Visst har Birgitta Rydberg rätt men å andra sidan får inte patientsekretessen gå så långt att patientens hälsa aventyras…
Månad: mars 2013
Seriöst företag, men ej i trafiken
Vi står i begrepp att ha lite hantverkshjälp i vårt hus.
Inga större reparationer, men ändå behöver vi lite hjälp.
När vi började att leta efter hanverkare kändes det naturligt att ta hjälp av gula sidorna både i telefonkatalogen och på nätet.
Vi hade valt ut tre småföretagare som vi tänkte kontakta för att diskutera priser, utförande, då vi kände att dessa var seriösa och vi kände att vi kunde lita att de gjorde ett bra jobb.
För ett par veckor sedan var vi ute med bilen för en tur in till ”stan” för att göra en del ärenden.
Helt plötsligt kommer en bil och tvingar ut oss på vägrenen för att den gör en omkörning trots mötande trafik. Bilen är full med reklam för en byggfirma, en av de som vi hade bedömt som seriös. Helt plötsligt kändes denna seriösa firma väldig oseriös.
Även de andra två firmorna har gått samma väg.
Jag började då fundera på alla andra reklamförsedda bilar och titta på deras körstil. Visst det finns bra körsätt också, men många har ett sätt som inte borde få förekomma i trafiken.
Många firmor har också flera anställda och det behöver ju inte vara alla förare, men ändå infanns sig tanken, är de inte seriösa i trafiken, är de då seriösa för övrig?
I dag har jag börjat indela olika företag efter deras körstil.
Elfirman som gärna ligger ”tätt intill” och ibland blinkar med ljuset bara för att jag håller hastighetsbegränsningen.
Byggfirma 1 ”vi gör ett bra jobb” – men inte i trafiken.
Byggfirma 2 som använder två hjul i kurvan fast bilen är försedd med fyra hjul.
Datafirman som kör som en nolla i en bredbandskabel, fast på allmän väg.
Bussföretaget där tidtabellen är viktigare än passagerarna.
Är framförande av fordon i trafiken en zon där man kan göra hur som helst?
Har dessa företagare någonsin funderat på hur deras körsätt i trafiken får de att uppfattas i hela sin omfattning…
Det gör inget om jag kör lite för fort, det gör ingenting om jag hoppar över några spikar.
Jag mailade ett av de företag och frågade om de är ett seriöst företag och om man kan lita på att det gör ett förstklassigt jobb och tog då upp det körsätt en av deras bilar visat i trafiken.
Jag ställde också frågan om de anser att det är bra reklam för företaget med bilen full av reklam och ett körsätt som inte stämmer överens med vad vi får lära oss i trafikskolan.
Inget svar har inkommit.
Vi har hittat ett nytt sätt att kontrollera om företaget är seriöst, men som också har skapat problem för oss…
Vi har i alla fall beslutat oss för att vänta med reparationen,,,
Var rädd om våra barn
I går hände det igen och denna gång på Twitter. En person gick ut med varning att hennes barn blivit kontaktad av okända män på Skype….
Jag anser att det är viktigt att vi ständigt blir uppmärksammade på att det finns ”onda” personer i samhället som kan göra vara barn illa. Detta är inget fenomen som bara finns på Skype, inte bara på Internet utan det finns i hela samhället, vilket Internet är en del av.
Att varna för ev profiler, bara för att man tror att det är en pedofil, är samma som att ropa hjälp i onödan och när det sedan blir allvar så reagerar ingen.
Jag har själv i min närhet en person som nu sitter bakom lås och bom, av den orsaken men jag hade också i min närhet en person, som pga rykten som spreds på nätet, kände sig utpekad som profil. Han finns inte längre bland oss. Han orkade inte med det hat och den ryktesspridning som följde. Han orkade inte ta den kampen det innebar för honom att försöka rentvå sig. Han efterlämnade en fru och två barn, som nu är faderslösa.
