Alla goda ting är tre, så ock även de onda. Det sade alltid min fader.

Just nu är de orden återigen aktuella för mig. Om sedan dödsfall är på den onda eller goda sidan överlåter jag till er läsare att ta ställning till. När far gick bort var det för mig tre nära individer som gick bort tätt inpå varandra. Men det fanns också tre i en annan version. Far hade två lekkamrater, som han höll vänskapen vid liv till under alla år. Dessa tre kompisar föddes med ett års mellanrum och de behöll vänskapen in i döden, då de gick bort med ett års mellanrum.

I höstas blev mors katt ihjälkörd här ute på vår grusväg, och både jag och mor kände sorg över den förlusten. Den katten skulle alltid sova hos mor i sängen, och mor gillade att klappa henne. Vet inte hur mycket mor vet om katten men klappa den, det gjorde hon. Inte långt därefter så gick ju även mor bort. Mitt i det sorgearbetet som kom dödsfall nummer tre. Grannen vars son, som på liknande sätt som jag bodde hemma” för att vara sina föräldrar behjälpliga dog knall och fall på en fest. En person med hjärtat på rätt ställe, en stor portion empati och humor. Världen och Solberga by blev helt plötsligt fattigare.
Vi hade inte hunnit att få mor i jorden innan det dödsbudet kom.

När far gick bort, så hade vi två begravningar på 14 dagar. När mor gick bort, lika så…

Nu måste jag börja om att räkna från ett igen. Fadern till sonen som dog i höstas, gick bort för en liten tid sedan.
Har varit iväg och beställt blommor, satt in pengar på cancerfondens plusgironummer.
Nu blir det begravning på fredag.

Men det värsta av allt, jag har bara börjat räkna och vem blir nummer två och vem blir nummer tre?

Spänningen är oliiiidlig, sade alltid Peter Harryson i ”Så skall det låta” och just nu håller jag inte med honom.
Men man kan inte värja sig, nu är det bara att se tiden an….

Slutorden i dödsannonsen är: Son, du har sträckt ut handen, far har greppat den.