Snart händer det grejer i grannfastigheten igen.
Inspelning av Ack Värmland håller på inne i stan och säkert ,som vanligt, kommer en hel del del scener att spelas in här i min närhet också. Så håll ögonen öppna.
Månad: mars 2017
Tillfället gör tjuven
För några dagar sedan kom ovanstående varning upp i en av ortsgrupperna jag är med i på Facebook. En snällt hållen varning, men det jag reagerar mot är varför har man stöldbegärlig egendom liggandes utanför huset? Vi vet att det är oroliga tider med skjutningar och mycket narkotika i omlopp. Detta har många vittnat om, och att man hittar saker som är lätt att omsätta till pengar för att finansera droger, är inget nytt, och ändå finns det de som tas på sängen av att de blir av med egendom…
Kofot Fyrbodal hade följande info i en tweet ute på Twitter.
Kofot Fyrbodal är en samverkansgrupp för att minimera och hindra brott mot båtägare. Ibland undrar jag om vi alla har blivit lite faktaresistenta i hur vi beter oss…
Tänker vi att detta är något som händer andra, men inte mig? När vi går hemifrån eller gåg och lägger oss, låser väl de flesta sina dörrar, men varför? Tänker vi på varför vi låser om oss, eller gör vi det bara av gammal vana? Varför låser vi, varför har vi koder på våra robotgräsklippare, varför tömmer vi bilen innan vi parkerar den och sedan även låser den. 
För inte så länge sedan såg jag denna bil på pendelparkeringen och när jag tittade närmare så var rutan krossad och handskfacket öppet och innehållet utrivet.
Jag ringde polisen, polisen ringade ägaren, ägaren tog hand om bilen och ringde nig och tackade. Nu hade ägaren själv tömt bilen och tjuven tog en nit, men det blev ändå bekymmer då det regnade och regnade in genom den obefintliga rutan och på det som var utrivet. Tänk vad lätt det är att öppna handskfacket när man parkerar.
Varför försöker vi inte själva motverka dessa vardagsbrott innan de sker, genom att låsa in egendomen, se till att det är låst, och att bilda grannsamverkansgrupper. Vi hjälps åt att förhindra brott och skyltarna kan kanske skrämma, men polisen kommer ju också ner och kontrollerar området som skall samverka och ger tips om åtgärder för att förhindra brott. Och det är gratis! Jag vet själv hur det är när man har haft inbrott och alla känslor som finns i kroppen. Vi hade tur och skrämde dem omedvetet innan de kom in, men de hade redan hunnit förstöra ett fönster i skydd från vägen. Men känslan att någon varit på väg in gjorde att det kändes som man låg i en myrstack på kvällen i sängen.
Att tänka efter före, är många gånger ett bra råd. Starta grannsamverkan tillsammans med polisen och ni hålls uppdaterade om vad som när ni har en dialog direkt med myndigheter.
Motståndskraft
Halvgalen eller kanske till och med helgalen som jag är gjorde jag en, för mig helt okänd människa, strålande glad idag. Åkte ut till ändhållplatsen i Upphärad för linje 630 med en blomma i handen. När bussen kom så steg jag in och ställde den på myntbordet och sade, det är bussförarnas dag i dag. Han blev så strålande glad och ställde sig upp och ville kramas som tack… Ett lyckokast i min smak.
En låååångpromenad hann vi också med under dagen, och äntligen…
Jag hittade små solar i vägkanten där det inte blåst så mycket…
Lite mer bilder från promenaden…
Dansa och vara glad
Så här brukar jag dansa sommartid när jag tar min paus på in tidningsrunda på mornarna.
Även idag hade jag skäl att dansa och vara lycklig…
Jag har ju en tid hävdat att tidningarna ökat sina upplagor sakta men säkert. Senast idag såg jag flera nya utdelningar. Efter ett turbulent år med rekonstruktion mm, så känns detta lovande. Ja, det är inte bara morgontidningarna som ökar utan även veckotidningar och specialtidningar. Även några av mina kollegor har bekräftat samma sak. Tyvärr träffar man ju sällan prenumeranter då de flesta sover när jag jobbar, men ibland händer det, och de säger att kvalitetspress är viktigt i dagens samhälle med så mycket information av mer eller mindre bristande kvalitet som finns. Andra har gått över till e-tidningar för att de är billigare men nu kompletterar de med papperstidningar, speciellt till helger där många har tid att läsa.
