Tag Archive | Missvård

IVO, en myndighet för vem? #blogg100

IVO

Vad är IVO till för egentligen?
Nu efter ca 20 månader skall de granska vårt fall, vilket känns skönt…
Men varför skall det behöva ta 20 månader.

I slutet på mars kommer nyheten att Stora brister inom IVO:s tillsyn.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) brister i sin tillsynsverksamhet, enligt Statskontoret. Bland annat saknas effektiva system för att styra och följa verksamheten. Till exempel går det inte att se om det finns återkommande brister hos vårdgivare.

För oss som anmält men också motparterna i tillsynsärendet måste jag också känna en stor frustration över att det tar tid. Ingen mår ju bra under denna tid som ärendet ligger och sedan  utredning som också tar tid. Under denna tid hinner ju också samma fel upprepas igen och igen och igen.

Enl P4 Västmanland har IVO granskat en vårdcentral efter lex Maria-anmälan av en fördröjd diagnos av lungcancer. Visst är detta jättebra, men vår vårdcentral har i dag 10 tillsynsärenden varav två lex Maria. En person är död i cancer, en är döende (eller död). En har fått ett ben ben amputerat och en annan har blivit av med ena bröstet. Denna sista person har haft psykiska problem tidigare och vid dennes besök på vårdcentralen gjordes enl anmälan bristfälliga undersökningar. Personen fick sedan förslaget att uppsöka psykakuten på sjukhuset. Enl anmälaren själv så upptäcktes cancer i ena bröstet vid en rutinkontroll med hjälp av mammografi.

Själv har jag tillskrivit myndigheten några gånger för att höra om alla mina kompletteringar inkommit som de skulle. Istället för ett svar blev jag hänvisad till de olika regionerna innan vi hittade var ärendet fanns.

Vi utreder vad som har hänt och har inte enbart fokus på hälso- och sjukvårdspersonalens agerande. Tyngdpunkten ligger framför allt på att bedöma om något blev fel och i så fall varför. Vi bedömer också vad som är viktigt att åtgärda för att inte samma händelse ska inträffa igen.

I dag vet jag efter kontakt med vår personliga handläggare att mina kompletteringar inkommit men fick också besked om att de INTE hade lästs igenom.
Min första anmälan handlade bara om mors medicinförgiftning, därefter har jag kompletterat med fakta som framkommit under hela ärendets hantering.

Men allt det andra då, som jag kompletterat med, allt enligt patientnämndens rekommendationer.

Att både primärvård och kommunens omsorg har ändrat rutiner tycker jag är bevis på att jag har haft rätt, men samtidigt vill jag ha ett slut på ärendet som ligger liksom en cancersvulst inom mig.

Hur mycket kostar inte detta skattebetalarna att jag mår dåligt, mor mår dåligt och även min bror.
Sjukskrivningar som jag har behövt för att inte gå i väggen, brors besök i väggen. Konflikter med den kommunala omsorgen, fast jag har gett den utredning som regionens chefsläkare gjorde till nyckelpersoner inom biståndenheten mm.

IVO, hur länge skall jag och alla andra som råkat ut i felaktigheter behöva lida

Så här skriver Västerbottenkuriren på sin sida: Efter en förstudie har Riksrevisionen inlett en granskning av patientsäkerheten. Trots nya lagar och statliga satsningar mot problemen kvarstår flera av dem och fler patienter anmäler vårdskador och klagar i dag, skriver Riksrevisionen.

en del av någons vardag

För några dagar sedan såg jag i mitt Facebookflöde en person, Bengt-Åke Leander, lägga ut ett svar han hade fått från Göran Hägglund. Jag reagerade på svaret och frågade om jag fick lägga in det i min blogg som en berättelse från vardagen.
Det fick jag och jah jag bad om en kort redogörelse om historien bakom. Berättelsen blev inte så kort utan en k’nslosam läsning och redogörelse för händelserna.

Bengt-Åke Leanders berättelse följer först och därefter Göran Hägglunds svar.

Det är svårt att göra den kort.

Måndagen den 3 januari skulle min fru tillaga en julskinka. Hon började med att skära bort nätet som var runt skinkan, slant då med kniven och skar sig mellan tumme och pekfinger på vänster hand. Ingrid tvättade och satte plåster på såret, vilket inte såg oroande ut. På torsdagen den 6 januari började det göra ont i hennes hand och vi såg att den hade svullnat där såret var på handen. Plåstret hade hon tagit bort någon dag innan för att det inte längre blödde. Hon fick mer och mer ont. Hon ringde sin svåger som är läkare och han skrev ut antibiotika som vi skulle hämta ut på fredags morgonen.
Under natten blev hon sämre, kräktes en gång och fick diarré en gång. Hon hann inte till toaletten utan halkade i kräket. Hon slog då i den skadade handen, men på utsidan, vid lillfingret. Handen svullnade upp ännu mer. Ingrid var utmattad och ville stanna kvar i sängen för att vila, innan vi bestämde oss för att åka in till Akuten i Lund, där vi var kl 9 på fredagsmorgonen. 
Vi berättade att Ingrid skurit sig i handen, att hon sedan kvällen innan haft svara smärtor runt såret och i hela handen, samt att hon kräkts en gång och haft diarré en gång. När min fru berättade att hon hade kräkts så misstänkte de direkt att hon hade vinterkräksjuka. Vi blev därför inlåsta på ett isolerat rum. De kom in med röntgenapparaten och röntgade hennes hand och tog blodprov.

