Tack för hjälpen

20170413_134312

Visst förtjänar polisen en del kritik, men tar vi oss rätten att kritisera måste vi också själva kunna göra motsatsen. Själv valde jag att åka ner till polisens mobila kontor i Lilla Edet för att framföra mitt tack för det arbete det gör. Det blev en liten blomvas med gula blommor som hör påsken till och en liten ask med tryffelgodis.

Tittar man på det som hände i Stockholm, Trollhättan mm, så är det fantastisk jobb. I fallet Stockholm har vi också en person som lever och skall ställas inför rätta. Det tror jag kommer att ha en stor betydelse inte bara för Stockholm och Sverige utan hela Europa.

Det kommer att bli en enorm press på polis och andra myndigheter i detta fall, då stora delar av världen kommer att följa ärendet och den utredning som görs.

Här i Trollhättan dödades gärningsmannen, suicide by cop, och då fanns ingen att åtala och egentligen inte heller mer att utreda. Men där valde polisen ändå att göra det för att ge oss ett svar på vad som hände och varför.

Så, tack till polisen!

Tidningsrunda med blått förhinder

20160813_031722

Ja, ja, ja…
Visst hade jag räknat med strul i morse på min tidningsrunda med både gårdagens och dagens tidningar av en sort. Visst fanns deten del post även idag, plus det jag inte delade ut igår av de skäl som angavs i gårdagens blogginlägg. Men att det skulle bli så här mycket dramatik hade jag inte förväntat mig.

Hade väl delat ut 20-talet tidningar när jag svänger in på en annan väg för att fortsätta min runda. Stannar vid första brevlådorna för att dela ut brev och startar min vidare färd när jag ser att det står en bil i diket. Detta är ingen helt ovanlig syn för mig som tidningsbud och man stannar ju till och kontrollerar för att se att ingen finns kvar eller skadad. Men jag ser redan i strålkastarskenet, genom bilens immiga fönster att någon sitter i bilen. Stannar min bil så jag kan ha nytta av min tidningsbil extrabelysning och tar mig sedan över diket och fram till förarsidan där en person vevar ner rutan. Föraren, en kvinna, vet inte riktigt vad som hänt, men de klarar inte att ta sig ut ur bilen själva. Jag ringar 112 för att få hjälp och jag ser sedan en man på passagerarsidan helt orörlig. Frågar hur det är med honom, då jag i min vilda fantasi tror att det värsta har hänt. Han är stupfull säger hon, men hon är nykter. Själv kan jag inte bedöma om hon är påverkad av alkohol eller ordentligt chockad.

Sos larmar räddningstjänsten medan jag kopplas vidare till polisen. Där får jag avlägga ytterligare en rapport och att det är prio ett-larm. Medan jag pratar kommer en taxi med två ungdomar också de påverkade av nöjets dryck. Den kvinnliga ungdomen känner tydligen föraren lite lätt och jag får lite hjälp. De drabbade i bilen får besked att hjälp är på väg. Då vaknar den fulla passageraren och skriker att ha behöver inte ha någon hjälp och skall ta sig ur bilen för att läxa upp mig.  Dörren går inte att öppna och han blir sittandes där. Han var nog så påverkad så han inte förstod vad som hänt.

Jag ringer min filialföreståndare och säger vad som hänt och vet inte när ja kommer loss och kan slutföra min tidningsrunda. Helt OK. Polispatrullen ringar upp och meddelar att de är på väg. men de har ca 3 mil att köra. Under samtalets gång kommer räddningstjänsten. De får fram att kvinnan är förlamad från midjan och neråt och i behov av rullstol som är i en box på taket.Bilen är en specialbil som körs utan pedaler. Med gemensamma krafter får vi ut stolen ut boxen och sedan får vi ut kvinnan.

Under tiden anländer polisen och jag får tack för mitt arbete men ombedd att stanna kvar så vi kan prata efteråt. Sedan får vi ut mannen samma väg, men han är så påverkad så han kan inte stå på benen. Ungdomarna springer upp till fastigheten i närheten och där kommer kvinnan ut även hon stupfull och först börjar hon skälla ut oss alla för att vi väckt henne innan hon förstår att hon är omringad av blåljus och att det skett en olycka. Då börjar hon skälla ännu mera….

