Kvällstimmarna. Någon har fått i sig fredagsgroggen, tonläget skärps. Det är nu de riktiga sanningarna sägs. Det är nu samhället byggs om från grunden. De riktigt svårtänkta tankenötterna får sin lösning ”byt regering” vare sig den är blå, grön eller röd.
Johan Mathias Sommarström i Syrien 2013. Tack Johan för att jag fick låna bilden!
Johan Mathias Sommarström är en utrikeskorre på Sveriges Radio, en korre jag mycket gärna lyssnar på. Han brukar träffa sina krönikor mitt i prick, och denna krönika, tror jag många kan skratta år, så sant som det är sagt.
Under slutet av 1970-talet gick Lilla Edet under benämningen Vilda Edet. Namnet fick det då pga att det fanns en hel del droger i samhället och polisen hade utökat sitt arbete med kontroller på det. Samtidigt pågick även debatten om var den nya bron över Göta Älv skulle ligga.
Detta blev följetonger i våra media och Kammarteatern tog upp detta i en av sina revyer.
Därför trivs vi bra i Lilla Edet, där får man faktiskt va hur dum som helst.
I över tjugo år har jag kört tidningar här i kommunen. I över tjugo år har jag kört nästan varenda gata, nästan varenda grusväg långt ut i ingenstans.
Älskar kommunen, som är liten, men har så mycket skönhet. Visst kan man svära ve och förbannelse när man suttit i en snödriva på vintern, kallt mörkt, och väntat på hjälp att komma loss. Samtidigt har jag kunnat sitta på en brygga och dricka en kopp kaffe och plaskat med fötterna i en sjö, sommartid, samtidigt som jag lyssnar på fåglarnas sång.
Jag har blivit misshandlad på busstationen här i Edet, och jag kunde ge polisen information om vissa saker så det gick till deras säkerhetsavdelning.
Men trots det fortsätter jag mitt ideella jobb till att skapa en kommun som vi är trygga i och som vi känner stolthet över. Nästan varje dag delar jag något positivt i FB-gruppen, ”Vårt vackra Lilla Edet”. Tack ni som ger respons och lyfter vår fina kommun samtidigt vill jag skrika SKÄMS, till er som inte gör något.
Fyra nyheter om skolan i vår lokaltidning, tre positiva och en mindre positiv. Bara en av dessa delas och det med orden ”Fuxerna. Borde vara omöjligt att lyckas sämre än i utanförskapsområdena kan tyckas”. Inte nog med det, den blir också väl kommenterad och nerdragen i skiten. Jag förstår om skolans personal tappar sugen, när det läser det.
Hur många gånger jag har ringt 11414 eller 112 till polisen denna sommar, har jag tappat räkningen på. Kommunen eller polisen skiter verkligen inte i oss, utan de tar det på stort allvar. Tre samtal till 112 bara på en vecka, och samtliga gånger har polisen kommit fortare än kvickt. Vid några allvarliga brott har polisen suttit med mig i telefon till patrullen var framme. Ett av tillfällena tog det 45 minuter då patrullen kom från Stenungssund. Framkörningstiden från Trollhättan har jag lärt mig är 22 minuter.
När man håller span tillsammans med polisen så är det verkligen skönt att hela tiden få uppdateringar var de befinner sig, så man slipper vara själv med problemen.
Ett av de tillfällen då vi ”vardagshjältar” var ute och tog en öl, så blev vi uppmärksammade på ett problem som gjorde att vi ringde. Den händelsen blev en rubrik i vår lokaltidning: Berusad man misstänkt för ringa vapenbrott. Samtidigt är jag glad att inte fler av de saker jag tillsammans med vänner inte blivit rubrik någonstans.
Jag är många gånger så besviken när människor inte kan visa uppskattning för det man gör. Inte för det att ”jaga bovar”, men att vi inte tillsammans kan lyfta varandra. Det borde fler hjälpa till att göra, istället för att prata skit bakom ryggen 😉
Jag har funderat på om vi inte skall ta efter Trollhättan i arbete.
Så här skriver de på sin hemsida.