Det är viktigt att föräldrarna pratar med sina barn om att detta förekommer i verkliga livet både på gatan utanför och på Internet. Det är också viktigt att vi övriga medborgare också håller ögon och öron öppna så detta inte inträffar igen.
Vi måste påminna varandra att hålla koll på att dessa personer bli omhändertagna och dömda för det de har gjort, men det måste bygga på fakta, fakta och återigen fakta. Här i min kommun har det kommit fram att någon/några har lockat till sig småflickor för att erbjuda dem skjuts och det är bra att det reagerar på det men dra ändå inte slutsatsen att är fråga om pedofili som det handlar om. Misstänker ni att så är fallet, så ring polisen och meddela vad ni har upptäckt. Men döm inte någon förrän det är fastslaget att det rör sig om det ni misstänker.
Våga visa uppskattning
Jag har nu under ett år ”bråkat” om vården av mor.
Min övertygelse är att mor har en demenssjukdom, vilken är inte utredd, men samtidigt vet jag också att mor blivt insatt på mediciner på felaktiga grunder, enl utredningen från patientförsäkringen.
Regionens chefsläkare har i sin utredning till socialstyrelsen hittat en hel del brister i mors journaler som nu socialstyrelsen har fått på sitt bord.
Detta tillsammans med verksamhetschefens yttrande och tillika mors dåvarande läkares synpunkter kommer då att ligga till grund för socialstyrelsens beslut.
Efter senaste samtalet med mors nya läkare så är han inte ens säker på att mor lider av demens, utan det kan också vara depression med minnesstörningar. Mitt anhörigstöd har också en teori att mor har demens men med tilläggssymtom av UVI och mediciner som har gjort henne sämre än hon verkligen är av bara demens.
Jag känner ett stort förtroende för vår hemvårdsgrupp, och har en mycket stor tillit till personalen.
Rent ut sagt jag ÄLSKAR personalen för vad de gör och den omsorg de lägger ner på mor.
Att mor ibland blir rätt och till och med ångest när personalen sköter henne är min övertygelse beror på att det gått så fel i vård och omsorg beroende på tidigare upplevelser under denna period och INTE ett utslag av att personalen behandlar henne illa. Jag vill inte att någon skugga skall falla på personalen. Jag har kritiserat tjänstemän både på regionnivå och kommunnivå att inte ta sitt ansvar i denna komplicerade situation. Skall vårdpersonalen kunna ge en bra vård så måste de ju också veta vad de behandlar mor för. Informationen om vad som är på gång måste nå ut hela vägen till vårdpersonal.
Det är inte mitt ansvar, anser jag, att informera varje enskild medarbetare om vad som skett och även om jag nu skulle göra det, så MÅSTE ju ändå personalen gå efter de direktiv de får från sina överordnade. Detta skapar annars massa onödiga konflikter mellan oss och personlen, konflikter som skulle kunna undvikas genom att vi gemensamt arbetar på rätt sätt.
När t o m deras enhetschef anklagar mig för att fuska med mediciner, efter en enskild medarbetares klagomål, utan att kontrollera fakta, får i alla fall mig att må mycket dåligt.
Jag är övertygad om att detta måste komma fram, att inte tjänstemän på kommunen verkar ta mig på allvar, är katastrof inte bara för mor utan även för resten av familjen.
Jag är också övertygad om att detta måste komma fram för att undvika ytterligare liknande händelser i framtiden.
Vi befinner oss mitt i en katastrof och jag försöker ändå stå med båda benen på jorden och se det med rätta ögon.
En person skrev i ett inlägg i en facebookgrupp i egenskap av distriktssköterska inom äldreomsorgen:
Vill till er som endast verkar hitta en negativ bild av äldreomsorgen påminna att det har aldrig skett så mycket bra inom äldreomsorgen som det gör just nu. Visst finns det förbättringsområden och visst finns det säkert enheter som inte klarar att göra sitt bästa. Men med de gemensamma krafter som nu arbetar mot ett gemensamt mål kan det inte bli annat än bra mycket bättre!!
