I dag hade jag kontakt med vårt anhörigstöd, som tidigare har jobbat som sjuksköterska med demens som specialitet. Hon är också en helt underbar människa att prata med…

Vi pratade om mor och hennes positiva utveckling. Hon var mycket förvånad men också glad för vad jag berättade.

Med sin erfarenhet av demenssjukdomar så hade hon en egen teori på vad som har hänt.
Observera att detta är en teori och ingen diagnos…

Hon tror, liksom jag, att det kan finnas en demenssjukdom i bakgrunden, Men att UVI och mediciner har påverkat henne så negativt så att alla demenssymtom har förstärkts så att mor egentligen har varit sjukare än hon verkligen är av demensen. Alla negativa demenssymtom har då förstärkts och det i så stor grad att vi i höstas trodde att demensen hade gått så långt att mor var döende.

Men vad som också är viktigt att komma ihåg är att när far gick bort för nästan fyra år sedan så drabbades mor av chock, sorg och förtvivlan. Detta ledde sedan i sin tur till att mor hamnade i en djup depression. Denna depression gjorde mor till stor del handlingsförlamad och hon bara plockade saker fram och tillbaka. Redan då glömde hon tider, men också vardagliga saker hur man lagade viss mat mm.

Tittar man nu på mors positiva utveckling de senaste månaderna, så är vi ju tillbaka till tiden före jul 2011. Samtidigt märker jag ju att hennes depression blir värre och värre, men många av det ord och uttryck som hon säger i samband med gråtattacker har jag inte hört på ett par år, såsom ”jag är en känslig människa”, ”jag har alltid haft nära till tårar” och ”jag blir djupt deprimerad när jag ser/hör sådant”.
Själv reagerar jag starkt när jag hör henne säga dessa saker som jag inte hört på flera år, även om jag försöker att inte visa allt för mycket av min reaktion utåt… Jag märker ju också hur hennes minne kommer närmare och närmare i tiden. Hon kopplar ihop namn med ansikten och profession mm, vilket är mer än jag i många fall klarar av.

När jag nu börjar tänka på vad som saknas i mors journaler med alla brister och fel, hur mycket mer fel finns det som inte jag har upptäckt? Hur många kontakter har det varit mellan ex hemsjukvården och vårdcentralen som inte jag vet om och aldrig kommer att kunna påvisa. Min förhoppning är att kommunen skött sina journaler på rätt sätt så att det finns dokumenterat där.

Nästa steg är nu ett läkarbesök på vårdcentralen hos läkaren för att få remiss till hjärtultraljud och dito till minnesmottagningen.

Min största glädje och uppmuntran är när mor säger, ”Bengt, jag vill ge dig en kram”, ”Bengt, jag älskar dig” och ”Bengt, jag skulle inte klara mig utan dig”…

Mamma, jag älskar dig!