktigt talade om för mig vad cancer i strupen/halsen innebar. Visst var det ett akutbesök, så jag väntade mig mer information på något annat sätt. Tiden gick och inget hände.

En kväll när allt kändes för hemsk, och jag kände ju hur det förändrades i halsen, så jag åkte akut till akuten på sjukhuset för detta. För dem blev jag ju inte prio ett, så det blev lång väntan denna jobbiga natt för dem. Till slut var det min tur och samma procedur som på vårdcentralen. Jag hade cellförändringar i halsen. Läkaren skrev en remiss till vårdcentralen för vidare utredning. Vårdcentralen hade ju redan kollat upp mig angående detta, så det var ingen brådska där heller.

Jag mådde sämre och sämre, först min panikångest och alla tillhörande följdverkningar och sedan min cancer i halsen och varför brydde sig ingen???

Till slut var mitt tålamod slut och jag ringer vårdcentralen och undrar när de skall ta hand om min cancer… Naturligtvis blev sköterskan mycket oroad över min gråt i telefon och bad att få återkomma så snart hon prata med sina kollegor, vilket ev kunde dröja till nästa dag.

Dagen efter ringer hon upp och jag har fått tid hos min ordinarie läkare kommande vecka.
Nu kändes det genast bättre och jag såg fram emot att nu blir det operation och behandling.

Dagen kommer när jag skall få min dödsdom och jag sitter där i vårdcentralens väntrum och blir på utsatt tid inropad till doktorn. Han tittar på mig och frågar hur jag mår och jag berättar sanningsenligt att det är inte bra, panikångest mm plus detta cancerbesked och ingen verkar ta det på allvar. Han frågar mig om ingen har berättat för mig vad det handlar om. Nej sade jag, jag har väntat på att behandlingar skall starta.
Han frågar vidare om jag brukar titta på förändringarna i halsen. Nej, jag visste inte att jag kunde se dem, svarade jag. Jodå, det syns väl om man tittar  rätt vinkel, fortsatte han. Vi ställde oss framför spegeln och jag fick själv se dessa förändringar. Han berättade vidare att dessa förändringar var helt godartade och absolut inget att oroa sig för och att jag kunde känna mig helt trygga att det inte är cancer.
Han berättade att det jag hade fått i halsen, om det hade hänt utanpå kroppen, så hade det kallats vårta. En vanlig vårta, som kommer att försvinna av sig självt.

Jag satte likhetstecken mellan cellförändringar och cancer, utan att någon hade nämnt cancer. Tänk om första läkaren hade gett sig lite tid för att förklara allt för mig, så hade mycket oro och ångest kunnat besparas mig, vilket han höll med om…

Så tänk på att, ta inget för givet, har du frågor, så ställ dem. Det är viktigt så att du förstår vad det handlar om. I kvinnas fall här ovan upptäcktes allt i tid och för mig var det aldrig någon fara. Men det saknades information till mig vad det handlade om, och gav mig mardrömmar, som jag säkert hade sluppit under de senaste månaderna.

När livet vänder #5 #blogg100

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

när livet vänder

Onsdagen har passerat och än en gång har fina Anja Kontor levererat ett fantastiskt program i sin serie När livet vänder. Denna gång var Admir huvudperson som fick berätta sin historia.

Admir, som då var 17 år överlevde folkmordet i Srebrenica. Massakern anses allmänt vara den grövsta krigsförbrytelsen som ägt rum i Europa sedan andra världskriget. Omkring 8000 människor dog under dessa dagar, främst då muslimska pojkar och män.

Admir tvingades att göra ett hemsk val, men ett val som troligen var det som räddade hans liv. Både lillebror och fadern fick sätta livet till och förra året fick han möjlighet att identifiera sin far, som hade hittats i en massgrav. Han blev rekommenderad att inte identifiera faderns kvarlevor, som bara bestod av benrester. Men han gjorde det och fick äntligen ett slut på detta lidande om att inte veta vad som hänt dessa personer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Kyrkogården Glinna, Polen, där några av mina egna släktingar ligger begravda. Här är över 20000 personer begravda.

