Alexandra Pascalidou skrev på Twitter: ”Tack alla. I augusti är det 20 år sen jag började som programledare för Mosaik i SVT. Sen dess har hat & hot varit vardag. Orkar inte längre”
Ännu en person som drabbas av näthat och jag blir både förbannad och och ledsen när jag hör det. Vad händer i vårt samhälle?
Skall det behöva gå så långt att personer slutar med media för att orka vara sig själva?
Själv har jag två gånger drabbats av näthat för att jag ställt upp för människors lika värde och båda dessa gånger har jag blivit hotad med att få tasken bortskuren en mörk natt.
Tycker ni det är okey att hota varandra på detta sätt?
Skall programledare i radio, TV och andra media behöva stå ute med vad som helst när de gör sitt jobb?
Skall de behöva gå från sitt jobb på grund av näthat?
Nu måste vi vanliga människor visa att det inte är okey med detta.
Ett av mailen till Alexandra Pascalidou och programmet Ring P1 löd så här (klipp från Alexandras egen blogg) Dra åt helvete Pascalidou. Det passade inte dig att en svensk taxichaufför avslöjade att det är blattar som kör svarttaxi i vårt land.Åk du hem till Grekland med dig och stanna där.Sverige är inte ditt land och kommer aldrig att bli.Du hatar svenskar och svenska folket hatar dig.Tänk vad skönt det skulle vara om någon sköt dig och Mona Sahlin.
I går blev det inte mycket bloggande då min tid inte räckte till…
Nya uppslag att skriva om saknas dock inte just nu för ögonblicket i alla fall, men det håller på att födas en ny stjärna på blogghimmelen. En kär vän som kämpat länge med olika saker kommer snart att dela med sig av vad hen känner är viktigt att berätta om.
Så min blogg kommer att plussas på med lite tips till hen och till alla andra som vill veta lite mer om bloggvärlden.
För ett tag sedan läste jag i en av våra kvällstidningar om en äldre dam som inte längre får välja varifrån hon får sina varor via omsorgen.
En av våra stora dagligvarukedjor kommer att leverera varorna en gång per vecka.
På något sätt är vi på väg till basic som det var förr.
Jag är ju född på 60-talet och har själv upplevt hur hemleveranser fungerade förr.
Måndagar kom dricke-Valter med sin duett och sålde dricka. Då köpte man en back dricka från Apotekarnes och vi stod vid bakdörrarna på bilen och valde vilka sorter vi ville ha.
På den tiden var det 33 cl-flaskor i glas och backen var 25 flaskor.
I dag är det oftast 2-liters flaskor inköpta i butiken som gäller.
När Valter blev gammal så kom en annan man, men han var inte alltid lika glad som den förra och vi slutade handla den vägen.
Jag och bror fick då och då dela en fruktsoda och det skulle delas på mitten EXAKT!
Vi låg på knä framför bordet och ställde våra glas vid sidan av varandra för att ingen skulle få en droppe för mycket.
Onsdagar var det charkuteristen Odvar som kom men sin charkuteribil. Då kunde vi gå in och handla färskt kött över disk. När vi fyllde år så var vi alltid tvungna att tala om det, för standardpresenten var 3 stycken prinskorvar. Oh vad lyckliga vi var för dessa korvar.
Torsdag förmiddag ringde vi och beställde hos vår lokala butik. På eftermiddagen kom handlaren med sin VW-pickup och levererade våra varor. Lite som Linas matkasse eller Coops matlåda. Då var det fritt val av varor men nu är det ingredienser av färdiga måltider.
Mejerivaror kom men mjölkebilen när de hämtade vår mjölk. Vi kontakta föraren eller ringde till mejeriet och varorna kom nästa gång de hämtade mjölk hos oss. Det roligaste med hushållsosten var när farfar skar en ring med ost till oss. Han skar osten runt hela ostkanten så det blev en ring av osten.
Ett par gånger per år kom också knallen på sin moped med sin resväska på pakethållaren.
Han sålde de varor han tillverkat under säsongen och oftast var det tjocka sockar och likaledes vantar som inköptes.
Även järnhandlaren kom med sin bil och sålde järnmaterial från lastbilen.
Våra dalar ser gråa ut men det är trots allt snöfrittÄven vår butik försöker sprida lite vårIsen har lämnat sjön
Våren kom till oss den 15 februari, vilket är den tidigaste dag som våren kan komma enligt SMHI:s definition. Jag bara är så glad för det.
