Lokalradion 40 år

img_1489
Året är 1977 och jag fyller 17 år. Jag gråter, för det är nio månader kvar tills jag får börja övningsköra och ett år tills jag kan ha mitt körkort i handen.
Hur skulle jag stå ut sista året innan jag kunde ta mig dit jag ville på egen hand.
Då kom ja på det…
Sverige skulle bygga ut lokalradion som skulle sändas i fönster i P3 under vissa tider på dygnet och även stereoradion skulle byggas ut samtidigt. De kom på att det var billigare att skicka upp folk i masterna en gång och göra båda jobben samtidigt, så därför kom alla dessa beslut väldigt hastigt på. Det skulle göras i fyra etapper runt i landet under ett år och när min egen lokalradio, som då skulle heta Radio Trestad, startade så skulle jag ha mitt åtråvärda körkort och så blev det.

Vi var väldigt mycket ute i landet med far på olika jobb och för mig blev det väldigt viktigt att ställa in P3 på bilradion speciellt vid dessa fönster när de olika stationerna skulle sändas. Detta var min hemliga mission under året mellan jag var 17 och fick mitt kort.

Varje ny lokalradio jag kunde lyssna på, blev mitt liv det året mer och mer uthärdligt. Jag var också tvungen att se till att jag fick in allt i stereo om möjligt. Många program genom tiderna har varit mycket viktiga för mig under alla år, och en del av de programmen ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, men just lokalradion var viktig.

Lokalradion var ett eget bolag utanför Sveriges Radio och till och från uppstod konflikter mellan de olika bolagen och just övergångarna försökte de störa varandra med olika ”trudelutter” som verkligen inte stämde överens när det byttes mellan riksradion och lokalradion.

Min lokalradion hade en lokal variant av ”Skivor till kaffet”, där de åkte ut till olika arbetsplatser och drack kaffe mer anställda,pratade med dem och spelade önskemusik.
En av mina kollegor bjöd in radion och de skulle komma och sända från våra lokaler. Chefen gick i taket, det fick inte ske… Men… Vad hände om han INTE tillät det och det blev en nyhet? Det var bara att svälja stoltheten och det blev ett bra program. Och jag fick några nya kompisar på radion.

Under de åren flyttade också radion ut sin verksamhet från Stockholm och många orter i landet för att möta oss lyssnare. Vi i Trollhättan blev utvalda och under flera dagar skulle ett stort antal program produceras här i staden. Ett statistiskt urval av personer boende i kommunen blev också utvalda att delta i olika seminarier och möte för att utveckla radion för framtiden. Min broder var en av de som blev utvalda, men pga hans handikapp fick jag specialtillstånd att följa med innanför ”grindarna”. Jösses vad radioaktiva vi var under dessa dagar. Här i staden hade de ställt upp en tillfällig radiosändare där vi trollhättebor kunde lyssna på vår önskemusik från grammofonarkivet.

Den som ville kunde skriva på en lapp vilken låt de ville höra i vår mininärradio, medan vi som var innanför kunde själva fick knacka på deras datorn och söka i arkivet.
En tid innan radiodagarna i Trollhättan hade jag vaknat på natten och satte på radion för att lyssna på Nattönskningen som då var. Det var en halvtimma önskemusik som presenterades av nattens hallåa, och denna natt var det Staffan Schmidt som pratade.
Jag fastande för en låt som heter Seeland med en grupp som heter Neu. Det blev mitt naturliga sök i grammofonarkivet. Jag skulle få den spelad om ca 4 timmar…
Åkte hem men kunde bara konstatera att kanalen inte hördes hit, så efter en stund var det dag att åka upp till staden och sätta sig i bilen på en parkering och lyssna på låten.

Fortfarande håller mitt äktenskap med lokalradion och framför att Radio Trestad som numera heter P4 Väst. Men alla resor runt i landet har gett mig många favoriter på olika stationer runt omkring i Sverige, och även dessa ligger mig varmt om hjärtat. Så på många olika lokalradiostationer har jag fått bekanta och även varit nyhetstipsare för.

Så begär inte radion skilsmässa för att jag är otrogen, så kommer vi att leva lyckliga hela mitt liv.