Ett tydligt och positivt varumärke är en tillgång för varje stad och plats. Ett attraktivt och positivt laddat Trollhättan innebär att fler vill bosätta sig här, att näringsliv och offentlig sektor har lättare att rekrytera personal, att fler företag vill flytta hit och att fler vill studera i Trollhättan. För att identifiera alla bra saker och styrkor har vi skapat hashtagen #gotrollhattan
Varumärken handlar om känslor, tankar och associationer. Vårt varumärke är en av våra viktigaste tillgångar för att utvecklas och växa som stad. Vårt varumärke, Trollhättan ”ägs” gemensamt av alla som bor och arbetar här. För att stärka bilden av Trollhättan har vi fokus på att skapa stolthet och gemenskap, väcka positiva känslor och förmedla vår bild av vår stad. För att hitta alla goda exempel och historier i Trollhättan har vi skapat vår hashtag #gotrollhattan.
Den används som en stämpel på saker som är bra för Trollhättans utveckling och framtid och den används av alla i Trollhättan, vårt näringsliv, föreningsliv, Trollhättans Stad, Högskolan och alla andra som också är verksamma eller bor i Trollhättan.
Har ni något förslag på vad vi kan använda för hashtagg för att lyfta det positiva i Lilla Edets kommun? För visst vore det väl skönt att bara få reda på de positiva nyheter och inlägg i sociala medier. De tråkiga är som ogräs, börjar självså….
Varje morgon (vid tjänlig väderlek) tar jag och Nussä promenaden utefter älven. Detta är vår andra promenad och vi startar runt 7-tiden på morgonen.
Vi är knappas ensamma på vår vandring då vi är många, både fyrbenta och tvåbenta som går här. Stora delar av promenaden är nu tillfixad så den passar även både rullstolar, barnvagnar och rullatorer. Vi träffar nästan alltid kända personer som möts, språkas vid en stund.
Ibland tror jag vi glömmer hur vackert det är i älvrummet och på något sätt blir hemmablinda. Delar med mig av bilder och lite videos från området.
För inte så länge sedan såg jag detta inlägg från Sanna Nielsen i sociala medier och började fundera på vad det är som gör att man måste kommentera saker och ting med negativa ordalag. Visst får man nästan säga vad som helst, men måste man göra det?
Jag har gått i moteld mot personer som gjort angrepp på mina vänner, men när jag själv blev drabbad, så höll de tyst.
Jag är förbannat stolt över att ha fått äta middag med landshövdingen, nominerad av kommunen. Glad över att ha blivit tilldelat Blåklintpriset från Liberalerna och nu senast blivit utnämnd av tidningen TTELA till vardagshjälte. Men ibland är min fundering, var det värt det???
Jag har blivit uthängd i grupper, så otroligt förtalad så till och med censuren slog till i en (utan censur)-grupp. Jag har blivit misshandlad mitt på busstorget. De som ringde polisen sade till mig ”jag vittnar inte”. Andra skriver helt öppet i olika grupper ”kontakta mig på messenger och jag skall berätta saker om honom”. Andra skriver helt öppet vad de tycker och tänker, vad rykten säger. Rykten, hur mycket av det är sant, och hur mycket har vuxit mellan mun och öra på personerna? Andra personer säger saker som de påstår att jag har sagt det och det. Hur mycket av det är sant?
Man skall gå till grannen för att höra hur man har det hemma.
Ja grannen vet alltid mycket mer än vad man själv vet, eller? Ibland gråter även jag, över det som sägs. Andra använder andra metoder för att svartmåla mig genom att anmäla mig, oss, till olika instanser. Säkert är det flera som blir glada när de får höra att att även jag tar åt mig ibland och även gråter.
I morse på morgonpromenaden med vovven träffade jag på åtta killar på väg till skolan. Några satte sig ner på huk för att prata med Nussä, andra undrade vad jag skulle göra idag. Berättade om tvätten jag skulle ta hand om, stryka, mangla mm. Åtta grabbar ville hänga med mig hem och hjälpa till, visserligen för att slippa skolan, men ändå. 🙂
Det gnälls på ungdomar, än det ena och än det andra, hackas på föräldrarna mm. Men varför är det oftast de vuxna som pratar skit? Det skall ha åsikter hit och åsikter dit, om saker som de inte har en aning om. Sådant gör förbannat ont ibland.
Nu skall jag torka tårarna ur ögonen och fortsätta göra det jag är bra på, medmänsklighet.
Villa California 