Har precis laddat tidningsbilen med de utdelningar jag skall dela ut nu under morgonen.
Sitter och kör i sakta mak på den öde vägen genom industriområdet när jag tycker mig se något röra sig i dikeskanten.
Jag kunde inte avfärda det jag så med något djur som försvann in i skogen utan valde att vända åka tillbaka en bit för att köra samma sträcka igen, denna gång med tänd sidobelysning för att se bättre vad som var på högra sidan.

Där dök det upp i strålkastarljuset…

En man i sina bästa år hade kört vält med sin cykel.
Stannar och frågar vad som hänt och försöker hjälpa till.
Vid dikeskörningen hade han kanat av sadeln och satt på stången med sadeln pekandes i ryggen medan styret hade snurrat ett kvarts varv och pekades i magen/bröstet.
Förutom att ligga i diket, var han också fastkilad så han var helt oförmögen att ta sig därifrån själv.
Trycket i rygg och mage, gjorde ont och därtill hade han svårt att andas.

Försökte röra lite men insåg att det blir jobbigt och larmade förman som skickade en extrabil med en person till hjälp.

Jag får plockat bort kassen han hade på styret och pakethållaren och försiktigt får jag vridit lite på styret så han fick mer luft och då kom även en del krafter tillbaka.
Nu kunde vi två med förenade krafter får bort cykeln som satt som en rävsax kring honom.

Han fick upp en del av flåset igen när han stod upp lutandes mot bilen.
Han berättade att han har begynnande Parkinson och troligen var det detta som fått honom att vingla till och hamnade i diket. Det enda han kunde röra på förutom att vrida på huvudet var vänster arm och det var den han hade vinkat med och det var det jag hade sett som snabbast när jag passerade och vaknade upp.

Hur länge han hade legat visste han inte men uppskattade tiden till ca en halvtimma innan jag kom.
Men samtidigt trodde han att klockan inte var så mycket som kvart i tre på morgonen utan trodde att den var strax före midnatt.

Han ville inta ha hjälp av myndigheter, läs polis, så med tillåtelse från förman, så får jag köra hem honom i bilen till sin adress i centrala orten.

Han kommer in i porten på adressen han uppgav och jag ringer polisen och vi pratar.
Men hjälp av namnet och polisens tillgång till folkbokföringsregistret så kunde vi konstatera att han var hemma.

Tur att jag idag tog denna väg till första lådan och tur att jag såg något röra sig i dikeskanten annars hade han kunnat få legat ytterligare några timmar innan morgontrafiken kom igång.

När jag lämnade honom vid porten hade de mesta av smärtorna försvunnit men han var fortfarande chockade efter händelsen.

Hoppas att de värsta nu har lagt sig för honom och att han åter är på benen.