Att sticka näsan utanför dörren är stort, att sticka näsan utanför tomten är större, men ibland behöver man inte sticka så långt utanför för att upptäcka något nytt. Under de senaste 15 åren har jag i grannorten sett hur de byggts och snickrat på något som sett intressant ut. Jag fick reda på att det var en ”galning” som byggde ett brandbilsmuseum.  Jag är ju själv en galning och en ”nyfiken i en strut”-person, så detta ville jag inte missa. Men men, när skall de öppna, för jag har ju sett utvecklingen på platsen men inte sett någon reklam för detta.

I söndags gick jag förbi hos dem och träffade damen till ”galningen” och fick reda på att de öppnat. Ja de har öppet varje tisdag mellan 18 och 21. Nu var det ingen tvekan, jag MÅSTE dit…. Tog bror och vovven med mig och åkte dit, och det visade sig att det var två ”galningar” och när vi anlände dit vet jag inte hur mycket procenten steg i galenskaper.

Ja, jag är verkligen glad att jag är galen, för det var en helt galen upplevelse att se skapelserna från alla vinklar. Det var inte bara brandbilar, det var ambulanser från de första hästdragna ambulanser, dåtiden bärbara handpumpade brandsläckningsutrustning till inte så långt ifrån vår tid. Mycket var ju från de lokala området och när jag såg att min egen skola mellan 1967 och 1972 hade eget brandalarm så hajade jag till. Inte hade jag någon tanke på brandsäkerheten där när jag gick i låg och mellanstadiet. Vet inte om man blivit galnare eller klokare med åren, men visst tänker man på brandsäkerheten idag, inkl försäkringsskydd. Jag hörde andra besökare säga att de hört att detta var ett av Sveriges mest kompletta brandbilsmuseum, samtidigt som andra sade att det gamla var så välvårdat så det nästan var i nyskick.

Det är lätt att bli hemmablind, och det var jag verkligen. Men det är viktigt att fler hittar dit för att bevara detta. När jag såg den ena av brandbilarna så tänkte jag på hur vi beställde en bil med vatten, när vår brunn sinade och vi behövde för att vara djur på gården skulle överleva. En annan tanke jag hade var när en av våra grannars hus brann och hur brandmännen kämpade med att försöka rädda huset. När elföretaget kom och skulle koppla ifrån elledningarna för att inte hela elnätet skulle drabbas av kortslutning. Då kom deras stegbil till nytta, för då var det brottom så det tog stegbilen och hissade upp elektrikern för att koppla ifrån kablarna. För mig blev det många minnen. En mamma kom dit med sina barn och deras kusiner, och att se deras ögon blixtrade likt räddningstjänsten fordon, var en upplevelse. Barnen fick även åka ner på stången från övervåningen som en riktig brandman på utryckning. Ner, spring till trappan och upp igen fär att åka ner. Vet faktiskt inte vilket som gick fortast, upp eller ner.

När människor är ”galna” på detta sätt, så vill jag ser mer av galenskapen i vår värd. Detta är inte bara ett museum utan en upplevelse,  ja ett upplevelsemuseum av stora mått. Visst fanns det saker som var ”se men inte röra” men det fanns också saker som var se och röra. Sitta in i en brandbil var en av mina drömmar när jag var liten. Men jag avstår gärna att åka ambulans,  och jag tänker på hur bekvämt det hade varit i den hästdragna typen.  Men å andra sidan hade jag någonsin föredragit den, framför att inte komma till vården,  även om även den var primitiv. Det enda jag hade velat ha kvar är några rejäla supar med whiskey om jag behöver få bedövning.

När ni ändå är där, glöm inte ta en fika i cafét som också visar dåtidens minne, högst verkligt idag.

Höljebacka brandmuseum