Nu har jag fått att ökningarna både gällande tidningar och post har ökat betydande. För mig och mina kollegor känns det som tryggheten för att behålla våra jobb och på lite sikt kanske vi åter kan öka arbetstiden på våra tjänster. Samtidigt känner jag att dåliga tider är på väg att bli bättre tider och konspirationsteorier minskar.
Känns som att det en del kallar ”ljugmedia” får större räckvidd med sin journalistik.
Att posten ökar är ju också glädjande, då det ger oss mer inkomster, vilket gör att vi kan upprätthålla servicen, framför allt på landsbygden som legat risigt till. Så visst finns det skäl till att dansa och vara glad.
Ja det är våren, ja det är våren
Ja igår hade vi verkligen en underbar vårdag. Jag ser bland mina vänner att blommorna börjar spira i där ute, både vilda och trädgårdsblommor. Själv har jag inte sett så mycket av det, men den som väntar på något gott…
Det blåste en hel del, så vi valde att promenera nere vid ån i vår dalgång. Här var det lugnt och stilla och solen värmde så fantastisk skönt som vårdag i mars. Ja både jag och vovven njöt i fulla drag. Ja detta var en försmak av vad som komma skall…
Varför blev jag inte en värsting?
Ibland har jag undrat varför jag trots allt klarade mig så bra i samband med att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Nu höll jag mig ju oftast hemma och dämpade ångest mm med tabletter och alkohol.
Tänk vad lätt det hade varit att jag hamnat bland gubbarna som drack direkt från papperspåsen. Papperspåsen som gick laget runt och alla tog sina klunkar för att lugna nerverna efter natten. Ja den gruppen var nog den enda som hade accepterat mig, om jag sökt nya vänner då.
I samma veva i börja på 90-talet slog ju en ekonomisk kris till och ännu mer folk hamnade utanför och i kris. Knarket flödade då precis som nu, och vad hade hänt då?
Göteborg blev ju huvudort för den ljusskygga handeln och satte i stora resurser för att motverka det och de lyckades, de lyckades med att förflytta den handeln hit upp till Trollhättan. Och den var inte så ljusskygg längre, utan hade man ögonen så såg man var som skedde ett stenkast från pappersflaskan där de delade på annat.
Tänk vad lätt det hade kunna bli att jag börjat göra inbrott, råna folk på värdesaker för att få pengar till knark. Tänk vad lätt de hade varit att hamna fel, när jag kände att ingen ville hjälpa mig att ta mig ur skiten.
Hade jag bara tur, eller var det skicklighet eller var jag så slut så jag inte orkade söka kontakt med andra. Var går gränsen och vad gjorde att jag hamnade på rätt sida och tog mig tillbaka till ett liv, en liv jag trivs med idag. Under de fem år jag kämpade, så hade saker kunnat gå helt åt helvete, och det var nära.
Jag misslyckades också med mina självmordsförsök, annars hade ni inte kunna läsa detta. Det hat jag kände mot min mobbare gjorde att jag fantiserade om att ta en pistol med mig och gå till mobbaren, rikta pistolen upp i gommen på mig själv och trycka av så blod och hjärnsubstans flödade. Vad var det som gjorde att jag ville rikta dem mot mig själv och inte mot mobbaren? Jag njöt av tanken, jag njöt av tanken att inom mig se det förstörda kontoret, jag njöt av tanken att en saneringsfirma skulle få komma och städa efter mitt tilltag. Tankarna att skada mig själv var så underbara. Varför ville jag på detta sätt visa att jag mådde dåligt. Nej, jag ville inte skada någon annan, jag ville bara visa hur dåligt jag mådde av den behandling jag utsattes för…
Kanske trots allt skall vara tacksam för att det blev som det blev, och inte värre…
Mobbing
Här om dagen kom en nyhet på SVT:s nyhetssida med följande rubrik:
Vuxna som mobbas blir utan stöd: ”Ett hål i lagstiftningen”
Själv blev jag kall i hela kroppen och fick tankar tillbaka till min egen tid när jag mobbades…
Jag skrev ett långt inlägg på Facebook om min egen erfarenhet.
Vi måste alla arbeta för att få bort mobbing oavsett anledning.
Låt inte detta ske igen!
Jag vet vilket helvete mobbing kan föra med sig.
Jag förlorade fem år av mitt liv, ett liv jag försökte dämpa med alkohol och upprepade självmordsförsök.
Jag vet hur det är att inte våga lita på något, vet hur det är att inte våga anförtro sig år någon, för att någon tycker jag är vek.
