I går kväll skickade jag ett SMS till min filialföreståndare på jobbet med innebörden att jag tycker att han gör ett bra jobb.

Vi är inne i andra perioden av rekonstruktionen av Stampen. Tyvärr vet vi tidningsbud inte så mycket mer om vad som händer inom företaget och hur förhandlingar med intressenter fortgår än flertalet andra. Tyvärr är den sista informationen om att ”danskarna” har lagt bud på vissa delar av Stampen lite oroväckande för oss inom tryck och distribution.

Själv bryr jag mig inte så mycket då jag har en del av min ersättning säkrad för framtiden, men det går inte att komma ifrån att det blir tufft om jag blir utan jobb. Men det märks på kollegorna att oron sprider sig och det är lätt att det blir en kedjereaktion och oro sprider sig ännu mer. Även misstänksamheten sprider sig mot varandra och mot överordnade, och det tar bort en hel del av arbetsglädjen. Det tråkiga är när oskyldiga drabbas av någons ilska just för att man råkar vara i närheten när någons bägare rinner över. I sista ändan är det ju prenumeranter som drabbas om man inte har fullt fokus på post och tidningar, vilt och andra faror som kan dyka upp i trafiken.

Jag har ju sett hur chefer gått ut till sina journalister och pratar med dem för att ge stöd, men var är våra chefer? Vi tidningsbud behöver också stöd. Kanske ordna ett info och samtalsmöte där vi får prata av oss, och ställa frågor. Denna situation ställer många krav på oss alla, och vi har stort ansvar allihopa,  men vi är inga stälmänniskor som bara kan behandlad hur som helst, varken ovanifrån eller mellan oss. Så fort man läser andra medier så handlar det om journalister, journalister och återigen journalister. Men vi som ät nattens riddare, vi som i ur och skur ger oss ut i mörkret är också en demokratins budbärare, en leverantör av det fria ordet. Vi är också nattvakter, som besöker områden ser till att det är lugnt i området, larmar om vi ser något. Bara en tidningsprenumeration i trappuppgången gör att ni får besök nattetid, måste väl också vara värt något?

Hur många tjuvar har jag inte stoppat under mina år som slangar bränsle från bilar, som spanat på bondens fyrhjulingar på gården, hur många bilar har jag inte ringt till polisen för att kolla upp, eller hur många biltjuvar har jag inte hållit span på under mina nattliga färder, på polisens uppmaning. På en del ställen har polis och myndigheter etablerade samarbeten med oss tidningsbud, andra ställen inte.
Så tänk gärna ett varv till på vad du får för prenumerationsavgiften.

Alla förtjänar vi uppmuntran, respekt och tillit.

På måndag börjar tingsrättsförhandlingar om ackordsförhandlingar inom Stampen. Nu gäller det att hålla tummarna.