Jag är mycket glad över min kristna tro som jag brukar säga att kom med modersmjölken. Jag är också glad och stolt över att vara medlem av Svenska kyrkan, som är viktig i mitt liv. Jag blev oerhört glad när jag såg att man i Västerås och benämnde Jesus som hen, för för jag vill ha en kyrka som inkluderar alla. För jag tror på alla människors lika värde. Men ordet hen väcker också känslor hos folk, känslor som tar ibland tar fram de sämsta sidor hos dem. Jag gillar hen då det kom i rätt tid för mig när jag bråkade om myndigheter mm. Helt plötsligt var det mycket lättare att prata med media och myndigheter utan att peka ut någon enskild, då arbetsplatsen var dominerad av människor av ett kön och det andra var ett undantag. Ordet använder jag när jag inte vet eller inte vill avslöja könet på en person, vilken lättnad. Men ordet kan också användas när man vill inkludera alla.

1928 föddes min far som nummer två av fem i syskonskaran och att han skulle döpas var det inget tvivel om. Men prästen tyckte det fanns ett problem, farmor och farfar var bara förlovade, så far har beteckningen ”uä” i kyrkoboken. Varför de inte gift sig vet jag inte, men det blev i alla fall giftemål. 1946 började det gå ett rykte i bygden om att farfar hade ett annat barn på bygden. Trots att farfar bedyrade sin oskuld och att en annans mans namn stod som far till det utpekade barnet, så fortsatte ryktena. Min farmor mådde mycket dåligt, så dåligt så att hon kontaktade läkare, som ordnade plats på sjukhuset Ryhov på psykiatriska kliniken. Men det fanns inom släkten personer som var högt uppsatta inom kyrkan och att någon skulle hamna på psykiatrisk klinik skulle vanhedra familjen och släkten, så dessa personer tog hand om brevet och brände det i spisen.

Farmor som mådde sämre och sämre och väntade på ett brev som aldrig kom, valde till slut att hoppa i brunnen på gårdsplan för att ända sitt liv. När farmors döda kropp fiskades upp ur brunnen kom en yngre broder till far. Synen han såg gav honom en chock så han blev alkoholist för resten av livet.

Släktingarna fick leva med sin vetskap resten av livet. De kunde dölja att det fanns psykisk sjukdom i släkten, men de fick också leva med vetskapen vad farmor hade gjort. Vet inte om de var nöjda med valet efter att ha sett facit. Jag fick aldrig träffa min farmor som dog i 50-års åldern, 14 år innan jag föddes.

Även mycket negativt har jag upplevt under mina år från kyrklig aktiva.
Min far var också en förebild, kanske inte för alla men för mig.
Han gifte sig av kärlek till en kvinna, som enl många, inte minst inom släkten var ett ”Nazisvin”.
Var gång jag är vid Rommele kyrkan tittar på fd prästgården och tänker att i det huset blev min far en ”landsförrädare”, när han svarade ja, inför prästen. Du känner ju min broder och hans sjukdom. En sjukdom som enigt många inom kyrkan ansåg skulle gömmas, för han var inte värdig. Förr gömde man dem på instutitioner, men inte då när han föddes.

Enligt andra var han ett missfoster och sjukdomen var guds straff för ett oheligt äktenskap mellan en svensk man och en tysk kvinna, dvs ett ”nazisvin” och en ”landsförrädare”.

Så idag är jag glad att kyrkan vågar benämna Jesus som Hen.  Detta är ett bevis för att kyrkan enl mig ser att alla människor är lika mycket värda. Detta betyder mycket för mig, och kan ge mig tröst till varför några gömde ett livsviktigt brev, ett brev som blev min farmors död. För inte spå många år sedan fick jag för första gången se en blid på farmor, vilket satte mina känslor i svallning. Det finns så mycket bakom varje människas öde, öde som vi inte alltid vet om.

Lyssna gärna på Biskop Mikael Mogren i intervju med P4 Västmanland
Problemet är inte ordet hen, utan den människosyn dessa människor har, som reagerar på ordet.