Jag vet hur det är att lämna den man älskar, just för att man älskar…
Jag försökte inte dra andra med mig i fallet, jag kved, och skrek, jag var så fruktansvärt rädd, så rädd för andras dömanden och för mig själv.
Sjukvården var ett stort skämt, akuten skrev remisser till öppenvården, öppenvården sade jag skall åka till akuten.
Öppenvården ville jag skulle jobba heltid, därtill skall jag äta mediciner, mediciner som gjorde att jag gick upp 30 kg. Då skulle jag gå tre halvdagar i veckan på sjukgymnastik plus två eftermiddagar på en bantningskurs. Jag skulle ut och vara bland folk så sjukskrivning var det inte tal om, jag skulle pussla. Min inkomst var mitt jobb, att ta ledigt för sjukgymnastik och bantningskursen funkade inte
Jag knaprade sömntabletter i tiotal och sköljde ner med whiskey. Allt för att hitta lugnet. Öppenpsyket glömde av mig och när mina mediciner var slut kontaktade jag min vårdcentral och de skrev ut mina mediciner och jag fick en vettig läkare som stödde mig och gav mig kraft.
PÅ 10-årsdagen av att jag sista gången var på öppenpsyket skrev jag ett brev till dem och påpekade att nu har det gått 10 sedan ni jag fick besked om att ni skulle kalla mig när ni hade fått ny läkare. Ni lovade mig då att det skulle ta en månad max. Då blev det fart på sjukvården igen och blev kallad. Jag struntade i kallelsen, men de fick anmäla sin försumlighet till Socialstyrelsen.
I dag är jag glad att jag kommit så långt i mitt arbete tillbaka till livet, jag är trots allt glad att jag gått igenom helvetet, för det har gett mig så mycket erfarenhet. Men jag vill inte ha tillbaka det HELVETET en gång till och jag vill inte att någon annan drabbas av samma HELVETE.
Ser du någon som mår dåligt, var inte rädd, du kan vara skillnaden mellan liv och död.
Kram och tack till alla fina vänner, ni förgyller verkligen mitt liv.
Härliga söndag
Söndagen började lugnt med en promenad till orienteringsklubbens stuga för att gå tipspromenaden. Jag hade räknat ut det så bra att går jag till dit och hem, plus promenaden och sedan till kyrkan på eftermiddagen så har jag gått dagens steg och att även Nussä hade fått sina promenader… Jösses vad smart jag är….
Efter tipspromenaden så blev det kaffe och våffla innan hemgång. Vi träffade några bekanta och vi pratade lite på vägen hem innan vi svängde åt var sitt håll. Visst fick jag stanna ett par gånger för att vila mig, då jag ännu inte var i full fart. Men det gick bättre än väntat trots allt. När jag nästan var hemma började mitt fitbit-band att vibrera på armen och jag ville kolla vad som var på G. Jösses, jag hade ju redan tillryggalagt min dagliga dos på 16000 steg… Men det måste vara fel, skulle ju behöva gå till kyrkan också för att komma upp i den dagliga dosen, och jag började fundera….
4 km till klubbstugan och 2,5 runt på tipspromenaden, det skulle ju bara bli 6,5 km. Tog ett tag innan jag kom på att jag skulle ju gå hem också vilket var ytterligare 4 km. Jag skämdes nästan för mig själv hur dumt jag hade räknat.
Vi lagade middag jag och bror, fisk med potatismos och skirat smör, MUMS. Sedan hann jag med att sova middag en stund… Dagens bästa stund och också det stund jag sover som godast. Sedan var det dags att ge sig iväg till kyrkan och jag hade kunna sova och tog istället bilen, för att jag redan hade gått. I dag var det musikgudstjänst så det var lite annorlunda mot vanlig gudstjänst men också var det dags för mig att vara med i förberedelserna inför gudstjänst. Just nu är det brist på gudstjänstsvaktmästare och blir någon sjuk, så skall jag kunna hoppa in. Jag har inga planer på att hoppa in på schema, då jag har så mycket annat jag vill göra, och har jag annat som krockar med kyrkan, så är det oftast kyrkan som får stryka på foten. Mitt sociala/diakonala engagemang går före det mesta, men jag, bror och vovven kommer alltid först. Men att lära sig nya saker är aldrig fel, då det är lär lättare att prata om saker som man vet och inte bara tror om.
