Idag den 25 november, på internationella dagen mot våld mot kvinnor, lanserar MÄN filmkampanjen Be the MVP. MÄN har tillsammans med engagerade unga och den digitala kommunikationsbyrån Pronto skapat två interaktiva kortfilmer om våld och kränkningar. I filmerna får den som tittar testa på hur man kan ingripa mot sexuella trakasserier och kränkande behandling. Genom att spela filmerna flera gånger kan man utforska vad som händer när vi vågar säga ifrån – och vad som händer om vi inte gör det.
Våld, kränkningar och sexuella trakasserier är en del av många ungas vardag. Det visar inte minst uppropen #ickegodkänt och #tystiklassen, där över 1 700 unga vittnar om sexuella trakasserier inom skolan.
Ett av de effektivaste sätten att förebygga våld är att få alla runtomkring att bryta tystnaden och våga ingripa. De interaktiva filmerna är en del av kampanjen Be the MVP som just syftar till att få fler att säga ifrån. Alla kan vara viktiga lagspelare i arbetet mot våld. Gör skillnad – be the MVP!
– Vi vill uppmärksamma att våld och kränkningar kan se ut på olika sätt. Men också lyfta upp att alla kan agera och göra skillnad tillsammans! Vi kan agera både före, under och efter ett övergrepp, säger Sofie Kindahl, projektsamordnare på MÄN.
De interaktiva filmerna finns på YouTube. Spela filmerna här
Läs mer om kampanjen och metoden bakom här. Kampanjen innehåller även affischmaterial och en lärarhandledning.
Jag tillhör den grupp som mycket sällan eller nästan aldrig tittar på TV4. I går gick min vän Katarina Wennstam ut med ett inlägg på Facebook att hon tillsammans med ”Angelika” var med i Nyhetsmorgon med anledning av våldsutsatta kvinnor.
Detta är ett ämne som intresserar mig mycket, och om varför det sker i dagens samhälle.
Redan på 80-90-talet när jag körde buss blev jag uppmärksammad på att problemet fanns, även om jag då inte visste hur stor det var. På den tiden var jag även oerfaren om hur detta skulle bemötas.
Ett par åkte ofta buss med mig och mina kollegor och vi trodde alla att de var det perfekta paret med ett lyckligt äktenskap. En morgon berättar kollegan att mannen hastigt hade avlidit, och jag förfärades. Några timmar senare kommer kvinnan till min buss och skall åka med hem. När hon kliver ombord, så säger jag ”beklagar sorgen”, och hennes svar förvånade mig och reaktionen chockerade mig. Svaret: Ja så kan man ju också se det, innan hon bröt ihop inför mig och de andra passagerarna. Att i det läget prata vidare var inte aktuellt med så många öron, men hon åkte med ut till ändhållplatsen, där hon fick lätta sitt hjärta. Då förstod jag att äktenskapet var långt ifrån det perfekta. Hon var fjättrad vid mannen och hade inte ork att ta sig ur det helvete som deras förhållande var. Det var först när mannen avled som hon kunde ta tag i sitt liv och sin frihet.
En annan händelse som satt sig djupt i min själ är när jag på en raksträcka i tätorten kommer med bussen. Det är kväll, mörkt och gatubelysningen är tänd. Jag ser någon lättklädd man springandes på trottoaren. När jag kommer närmare ser jag att något blänker till i handen som jag uppfattar som en kniv. Några tiotalet meter framför springer en kvinna och mina reflexer i ryggmärgen reagerar direkt. Jag sår ett tvärstopp vid kvinnan, som säkert innebar obehag för det övriga passagerarna. Får upp dörren och kvinnan hoppar in och jag hinner stänga dörren och starta bussen innan jag hör hur han smäller till i bussen med knytnäven, eller något. Kvinnan var mycket chockad och andfådd och jag fick bara svar att han försökte döda henne.
Via radion kunde jag larma polisen som gick ut till korsningen utanför polisstationen där jag skulle lägga om linjen så att hon skulle få hjälp och stöd. Två poliser dök upp, en kvinnlig som hjälpte kvinnan och en manlig som åkte med mig, för att höra vad som hänt.
Vad som hände sedan har jag ingen aning om, men jag hoppas att detta löste sig på bästa sätt på alla sätt.
Detta är otroligt viktigt att vi uppmärksamma och alla måste vi ta vårt ansvar, inte minst vi män, måste säga att detta ALDRIG är OK.
Se inslaget från Nyhetsmorgon här och fundera på vad just du kan göra.
Det handlar inte om att ”män våldtar” utan det finns något annat som pågår inom personen.
Jag kommer att följa temat hela veckan och jag kommer att göra det jag kan för att bryta fördomar och annat som förblindar synen hos personer.
