En skolattack hände här i Trollhättan för några dagar sedan, som jag knappast tror har gått någons näsa förbi. Det är svårt att förstå och ännu svårare att sätta ord på.

För mig blev det totalstopp i några dagar, men efter fackeltåget och manifestationen vid skolan i går, så släpper detta efter hand. Att få se alla dessa människor tåga på huvudgatan genom området från kyrkan till torget vid skolan, kändes så otroligt fint. En ensam gärningsman som släckte några liv jämfört med alla dessa tusentals människor som tågar till stöd för de drabbade och visar att kärleken är större än hatet. Den känslan, som finns inom en, går inte att beskriva, när man promenerar där med sin egen fackla i handen.

Promenaden var inte MOT något utan FÖR kärlek och  solidaritet. Att vi gemensamt sätter upp ett finger i luften som symbol för ”ett folk en människa” skapar en sådan gemenskap, att man blir tårögd. Att gemensamt kunna promenera sida med sida med människor av andra nationaliteter, andra kulturer och religioner, ger känslan av samhörighet. Här visar vi i ord och handling att kärleken till varandra är så mycket större än det hat, som vissa försöker påskina. Kärleken kan aldrig tystas med hat, utan dess låga brinner starkare för var dag.

Vi är alla människor och lika mycket värda, säger de på radion just nu, och det är något jag skriver under på. Vi skall alla stötta varandra och hjälpa varandra, det är det som betyder något.

Ett av blomster- och ljushaven bildar ett hjärta, ett hjärta som brinner för kärlek men också av den sorg vi delar med de som drabbats, och det ha vi alla på olika sätt gjort.

Själv har jag tillsammans med bror varit på besök runt skolan, var dag sedan händelsen. En av anledningarna var att få krama okända, dela kärlek med andra personer. En annan anledning var att försöka få bror att få ur sig sin skräck och rädsla men också visa vad kärlek verkligen innebär. Det har märkts på honom att han inte mått så bra, även om han har svårt att uttrycka sina känslor och tankar. Man måste läsa honom och försöka hjälpa honom på bästa sätt. Men att se den glädje han hade i ögonen när han med stolthet bar sin egen fackla på vägen vi gemensamt vandrade, är obeskrivligt.

Vår fina reporter på P4 Väst, Skoob Salihi, står här och direktsänder i radion och försöker förmedla det vi alla känner. Måste ju ge honom, men även polis, myndigheter och andra aktörer för ett fint arbete, ett arbete som började med några dramatiska minuter men sedan övergick det till att ge varandra stöd och kraft.

Skoob fick också göra en internationell karriär då han medverkade i australisk TV och BBC radio.

Det sägs gärna att invandringen splittrar Sverige men i Trollhättan har den förenat oss, vi har förenats i kärlek, empati och förståelse för varandra.