Teknik för trygghet och frihet

Varför är rädslan så stor för teknik när den kan tas tillvara för trygghet och frihet.

Som familjens överhuvud efter fars bortgång så har jag tagit tekniken till hjälp för att ge oss den frihet vi alla behöver. Tänk att kunna gå och lägga sig i lugn och ro med vetskapen att tekniken tar hand om oss på bästa sätt.

Jag kan sova lugnt i vetskapen att jag blir väckt om något händer. Skulle jag inte vara hemma så kommer det istället ett SMS och uppmärksammar mig på vad som hänt.

Beroende på vilken tid vi skall upp på morgonen så har vi alltid färsk nybryggt kaffe klart.

När vi går upp på morgonen så får vi via datorn en hälsning som berättar vad som skall hända under dagen. Vi får också de senaste nyheterna berättade för oss. Dagens väder kommer också med i meddelandet.

En halvtimma efter uppstigningen så påminns vi att inte glömma att ta vår medicin och den påminnelsen kommer var 15:e minut tills vi tagit den.

När vi åker bort eller vi går och lägger oss, så stängs spis, ugn och andra farliga saker av.
Har vi glömt att låsa, så kommer även då ett meddelande.

Värme och el hålls också ett extra öga på, och händer det något, så blir vi varse om det med.

För oss är vårt system ett måste för att kunna leva tillsammans i en familj.

Leve tekniken!!!

Var rädd om personalen

Läste på en sida om att det var bra med personalomsättning. Det tror jag säkert att det kan vara när det av naturliga anledningar är dags för det.
I vissa områden är det stor omsättning och andra områden är det mindre.
I debattinlägget var det nya idéer och nytt tänkande som var vitsen med personalomsättning…

 

Jag började då tänka äldreomsorg och personalomsättning, hur skulle det fungera där?

 

Låg omsättning på personal är ett mått för kvalitet och kvalitet är viktigt i den gruppen.
För att se i vårt fall har vi varit tvungna att ha en mindre grupp med personer som kommer hit för vård och omsorg för att ge mor rätt trygghet.
Det handlar nog inte så mycket om diagnos utan tryggheten som är viktigast.
Vi välkomnar nya personer som kommer hit, då det nu är två från hemtjänsten som kommer.
Men vi vill då gärna att den nya följer med en äldre erfaren kollega och försöker då vara lite mer passiv i omvårdnaden om mor.

 

Jag tror det är viktigt med personal som känner sig trygg i yrket men också trygg i anställningen för att kunna göra ett bra jobb.
För några dagar sedan fick jag ett flygblad i min hand där vissa journalistklubbar frågar sig ”vem tjänar på otrygga jobb”. Samma sak gör min kommun för att minska risken för fastanställningar.
Personer får återkommande gå på vikariat, istället för att inte bli fastanställda, och när det närmar sig tiden för att bli fast, så får de inga nya jobb.

 

Om personalen hela tiden känner sig osäker på sin anställning vågar de då ge 100% på jobbet.
Är man osäker på en persons förmåga så finns ju möjligheten till provanställning.

 

Anställ personer med fastanställning och ni får trygg personal som vågar ge det extra. 
Våga ge personalen möjlighet till utveckling inom yrket, ge dem möjlighet att gå på möten, konferenser för att träffa andra och byta erfarenheter.
Personalen känner sig uppskattad och vill ge sitt bästa efter bästa förmåga.
Ge dem stöd och förtroende det tjänar alla på.
Det finns så mycket fina personer som inte får chansen att utveckla sig…

Var rädd om personalen

Läste på en sida om att det var bra med personalomsättning. Det tror jag säkert att det kan vara när det av naturliga anledningar är dags för det.
I vissa områden är det stor omsättning och andra områden är det mindre.
I debattinlägget var det nya idéer och nytt tänkande som var vitsen med personalomsättning…

 

Jag började då tänka äldreomsorg och personalomsättning, hur skulle det fungera där?