Har aldrig tänkt på att endast den stora klockan skall ringa en timma innan,och då i fem minuter. Den lilla klockan skall ringa en halvtimma innan och då i tre minuter. Att sedan båda klockorna skall ringa vid gudstjänstens börja i två minuter. Jag visste inte om att man var tvungen att starta den stora klockan först och sedan vänta minst 5 sekunder innan den lilla klockan startas, annars går säkringarna. Precis som när man startade skulltorkarna på gården. Man var tvungen att vänta på att starta fläkt nummer två så inte säkringarna skulle smälla. Helt plötsligt var det väldigt lite skillnad mellan kyrkobesökare och boskap.
Man skulle se till att altaret var rätt utsmyckat med rädd liturgisk färg, och samma färg skulle gå igen i blommorna. Man skulle sätta upp psalmerna på tavlan så att man visste vilka psalmer som skulle sjungas. Till gudstjänsterna klocka 11 skall det kokas kaffe och göras TE-vatten. Kaffet klarar jag av men känner en rädsla för att bränna vid tevattnet. Men jag skall väl lära mig det också… 🙂
I går när jag gick där i kyrkan med min fina lärare så fick vi smyga fram i kyrkan bland körsångarna som övade. Att ha livemusik på jobbet var absolut inte fel….
Så tack Jimmie, för en härlig eftermiddag.
Flåset tillbaka
För första gången på en och en halv vecka kunde jag igår äntligen gå en lång, lång runda. Men inte var det obehindrat, utan det blev många pauser för att orka med. En liten osynlig bacill slår ute en 90 kilos man, jag tänka sig. Nussä var understimulerat liksom jag, så det var behövligt med denna promenaden. Men vad fort man går ner sig när man inte håller på dagligen, det kändes verkligen i hela kroppen.
Vissa dagar nu när jag var förkyld var den längsta sträcka jag gick, var sträckan från köket till sovrummet. Ja nästan i alla fall…. Var ju tvungen att rasta vovven också, men ändå.
All ork bara försvann.
Älskar ju att sätta på hörlurarna med en bar bok i och ägna mig åt berättelsen och njuta av det fina naturen har att ge, men när inte orken räcker till. Tänk vad lätt man påverkas och et går åt fel håll, men att komma tillbaka tar så mycket längre tid. Jag har ju aldrig tvekat att ta på ryggsäcken och promenera 3 km till bussen eller 4 km till affären, även om det ar så mycket tid. Jag slipper ju i alla fall många mediciner och mår så mycket bättre av det.
I dag blir de två promenader, en till tipspromenaden, jag promenad till promenaden och sedan promenad till kyrkan för att utbilda min ljudtekniska egenskap. Många steg, men i två omgångar. Känns lite bättre än en lång lång promenad i sträck…
Önska mig lycka till!
För tre år sedan….
I förmiddags blev jag påmind av Sveriges Radios VD Cilla Benkö om att det idag är tre år sedan deras utrikeskorre Nils Horner mördades i Kabul.
Radio har alltid varit en viktig nyhetskälla för mig och jag som har så nära kopplingar till krigens helvete blev det en stor chock, när jag förstod att en korre hade blivit dödad.
Jag kommer ihåg de första rapporterna om att korrespondent var försvunnen i Kabul. Efter hand knöts rapporterna närmare och närmare Sverige tills det stod klart att det var Nils Horner. Det tog mig så hårt att jag tog med mor, köpte blommor och åkte till Uddevalla och lade blommorna utanför P4 Västs lokaler.
När jag sedan kom i bilen så mailade jag min kompis på radion om blommorna, och de fick göra som de ville, blommorna fick ligga kvar eller de fick ta upp dem på redaktionen. Men jag ville vara anonym. Detta var vad jag kund göra i min ensamhet och förtvivlan. Jag vet inte hur många radiolyssnare som kände samma som jag, eller om jag var helt ensam i min gärning. Men vad spelar det för roll, jag gjorde vad som kändes rätt för mig, och det var det viktigaste.
Jag har aldrig träffat Nils Horner och inte pratat med honom, men jag har besökt hans grav i Borås när jag ändå varit på kyrkogården. Härom dagen blev en annan av radions korrar beskjutna av krypskyttar och jag var oerhört glad att det gick bra, denna gång.
För mig är det fria ordet det viktigaste i en demokrati, att tysta det får inte ske och därför ser jag idag upp till journalister som förmedlar det. Men jag ser också med vanmakt på de som med hot och hat försöker tysta det. Jag ser också med förfäran hur många försöker förändra och förvränga orden, och ser till min fasa att det finns de som går på det.
Tack Nils Horner och tack till er andra som oförtrutet sprider vad som sker i Sverige och vår omvärld, ni behövs mer än någonsin.
Villa California 