Jag brukar längta efter våren varje år men just i år är det värre än någonsin. Brukar inte gnälla så mycket över vintern om det inte är så att det är mycket nysnö som fallit och faller när jag klockan 02:30 på morgonen skall ut och köra tidningar.
Men denna vintersäsong har jag absolut inte känt för en vinter med snö och kyla. Jag tror att mors frånfälle gjorde att jag längtar efter en nystart på livet.
Bor man i villa och det är vinter så är det mycket som måste hållas koll på och jag kände att det blir för mycket utan ville kunna vara fri med så lite tyngd på mina axlar som möjligt.
Nu var det dags att komma på fötter både för mig och för bror. Visserligen har jag inte klagat så mycket då mor levde, just för att jag trivdes med att sköta henne och hon hade trots allt ett mycket bra liv. Men nu är det dags att gå vidare i livet.
Visserligen har jag varit med om vintrar där man kunna gå ute med uppkavlade skjortärmar på nyårsafton och dansat runt midsommarstång i täckjacka och toppluva på sommaren. Jag har tagit ut trädgårdsmöblerna i slutet av april gåendes i kortbyxor för att några dagar senare får skotta fram dessa ur snön. Så ovan med konstiga årstider är jag inte.
Medan jag sitter här och skriver så har regnet slutat och solen har gjort några tappra försök att titta fram. Solen, du skall veta att du är mer än välkommen tillbaka.
För några år sedan jobbade jag i närheten av min gamla högstadieskola. På en längre rast fick jag för mig att jag struntar i att äta mat och begav mig i stället till skolan för att se om och hur mycket som eventuellt förändrats.
Kände mig väldigt trygg då det nästan var som under de tre år jag spenderat där i mitten på sjuttiotalet.
Jag gick förbi lektionssalen där vi hade engelska och jag stannade småleende utanför grupprummet mellan salarna där lärarna hade sitt material. Där gjorde jag mitt första engelskaprov på högstadiet. Bättre plats att göra ett engelskaprov fanns inte då bokhyllorna på väggen innehöll all litteratur som tänkas kunde för just engelskaprov. Jösses vad jag fuskade men vald att frivilligt göra några fel så inte lärarens skulle märka att jag hade fuskat. På det provet fick jagen stark fyra och det betyget höll tills slutbetyget kom i nian. Jag som jämt hade haft dåliga betyg i engelska. J
Jag fortsatte förbi tyskasalen där jag läste tyska. Jag ville lära mig varför man böjde orden på det sätt man gjorde i tyskan. Tyska språket är ju väldigt likt svenskan i mångt och mycket men grammatiken är inte av denna världen, enligt min mening.
Fortsatte förbi lärarrummet och såg att dörren var som vanligt men en ny skylt förkunnade lokalens användningsområdet. Kom förbi mattesalen där jag tragglade matte. Gick den lättare kursen men fick för starka betyg så jag blev tvingad över till den svårare kursen. Jag trivdes inte och ville tillbaka men fick inte. Men mina mattelärare i den lättare kursen valde att på vissa av sina raster ge mig extra lektioner för att jag skulle klara av det. Tack mina lärare för det…
Fortsatte förbi svenska, biologi, fysik och kom till kemisalen. Vi var några som var extra intresserade av just kemi så vi valde ”unga forskare” som fritt valt ämne där vi gjorde kemiska experiment.
Stegen styrdes sedan förbi skrivmaskinssalen där jag lärde mig skriva maskin. Det har jag harft mycket nytta av nu i dataåldern. Hade alfabetet på sju sekunder. Även stenografi ingick i det men det har jag aldrig haft någon nytta av det.
Fortsatte över skolgården till bamba och det var sig likt förutom att nya skärmväggar hade kommit upp för att tjänstgöra som ljuddämpare, skulle jag tro.
Trä och metallslöjden och likaså textilslöjden och hemkunskapsavdelningarna fick sina besök.
Jag promenerade återigen över skolgården och känner mig som den femtonåring som en gång gick där under tre års tid. Jag var åter ung och inga bekymmer i världen skulle kunna rubba mina planer inför framtiden, livet lekte och jag var världsbäst…
Helt plötsligt kommer den bittra verkligheten i kapp mig när någon skriker till sina kompisar som är några meter framför mig ”AKTA ER FÖR GUBBEN!”
I går hände det igen, radion hörde av sig via PM på Facebook om jag kunde tänka mig att vara med i direktsänd radio.