Admir kunde med stor eftertänksamhet berätta hela historien för Anja, som med sitt genuina intresse lyssnade. Historien grep tag i en och när de visade krigskyrkogården, så flashade mina egna bilder från liknande kyrkogård i Polen där jag själv har mina släktingar från andra världskriget, även om jag inte vet var. De bilder som visades därifrån var mycket starka men jag upplevde Admir som mycket stark. Minns själv när jag promenerade på kyrkogården hur andäktigt jag gick där, just för att inte störa de döda i sin ro.

Admir bor nu i Sverige och prioriteringarna han har är 1. familjen, 2. hälsan, 3. jobbet.
Jag har precis samma prioriteringar, så jag förstår dig mycket väl.

Min första tanke om programmet blev: ”krig är ett HELVETE, och ändå kan vi inte leva i fred på vår jord”.
Tack Admir för att du berättade din historia!

 

Jordskred #blogg100

Den Av villacaliforniai Vardag2 kommentarer

20160402_093640

När hösten känns som mörkast och gråast och snart övergår i vinter, så hoppas jag att det blir lätt att övervintra. Visst vi har en del helger som lättar upp vintermörkret och när vintersolståndet inträffat brukar jag alltid tänka att nu går vi mot ljusare tider. När sedan våren kommer älskar jag att gå runt i naturen och leta vårtecken. Inte har det varit mycket sol de senaste dagarna men det har varit milt och skönt trots allt.

Efter vår vanliga långlånga promenad så lämnade jag de gamla invanda  vägarna och vågade mig ut på åkrar och ängar och kunde gå i kostigar i stället. Ett ställe som intresserat mig länge är en plats i våra dalar där ett jordskred inträffade för inte så länge sedan. Småskred inträffar nästan veckovis, men oftast inte så att man bryr sig. Nu var detta ett mycket större skred som om det inträffad vid bebyggelse hade kunna ge allvarliga konsekvenser. Nedan delar jag med mig av lite bilder på hur marken förflyttat sig och rasat ner mot bäcken som sedan dämts upp för att sedan gräva sig igenom skredområdet igen. Hur alla träd som står i skredområdet lutar efter förflyttelsen. Hur marken på vissa ställen blivit ett böljande hav av gräs.

Visst är det skrämmande vilka krafter naturen har…

Kan man förlåta alla #blogg100

Den Av villacaliforniai Vardag11 kommentarer

förlåt

Kan man förlåta alla människor om de varit orättfädiga mot en? Är det något att sträva efter att i alla lägen säga och be om förlåtelse?

Spontant skulle jag nog säga ja, men så börjar jag att tänka efter och då blir nog svaret nej.
Fader Tomas tog upp i sin blogg detta med att kunna förlåta efter att vi båda lyssnat till Brigitta Klassons berättelse från andra världskriget. ”Som hon såg det var övergreppen i lägret oförlåtliga, och det stod hon fast vid även om hon med åren förstått alltmer om varför människor handlar som de gör.”

Jag tänker på den person som med sitt sätt fick mig att utveckla min panikångest. Jag försökte hålla god min länge och accepterade förklaringarna personen gav. Men till slut var allt ett faktum, jag brakade igenom allt vad och orkade inte längre med livet som det var. För mig blev det lidande och självmordsförsök och nu är jag ju delvis sjukpensionär för det. Detta kommer ju att påverka mig för resten av mitt liv 😦

Under många många år var ju min tanke ”må personen brinna i helvetet”, samtidigt som jag försökte få hjälp av sjukvården, som jag fortfarande anser svek mig.
I dag har jag lite mer acceptans för det som händer och orkar leva med det, men förlåt… Nej. Ser jag personen på stan eller någon annanstans, vänder jag och gör därifrån med med bultande hjärta och ångest. Jag skulle aldrig låta personen komma så nära mig, så att det ens fanns möjlighet till ett förlåt.