Mitt svar på inlägget blev:
Det är viktigt att båda sidor kommer fram och jag är väldigt noga med att ge beröm till de personer som vårdar mor. Två gånger om året får hemvårdspersonalen två tårtcheckar som ges till hela personalen. Dessa checkar kan de på nämnt konditori ta ut varor för ca 450:-
Detta ges till HELA personalen, ingen nämnd ingen glömd.
Därtill ger jag så ofta som möjligt ”cred” till våra kontaktpersoner att föra vidare till personalen.
Jag anser att det är viktigt att visa uppskattning.
Har även hänt att jag gett någon pratikant en extra check som inte haft möjlighet att vara med på de gemensamma träffarna. Detta har jag gett på annat sätt än via hemvården, då enskilda personer inte får ta emot denna typ av gåvor.
Om jag sedan gnäller, är det så att någon missuppfattar mig.
Att jag valt att offentiligt gå ut med det negativa, inte bara inom hemtjänsten, så är syftet att ge andra styrka att kunna föra sin kamp i vården som ev har fallererat och att andra skall lära sig och ta vara på min erfarenhet.
I de fallen försöker jag varken ange personer eller grupper utan jag håller mig till (primär)vård och till (kommunal) omsorg.
I den situation som vi befinner oss, som jag benämner som extrem, är hela beroende på det som hände på vårdcentral.
Däremot kommer ALDRIG kommunens omsorg att kunna ge en bra vård om inte primärvården sköter sina uppgifter enligt lagar och riktlinjer.
Jag har aldrig, med ett undatag, anmält någon enskild personal pga någon enskild händelse. Däremot har jag pratat med MAS och SAS i kommunen om grupperingar inom hemvården men jag har också kritiserat dessa ansvarsområden att det är viktigt att vad som skett i ”vårt” fall, att det kommer till personalens kännedom.
Skall hevårdspersonalen kunna ge individanpassad vård, så måste det också veta varför de vårdar en enskild individ.
All uppskattning till vår hemvårdspersonal som gör ett fantastiskt jobb under de förutsättningar som gäller.
Bild Copyright: Image courtesy of Victor Habbick
Jag älskar twitter!
Jag blir mer och mer glad i twitter och känner mer och mer glädje varje gång jag loggar in mig.
Twitters begränsning på 140 tecken kan rymma så otroligt mycket…
En liten Twitterbön för att ge styrka, en kommentar, jag älskar dig, för kärlek.
En förfrågan, hur mår du ger en enorm glädje, att någon bryr sig…
En härligt liten historia, så får mina läppar att dra sig i ett leende…
En tabbe, jag slog näsan i väggen, ger äkta skadeglädje…
Ett inlägg, ”jag är lycklig” ger samma känsla hos mig
Ett visdomsord och jag börjar tänka efter.
Ett ord, ”kram” och jag svävar som på moln!
Ett litet hjärta berör mitt hjärta direkt.
Ett ord, som tack och jag känner mig behövd….
En som lever i sorg kan jag uppmuntra…
Tänk vad mycket som kan rymmas på 140 tecken.
Tack Twitter för att du finns till!
Är den gamla människan ingenting värd längre?
Här delar jag ett par artiklar från vår kommun som varit i vår lokaltidning.
Hjärtinfarkt, brutet bäcken, blödning i hjärnan och ordinerad medicin som inte ges – allt är exempel på sådant som personal på Källstorpsgården missat när det gäller en snart 80-årig boende, enligt de anhöriga.
Till artikeln: Ville vänta trots att kvinnan var döende
Utredningen efter dotterns anmälan mot Källstorpsgården delas upp i flera utredningar.
– Frågan är så pass komplex, säger Ulla Arwidson, medicinskt ansvarig sjuksköterska.
Till artikeln: Utredning om Källstorpsgården blir flera
Image courtesy of Stuart Miles at FreeDigitalPhotos.net
Nu igen – besök i väggen
Nu har det hänt igen, bror är i väggen.