 

Låg omsättning på personal är ett mått för kvalitet och kvalitet är viktigt i den gruppen.
För att se i vårt fall har vi varit tvungna att ha en mindre grupp med personer som kommer hit för vård och omsorg för att ge mor rätt trygghet.
Det handlar nog inte så mycket om diagnos utan tryggheten som är viktigast.
Vi välkomnar nya personer som kommer hit, då det nu är två från hemtjänsten som kommer.
Men vi vill då gärna att den nya följer med en äldre erfaren kollega och försöker då vara lite mer passiv i omvårdnaden om mor.

 

Jag tror det är viktigt med personal som känner sig trygg i yrket men också trygg i anställningen för att kunna göra ett bra jobb.
För några dagar sedan fick jag ett flygblad i min hand där vissa journalistklubbar frågar sig ”vem tjänar på otrygga jobb”. Samma sak gör min kommun för att minska risken för fastanställningar.
Personer får återkommande gå på vikariat, istället för att inte bli fastanställda, och när det närmar sig tiden för att bli fast, så får de inga nya jobb.

 

Om personalen hela tiden känner sig osäker på sin anställning vågar de då ge 100% på jobbet.
Är man osäker på en persons förmåga så finns ju möjligheten till provanställning.

 

Anställ personer med fastanställning och ni får trygg personal som vågar ge det extra. 
Våga ge personalen möjlighet till utveckling inom yrket, ge dem möjlighet att gå på möten, konferenser för att träffa andra och byta erfarenheter.
Personalen känner sig uppskattad och vill ge sitt bästa efter bästa förmåga.
Ge dem stöd och förtroende det tjänar alla på.
Det finns så mycket fina personer som inte får chansen att utveckla sig…

Gnälla – ett rop på hjälp

För en tid sedan gick jag med i in grupp på Facebook, en grupp som av namnet att döma kändes rätt för mig. Läste gruppens information och där står bland annat ” Vår Facebooksida vill vi ska präglas av tips, ideer o diskussioner kring vad som är bra och hur vi kan göra ”ämnet” bättre.”

Detta var precis vad jag sökte, då mitt mål var att skaffa mig kunskap i ämnet, få mer erfarenhet, få chans att via ettor och nollor få träffa andra.

Jag är med i andra Facebookgrupper med liknande tankar och mål, som jag trivs i och har ett mycket stort förtroende till medlemmarna i gruppen. Dessa människor har olika bakgrunder och erfarenheter, vilket är en mycket viktig pusselbit. En viktig bit är att vi kan diskutera olika delar ur ämnet och vi kan ta fram vissa negativa saker, som då med hjälp av andra kan vändas till något positivt.

Det är högt i tak, och inge behöver skämmas för att ta upp fel saker, säga fel ord, utan vi har blivit ett fantastiskt stöd för varandra.

Det händer att någon gnäller (vad nu rätt definition på gnäll är), men oftast har detta gnäll ett syfte, jag måste få ur mig detta, jag måste få hjälp att lösa detta, en lösning som jag förtillfället inte kan se själv. Facebook är på det sättet en fantastisk uppfinning, där jag kan hitta möjlighet att samtala med andra i samma situation. Att sitta med sina vänner i telefon, som inte har erfarenhet och kanske ens lust att diskutera detta, tär ju även på vänskapen.
I gruppen kan jag säga det jag känner och den som känner sig manad kan svara.

I den nya gruppen kände jag snart att det istället fanns ”censur” och inlägg som inte passade administratörernas inställningar helt sonika raderades och då gick alla kommentarer per automatik samma väg. Det kändes så fruktasvärt fel att göra på detta sätt då inläggen trots allt hade med gruppen att göra. En sak är om gruppen handlar om kärlek, och någon sedan gör ett inlägg om ett knarktillslag i Australien. Men i det fallet kanske administratören kunnat kontakta den som skrivit inlägget och sagt att det inte hörde hemma, och bett personen självmant ta bort inlägget.

Jag kände mig fruktasvärt kränkt av tilltaget och förlorade mycket förtroende för gruppen, hur mycket mer raderas på grund av dessa administratörers godtycke?

En av dessa administratörer sker också om att det gnälls alldeles för mycket in andra grupper istället för att komma med konstruktiva lösningar.