Polis och räddningstjänst gör ett fint jobb, men att få föraren att kunna blåsa sitt alkoholutandningsprov går inte. Antingen chock eller annat. Efter allt detta får jag lämna mitt vittnesmål och sedan fortsätta min runda.

Jag ringer åter upp filialföreståndaren och meddelar att jag fått lämna platsen men att jag bryter linjen om en stund för att åka hem och få lite kaffe och ett par huvudvärkstabletter. Det är helt OK. När min tidningsrunda är klar, så är jag nästan på samma plats som händelsen så jag åker förbi för att se hur det ser ut i dagsljus. Bilen skulle ju inte bärgas förrän på dagen, då den inte var trafikfarlig.

När jag nu tittar på bilderna från morgonen ser jag hjulspåren på gräsmattan, så jag misstänker att hon försökt backa ner från fastigheten där ungdomarna väckte kvinnan, men i mörkret missat uppfarten och backat över gräsmattan och sedan kanat ner i diket. Utan mobil och handikappad så hade hon inte kunnat larma själv och de har nog suttit drygt en timma där tills jag kom med min bil.

Innan jag lämnade olycksplatsen första gången så säger den kvinnliga ungdomen till mig, tror du det blir tre eller fem år?
Ärligt talat så vet jag inte om det är något som ger straff eller ”bara” en chock hos föraren. Jag har gjort mitt i alla fall, och alla personer, antingen nyktra eller påverkade har klarat sig väl. Men innan man fått en hel uppfattning om vad som hänt, så hinner många tankar passera genom huvudet.

Också ett uppvaknande….

2410028560_2ed1fc8779_b

Klockan är 02.05 och jag skall strax svänga in till mitt jobb när en bil dyker upp bakom mig. En av mina kära kollegor är också på gång tänker jag. Blinkar och svänger in på avtagsvägen för att åter svänga in på området för att parkera. 50 meter kvar till min parkeringsplats långt nere i skymundan på området, då börjar det blinka blått bakom mig. Tvärnitar inte utan åker fram till parkeringen och stannar i min ”ruta”, vrider av nyckeln och kliver ur bilen full med obehag inom mig. Nästan framme vid polisbilen så skriker någon ”här är jag”. Vänder mig och ser en polisman nästan framme vid passagerardörren.

Han skriker bryskt till mig, ”är detta din bil?”.
Ja svara jag med darr på rösten.
Vad gör du här denna tiden på dygnet, halvskriker han…
Jag skall jobba svarar jag med darr i röst och knän samtidigt som huvudvärken bultar loss.

”Vad FAN jobbar man med här, denna tidpunkt på dygnet.
Jag skall köra ut morgontidningar svara jag helt chockad och pekar bort mot det öppna porten där mina kollegor står och tittar med stora ögon och undra vad som  hänt.

Då kommer den andra mannen ut ur polisbilen och lugnt och fint ber om att få se körkortet.
Tar fram plånboken men ser inte i mörkret utan går fram till min bil och öppnar dörren sätter mig ner och tänder ljuset i bilen för att se.
Plockar fram körkortet som han kollar i ficklampan sken och jag får tillbaka det. Den ”snorige” mannen kommer med alkotest då säger den lugne att jag sköter det.
Blåser och även där är det grönt ljus.

Jag frågar varifrån de kommer…
Vi kommer från Lilla Edet, svara den snorkige, snorkigt.
Vi kommer från Trollhättan svarar den vänlige men tog bara en tur här för att kolla läget.
Jag känner inte igen er, svarade jag, för de från Trollhättan har jag alltid haft gott samarbete med och de är inte otrevliga, samtidigt som jag tittar på den ”snorkige”.

Får ett hummande till svar från den ”snorkige” medan den lugne svara att det händer att en del slutar och nya börjar.
Han fortsätter med att säga att ett av mina bakljus inte funkar och ber mig fixa det.
Samtidigt som han önskar mig trevlig jobbnatt, innan de åker vidare.

Fick ett par huvudvärkstabletter av en kollega och satte mig sedan på en stol för att få ner pulsen,  innan jag var redo att ta tag i nattens jobb.