För en person som inte kan ta till sig allt och har svårt att förstå vad som händer måste situationen vara ännu svårare att förstå, än för mig som själv har svårt att förstå allt.
Bror gjorde ett ju ett besök i den ”berömda” väggen redan i somras, då hela hans värd rasade samman, dels på grund av jobbets (Samhall) flytt till grannstaden, och dels på det som hände med mor.
Jag har ju förstått en tid att något inte var som det skulle, då han sökt ensamhet och velat vara för sig själv. Som familjeöverhuvud har ju jag försökt prata med honom, men han har överhuvudtaget svårt att uttrycka sig och att då försöka sätta ord på sina känslor måste nästan vara en omöjlighet för honom.
Han har, liksom jag, funnit tryggheten i jobbet och där har han kunnat finna trygghet och kunna koppla av från det som händer hemma. Han har aldrig varit så särskilt social av sig utan hans trygghet har varit vår familj och där fanns kärleken och värmen.
I somras vara han sjuk delar av semestern pga den ohälsa han då hade, vilket resulterade i att han har flera dagars semester att ta ut innan sista mars.
Han visste nu att ha hade en semesterdag i går, kommande fredag och hela påskveckan. Detta hade han accepterat men troligen inte införstådd med.
I går morse hade han som vanligt gått upp, ätit frukost och när det var dags att gå ut och vänta på taxin, så hade han gjort det. Ingen taxi kom och han fick panik, rusar in till mig och säger taxin är sen, du får ringa och kolla. Jag förklarade att ”du” har semester i dag men det var som han inte ville förstå. Jag såg hur rädslan och vilsenheten lyste i hans ögon och han var full av panik. Han förstod inte vad jag sade och hag fick skrika till honom för att han skulle vakna, vilket även mor gjorde.
När jag fått förklarat för honom vad som var på gång så gick han sedan in på sitt rum en stund för att sedan återkomma. Han satte sig på min säng och tittade på mig.
– ”Bengt, kommer du ihåg i somras och jag var i väggen, jag är nog där igen”.
Detta var nog det bästa sätt han kunde komma på hur han skulle förklara vad som hände inom honom. Ett sätt att klä sina känslor i ord, ett sätt att förklara, jag mår inte bra.
Nu sitter jag där igen med två personer som inte mår bra, en som har ångest och är besviken på alla som betraktar henne som skit, en som tycker ingen tar henne på allvar och beaktar hennes känslor. Den andra personen har en massa känslor som den inte vet hur den skall uttrycka, hur den personen skall försöka förstå sina känslor och få mig att få mig att förstå dessa känslor.
Jag sitter där med två personer som bara litar på mig, som sätter all tillit på mig, som tror att jag förstår allt, fast ingen av dessa helt kan förklara vad som händer inom dem, men de tror jag förstår allt.
Många gånger tröstar jag mig med orden, att jag kommer till himmelen när jag dör, för helveten har jag här och nu på jorden. Jag längar efter den dagen då himmelen kommer hit till oss på jorden och tills den dagen får jag vara solen som lyser upp vardagen för min mor och bror.
När jag ser att mor och bror mår bra, då mår jag bra.
Älskade, hatade Facebook
Jag har under många år varit medlem på Facebook, som jag ser är ett ypperligt medium till att hålla kontakten med när och kära runt omkring i världen.
Jag har älskat att kunna följa mina vänner i vardagen fast jag har befunnit mig mycket långt där ifrån.
Ett tag var det varningar för dittan och dattan som delades bland mina vänner därför att det stod dela. Dessa varningar var oftast inte mer än spam, spam för att lusa ner mitt flöde.
Jag började en kamp för att få mina vänner att förstå att det inte var något annat än spam, spam och åter spam och fanns inte vettigt i dessa varningar.
