
Vad innebär det att visa respekt?
För mig innebär det att bemöta människor på det sätt de önskar bli bemötta och att respektera deras önskan. Det gäller också att ta de anhörigas önskan när någon har gått bort.
I lördags gick ett twitterkonto ut med att vi skulle visa respekt för de förolyckade i attentatet på skolan Kronan här i Trollhättan, och jag svarade med att jag skall arbeta med fackeltåget just av respekt för allas trygghet.
Helt plötsligt började den politiska högersidan skriva okvädesord om detta och hela tiden var jag taggad i inlägget, fast jag inte var huvudmålet för dessa påståenden.
När jag gick till manifestationen så gick jag förbi den muslimska begravningsplatsen här i stan för att hedra de omkomna. Hade en bukett med blommor med mig som jag delade i två delar för att hedra de tre döda. Ja, du kanske undrar varför jag hedrade just tre med att dela buketten i två. Svaret för mig är ganska enkelt…
Två av dem har samma synsätt som vi svenskar, att man hedrar genom besök och med en hågkomst på något sätt, vilket i mitt fall innebar rosor på graven. Den tredje familjen har synsättet att när man är död och begraven, så finns man inte mer och man talar inte eller nämner dem inte längre.Denna familj ställde upp på intervjuer och tillät att vi följde med på begravningen, sedan skulle det vara tyst. Denna grav har bara en litet märke om vem som vilar där, i övrigt växer gräsmattan över och en skylt förkunnar att de önskar att inga blommor eller annat pryder graven. Det respekterar vi.
I debatten på Twitter fortsatte det att diskuteras fast jag inte var med och diskuterade, men det plingade hela tiden i min telefon att jag var omnämnd.
Snart kom IKEA-dådet in i samtalet och både höger och vänster diskuterade högt om detta. I samband med händelserna på IKEA gick de anhöriga ut med ett öppet brev som lästes upp av deras advokat.
”Vi har förlorat en älskad dotter, hustru och mamma. Vi har förlorat en älskad son och bror. De var på fel plats vid fel tillfälle och drabbades helt oskyldigt, de mördades.
Gärningsmannen ska nu dömas. Denna fruktansvärda händelse har på ett obehagligt sätt använts som ett slagträ i olika sammanhang i media och i andra forum. Det tar vi kraftigt avstånd ifrån. Vi vill inte att deras död används och kopplas till integration och invandringspolitik.
Vi vill inte bli kontaktade och kommer inte att uttala oss mer i denna fråga. Vi ber er respektera det. Tack.”
Källa: VLT
I brevet vädjar familjen om att deras anhörigas död inte ska kopplas till invandringspolitik eller integration. De skriver att händelsen använts på ett obehagligt sätt som ett slagträ i olika sammanhang och att de vill ta ett kraftigt avstånd från det.
– De vill klargöra att de inte vill se deras död kopplas ihop på det sättet som har skett, säger advokaten Johan Strömberg efter presskonferensen till Expressen TV.
– De ansåg det viktigt, säger han.
Källa: Expressen
Samma sak med det tredje dödsoffret i Trollhättan. På manifestationen nämndes tre dödsoffer, men bara två namn, och två talare om två av dem. Den tredje hyllade vi genom att inte nämna. Ett av våra politiska partier gick ut med en bildtext på dessa tre namn och bad oss att inte glömma dem. Vart tog respekten vägen?
Hur skall vi få de på höger sida att respektera att vi inte skall använda IKEA offren i debatten eller de i Trollhättan om vi från vänstersidan inte samtidigt kan visa denna respekt?
Vi kanske inte kan förstå allt, men vi kan i alla fall tillmötesgå de önskningar som de drabbade har.


Jag hittade också en bild på Maj-Britt som årets Hjogubbe 2000. Bilden är från 

I huvudet dök det upp en massa bilder från svunna tider i mitt huvud vad som händer där på denna plats. Visst, marken är nu mera hopslagen med en annan gård och det har förändrats. När det var höbärgning så var alla tvungna att hjälpa till, så även jag. Så jag var mer ute på åkern fast jag bara var några månader gammal och låg i barnvagnen ed mor och far plus farfar hängde hö. Så när det var matdags för mig så satte sig mor bakom en hässja och amma de mig. Så säkert hat mitt intresse för landet kommit med bröstmjölken, skulle jag tro.
När jag sedan var tolv år, så tog jag mina första körlektioner där med bilen. J jösses vad jag kunde gasa och vad kul det var. Vi hade en likadan bil som på bilden, fast den var blå. Den hade vi målat med vanlig utomhusfärg och den var hur snygg som helst.

Vi samlades ett härligt mer till att börja med ett härligt och mångkulturellt gäng i räddningstjänsten lokaler för att samtala och ge vår erfarenhet, men också lyssna till kommunens information, från polisen och från brandförsvaret. Uppdraget bygger ju på frivillighet men ger oss ändå en del förmåner när vi tar på våra orangea västar. Värme och kaffestuga på ett hotell, fria resor med bussarna, där vi även får tjänstgöra ibland för att göra den resan lite tryggare. Som trygghetsvandrare är jag ju ingen tjänsteman och har därför inga speciella befogenheter mer än de som varje individ har. en jag är ju ändå en representant för kommun, polis och räddningstjänst, så det är mitt sunda förnuft som får avgöra vad jag skall och inte skall göra.Vi fick lära oss hur vi skall uppträda för att inge förtroende och inte visa oss hotfulla, utan att vi i stället skall skapa kontakt.


Peter har jag följt länge länge via Twitter, då hans fall har engagerat mig.