Hennes son ringde på morgonen för att få tag på Isin mamma av andra skäl och jag svarade i mobilen och berättade att de var på lasarettet.

Jag ringde henness barn och berättade att hon var på akuten. När ena dottern frågade om hon skulle komma hem sade jag som läkarna sagt att det inte var något farligt och att det inte behövdes.
Min fru klagade hela tiden på att hon hade kolossalt ont i sin hand. Efter en stund kom läkaren in och berättade att inget var brutet i handen, men att njurvärdena var mycket dåliga.
De satte in dropp för att hon hade kräkts under natten så att hon inte skulle torka ut. De gav henne också antibiotika, som vi hade pratat om att vi skulle hämta ut på apoteket senare, så de gav henne det tillsammans med dropp. Hon fick också värktabletter för sin värk. Läkaren sa då att hon fick se hur många påsar dropp hon skulle ge Ingrid innan hon kunde skicka hem oss. Jag hjälpte henne att sitta upp så hon kunde svälja sina tabletter och när jag vände mig om från vasken då hade Ingrid tuppat av och var borta kanske en halv minut. Hon kvicknade till men visste inte vad som hade hänt.

Sängen som hon låg i var smal som en bår och obekväm. Så hon hade inte bara ont i sin hand, hon låg också obekvämt. Till slut lade vi madrassen på golvet så hon vågade vända sig och kunde ändra ställning då och då. Framåt dagen, då värktabletterna inte hade någon verkan, beslutades det att hon skulle få värktablett i form av stolpiller. Ingrid ville själv göra detta, så sköterskan gick och jag hjälpte Ihenne att stå upp för att gå på toaletten. Hon stod och höll sig i vasken när jag släppte henne för att öppna dörren. Jag vände mig om och då låg hon på golvet avsvimmad igen. Hon kvicknade till, men mådde illa och kräktes. Jag fick panik och tryckte på alla larmknappar. Jag hade tidigare ringt på en larmknapp för att få fler filtar för att Ingrid frös och det tog då säkert 15 minuter innan någon kom. Nu kom hela teamet. 
När de sedan hade hjälpt henne in på toaletten och gett henne stolpillret så kom också läkaren in i rummet. Min fru satt på sängkanten och ville ha vatten. Då tuppade hon av en gång till men läkaren fångade upp henne. De lade henne med huvudet i lågt läge och tog äntligen blodtrycket på henne. Tycket var 83/38. Då fattades beslutet att de skulle köra in Ingrid till ambulansintaget, där det fanns utrustning för denna situation. Läkaren som lämnade över verkade orutinerad när jag hörde henne prata med personalen i ambulansintaget.
De gav henne medicin så att blodtrycket skulle gå upp igen och hon fick syrgas. Ingrid klagade hela tiden på att hon hade så ont i handen. Nu vid 14-15 tiden hade såret på handen öppnat sig och var lite gråaktigt. 
Handen var lika svullen men det hade börjat bildas blåsor och den skiftade i blått och rött med ett vitt parti i handflatan. Läkarna (det var nu två stycken) tog prover i såret för att skicka till odling. De tillkallade en handkirurg som kom och tittade på såret. En förebyggande undersökning ifall de skulle öppna såret under natten och skölja det rent.
När klockan var cirka fyra och blodtrycket var rätt så bra, beslutades det att hon skulle flyttas till infektionsavdelningen. De hade tidigare bokat rum där i tron att det var kräksjuka. Här fick hon ligga i en riktig säng och de tog ett snabbtest i såret. Detta visade att Ingrid hade blivit smittad av elakartade baketerier Streptocock A; hon hade fått blodförgiftning. Nu gav de henne en starkare medicin för detta.
Vid sex tiden ringde hennes ena dotter och jag berättade att vi fatt reda på att det var blodförgiftning. När vi pratade i telefon kom en läkare förbi och sa att de skulle försöka få plats för hennes mamma på IVA under natten för att ha henne under bättre uppsikt, att det just nu inte fanns plats för att de just fatt in en olycka, men att det inte var någon fara med henne. Dottern hörde detta över telefon, och när hon frågade ifall hon skulle ta nästa flyg hem sa jag att det inte behövdes, eftersom läkaren var så lugn och sagt att det inte var någon fara med hennes mamma. När klockan blev sex, halv sju så pratade vi om att jag skulle åka hem och vi bestämde vad jag skulle ta med nästa morgon. Vi pussades och sade hejdå.
När jag kom hem plockade jag fram saker till Ingrid och satte mig och åt och tittade på TV och försökte koppla av en stund. Det var jobbigt att följa Ingrids kamp med sitt onda.
Hela tiden hade jag kontakt med hennes bar.

