Min bloggkompis skrev ett inlägg med titeln Jag är nog inte riktigt normal…
Hennes tes är att varje människa tillhör en minoritet, på något sätt.

Och jag håller med henne.
Jag svarade lite kryptiskt så här:
Gud ske lov att du är onormal… Annars så hade du kanske varit onormalt normal.

Visst kan vi plocka ut vissa kriterier hos olika personer och säga att det är normalt och det är inte normalt. Men när vi ställer samman alla kriterier på en person så tror jag dessa personer normalt blir onormala. Men jag tror inte på att vi normalt skall kalla dessa personer onormala utan jag föredrar ordet unik istället. Och den gången vi är unika så är vi också normalt onormala. Det är bara en död fisk som följer med strömmen,och jag tror det är så med människor också. Vågar vi inte visa vårt normala unika, då blir vi döda fiskar. Så våga vara normalt onormal, så finns du, du är unik och du visar att du lever.
Tack för att du vågar visa att du är onormal! Du är unik och behöver inte vara medelsvensson med vovve, villa, volvo. Jag gillar att du är onormal med komposten under köksbordet! Kram!

Funderingarna gick vidare och började rannsaka mig själv…
Männens antal i Sverige har väl, om jag inte miss fel, passerat kvinnorna. Är det då normalt att vara man och onormalt att vara kvinna. De flesta barn flyttar hemifrån, skaffar en partner, flyttar i hop, skaffar barn. Är jag då onormal som inte har någon partner, inga barn?

Jag flyttade ”hem” till mina föräldrar för att vara dem behjälpliga på ålderns höst. Jag är nog säkert en minoritet, men är jag onormal? Jag trivs med livet som det är nu, när mina föräldrar är borta, och jag känner mig stolt över det jag gjort, är jag onormal?

Jag har nu bara bror att sköta om, han har ett handikapp och enligt vissa, inte normal, o ja visst, han är onormal, eller?
Jag har vänner långt upp i åldrarna som älskar både Facebook och Twitter, och tror inte det är normalt… Nej, de måste ju vara onormala, eller?

Är det något motsatsförhållande mellan normalt och onormalt? Jag ser ju hellre att mina vänner är onormala och som gör dem unika i sin gärning.

Så mina vänner försök vara onormala, eller unika, som jag föredrar att kalla det…. Då sätter ni avtryck i mitt innersta.