Jag tillhör den trogna skara som varje gång det är dags för ”När livet vänder” på SVT bänkar mig framför TV:n.
Jag har ju själv lidit mina helvetes kval pga något som inte alls är naturligt att prata om, och vet hur svårt det kan vara att öppna dörren till sitt hjärta.

Jag vet känslan att sitta framför en reporter och där öppna sig, medan reportern skriver stolpar på sitt papper för att andra sedan skall läsa om detta i tidningen. Jag vet också hur det är att sitta med en digitalmikrofon som spelar in samtalet, för att sedan höra mig själv på radion.

Men vad jag fascineras av är, att här sitter de framför reportern Anja Kontor och riggade kameror och strålkastare och skall vara obemärkta och öppna sitt hjärta in till det mest fördolda.

Första gången jag skulle ta regi framför kameran, då hade jag inga repliker, men jag skulle se chockad ut. Mitt mantra blev ”Jag är chockad, inte titta in i kameran – jag är chockad, inte titta in i kameran”.

Här i ”När livet vänder” finns inte en chans att rabbla några mantra, utan här skall man vända delar av mitt innersta ut och in, man skall vara oberörd av det som finns runt omkring och försöka sätta ord på tankar och känslor.
Jag vet att skådespelare är erfarna och kan det där med att spela känslor, och på regissörens order och förslag ändra sin sinnesstämning. Här i programmet skall inget spelas, utan det skall vara så äkta, så det går att vara.
Här handlar det om äkta tårar som kommer inifrån av känslor och inte pga att regissören vill det.

Jag förstår att det ställs stora krav på Anja och hennes team att inge lugn och trygghet och det lyckas hon med så att att det går genom rutan. Anja har förmågan att tala lyssna men också låta tystnaden tala, vilket ger mig som tittare ett mervärde utöver det vanliga. Här är tystnaden lika viktigt som det talade ordet. Här finns plats för känslor, känslor som är svåra att hålla tillbaka men också svåra att bejaka. Tåren som rinner ner för kinden kan säga så mycket mer än vad ord kan beskriva.

Tack till alla fantastiska människor människor som sätter ett ansikte på det som vi många gånger bara har hört talas om.

Tack Anja för att du låter människor tala men också vara tysta.
Tack också för att jag fick låna bilden.

Tack till teamet bakom, som gör detta möjligt.

Tack till SVT för att ni sänder detta.

Jag vet hur viktigt det är, att vi som jobbar i ett team runt huvudpersonen kan behålla lugn och utföra ett proffsigt arbete. Vid ett tillfälle när det skulle ske en tagning med i det närmaste nakna skådisar i ett badrum, så hängde sig duschdraperiet. FAD:en skrek bryt och jag skulle in där och kolla upp och rätta till det som strulade. Klättrade upp på trappstegen och rättade till glidet och det fungerar. Skall klättra ner och tappar balansen. Vet att jag hann tänka vad kan jag ta tag i innan jag trillar men tog instinktivt i duschdraperiet. Men vad gjorde det för nytta?
Där ligger jag i duschen med draperi och duschstång över mig och tittar upp på stjärnor, skådespelarstjärnor.

Skådisarna fick klä sig morgonrockar och ta en fika medan vi rättar till kulisserna. Tack och lov att det finns silvertejp…