Jag har nu lyssnat på boken Mina åtta år i Kality, av Ingela Jansson och Eva Lindehag.
Jag har några gånger tidigare bloggat om henne bl a under namnet storbedragerskan.

Ingela Jansson kom från Mariestad, hamnade i lägenhet i Surte för att sedan hamna i en villa här i Lilla Edet. Hon var bilhandlardotter och var en driven och duktig försäljare som hamnade snett, mycket snett. I boken berättar hon hur hon levde där förhållandet var ett destruktivt förhållande, men också hur även hon senare hamnade i samma situation som sina föräldrar. Samtidigt ville hon bli något och på olika vägar blev det inte de lagliga som man bör förhålla sig till.

Under tiden här i Lilla Edet, så kom vi i kontakt med henne då hennes kompanjon var i behov av ett boende. Jag tror inte vi var speciellt blåögda utan det var vår brist på kompetens inom området narkotika, droger och att bilar var ett värdefullt medel till att begå brott. Vi lärde känna henne, hennes dotter och vid ett par tillfällen var i Lilla Edet och besökte henne i villan. Hon hade alltid glatt humör, svar på frågor som kändes helt ok.

Vid ett tillfälle fanns hennes bil gömd bakom grannens ladugård, vilket höll på att kosta oss vänskapen med våra grannar. Hon bad oss om ursäkt och även våra grannar genom att berätta att de kommit hem sent, och de var mycket dimma, och hade hamnat alldeles fel. Till slut hade de lämnat bilen för att traska hem. Vi trodde alla på detta. Men många underliga saker hände hela tiden, där hon och även hennes kompanjon var inblandade i. Hela tiden fanns det naturliga förklaringar.

Vid ett tillfälle kontaktade polisen mig och ville få kika på huset där kompanjonen bodde, som vi hade hyrt ut till honom. Jag berättade som det var att i kontraktet stod det att huset var till försäljning och att vi hade rätt att få visa det för ev köpare. Så jag sade att de var välkomna. Men mor och far var till åren komna så jag arrangerade det på ett sådant sätt att de skulle hållas utanför. Jag visste att de var poliser, men vilken typ av poliser visste jag inte. Men jag visade dem huset och sedan sade jag att de fick titta själva medan jag höll mig undan i en annan del av huset. Jag vet att de hittade vissa saker, men aldrig vad. Men jag kan ju konstatera att jag har sett för mycket deckare på TV, och det var inte alls på det sättet som jag sett där 🙂

Men att det handlade om allvarliga drogaffärer i stora summor och bilar i 100000:- klassen kunde jag inte drömma om. I det fallet var jag nog blåögd.

När vi sedan såg att de hade försökt bränna ner huset, började vi förstå allvaret. Det var nog för att dölja vad som fanns i huset, men då hade redan polisen gjort sitt. Ingela berättar inget av det i boken, så kanske hon inget visste själv. För om jag förstår henne rätt av det hon beskriver, så var hon nog också till viss del lurad.

Hon benämner kompanjonen och hennes kompisar som ”maffian”, och det gjorde mig chockad när jag läste boken. Är det de vi i dag kallar gäng, med skjutningar och liknande? Har jag, mina föräldrar och grannar mm, mm, varit så nära dem? Ja det verkar så. Skall man vara glad att de bara försökt bränna ner huset, och att man skall vara glad att man inte blev skjuten? Ja, jag vet inte….

Vi vet ju att fler här i Lilla Edet har drabbats och hon nämner Lilla Edet några gånger i boken, liksom Edetrasta.

I boken berättar hon sedan hur och flyr landet, flyr bort från den svenska rättvisan för att slippa straff, men istället hamnar åtta år i Kality. Samma fängelse Martin Schibbye och Johan Persson satt i 14 månader. Under samma tid som Ingela satt där.

Jag hade kanske lagt alla dessa minnen på hyllan längts in i garderoben om det inte för att det de sista åren varit mycket skriverier och intervjuer med Ingela, och sist men inte minst boken.

Jag hoppas Ingela nu kan leva ett lugnt familjeliv, liksom jag inte vill ha så mycket mer spänningar i livet. Jag trivs bra där vi idag bor. Försöker leva ett lugnt familjeliv med bror. Jag skall nu stoppa tillbaka skokartongen in i förrådet, och hoppas att jag slipper öppna den någon mer gång.