Sedan började det med varningar för pedofiler och ibland gick det så långt att man kunde identifiera personen. Personer hade sett mystiska fordon vid skolan och gick ut med form och färg på bilen, ibland till och med så långt att registreringsnumret var med. Vågar jag fortsättningsvis hämta mina barn på skolan utan att riskera att jag också blir en misstänkt pedofil, utlagd på nätet bara för att någon tror något om mig!
Jag tar gärna en debatt om brott och straff, straff som även jag anser i många fall är för korta men låt vårt svenska rättsväsende sköta bevisning, dom, och straff/vård och framför allt döm inte någon bara på vad någon annan ”tror”.
Dessa varningar och nu också tagit sin form ”bilder” för att undgå vissa säkerhetsinställningar på Facebook om oönskade inlägg.
Nu det senaste har en massa lotterier dykt upp där man kan vinna något bara genom att ”gilla och dela”. Dessa lotterier som försöker göra sken av att det är en laglig tävling, fast lotterinspektionens definition säger något helt annat. Mina vänner har dolts i dessa förbannade tävlingar och mitt flöde på Facebook har blivit en reklampelare för allt möjligt och mina vänner har minimerats L
Hur vågar jag lite på dessa, i många småförtagare, att de gillas för just vad det är.
Vågar jag lita på att min affär gillas för utbud, service och det där lilla extra som gör att jag väljer just den butiken. Butiken kanske bara gillas för just att man kan vinna en fin sak och i övrigt inte har något att tillföra mig
Jag vågar inte lita på mina vänner och deras omdöme om just butiken, jag litar heller inte på butiken som i många fall bryter mot svensk lag och även Facebooks egen policy. Om nu butiken bryter mot dessa lagar och regler vad säger att butiken i övrigt är seriös? Den kanske bryter mot fler lagar?
Många seriös småföretag dras också in i detta pga att de måste hävda sig i konkurrensen med mindre seriösa företag.
Själv har jag tagit bort dessa vänner ur mitt flöde, då jag ändå inte ser något vettigt av dem.
Jag har också tagit bort alla ”gilla” från de företag som jag bevisligen ha sett dessa tävlingar hos, men även dessa företag jag misstänker kan ha ”bluffat” till sig gillamerkeringar.
Facebook, ta ert ansvar och stoppa detta ofog och bli ett socialt närverk för alla!
Tänk om folk kunde lära sig att inte bara klicka på all skit på facebook!
Min gud är min gud
Jag är inte uppvuxen i något religiöst hem och vi har aldrig haft som tradition att be bordsbön, kvällsbön mm. Jag har ändå, så länge jag kan minnas, haft en tro på en högre makt, som jag kunna förlita mig på, hämta tröst och rådfråga. Denna högre makt har jag valt att kalla gud.
Min gud han älskar alla oavsett hudfärg, sexuell läggning, profession mm. Min gud ”bor” bor inte heller i kyrkan, han kräver inte att jag skall knäppa händer när jag samtalar med honom. Han finns med mig var jag än går.
Vi kan samtala när jag kör bil, när jag står i kassakön, när jag är på rockkonsert men han ger även tröst när jag är ledsen, kan omfamna mig när vill ha värme, ge mig vägledning när jag behöver råd.
Jag går gärna till kyrkan, då jag tycker det är vackert, rogivande och skänker en inre frid, men är på inget sätt avgörande för mina kontakter med gud.
Jag tar ibland vår diakonissa eller kyrkoherde till hjälp som jag tycker har ett föredömligt sätt att framföra mina känslor i bön, vilket jag uppskattar djup. Jag har också fina kontakter med människor på twitter, som kunna ge mig en fin ”twitterbön” att använda.
Min tro på gud har stärkts mycket under det senaste året, när jag kämpat för mor och jag är glad och tillfreds med de kontakter jag har med gud. Jag är också glad att gud finns till hjälp när, inte där, jag behöver honom.
Men det viktigaste är att min gud är min, men jag delar den gärna med andra.
Villa California 