Min uppfattning är att det är vi gruppmedlemmar som utgör gruppen.
Jag själv tar ju dessa grupper till hjälp när jag själv inte kan hitta lösningen på mitt problem och just den kärlek och värme jag får tillbaka går inte att beskriva. Nästa gång är det någon annan som har ett problem som personen inta kan hitta en lösning på, då kan jag ställa upp med min erfarenhet och ge stöd, värme och kärlek tillbaka.

Jag känner ett mycket större förtroende för en gnällig grupp där jag kan bistå med min kunskap och där vi tillåts gnälla än en grupp där vi medlemmar tystas genom att inlägg raderas.

Att vi är en grupp med gemensamt intresse gör inte att vi alla inte är individer med olika erfarenheter kunskap, känslor och frustrationer.

Låt de som ”gnäller” få gnälla, för det finns en bakomliggande orsak och det kommer nästan alltid något gott ur det som började med gnäll. Och det bästa av allt, personen som gnäller har haft chans till att ”spy lite galla” och kanske mår bättre en stund. Det är mycket värt!

Upp till kamp, gnäll och var glad!

Vem vill inte klappa Martin

Här kommer en lite kul historia från vår vardag.

Mor har ju nu sjukgymnastik och två gånger i veckan och då kommer mors sjukgymnast hit.

En yngre man, med hjärtat på rätta stället, snygg trevlig.
Lugn som filbunke och ger mor tid till att förstå vad som skall hända.
Det syns på mor att hon trivs i hans närvaro.
Hon cyklar, på sin ”träningscykel”, hon tränar uppstigning från rullstol till stående med hjälp av gåbord. Vi tränar höftlyft i sängen.

Mor tackar honom flera gånger under träningspasset genom att säga tack, ge ett stort leende och ge honom en klapp på kinden. Ibland vill hon ge honom en kram som tack och han bjuder verkligen på sig och besvarar det.

Det är verkligen en stor glädje för mig att se hur mycket mor bjuder på sig och visar den uppskattning för det han gör för henne.

Här om dagen satt vi med våra kontaktpersoner och pratade och vi kom in på sjukgymnastiken.
När jag berättade om kindklapparna så svarade våra kvinnliga kontaktpersoner unisont, vem vill inte ge Martin en klapp.
Vi gjorde upp en lömsk plan, att nästa gång Martin kommer, så kommer någon annan dam från hemvården ligga under täcket, så att de kan ge Martin en klapp, på kinden…

Skall bli kul att se Martins reaktion J

Våren får gärna komma nu.

Jag längtar oerhört efter våren!

Profilbild för shadaim12Den fula verkligheten....

Just nu längtar jag efter våren och solens värmande strålar.

Men mest av allt längtar jag efter att börja grejja i trädgården, eller trädgård och trädgård vi har en liten plätt på framsidan och en på baksidan.

Inget större att hänga i granen , men det räcker gott och väl för oss.

Längtar även efter att kunna sitta på baksidan och njuta av vårsolen.

Just nu känns det ganska avlägset om man tittar ut genom fönstret…

 

 

20130321-200843.jpg

Sånna här tacksamma blommor ska införskaffas till baksidan även i år.

Visa originalinlägg

Anhörigstöd i världsklass

ID-10080146

Under året som gått med mors problem så ha jag blivit mer varse om kommunen och dess stöd och hjälp men också reagerat på att det är en jättekoloss som skall styras rätt på havet.

Som koloss har jag i många fall varit kritisk till hur kommunen har agerat, och denna syn på min kommun har jag fortfarande.

Går man sedan ner på individnivå i kommunen, så finns det en guldgruva av personer, som verkligen ger sin kraft och energi till oss som söker och behöver stöd och hjälp.

En av dessa personer är mitt anhörigstöd för mor.
Hon var här på besök i flera timmar igår och vi satt och pratade om vår situation ur olika synvinklar.
Det var jag, anhörigstödet och mor. För mig var det het underbart att ha denna fina människa här, som liksom jag, försöker vända negativa händelser och skeenden till något positivt.

Jag försöker använda det negativa som hänt mor, och den erfarenhet jag fått, till något positivt.
På samma sätt upplever jag att anhörigstödet försöker använda sin erfarenhet både inom och utom jobbet, till att bli bra.

