Ta vara på tekniken där den är bra men tvinga ingen till något den känner rädsla för…

Vård och omsorg skall utföras av människor och ingenting annat än människor, så långt jag kan se i alla fall. Men tekniken då, glöm inte tekniken och ta till vara på den för att kunna ge trygghet och frihet.Teknik är trots allt inta bara till ondo utan kan skapa ett mervärde som ingen människa kan ge.
Kameran, den kära kameran, som kan övervaka varje sekund av vår tid, är den bara till ondo?
Det är väl först när när man bestämmer vad man skall göra med informationen som kamerna fångar in, som vi kan börja diskutera om det är integritetskränkande eller inte. Kameran kan också användas som en form av ”avancerad rörelsedetektor”. I det fallet mäter den bara inte rörelse alternativt inte röreslse, utan genom att jämföra två av varanda efterföljande bilder så kan den räkna ut skillnaden i procent hur mycket som skiljer bilderna åt. Bilderna försvinner sedan bort och ingen kan sedan se dessa bilder, eller ens via kameran se vad som händer.

När vi beslutade att ta hem mor från boendet, så var vi tvugna att hitta lösningar där tekniken kunde ge oss den trygghet och frihet, vi så väl behövde.

Så fort mor ligger i sängen så håller vår kamera uppsikt över mor och hela tiden kontrollerar vad som sker. Mors rörelser i sängen beräknas hela tiden och utifrån gjorda algoritmer så kan mors sinnesstämning beräknas i fyra olika stadier. Lugn, lätt oro, svår oro och sist ångest.
Dessa sinnestämningar kan då med hjälp av datorn bestämma vad som skall utföras.
I vårt fall sker följande.
Mor är lugn, ingenting händer.
I övriga fall berättar Ingrid (vår dator) i klartext mors sinnesstämning.
Vi svår oro, ångest så tas lite andra beslut av Ingrid.
Är jag hemma, så talar Ingrid om i klartext att mor behöver hjälp.
Är jag ute/borta så skickar datorn ett SMS och berättar var som sker och ligger jag i sängen och sover så startar kuddvibratorn och väcker mig, och jag kan då kontrollera vad som sker.

För mor är detta en trygghet att veta att hon inte är ensam om något händer, för oss övriga familjemedlemmar innebär detta frihet att inte hela tiden hålla mor under uppsikt utan även vi kan känna tryggheten att mor är i bra vård.

För oss är detta ett krav för att kunna leva ihop i trygghet och frihet och ha vårt familjeliv för oss själva.

Beroende på omständigheter så behöver ju inte första varningen gå till mig som son, utan kanske till en granne eller annan person i närheten som då kan kontrollera vad som skett.

”Ingrid” hjälper oss också med mycket annat pratiskt.
Glömmer vi ta våra mediciner så friskar hon upp vårt minne att vänligen påpeka att vi just glömt mediciner.
Går vi och lägger oss eller åker bort ser hon till att spis,ugn mm stängs av för att undvika olyckor.

Ta vara på tekniken där den är bra, men tvinga ingen till något den inte själv vill….

Profilbild för olatheanderRistningar

Kanske kan det bli så att Lycksele kommun blir den första kommunen i landet som tar det första steget in i framtidens äldreomsorg. I SVT:s Västerbottensnytt framträdde ordföranden i kommunens socialnämnd, Christer Ekbäck (S), med den fullt utvecklade tanken och planen att ersätta hemtjänstens nattpatruller med kameraövervakning. Inslaget refereras också på vk.se.

Socialnämndsordförande Ekbäck menar att en fördel är att de personer som normalt får hembesök under nätterna slipper bli väckta. Men en betydligt större fördel för kommunen, vars socialtjänst ju är hårt pressad ekonomiskt, är att kameror i stället för personal skulle spara fem-sex miljoner kronor per år.

Då så – då är det väl bara att köpa in kameror, montera in dem och koppla upp dess sändningar mot någon central samt förstås att säga upp nattpersonalen.