När olyckan sker #blogg100

cykelhjälm

Året är 1989 årstiden är höst, men en fin sådan kväll och det hade börja skymma lätt. Denna kväll jobbar jag eftermiddag och jag rattar min buss mellan ändhållplatserna på ”pensionärslinjen” i stan. Namnet pensionärslinjen har den fått från att den går mellan de äldsta stadsdelarna där det mest är villabebyggelse och lite äldre befolkning. Linjen är också oftast lugn att köra, då det fanns gott om tid. Ofta var de lite lugnare linjerna hopkopplade med de mer jobbiga linjerna så vi inte skulle behöva arbeta med stress hela dagen. Klockan är nu 20:15 och jag skall ratta bussen ner till Skoftebyn. I bussen sitter ett fåtal passagerare lite halvtrötta och på väg hem för att göra kvällen.Linjen är i de mesta raka linjer, så det är inte så mycket svängande utan kör i maka lunk framåt på Syltevägen. Jag passerar skinnbutiken och stannar nästan till vid skylten lämna företräde för korsande fordon. Jag trampar lätt på gasen, på den sista smala delen av vägen, som lutar lite lätt neråt, en korsning som skall passeras och i nästa skall jag svänga vänster.

Håller en lätt hastighet på mellan 30-35 km, korsningen jag skall passera är skymd men jag bedömer min hastighet bra när något snabbt dyker upp från höger. En cyklist som fått hög hastighet i nerförsbacken mot min korsning och jag slänger mig på bromsen. Får ner hastigheten lite innan jag ser hur jag träffar cyklisten med mitten på fronten. Jag ser huvudet på cyklisen när hon flyger av cykeln, ner i backen och kanar över asfalten med huvudet före rakt in i en stenmur. Där blir det stopp. Jag slänger mig på radion i bussen och larmar polis och ambulans medan jag stänger av bussen och sätter på varningsblinkers. Jag ser hur de fåtal passagerare som var i bussen går av och lämnar bussen, men vart de sedan tog vägen vet jag inte.

Jag ut till flickan för att se vad ja kan göra i första hjälpen, hon lever men är mycket omtöcknad, har mycket ont i huvudet och ser inget. Någon har sett olyckan och känner igen flickan som larmat föräldrarna som bor i närheten och de kommer springandes. Inga hårda ord mellan oss, det var en olyckshändelse och det kändes skönt fast vi alla var i en chockfas. Ambulansen är snart på plats och strax därefter även polisen. Flickan tas om hand om på ett föredömligt sätt, och avförs direkt till sjukhus och mamman följer med i ambulansen medan pappan skall komma efter med bil.

Nu var det min tur att tas om hand och det av polisen. Vi gick in i bussen och jag satte mig på förarplatsen och vi pratade. NU skulle det första förhöret hållas med mig. Jag är glad att jag i krissituationer kan hålla mig lugn även om jag var ordentligt chockad.

Jag hade kört på en cyklist som kom från höger och som jag enligt alla trafikens regler skulle lämnat företräde för men inte gjort. Jag kommer väl ihåg om jag inte skall blåsa i ”ballongen”, behövs inte, sådant ser vi med en gång, svarade de, men vill du, så visst fixar vi det. Den ene polisen går till sin bil för att hämta den medan jag småpratar med den andre och berättar min version om hur olyckan gick till. Berättar min uppskattade hastighet och hur jag uppfattade olyckan. Jag fick blåsa och jag var helt grön, så där fanns inga misstänksamheter. Men jag var ju glad jag hade ju ett bevis för min egen skull.

Frågade om de inte ville ha färdskrivarbladet, vilket de tacksamt tog emot. Jag var glad att jag hade egen nyckel så jag kunde ta fram det. Ytterligare ett bevis för mig att jag skött mig. Vi pratade vidare om hur jag uppfattade allt och jag berättade att här är det en stor uppmurad cementmur för att får en någorlunda platt trädgård och ovanpå växer en häck. Finns ingen möjlighet att se något från det hållet, men framhåller att jag tagit den hänsyn som kan ställa på mig. Jag ber poliserna sätta sig ner och jag kör ett varv runt kvarteret för att visa hur jag ser korsningen från mitt håll. Polisen berättar att flickan aldrig har sett bussen när hon kom och jag kontrade med om inte cyklisten har sett en stor buss komma, hur skulle jag kunna se en liten cyklist…

Vi skiljs åt polisen och jag och jag tar min buss tillbaka till depån. Om företaget satte in en annan buss för resterande turer hur det gjorde har jag ingen aning om. Jag blev beviljad ledighet dagen efter med fullt betalt, men behövde jag mer ledig tid, så skulle jag sjukskriva mig, vilket jag inte gjorde.