I går var det åter dags för utdelningen av John Hrons minnesstiftelses pris till en person med civilkurage. I år gick priset till Jenny Morrisson. Hon blev misshandlad och spottad på av en man efter att ha stoppat honom från att stjäla en plånbok från en kvinna i Stockholms tunnelbana.
Vi som bor i och omkring Sveriges ”brunbälte” vet hur viktigt det är med civilkurage och att stå upp mor rasism, extremism och främlingsfientlighet. Vi har ju sett inte minst i Trollhättan hur dessa extremister marscherat på stadens gator. Redan i samband med att John mörades hade Nazisterna möte med en stor del anhängare vid järnvägens godsmagasin där de sträckte ut händerna och gjorde ”Heil Hitler”.
Senaste är ju skolattacken på skolan Kronan i stadsdelen Kronogården. Stadsdelen har länge varit en av de mest segregerade områden i Sverige tillsammans med några få andra. Visst, nu har fler områden tillkommit, men för oss är detta inget nytt. Rossana Dinamarca, politiker för Vänsterpartiet är en person med civilkurage som står upp för detta. Hon vågar ta debatten men måste också skydda sig och framför allt sina barn när hon är hemma. När jag träffade henne i efter attacken på skolan, så bad hon mig att inte fotografera då hon inte ville att barnen skulle synas på bild.
Efter attacken byggdes skolan om invändigt för att bli mindre öppen, för trygghetens skull. En skola som först byggdes öppen just för att integrera medborgarna men hu blivit en symbol för segregration och slutenhet, tyvärr.
För mig har det också blivit ännu viktigare att förstå denna Nazismens hat, med de upplevelser jag själv har från hat redan från första början. Att titta på filmen om John Hron var inte att titta på en film om ett barn som mördades, det var en film som försöker visa och försöka ge ett svar på varför hatet växer och som i detta fall en person mördas så brutalt. Så detta när folk ojar sig över på nätet, ”hur har Sverige blivit” så är det inget nytt för mig, det nya är att vi alla hjälps åt att sprida detta, antingen om vi är för eller emot.
Tack Marie-Louise och Tony Hron för att ni instiftade detta pris och tack till er och alla andra som drar ert strå till stacken och visar civilkurage. Ni som liksom jag ställer er upp och protesterar står på barrikaderna och visar er, griper in när andra är i behov av hjälp oavsett om det gäller slagsmål, våldtäkter, bilbränder eller vad de nu handlar om.
Då har ännu en onsdag passerat, en onsdag där tiden mellan 20,00 och 20,30 är mer helig för mig än söndagens gudstjänst. Det är dags för ”När livet vänder”, med sina starka berättelser, en form av ”Min sanning” men där fokus ligger på huvudpersonen egen berättelse.
Som vanligt hade jag förberett mig genom att titta på ”förhandstittarna” som ligger på programmets hemsida. Jag ser en stor ståtlig man med egen stil, en man med välansat helskägg och håret i en knut i nacken. En man som utstrålar självförtroende och respekt men där ögonen säger något helt annat. Där ser jag en rädd liten pojke, en pojke som gjorde honom till något annat än den ha ville vara.
I programmet berättar ögonen genom munnen hur barndomen var fylld att våld, alkohol, psykisk sjukdom, självmord och till sist ännu mera våld. Något som en ung människa inte skall behöva uppleva, men som Daniel inte kunde undgå. Vad är det som gör att människor har denna grymhet, så man utsätter sin egen avkomma för denna brutala uppväxt, där egentligen kärlekens flamma bör lysa. Daniels ögon förmår verkligen munnen att forma tankar till ord, ord som griper tag i en…
Man andas tungt fram till dess han berättar om hur han tar knivarna för att hämnas, där upphör min andning helt och hållet. Tystnaden blir åter talande och man väntar på nästa ord, ord som visar att han vaknar upp ur det tillstånd han befinner sig.
Daniel gör det enda rätta och anmäler sig själv, och i samma ögonblick får han en andra chans. Detta värmer mig.
Jag är glad att jag inte själv har behövt uppleva det, men behöver inte mer än att lyfta blicken från TV:n och blicka några hus bort, där jag ser kniven i ryggen på styvfadern.
Våld är aldrig någon lösning men ändå väcker kniven någon form av sympati hos mig, till personen som håller i kniven. Naturligtvis skall personen med kniven hållas ansvarig för sina gärningar men samtidigt måste också hela historien som leder fram till händelsen tas med i bedömningen.
Daniel tog sin andra chans, lever nu i ett förhållande och har två barn, som får den kärlek som han aldrig själv fick uppleva i den åldern. Jag är tacksam för att jag fick följa med på resan när ditt liv vände…
Tack Daniel och Anja för ännu ett gripande avsnitt.
Villa California 