Jag är sedan många år tyvärr en inbiten rökare. Vill med en gång säga att har du inte börjat röka, så gör inte det… Det är dumt, påverkar din hälsa negativt och inte minst är det dyrt.
Men, men efter några tankevarv så bestämde jag mig för att svara ja.
Jag hade ju kommenterat ett inlägg som P4 Väst hade på sin sida om förslag om att rökning skall bli förbjuden på flera platser utomhus. Syftet är att få fler att sluta enlig förslaget.
Tror inte det påverkar så många att sluta, tyvärr…
Jag tror ju mer att upplysningar och info, då speciellt i unga år är viktigare. Att röka är inte coolt, ballt, tufft eller vad man nu föredrar att kalla det, utan helt enkelt idiotiskt.
Jag själv trodde i min enfald när jag började, att jag kan sluta när jag vill. Tänk vad fel jag hade!
Men vad som måste är att vi rökare visar mer hänsyn till icke rökarna medan också ickerökarna tar hänsyn till oss rökare. Jag röker inte i busskurer utan ställer mig utanför men hänsyn till både mina närmaste och till andra som inte röker. Men har ju hänt att andra har rökt där och försvunnit och att JAG har blivit utskälld för att det luktar rök i kuren.
På perronger så går jag undan några steg och ställer mig utanför ev tak och där som röken blåser bort.
Sätter jag mig på en uteservering så sätter jag mig där som röken blåser bort, om möjligheten finns. Jag plockar också fram mitt cigarettpaket och lägger det på bordet som info att här finns en rökare.
Om vi alla hjälps åt så blir det bättre för alla och jag slipper känna mig som spetälsk och icke önskvärd.
Nästan varenda människa i mitt flöde på Facebook och Twitter har något som i mina ögon gör de unika. Jag minns nästan varenda människa, hur jag blivit vän med dem, juste för att de är de, de är. Ibland har de åsikter som går isär med mina egna men de har något i det som gör att jag älskar dem just för det, inte för att åsikten stämmer överens med mina.
Jag bara njuter av den mångfalden som mitt flöde ger mig.
Jag gillar inte när dessa människor skriver om sina toalettbesök eller liknande saker, men när de skapar det som är unikt för dem, ger det mitt liv ett innehåll som är vårt att hitta motsvarighet till.
Här om dagen blev mina unika vänner dåliga kopior då det började delas saker om att lägga sig i en sovsäck på köksgolvet och leka mördarsnigel.
För några år sedan så invaderades vi av ”äkta” mördarsniglar som fanns över allt både utomhus och inomhus. En tidig morgon när jag skulle gå till jobbet så halkade jag på en sådan på köksgolvet och slog mig både gul och blå. Ledbruten fick jag åka till jobbet. När jag kom hem så plockade jag dessa sniglar på gardinstänger, skåp, väggar med vår korvtång som blev en snigeltång. Äckligt, äcklig var mina tankar.
Nu svämmade mitt flöde över av mördarsniglar som mina unika vänner kopierade och spred nästan på samma sätt.
I går började ett nytt ”virus” komma där man skulle kommentera med ett ord hur vänskapen uppstod. Jag gick själv först på det och gjorde som jag skulle tills jag insåg att jag också var en dålig kopia av någon och då tog bort statusen. Jag kom på att jag var en som spamma mina vänner med detta tog bort den nästan omgående. Ganska snart var mitt flöde fullt av denna statusuppdatering. Jag valde då att stänga ner hela det sociala nätverk och kröp till kojs istället.
Jag beundrar dig min vän på Facebook och Twitter mm, just för att du är du och för att du är unik.
Jag hoppas du fortsätter med att dela med dig av det som gör dig unik, just för att du är du.
”John svek inte – det kostade honom livet” står det på John Hrons gravsten.
Jag har inte mycket till övers för nazismen eller vad den står för. Jag, mina föräldrar och andra släktingar har drabbats av både nazism och kommunism i olika grader. De senaste dagarna har jag funderat på John Hron och andra som drabbats av det som nazismen står för och sökte en del på nätet. Jag hittade denna berättelse som författaren vill skall spridas. Jag väljer att göra detta då det i år är 20 år sedan John mördades men också 70 år sedan andra världskriget tog slut.
Onsdag kväll
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde. T-shirt worn by one of John Hron’s attackers
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och fö! ;rstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
Epilog
Det är mycket plågsamt att ens tänka på de sista timmarna i Johns liv. Han torteras och förnedras på ett upprörande sätt. Hans bödlar kan inte ens låta honom bekänna sig till det han tror på och står för. Med slag och sparkar får de honom till slut att säga det de vill höra: att han gillar nazister.