I mors fall har ju situationen blivit än mer komplicerad i o m att hennes diagnos nu är mer osäker än tidigare och då ställs ju mer krav på individuella lösningar. Det viktigaste är ju trots allt att mor få rätt vård, i den situation vi nu befinner oss.
Ett av de första målen är att jag blir ett eget ”ärende” så att jag kan få riktade insatser till mig, för att kunna ta hand om mor och bror. Det innebär att den avlastning som beviljats mig inte kommer att ligga på mor, utan på mig. Det blir jag som anhörig som får det och inte mor som vård/omsorgstagare. Det innebär att jag också som anhörig kan erbjudas mer stöd även för bror.
Ett annat mål är att försöka göra omsorgen och personalens besök lite mer flexiblare. Ibland kanske vi kan hoppa över ett eller annat besök men att tiden finns kvar så att vi nästa gång kan utnyttja personalen lite längre. Ett annat sätt är också att personalen, i stället för omsosrg/hygien kan arbeta med mor på ett annat sätt. Det kan ju röra sig om att de sätter sig ner och kanske samtalar med mor utan att det skall innbära något annat än just förtroendegivande kontakter utan att det skall innebära sådant som mor uppfattar som skrämmande.

Jag började jämföra mor med mig i den situation när jag fick min panikångest för drygt 20 år sedan.
Mitt i en mening kunde jag tappa tråden vad jag pratade om. Jag kunde helt tappa minnet för någon sekund och när jag vaknade inte kunde förstå var jag var, vad jag höll på med, vem jag ev umgicks med mm. Första gången blev jag naturligtvis mycket rädd, sedan försökte jag dölja dessa tillfällen (undra hur det gick med det att dölja). Men när jag sedan efter 5 år fick diagnosen Panikångest så kunde jag ju lära mig mer om sjukdomen. Jag valde då att gå ut med detta öppet för att informera om denna sjukdom. För mig kändes det då inte så onödigt att jag drabbats då jag gjorde detta negativa till något positivt istället.

Med den vetskapen i hand så förstår jag mor mycket bättre också, anser jag.

Att kunna få prata med anhörigstödet på detta sätt var en helt fantastisk upplevelse och gav mig mycket stryka i fortsatt kamp.

Jag vill också säga att det finns fler personer i kommunen som jag har oerhörda fina kontakter mer. Det är bland annat MAS, SAS, biståndshandläggare mm. Det finns också mycket otroligt fina personer bland hemvårdspersonalen som gör det där lilla extra utöver det som stadgas i biståndsbeslut.

Skall också nämna att det finns personer, som jag helst hade sluppit träffa, personer som gjort klavertramp av värsta slag. Men det är en annan historia.

Tack alla fina personer som gör vår situation dräglig och även sätter guldkant på tillvaron.
Tack till dig, mitt anhörigstöd, för att du finns….

<p>Image courtesy of Witthava Phonsawat

<a href=”http://www.freedigitalphotos.net&#8221; target=”_blank”>FreeDigitalPhotos.net</a></p>

Go môra!

Har nu varit på tjottaheiti och gjort det som göra skall.
Môran är öfta rena natta, och vid denna tia brukar je känna mig som en riktig flane eller femfemma, ja rekti vesen.

Måste bala i mig ett par baljor lut, för å ble männska.
Väntar på lite vårväär så je kan lunta lite, men väärt tillåter ente det än.

Startar maskinen för att få lite bösfrett här. Gla åt den ny som ente döner så mö. Måste brassa lite att jag har två stycken och töcker det är käckt.

Vad ska vi ha te medda?
Får la göra ihop nöt som vanli.
De är så förbannat fuskit att andra har så lätt för de, då ja sjöl må testa de grå.
Det är värkligen måckligt, att andra parrar det utan probbs.

Får inte glömme att åka te schappet och köpa cigaretter, hellär, bara ingen kommer med en massa exter så je bler stöllter, ennan dess

Fan, nu dönade i svalen, kattfan! Den är ena rekti vase, men åpen ve matedax. Tetit, må je säj.

Dags att feppla upp en cigg, men det kirra je galant.

De je känner för är nada. Men en få la môsa sig upp å göra nötta, ingen ide att sjåpa sej mer, de ä enna dags