Tack Sveriges Radio för att ni finns!

 

Musikens glädje

wp-1454977077492.jpeg
De senaste åren har jag inte varit så intresserad av melodifestivalen som tidigare. Tror intresset svalnade i samband med att de införde deltävlingarna. Mitt tidigaste minne från denna tävling var Clas-Göran Hederström med ”Det börjar verka kärlek, banne mig”, 1968 och då fick mor och far väcka mig så jag inte missade honom. Den låten ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Sedan har denna musiktävling varit ett måste varje år för hela familjen.
En milstolpe var ju när ABBA vann med Waterloo.

wp-1455026935412.jpeg
Foto: Fredrik Johansson/Sveriges Radio

När jag sedan fick min kasettbandspelare så skulle jag spela in dem på kassetter. Spelaren  nära TV:n så ljudet gick och alla måste vara tysta. Sedan kom VHS och där fanns ju långa band och kopplades direkt till TV:n och då kunde man ju själv njuta mer igen utan att hålla koll så jag inte fick halva låtar på kassetterna.  Har idag många videoband med denna musiktävling inspelad, men tyvärr ingen avspelare. Nu ligger dessa band och samlar damm, tyvärr…

Tänker ibland på Lill Lindfors när hon tappade kjolen i direktsändning 🙂

Sedan dalade mitt intresse mycket och jag hade inte intresse av denna. Kanske mycket beroende på att mor och far var till åren, de behövde mycket hjälp. Visst tittade vi, men inte med sann glädje. Bror vill ju trots allt se denna tävling, så TV:n har ju varit påslagen, men om jag lyssnat vet jag inte, jag minns inte så mycket av det i alla fall.

Förra året hände det dock något och jag fastnade för Måns Zelmerlöw och hans klättring till Europas topp. Jag var tvungen att följa låten, som låg mig mycket varmt om hjärtat. Jag kollade in hörseltolkningen av låtarna på SVT-play och fick en dubbel upplevelse av dans på scen men även av de som tolkade låtarna.

I år hade jag dock inget intresse av tävlingen återigen, så jag var borta hos bekanta och hjälpte till med lite översättningar från tyska till svenska. Tiden gick och klockan närmade sig 20:00. Blev lite bekymrad för bror, så jag var tvungen att åka hem. I samma veva så startade tävlingen i radions P4 och jag fick höra Carolina Nore’n och Ronnie Ritterland och helt plötsligt fick jag någon form av flashback. Jag började se Bengt Grive framför mitt inre som så underbart kunde beskriva bilderna och förmedla den känslan till mig. Uttryck som ”mörkvitt”, ”spaljégrönt”, ”sängkammarrosa” och ”blåbärsrisgrönt” var uttryck som han blev känd för. Nu fick radion mig åter att måla upp bilder inom mig på ett fantastiskt sätt, som jag länge saknat.

När jag sedan kom hem så försökte jag samköra webbradion med TV-bilden vilket fungerade dåligt pga webbradions fördröjning. I stället kopplade jag FB, där de flesta av mina vänner brukar skriva, men hade tagit bort aviseringar från dessa personer. Jag valde att följa min vän ”melodifestivalnörden” som skapat ett inlägg där man direkt i inlägget kunde kommentera. Detta var ett suveränt sätt att diskutera utan att nedsvärta andras flöden med en massa kommentarer.

Jag fick ett nyvaknat intresse för denna tävling och nu på lördag funderar jag redan på hur jag skall använda detta kommande lördag. Troligen blir det TV-bilder och radioljudet från en vanlig radio, därtill har jag min läsplatta framför mig och följer ”mellonörden” och dennes inlägg på FB.

Kontaktade Ronnie på Twitter för vad de gjorde och fick följande svar… ”Tack tack å TACK! Då har vi ju lyckats uppnå vårt mål 😃! Å hoppas att vi får höra mer av din feedback genom hela turnén.

Tack till Carolina, Ronnie och ”nörden”, ni gjorde min upplevelse halvperfekt och jag har ytterligare några lördagar på mig att finslipa så den blir helt perfekt.

Tack också Ronnie Ritterland att du fixade bilden för mig.