Fredag kväll, mor och jag sitter framför tv:n i köket och tittar på Go’kväll.
I glaset framför oss har vi lite rödvin och vi sitter och småpratar, tiitar på tv:n och ibland ägnar jag mig åt datorn för att följa vad som händer i twittervärlden.
Vid flera tillfällen flyger mina tankar långt bort oftast nästan ett år tillbaka och de vi har upplevt under året som gått. Mor har en demenssjukdom vilket är konstaterat men det viktigaste är att jag själv märker detta. Den biten går inte att förneka vilket jag heller inte kommer att göra.
Jag har alltid också haft en uppfattning att man inte skall begrava någon förrän den personen är död. Trots det har jag nästan gjort det med mor flera gånger under året. I dag ser jag mor mer som en katt med sina nio liv.

Mor har under det senaste året varit uträknad från ett humant och mänskligt liv, ett liv där personen sätts i centrum utan hon är en sjukdom.
Det finns idag tre diagnoskoder i hennes journaler, demens, B12-brist och depression.
Mitt i detta försvann också min mamma och de två sista diagnoserna. Mor var dement, hon var inte längre något av det andra delarna, hon var en ickeperson, en person som snart skulle gömmas undan och bli en kostnad och belastning för kommunen.

Efter upprepade urinvägsinfektioner fick hon kvinnligt könshormon som efter några dagar gjorde henne aggresiv och oresonlig. Efter kontakt med läkemedelsverket fick jag klart för mig att dosen var 2.5 ggr för stark. Jag fick visserligen läkaren att ändra dosen till ”normal” dos men under denna tiden sattes en dundermedicin in, för behandling av andra psykiska sjukdomar, som visserligen är godkänd för behandling av Alzhemiers. Mor har demens, men inte vilken typ pga att ingen utredning är gjord

Mor fick extrapyramidala biverkningar och till slut akut toxination av dundermedicinen.
Jag fick hjälp av hemvårdpersonalen och mors ord sköterska att ta in mor akut med ambulans då både tillfällig sköterska och läkare inte ansåg det vara något att bekymra sig för, mor är ju dement.

Jag trodde ju att det som hände mor var en del av hennes demens men jag trodde på läkare, sköterskor, biståndshandläggare mm. Man vill ju tro på dessa personer och att de har rätt…

När kommunen sedan erbjöd korttidsboende för återheämtning,så blev jag mycket glad att hon verkligen skulle få återhämtning till att återkomma till ett värdigt liv.
Men det dröjde inte många dagar innan jag började ifrågasätta detta inför mig själv men samtidigt försökte jag intala mig själv att detta är den normala utvecklingen av sjukdomen och att jag måste försöka förstå att mor var på väg att försvinna ifrån oss. Tankarna hos mig och mina bröder var att vi får  njuta av de dagar mor mår bra och de dagar som hon mår sämre får vi acceptera att det är hennes sjukdom.

Vi tog hem mor på permission och hon fick samma tablettbehandling som jag fått via läkare och jag märkte att hon blev levnadsglad och vaken igen. Mina tankar blev åter att något var fel men jag skakade av mig det, jag vill inte inse att sjukdomen tar ut sin rätt.
Vi tog hem mor på permission från fredag eftermiddag till söndag kväll.
Mor fick den tablettbehandling som vi varit överens om, med läkaren, och mor levde upp.
Mor började gå arm i arm med mig och vi behövde inte använda rullstolen.

Söndagen kom och jag och mor åkte tillbaka till boendet.
Rullstolen lämnade vi i bilen och vi promenerade från bilen till entren, in i hissen, åkte hiss och promenerade stolt in på boendet. Jag berättade stolt för personalen att mor kan gå och fick knappt kommentar av personalen, hon är ju dement. Vi besökte henne så gott som varje dag och varje dag satt hon ensam i sin rullstol låst inkörd under borden med en tidning uppslagen framför sig och hon kunde se genom fönstret. Jag frågade personalen varför hon inte fick vara ute i gemenskapen med de andra.
Nej, din mor kan inte vara ute bland de andra, hon är ju dement och hon behöver lugn och ro, ute bland de andra är det så stojjigt. Nästa gång jag frågade varför mor var instängd på rummet, hon är ju dement och hon ropar så mycket så de andra blir så oroliga. Två olika versioner varför inte mor fick tillbringa kvalitetstid med de andra. Hon behövde besöka toaletten och jag kallade på personal. Mor gallskrek och de fick inte hjälpa henne, Jag bad ge henne ett par Alvedon och jag tar hand om det. Sköterskan svarade vi har ingen sjuksköterska här i helgen för hon är sjuk och vi får inte ge henne något. Hon får vänta till måndag….

Inte klokt…

De lovade mig att de skall sköta om mor så hon kommer på toaletten. Jag orkade inte höra hennes skrik utan valde att gå ut i trädgården och tog mig en cigarett.
Efter 15 minuter kom jag åter och mor satt lugng i sin rullstol på rummet.
Personalen kom strax och jag sade glatt att det gick bra med toabesöket.
Nej, fick jag till svar, vi fick inte röra henne, hon var helvild.
Jag flyttade mor till toastolen och hon fick göra sina behov.
Därefter sade vi till personalen att vi tar en promenad.

På måndag tog jag mor med mig i rullstolen och vi promenerade till sjuksköterskan för att fråga om något är missuppfattat något eller har olika uppfattningar om varför mor är på boendet och jag ifrågasatte också behandling och medicin.
Svaret jag fick var för mig hårresande: -Behöver vi veta något så ringer vi dig!!!!!

Jag hade ju redan anmält allt till socialstyrelsen om medicinförgiftning men nu valde jag att även anmäla mors boende dit.

Kommande helg så valde vi att än en gång ta hem mor och samma visa hände, mor fick medicin, rätt omsorg och mor kunde gå…. Än en gång promenerade vi in på boendet UTAN rullstol, arm i arm som bara en mor och son kan göra…

Några dagar senare fick jag reda på att det finns någon som kallas MAS i kommunen och när jag fick kontakt med den personen så avslöjades att det jag påstod INTE stod i journalerna, men MAS kunde verifiera min historia som sann efter kontroll med socialstyrelsen och fass…

Hade det varit en kamp tidigare, så är det inget vad som skulle börja nu…
Detta var jobbigt att skriva men samtidigt skönt!