NU började en fasansfull tid, vad kommer att hända, mitt brott skall gå till åklagare, som skall ta beslut om ev rättegång, och jag skall stå inför skranket. Usch, hemska tanke.

Tiden gick och inget hände och det var en jobbig tid. Efter nio månader kom ett brev i postlådan att jag skulle infinna mig på polisstationen för förhör. Begär ledigt med betalning och kommer upp till utredaren på polisstationen.

Jag skulle än en gång berätta om händelsen och hur skall jag kunna göra det efter så lång tid??? Jag svarade att detta är värre än en graviditet, tidigare visste man inte om det skulle bli pojk eller flicka och nu ser det ut att bli missfall, svarade jag.
Han bad mig berätta saker, som han läste i protokollet från olyckskvällen, och gång på gång svarade jag, du har uppgifterna i protokollet, och jag hänvisar till dem. Jag sade att jag kan omöjligt komma ihåg detaljer som är till min fördel eller nackdel, så vad jag än säger idag, så ligger det bara mig till last.

Nu påbörjades en ny graviditetstid på nio månader, en tid som man inte visste skulle bli pojk eller flicka, men då kom ett brev från tingsrätten. Usch, vad hemskt det var att hålla detta brev i handen, häri fanns något, som jag ännu inte visste.

Jag gick in och satte mig vid köksbordet, tog ett djupt andetag öppnade brevet och läser alla fakta i ärendet, medan jag håller andan. Längst ner läser jag åklagarens bedömning ”Vårdslöshet i trafik ej styrkt”. Jag var frikänd!!!!!

Nu blev det kramkalas.

Cyklisten hade efter en knapp månad på sjukhus fått skallbenet läkt, synen var helt återställd och det enda men hon hade fått efter olyckan, var att hon alltid skulle bära cykelhjälm i fortsättningen. Deras försäkringar hade tagit alla extrakostnader för det som hänt, och jag var inte skyldig till olyckan, så det var en härlig dag när jag kunde träffa flickan och hennes föräldrar och även vi kunde ha ett kramkalas.
De kramarna var nog de godast jag både kunde ge och ta.

Mail till primärvårdchefen

Hej!

Har nu haft kontakt med socialstyrelsen igen ang vådcentralen.

Deras bindande riktlinjer om journalanteckningar säger: Eftersom
riskerna kan variera hos olika vårdgivare och i olika verksamheter kan
också tidsgränserna variera, men senast 14 dagar efter införandet i
patientjournalen ska uppgiften vara signerad eller låst oavsett vilken
typ av verksamhet det gäller. Bestämmelserna om låsning gäller för de
vårdgivare som har elektroniska journaler.

I mors journaler finns uppgifter som låsts efter 97 resp 98 dagar.
Signeringar finns efter 37 dagar.

Detta skall ANMÄLAS till socialstyrelsen enl deras handläggare.

Tidigare har jag anmält att det är ofullständiga journalanteckningar
om bl a varför mors läkare har sänkte hennes dos av VAGIFEM

Uppgifter saknas om ssk i hemvården och hennes personliga besök  med
doktorn om mor misstänkta medicinförgiftning.
Inte heller anteckningar om utfärdade remisser vi väntat hela
sommaren på mm mm.
Har gjort två anmälningar till Socialstyrelsen och patientförsäkringen:
Har även andra personer igång inom regionen som skall kolla mina
uppgifter och varför det gått snett i vården med henne.

Undersöker just nu via polisen vilka möjligheter jag har att
demonstrera/protestera direkt utanför vårdcentralen.

Detta tills jag får besked på mina mail att dom i alla fall har
mottagit dom och kan ge ett svar.
Anser inte att det skall vara rimligt att behöva vänta över 8 månader
via patientnämnden på att det hittar epikris från NÄL

Närmare ett år att få besked om varför mor inte heller får besöka
kuratorn mer på vårdcentralen.

Mvh

/Bengt Larsson