Så vitt jag vet är det här första gången som en kommun konkret föreslår att tekniska lösningar ska ersätta den personliga…

Visa originalinlägg 349 fler ord

Mor har tränat!

I går var kommunens sjukgymnast här med lite träningssaker till mor…
Ett ”gåbord” där vi i första steget skall träna att resa sig upp från sittande till stående position och tillbaka.
Detta gjorde hon galant, och var med på noterna, och hon ville inte ge sig. Man såg glädjen lysa i hennes ögon. Jag och gymnasten stod på var sida för att ge mor trygggheten att inte ramla.
Vi behövde inte göra något mer än att hålla i henne så hon kände att vi var där.
Vid ett tillfälle skojade jag med henneoch sade att gymnasten skulle sjunga något när hon ställde sig upp… Vi han inte reagera förrän hon stod upp och gymnasten fick snabbt infria MITT löfte 😉

Hon fick också en träningscykel för säng eller golv att trampa på för att träna muskulaturen.
Det tog en liten stund innan båda fötterna var med i trampandet men det blev några varv på eget bevåg…

Sjukgymnasten hade också pratat med hemvårdspersonalen och där fanns delade meningar om, om det skulle tränas eller inte. Jag och gymnasten gjorde upp att tills vidare kör han och jag träningen två gånger i veckan. Han kommer då hit, så får vi se vart det tar vägen…
Jag har också dessa träningsdagar avbeställd hemvårdbesök och sköter mor själv för att det inte skall krocka med träning och omsorg. Bättre att jag sköter den omsorgens som ev behövs och mor slipper bli orolig innan träningen.

Känns skönt med det att vi i alla fall kan prova med träning, men mor ser i alla fall fram emot att kunna komma ut och åka bil och hälsa på vänner och bekanta.

Har nu köpt lite saker så vi skall börja handarbeta igen.
Skall nu också börja gå igenom mors journaler för att se vad hennes demensdiagnos bygger på….

Vem står dig bi….

Under min snart årslånga kamp för mor och hennes välbefinnande så har jag mött mycket motstånd.

Visst, några nyckelpersoner har gett mig stöd, såsom MAS i kommunen och delar av hemvårdspersonalen. Även primärvårdschefen ställde sig på min sida när jag kunde bevisa att det i journaler förekom rena felaktigheter. Och när detta också blev känt så fick jag med mig primärvårdsdirektören och primärvårdstyrelsens ordförande, vilket känns skönt…

Men mer då?
Trots stödet har jag hela tiden fått kämpa vidare och i många fall har ingen trott på mig trots att dessa personer vet om vad som hänt.

Varför så hemlighetesfullt?
Alla har ju börjat utreda, primärvården och kommunen. Regionen kör sitt race och kommunen kör sitt. Det finns beslut om överföring av journaler mellan vårdgivarna men där följer också brister och felaktigheter med. På båda ställen saknas det ju viktig information, information som är viktig för att kunna ge rätt vård och behandling. När regionen upptäckte detta så tog man inte sitt ansvar, enl min åsikt, att informera kommunen om detta. Det har heller inte gjorts några åtgärder för att säkerställa att övrig information är riktig. Varför tar ingen tag i dessa saker. Mor kanske behöver ny utredning, nya provtagningar för att säkerställa att det går att behandla mor efter hennes bristande journaler.

Hela tiden har ansvaret legat på mig, som anhörig, att driva detta.
Jag har fått vara en megafon mellan region och kommun, en ”skvallerkärring” för att hålla kommunen underättad av vad som sker på regionen. Jag är glad att jag orkat och kunna göra detta, men är det mitt ansvar. Under denna tiden har jag fått vårda mor, ta hand om mediciner mm.
Skall min 80-åriga mor trots utredningar om fel begångna, som är konstaterat, fortfarande behandlas efter bristfälliga journaler. Mors diagnoser: Demens (outredd), B12-brist (inga nya prover tagna) och Depression.