Jag tänker på mina släktingar som ville göra gällande att mor var krigsskadad. Även där höll vi oss i från varandra under många måga år, men vi försökte däremellan umgås som den släkt vi var. Men det fungerade bara några år tills vi var tillbaka i ovänskap.
När dessa släktingar lämnade jordelivet för att vandra vidare, var vi fortfarande inte vänner. Vi var inte inbjudna till begravning och även om vi skulle varit, så hade vi nog ändå inte gått. Sista gången jag hade kontakt med den ene av dem, så gjorde jag klart för den att den dagen personen är borta, så kommer jag att pinka på dennes gravsten. Ett halvår efter personens bortgång åkte jag dit med en blomma och lade där ett kort med texten ”Vila i frid! Jag skall inte…. /B….”. Jag gjorde det nog mest för personens efterlevande som skulle kunna fortsätta leva i trygghet, fast vi inte ens umgås med dem heller. Men något förlåt har det aldrig blivit, varken före eller efter bortgången.

Tänker på mina grannar som med sina rasistiska uttalanden ansåg att utlänningar skulle ut ut landet. För mig gällde det även mor, och indirekt jag som inte borde finnas till…

Måste vi sträva efter förlåtelse?
Tänker på den personen som fick mig att bli sjuk. Så här i efterhand så kanske det hade varit bättre att strunta i alla goda råd och lämna allt mycket tidigare och brutit allt. Kanske jag var insnärjd på samma sätt som Paulina i senaste avsnittet av ”När livet vänder” och att någon annan tog kontrollen över mig. Kanske jag är liksom de kvinnor (och män) som lever i destruktiva förhållanden och inte kan ta mig därifrån…
Jag har inga blåmärken på kroppen, men jag har fullt med ärr i själen.

Oavsett om vi har en tro eller inte, måste vi sträva efter att i alla lägen säga förlåt?

Brandskadad bensin billigt #blogg100

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

hedin

JIPPI!!!!!!

Efter nattens brand på en bilfirma i Uddevalla, där två lastbilar och en buss totalförstördes, fick jag nu ett meddelande från mitt bensinbolag. Då bensin mm troligen har blivit brandskadat så kommer de under dagen att sälja ut bensin, diesel och E85 för 5:- litern. Gäller dock ej naturgas då dessa tankar ligger över jord.

Alla underjordiska tankar måste tömmas innan sanering av området kan göras, då det annars finns risk för att bränslet blir totalförstört av andra vätskor.

Så i eftermiddag blir det Uddevalla och att tanka bilen full och samtidigt hämta bror på jobbet. Två flugor på smällen, så att säga.

I kväll blir det sedan puben för lite god mat och några öl, för att fira. Och i morgon är vi båda lediga. Bättre inledning på helgen kan det knappas bli…

När livet vänder #4 #blogg100

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

när livet vänder

Än en gång har SVT och med Anja Kontor i spetsen levererat ett starkt avsnitt av ”När livet vänder”. Som vanligt hade jag förberett mig för ämnet för att orka titta på detta, och det speciellt efter att varit på föreläsning tidigare under veckan där kvinnor under WWII systematisk våldtogs för att förövaren skulle visa sin makt. Ganska snart förstod jag detta kommer ge en helt ny dimension till det jag visste om denna onda gärning. Paulina som var kvällens huvudperson, berättade hur hon utsattes för detta hemska förnedrande, i tron att detta var kärlek.

Att leva i ett destruktivt förhållande inne bär ju oftast att den ena parten, oftast mannen, tar kontroll över den andra partens handlande och tänkande. Denna nedbrytningsprocess tar oftast lång tid. I detta fall fanns även aspekten ”snabba cash”.  I brist på erfarenhet och fylld av kärlek och tillit, är det lätt att tro att detta är ”normalt”, tills man en dag förstår att något inte stämmer. Här gick ”övertagandet” så oerhört snabbt men ändå fanns tankarna hos offret att det hen som det är fel på. Detta chockade mig att de kunde gå så snabbt att få kontroll över någon annan människa.

Sex får aldrig vara en handelsvara mer än i några få undantag, och båda parter måste måste ju vara med på det. Tyvärr är det ju också så väldigt svårbedömt, då det ofta står ord mot ord. Jag såg här i samhället när teknikerna kröp på knä på platsen för att hitta bevis, till kvinnans fördel, förutom de som sjukhuset konstaterade.

Är glad att Paulina klarade av hela vägen tills gärningsmannen blev dömd. Jag hoppas att andra utsatta får stöd av detta, för sådant är inte OK i dagens samhälle.

Tack till alla inblandade för att vi fick ta del av detta.