En pojke, som endast är fjorton år gammal pinas, plågas och mördas, och hans plågoandar kan efteråt inte ens förklara varför. Det finns inga gränser för den brutalitet de visar. De bara fortsätter, hejar på varandra, tävlar i en vanvettsspiral mot allt grövre brutalitet. De sparkar honom överallt, i ryggen, i sidan, på benen, på armarna, men framför allt mot halsen och huvudet.
När de själva kastat honom i sjön som en slutpunkt på en lång misshandel kan de ändå inte inse att de därmed satt punkt, de kan inte erkänna för sig själva att de frivilligt släppt honom ur sitt våld. De kräver att han simmar tillbaka för att få mer. I timmar har de gett fritt utlopp för ett besinningslöst raseri och en gränslös sadism, men det finns ännu tid för besinning. Ändå tyder inget på att de för ett ögonblick överväger att upphöra med sin tortyr. De använder kamraten som gisslan och utnyttjar Johns rättskänsla för att hindra honom från att rädda sitt liv. Inte ens de vildaste djur uppträder som Johns mördare.
Vad begär de egentligen mer av John där de står och skriker åt honom att komma upp från sjön? De begär att han ska ge dem sitt liv. Det är allt han har kvar, men han gör det ändå. Han återvänder frivilligt till sina bödlar, för att rädda sin kamrat och för att utsättas för mer tortyr.
Avväpnas de av hans mod? Skäms de?
Inte alls. De är ännu brutalare i sin misshandel, de sporrar varandra till ännu hårdare slag och sparkar.
Kan de åtminstone känna sig nöjda, när de har ett sönderplågat medvetslöst bylte vid sina fötter, en människotrasa, en livlös kropp som inte ens längre kan uttrycka smärta, utan bara mumlar när de sparkar på den?
Inte ens nu är det nog. De släpar en medvetslös fjortonårig pojke till vattnet och dränker honom.
Om de inte tidigare har förstått hur allvarlig deras misshandel har varit, finns det fortfarande en sista möjlighet för dem att besinna sig. När de ser att John inte vaknar upp av att bli kastad i vattnet, kan de hoppa i och dra honom i land. För ett kort ögonblick, innan allt är för sent, har de chansen att förstå att de har gått för långt; de kan skona pojken från drunkningsdöden.
De gör ingenting. Ängsliga och ynkliga, räddhågsna för att framstå som veka inför varandra ser de bara på. De rullar en cigarett, och går sedan sin väg, och låter en fjortonårig pojke, som inte gjort dem något ont, sjunka och dö.
Avrättningen har verkställts.
En pojke, som har hela livet framför sig åker ut till en sjö för att campa. Livet leker. Efter några timmar förbyts allt i en mardröm. Han misshandlas, torteras och mördas i ett vanvettigt utbrott av våld. Sällan har en sådan utstuderad grymhet och sadism, en sådan total brist på mänsklighet visats upp av tonåriga pojkar.
John är död, han är borta för alltid, men hans död får inte vara helt utan mening. Vi har alla ett ansvar för det samhälle vi lever i. Vi kan inte göra som Johns mördare; bara vända ryggen till en stackars pojkes ohyggliga, plågsamma död och gå vidare.
Det beror på oss alla hur det samhälle vi lever i ser ut.
Vi är många, många som vill leva i ett land där två pojkar tryggt kan ge sig ut på äventyr på sommarlovet, och tälta vid en sjö. Om vi vill ha ett sådant samhälle måste vi också ibland vara beredda att som John visa mod. Vi måste visa att vi står för varje människas rätt till sitt liv och sin frihet.
Ingetorps sjö februari 2015
Vi måste minnas John Hron, en pojke som vägrade fly, och som därför förlorade sitt liv.
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.
Carina Bergenfeldt har skrivit och Kerstin Weigl har läst in en berättelse om mordet som du kan lyssna på här!
Det är i augusti 20 år sedan John Hron mördades av nazister vid Ingetorpssjön.
Till minne av John arrangeras torsdagen 13 augusti en konsert i fästningsparken nedanför Bohus fästning. Bakom evenemanget står den antirasistiska föreningen Tillsammans för Kungälv, startad av ungdomar som vill verka för medmänsklighet, kärlek och sammanhållning.Läs mer
Dödade av nazister
Under de senaste 30 åren har 30 dödsfall skett kopplade till nazismen.