Skall jag behöva slåss för rätt vård för mor?
En farmaceut har nu lovat att hjälpa mig med mediciner och bett mig kontakta vårdcentralen för att i första steget kontrollera om hon har behov av betablockerare, blodförtunnande mm eller om dessa mediciner har insatts på grund av förmaksflimmer och hjärtsvikt som med största sannolikhet beror på andra mediciner. Dessa mediciner har biverkningar som kanske nya mediciner måste sättas in för att behandla.

Jag har nu efter apotekarens inrådan talat med vårdcentralen att få ett prov utfört, ett prov som kallas NT-proBNP. Sjuksköteskan på vårdcentralen som jag talade med frågade mig vad är det för prov?
Här blev jag tvungen att informera sjuksköterskan om att det är ett prov som kan ge svara på om mor har hjärtsvikt eller inte.

Jag känner mig så fruktansvärt hjälplös när jag skall behöva plugga in medicin för att övertyga vården om att man kan lätt med blodprov konstatera om hon har symtom och behöver behandling för det.
Gång på gång får jag ta strid för detta.
Jag har lämnat över ansvar till sjukvården att ge mor bästa vård och behandling och då får de ta sitt ansvar för det. Det tid jag behöver använda för kamp mot vården vill jag i stället använda till att förgylla de sista åren i mors liv, ett liv med livskvalitet och glädje.

När tänker vården erkänna sina fel och ta sitt ansvar?
Tills den dagen får jag ta det asvaret.

Bloggfördelar jämfört med facebookgrupper

Mor kräver mer och mer tid av mig och vill ha sysselsättning vilket är mycket positivt för hela familjen.
Jag har nu nått två viktiga mål i min kamp:

1 Verksamhetschefen har fått sluta och även några läkare likaså.
2 Media har uppmärksammat vad som hänt på vårdcentralen.

Nästa mål ang vårdcentralen är att avslöja mer oegentligheter som jag har fått till min kännedom.

Men ett annat viktigt mål är att fortsätta kampen för mor och förhoppningsvis kommer att innebära positiva saker för fler än bara mor och oss.

Jag är medlem i flera grupper här på Facebook och att uppdatera alla dessa sidor med i stort samma information plus min blogg känns mer och mer betungande.
Många personer inom media följer också min kamp för vad som hänt oss och för dessa personer är det också viktigt att kunna följa mina inlägg.
Det finns också annan vårdpersonal som vill följa mina och era inlägg och förhoppningsvis kan ju bloggen också ge en bättre vård för alla

Facebook är också en form av dagsaktuella händelser och det kan vara svårt att följa vad som hänt tidigare och jag har fått ett par erbjudanden att skriva en bok om kampen. Då kan också bloggen bli ett bra underlag till detta.
Bloggen kan också bli ett bra underlag till de som vill dra sina ärenden vidare och hämta min erfarenhet av kampen…

Alla som hitintills har följt mig och även andra är mycket välkomna att följa med till bloggen. Ni har på bloggen lika stora möjligheter att kommentera och diskutera inläggen där som här på Facebook.
Första gången ni gör ett inlägg så måste jag godkänna inlägget och er som gör inlägget, därefter skall det vara öppet att fortsätta kommentera utan större problem.

Jag kommer inte att att sluta följa grupperna jag är med i utan kommer att deltaga i debatter på ungefär samma sätt som tidigare.

ALMI Företagspartner

Nu har jag haft kontakt med personer som skall hjälpa mig att utveckla min affärside ”Teknik för för trygghet och frihet”.

Nästa steg är nu att ta kontakt med ALMI här i kommunen för att kunna göra en affärsplan och beräkna vilka delar jag behöver skydda för min del.
Detta känns både spännande men också lite pirrigt då jag inte hade tänkt mig denna positiva utveckling.
För mig kändes det så helt naturligt att ha denna teknik i det dagliga arbetet men det verkar vara större än jag någonsin tror.
Enligt de kontakter jag hade igår så ligger detta så kollosalt rätt i tiden med teknik inom äldrevård så det är bara att köra på, bära eller brista.

Dessa tankar jag fick igår innebär också att jag inte heller kan avslöja hur vissa funktioner fungerar, innan de är skyddade. Men å andra sidan kan jag nu börja blogga om andra delar i mitt system.