Vad lär vi våra barn? #blogg100

Den Av villacaliforniai Vardag1 kommentar

Linnea Nordqvist har dömt innebandymatcher på ungdomsnivå. Men nu slutar hon. I ett mycket uppmärksammat Facebookinlägg skriver hon om sitt beslut – och om hur ungdomsidrotten faller sönder på grund av de vuxnas omogna uppträdande.

På Facebook skriver hon så här:

Angående händelser under ungdomscup i Göteborg förra helgen;

Under en fotbollstunering för barn förra veckan blev flertalet unga domare verbalt trakasserade av ledare och föräldrar. Bland dom en femtonårig flicka, som bland annat fick höra “domarjävel”, “sämsta domaren jag sett” och “jävla fitta”. Det uppgavs i efterhand att ledare i flera lag under turneringen hade skrikit åt domaren att hon var värdelös, seg och borde sluta döma. Motivationen till detta var från ledarhållet tydligen att det var slutspel. För självklart är det helt ok att trakassera en ung flicka, för det är ju trots allt tävling? Till slut fick flickan nog och lämnade planen och även turneringen. Detta var hon inte ensam om.

Det fascinerande är att folk blir så fruktansvärt upprörda och förbluffade över incidenten. Som om det är en engångshändelse, något utöver det ordinära inom barn och ungdomsidrott.

Som både innebandyspelare och domare kan jag garantera det motsatta. Det går inte en match jag dömer där mina beslut inte möter en relativt fientlig protest under någon punkt i matchen från antingen ledar- eller föräldrahåll. Även jag, likaså domarna från fotbollstuneringen, dömer yngre barn där ledarna oftast är föräldrar. I de flesta fall föräldrar som automatiskt antar sig vara bättre än mig på att döma av åldersskäl. Föräldrar som anser det vara fullständigt tillåtet att kritisera mina beslut på ett nedlåtande och ibland hotfullt sätt.

Vi undrar varför ungdomsidrotten faller sönder, varför barn slutar idrotta vid ung ålder. Vad de flesta inte verkar förstå är att det är inte barnens problem. Det är de vuxnas. Vad sätter man egentligen för exemplar genom att skrika “jävla hora” till en ung domare under en träningsturnering för tolvåriga pojkar? Att på ett patroniserande sätt käfta emot domslut gång på gång?

Tävlingsinriktade ledare och föräldrar är idrottens allra största problem. De sätter en negativ ton som sprider sig till barnen och färgar hela idrottskulturen. En liten kille hade inte pekat finger åt mig efter att jag dömt bort ett mål om inte en ledare blivit upprörd under en tidigare situation.

Vi måste börja åtgärda dåligt beteende från föräldrahåll hårdare. Det är vitalt för att barn och ungdomsidrott skall kunna utvecklas. Vi vänder blint ögat till för att de är vuxna, och en tillsägelse borde räcka- men i de flesta fallen gör det inte det.

Jag kommer inte att fortsätta döma till hösten.

P4 Väst har en intervju med Linnea Nordqvist, där hon berättar om sitt beslut.
Jag såg ju redan på -90-talet när jag körde buss och framför allt nattbussarna hur de vuxna betedde sig. Betalar, sätter sig tänder cigarett, halsar öl, slänger alla kvitton på golvet.
När jag då tar i tu med detta, kräver att de skall släcka cigaretten, gå ur bussen med ölen och ta med sig skräpet samtidigt. Då omvandlas jag från en man till ett 180 cm manligt könsorgan. Längre bak i bussen sitter ungdomarna och ser detta och vad tänker de?
Många av dessa ungdomar har jag blivit vän med och de sköter sig exemplariskt. Så läge vi var ensamma i bussen, så fick de smaka på flaskan de hade innanför västen, en slurk på vinet. Men de visste samtidigt att kommer det annat folk och vill åka med så vill jag inte se några flaskor eller annat skräp och att de skall uppträda snyggt.

Jag hoppas innerligt att dessa ungdomar inte vuxit upp och att det är de som som står på sportarenorna och skriker dessa könsord, blandade men svordomar och annat okväde.

Det är vi vuxna som har ansvaret att lära den uppväxande generationen hyfs och hur man umgås i samhället, så ta ditt ansvar!