Vår i luften

snip_20170303032617Visst låter ordet vår lite magiskt…
Enligt SMHI:s årstidskarta har vi vår i vår del av Sverige, och det känns hoppfullt. Visst vhar vi haft några dagar med snö, med det har knappast legat någon längre tid, utan smällt bort ganska fort. Kanske har vintern här varit något mildare än normalt, men där vi bor sydväst Vänern, så känns detta väldigt normalt för vår del av landet. Men när våren är här, så känns det lite som om man vaknar upp ur vinterdvalan. Visserligen har väl himmelen de senaste dagarna varit grå, men det hindrar i småfåglarna från att sjunga,och fylla luften av förhoppning. De första vårtecknen kommer in till medias redaktioner, att de sett olika vårblommor blygt titta upp ut marken. Tussilago, vitsippor och blåsippor, även om det känns väldigt tidigt, men man får passa på att njuta av livet.

På vårat köksbord står en bukett med tulpaner och försöker sprida lite kärlek inomhus.

Ja, jag kan inte säga annat än att jag är lycklig

Svunna tider

20161015_170436

I går tog jag och vovven vår promenad baklänges på vår runda, då en av grannarna var ute med sin löptik. Vi hade inte fått någon ro, någon utav oss om vi gått gemensamt. När vi närmade oss hemmet igen, så tog vi genvägen (senvägen) över åkern, som vi en gång ägde när vi hade jordbruket.
hassja_2015I huvudet dök det upp en massa bilder från svunna tider i mitt huvud vad som händer där på denna plats. Visst, marken är nu mera hopslagen med en annan gård och det har förändrats. När det var höbärgning så var alla tvungna att hjälpa till, så även jag. Så jag var mer ute på åkern fast jag bara var några månader gammal och låg i barnvagnen ed mor och far plus farfar hängde hö. Så när det var matdags för mig så satte sig mor bakom en hässja och amma de mig. Så säkert hat mitt intresse för landet kommit med  bröstmjölken, skulle jag tro.

En Arvika självbindare dras av ett trespann hästar. Ett föl går

När jag sedan blev lite äldre så hade vi sått havre här på åkern. Jag tyckte det var en spännande maskin och sprang bredvid samtidigt som maskinen slog havren, lade den rätt och sedan knöt nekrar av havren som vi sedan ställe upp sex och sex för att torka. Det var oftast Svarten som drog maskinen och jättesnäll häst. som verkligen var en hjälp i jordbruket. Helt plötsligt ramlar jag och hjulet, som ni ser på högra sida går över min mage, där det blir stopp. Jösses vad jag blev rädd och chockad. Jag grät och skrek men farfar kommer till min undsättning och lyfter maskinen på den sidan så jag kommer loss. Jag kände inte till Pippi Långstrump, men farfar var ju jättestark som orkade lyfta maskinen så jag kom loss. Oj vad jag beundrade farfar för det. Nu när jag blivit vuxen har jag själv fått känna på maskinen hur tung den var, och skrattar förläget att den vägde ju knappas något, men jag låter bilden av världens starkaste man leva kvar i minnet. Svarten som var en stor arbetshäst men otroligt snäll, selade jag själv när jag var åtta år, hängde på kärran och ut och körde på detta gärde. Kan tänka mig att det måste varit tungt, men jag klarade det. Hår många barn har fått göra det idag?

Över detta gärde promenerade jag och bror när vi skulle gå och plocka tussilago. Men det hade regnat ordentligt så det var otroligt blött och vi fastnade med våra stövlar i lervällingen. Tant Agda såg vår utsatta situation och kom till undsättning, men det var inte lätt för henne att få loss oss, torra och med stövlarna på. En annan granne ”Tjockejohn” kom, en bastant herre på ca 140 kg. Han ville också hjälpa till och jag kommer ihåg tant Agdas ångestskrik, KOM INTE HIT, dig kommer jag aldrig att få upp, om du fastnar. Vissa saker fastnar verkligen i minnet.

250px-volvo_544När jag sedan var tolv år, så tog jag mina första körlektioner där med bilen. J jösses vad jag kunde gasa och vad kul det var. Vi hade en likadan bil som på bilden, fast den var blå. Den hade vi målat med vanlig utomhusfärg och den var hur snygg som helst.

Tänk vad en liten avstickare mot normalt kan väcka minnen i huvudet, och med ett stort leende på läpparna och en saknad i hjärtat vandrade jag vidare hemåt med vovven.

Åh, som jag längtat #blogg100 #bloggswe

11100557_10153915407753868_1721902232_o
Åh som längtat efter att få se Tussilagon. Jag älskar att följa vårens framfart genom när blommorna kommer och jag har saknat de små solarna i gräset.

I går när jag gick här på promenaden fanns inga spår efter blommorna medan jag både på Fejjan och Twitter sett att de kommit på många ställen. Men inte här…

Har känt en viss besvikelse över detta, men i dag när det lyste gult både på himmelen och på jorden, så kände glädjen knappast några gränser. Det blev helt plötsligt mycket roligare att gå promenaden.
April gör som den vill men det är väl en del av tjusningen…
Här blandas både sommar och vinter i en salig röra och om inte förr så brukar det vara dags att ta fram vinterkläderna till Valborg. Men nu njuter jag av våra Tussilago.