Under de senaste 10 åren har 14 människor dödats av nazister.
Bland dem finns: 20 juni 1986: En man från Fellingsbromisshandlas till döds i Nynäshamn. 11 mars 1995: En hockeyspelaren mördas i Västerås av en 19-årig man med nazistiska kopplingar. Nazisten tror att hockeyspelaren är homosexuell. 16 augusti 1995: 14-årige John Hron misshandlas och dödas i Kode av fyra tonåringar med nazistisk koppling. 28 maj 1999: Två poliser skjuts till döds i Malexander av tre nazistiska bankrånare. 12 november 1999: En Syndikalist skjuts till döds i Stockholm av två aktiva nazister.
Än gång sticker Vinnarakuten på Facebook ut hakan.
Denna gång är ovanstående dator en vinst i en tävling bara genom att gilla och dela bilden.
Men, men bilden är kopierad från en annons på blocket där den säljs för 9000:-
Enligt Facebook har bilden delats över 20.000 gånger (20.799 i skrivandet stund).
Vinnaren koras Söndag 15/2 kl 21.00 på vår FB-sida! Vilket var i förrgår men ännu har ingen vinnare korats. Vad händer?
Trots att tävlingstiden gått ut så fortsätter folk att gilla och dela denna bild med förhoppning med att vinna den stora drömvinsten.
Vad är det som får oss att gå på denna bluff gång på gång?
En tävling på Facebook får INTE innehålla kravet att man skall dela sidan. Det innebär att du spammar alla dina vänner om du gör det.
Så här står det på Facebooks egen sida:
Hur kör jag en tävling eller lotteri på min sida?
Du kan köra en kampanj (t.ex. lotterier eller tävlingar) direkt på din sida eller via en applikation på Facebook. Kampanjen måste uppfylla kampanjreglerna.
Du kan samla in anmälningar genom att be deltagarna att:
Gilla eller kommentera ett inlägg på din sida (exempelvis ”Gilla det här inlägget för att delta”)
Göra inlägg på din sida
Skicka ett meddelande till din sida
Du får inte samla in anmälningar via personliga profiler. Du får till exempel inte begära att användare ska dela ett inlägg på sina profiler för att få delta (exempelvis ”Dela detta på din profil för att delta” eller ”Dela detta på din väns profil för att delta flera gånger”) .
1. Om du använder dig av Facebook för att erbjuda eller administrera en kampanj (till exempel en tävling eller ett lotteri) är du ansvarig för att kampanjen hanteras på ett lagligt sätt, vilket innefattar:
a. officiella villkor,
b. villkor och behörighetskrav för erbjudandet (t.ex. begränsningar gällande ålder och hemvist) och
c. att tillämpliga regler för kampanjen och priserna som erbjuds efterlevs (t.ex.: registrering och att du har alla tillstånd som krävs)
2. Följande gäller för kampanjer på Facebook:
a. Varje deltagare måste inneha en fullständig version av Facebook.
b. Kampanjen måste innehålla en bekräftelse på att den inte på något sätt är sponsrad, stödd eller administrerad av eller knuten till Facebook.
3. Kampanjer kan administreras på sidor eller i applikationer på Facebook. Personliga tidslinjer och vänanknytningar får inte användas för administration av kampanjer (t.ex. är ”dela på din tidslinje för att delta” eller ”dela på din väns tidslinje för att kunna delta flera gånger” och ”tagga dina vänner i det här inlägget för att delta” inte tillåtna).
4. Vi kommer inte att hjälpa dig med administrationen av din kampanj och du accepterar att all användning av vår kampanjadministrationstjänst sker på egen risk.
Det finns inge info om vem som betalar ev vinsskatt som är 30% på värdet. Så vinner eventuellt du så skall troligen du betala vinsskatt på 6000:- till skatteverket.
Skatteverkets kommentarer:
Tävlingsvinster som inte kommer från arbetsgivaren är skattefria om de är i annan form än kontanter och värdet är högst 0,03 prisbasbelopp, avrundat till närmaste hundratal kronor.
Har du varit med i en tävling i till exempel. TV eller en tidning och vunnit, ska du vanligtvis betala skatt på vinsten. Om det är den personliga prestationen som avgör om du vinner ska du beskattas för vinsten. Är det däremot slumpen som avgör är vinsten skattefri.
