I går tog jag och vovven vår promenad baklänges på vår runda, då en av grannarna var ute med sin löptik. Vi hade inte fått någon ro, någon utav oss om vi gått gemensamt. När vi närmade oss hemmet igen, så tog vi genvägen (senvägen) över åkern, som vi en gång ägde när vi hade jordbruket.
I huvudet dök det upp en massa bilder från svunna tider i mitt huvud vad som händer där på denna plats. Visst, marken är nu mera hopslagen med en annan gård och det har förändrats. När det var höbärgning så var alla tvungna att hjälpa till, så även jag. Så jag var mer ute på åkern fast jag bara var några månader gammal och låg i barnvagnen ed mor och far plus farfar hängde hö. Så när det var matdags för mig så satte sig mor bakom en hässja och amma de mig. Så säkert hat mitt intresse för landet kommit med  bröstmjölken, skulle jag tro.

När jag sedan blev lite äldre så hade vi sått havre här på åkern. Jag tyckte det var en spännande maskin och sprang bredvid samtidigt som maskinen slog havren, lade den rätt och sedan knöt nekrar av havren som vi sedan ställe upp sex och sex för att torka. Det var oftast Svarten som drog maskinen och jättesnäll häst. som verkligen var en hjälp i jordbruket. Helt plötsligt ramlar jag och hjulet, som ni ser på högra sida går över min mage, där det blir stopp. Jösses vad jag blev rädd och chockad. Jag grät och skrek men farfar kommer till min undsättning och lyfter maskinen på den sidan så jag kommer loss. Jag kände inte till Pippi Långstrump, men farfar var ju jättestark som orkade lyfta maskinen så jag kom loss. Oj vad jag beundrade farfar för det. Nu när jag blivit vuxen har jag själv fått känna på maskinen hur tung den var, och skrattar förläget att den vägde ju knappas något, men jag låter bilden av världens starkaste man leva kvar i minnet. Svarten som var en stor arbetshäst men otroligt snäll, selade jag själv när jag var åtta år, hängde på kärran och ut och körde på detta gärde. Kan tänka mig att det måste varit tungt, men jag klarade det. Hår många barn har fått göra det idag?

Över detta gärde promenerade jag och bror när vi skulle gå och plocka tussilago. Men det hade regnat ordentligt så det var otroligt blött och vi fastnade med våra stövlar i lervällingen. Tant Agda såg vår utsatta situation och kom till undsättning, men det var inte lätt för henne att få loss oss, torra och med stövlarna på. En annan granne ”Tjockejohn” kom, en bastant herre på ca 140 kg. Han ville också hjälpa till och jag kommer ihåg tant Agdas ångestskrik, KOM INTE HIT, dig kommer jag aldrig att få upp, om du fastnar. Vissa saker fastnar verkligen i minnet.

När jag sedan var tolv år, så tog jag mina första körlektioner där med bilen. J jösses vad jag kunde gasa och vad kul det var. Vi hade en likadan bil som på bilden, fast den var blå. Den hade vi målat med vanlig utomhusfärg och den var hur snygg som helst.

Tänk vad en liten avstickare mot normalt kan väcka minnen i huvudet, och med ett stort leende på läpparna och en saknad i hjärtat vandrade jag vidare hemåt med vovven.