Tävlingsvinster är skattefria om de består av föremål som värderas till högst 1 300 kronor.
De seriösa tävlingsutformarna utger vem som står för vinsskatten.
För att betraktas som tävling så måste det också finnas någon form av tävlingsmoment i det hela, en kunskapsfråga eller liknande, i annat fall räknas det som lotteri som bara är förbehållet föreningar. Andra kan inte få tillstånd till lotterier enligt svensk lagstiftning. Källa: Lotteri eller täving på Facebook
Vad tjänar då dessa blufftävlingar på Facebook genom detta?
Jo de får tag i många av dina kontaktuppgifter för att sedan sälja vidare för dyra pengar till oseriösa företag runt i världen.
Det enda du är garanterad är att bli nerlusad med reklam, reklam och åter reklam via post, sms, mail och telefon.
Jag är en av alla de som följde händelserna i Köpenhamn i helgen. Jag förfasades över vad som hände och såg med skräck på det som var ett angrepp på det fria ordet och demokratin. Jag är ju född på sextiotalet och har sett terrordåd som då utfördes av grupper som med ”bomber och granater” har försökt få sina viljor igenom. I takt med utbyggnaden av nät av olika slag såsom telefoni, internet mm, så har ju också övervakningen av grupper kunnat ske. Nu har dessa grupper istället splittrats och oftast utgörs de av en eller två personer som samtalar inbördes eller bara är tankar i en ensam persons huvud. Mot detta hjälper inte någon form av telefonavlyssning eller försök till att hitta några inlägg i mail eller sociala media.
Man vad tar det åt oss som betraktar detta på avstånd?
I stället för att döma denna terrorist och vara glad att polisen fick fast förövaren även om det var avliden form, så börjar vi att skicka ut signaler mot grupper av individer, invandrare, muslimer, judar mm.
Jag såg mamman på Facebook som hatade allt vad invandrare heter för hennes dotter hade inte fått socialbidrag den gången hon hade det svårt…
Varför skall en grupp människor behöva stå till svars för det?
Hur långt kan vi dra allt detta men att beskylla invandrare för vad den lokala sociala nämnden beslutat?
Vi såg hur vi den nioåriga pojken blev brutalt kvarhållen av en ordningsvakt på Malmö centralstation. Vi ondgjorde oss över det vi ansåg vara övervåld mot ett barn. Hur kunde en vuxen människa bete sig på detta brutala sätt mot en nioåring. Vi riktade skarp kritik mot vakten.
Helt plötsligt kom det fram att barnen var ett ensamkommande flyktingbarn och då vände vi kappan och frågade oss varför vakten inte spöade skiten ut ungdjäveln. Det som ena dagen var våld som inte tillhörde något en vuxen människa skall utföra mot ett barn, var nästa åsikt det inte var övervåld då ungen var flykting och hade både bitit och spottat på vakten. Då var allt våld plötsligt befogat och ännu värre, i underkant.
För mig tog plötsligt alla ord slut, jag tappade andan…
Jag kände samma smärtor i bröstet som jag kände när jag blev hånad på ett tidigare jobb…
Jag kunde inte försvara mig… Jag var mållös…
Efter de senaste dagarnas händelser, så fanns inga ord kvar i mig….
Vad är det som föder detta hat?
Varför väljer vi att hata grupper utan anledning.
De skyldiga skall straffas enligt svensk lag om det strider mot lagen. Då finns ingen anledning att ta till hat.
Jag funderade länge på vad som orsakar hat och idag kom hatet väldig nära mig.
Jag fick nys om ett instagramkonto där det stod:
”Hanna är en idiot – Hanna Är En Hora Hanna ska dö hjälp mig att göra så hon tar självmord”…
Jag var chockad men gjorde en anmälan till Instagram och ringde sedan polisen om kontot.
Polisen tog namnet på kontot dubbelkollade och tog sedan upp mitt samtal som ett spaningstips.
Efter några timmar tog Instgram bort kontot men det dröjde inte länge förrän ett nytt konto var skapat med nytt namn men med samma text…
Vad föder detta hat?
Mina ord har dock kommit tillbaka och jag kunde prata med polisen som tacksamt tog emot tipset.
Jag har nu också ord så jag kunde skriva detta inlägg…
Vi får inte låta terror tysta oss men vi får heller inte missrikta vårt hat mot oskyldiga personer.
Att en ensam terrorist gör ett attentat innebär inte att en grupp per automatik är medskyldig till det som hände….
Villa California 