Andra dotter försökte även ringa sin mamma vid sju – halv åtta tiden på hennes mobil. Innan jag åkte hem satte jag på hennes mobil för att jag skulle kunna hålla kontakt med henne per telefon. Dottern fick inte tag på Isin mamma. Hon ringde då och pratade med en manlig sköterska på avdelningen som meddelade att dom hade stängt av den då den kan slå ut utrustning. Dottern bad då att få prata med sin mamma, men fick inte lov till detta då hon lag på delad sal och att det inte var möjligt att ta in en telefon till henne som dottern bad om.
Vid åtta tiden ringde de från sjukhuset och sade att Imin fru blivit sämre och att de nu skulle skicka henne till IVA, men bara for att kunna ha bättre koll på henne under natten och att det inte fanns någon anledning för mig att komma in. Jag ringde då till Ingrids barn igen. Hennes son var redan på sjukhusområdet på väg till infektionskliniken för att få träffa sin mamma. Läkaren som ringt mig sa att det inte var någon mening att han kom in, men i och med att han redan var på området så gick han sista vägen till infektionsklinikens väntrum. I väntrummet/mottagningen fanns ingen personal men helt plötsligt får sonen och hans flickvän syn på min fru på en bår som rullats fram utanför hissen med dörrar mot väntrummet. Sonen går fram mot båren och konstaterar att det är Ihans mamma och att hon är uppsvullen i ansiktet. Hon fick syn på sin son och säger: ”Hej, är du här?”. Det var de enda orden de fick utbyta innan hon gick bort. Båren försvann in i hissen med två sköterskor(förmodar vi) och läkaren(förmodar vi) stannade kvar i väntrummet och bytte några ord med sonen, som förklarade att han var hennes son. Sonen frågar vad han kan göra, om han skall stanna kvar på sjukhuset eller om han gör bättre i att åka tillbaka till Malmö igen och läkaren tycker att han lika gärna kan åka tillbaka till Malmö igen.
Han och hans flickvän sätter sig i bilen och kör tillbaka till Malmö och går och lägger sig med telefonen bredvid sängen. Ungefär tjugo i fyra på morgonen den 8 januari ringde de från IVA till mig och sade att min fru hade blivit sämre, att de var tvungna att ge henne hjälp med andningen och därför satt in respirator och att jag skulle komma dit. Jag ringde hennes barn och de bokade första flygen till Skåne.
Sonen, hans flickvän och jag kom till sjukhuset ungefär samtidigt, men ingen av oss hann dit innan min fru avled 04.20 den 8 januari. Vi var glada att vi i alla fall kunde ta farväl av henne innan hon blivit kall.

————————————-

Detta svar fick jag av Göran Hägglund. 

Bäste Bengt-Åke, 

Tack för dina e-brev. Låt mig börja med att beklaga din och din familjs stora sorg. I dina brev ger du en bild av svensk hälso- och sjukvård som vi inte kan vara nöjda med. 

I enlighet med grundlagen är jag emellertid förbjuden att kommentera eller ingripa i enskilda fall då detta skulle ses som ministerstyre. Det jag ändå kan göra är att peka på några generella saker som nu sker för att förbättra säkerheten för patienter. 

Regeringen är medveten om att det system som funnits med disciplinpåföljderna varning och erinran inte fungerat vare sig i syftet att få upprättelse för den drabbade vårdtagaren eller för att komma tillrätta med brister i det systematiska patientsäkerhetsarbetet. Den 1 januari 2011 började därför de nuvarande disciplinpåföljderna att ersättas med en utökad klagomålshantering vid Socialstyrelsen. Denna klagomålshantering är inte bara bunden av de begränsningar som själva anmälan utgör utan Socialstyrelsen kan nu göra en förutsättningslös utredning av det som har skett. 

Detta innebär till exempel att skulden för misstag av en enskild yrkesutövare vid en utredning av Socialstyrelsen kan härledas till en systematisk patientsäkerhetsbrist hos vårdgivaren. Socialstyrelsen har i detta avseende fått rätt att både kritisera enskilda yrkesutövare så väl som brister i det systematiska patientsäkerhetsarbetet som vårdgivaren ansvarar för. 

Hälso- och sjukvårdens personal är generellt sett mycket kompetenta och engagerade. Tyvärr finns det även enstaka personer inom vården som kan utgöra en risk för sina patienter och som upprepade gånger har varit föremål för disciplinåtgärd, till exempel på grund av missbruksproblem eller kunskapsluckor. Därför kommer också möjligheterna för indragning av legitimation och prövotid utvidgas. 

Avslutningsvis är regeringen medveten om att det brister i det systematiska patientsäkerhetsarbetet och vi följer därför frågan noga. 

Tack än en gång att du tog dig tid att skriva till mig. 

Stockholm i augusti 2011 

Med varma hälsningar 

Göran Hägglund

 

Ett paralellfall finns här: Platsbrist kan ha kostat 70-årig kvinna livet

Läkarupprop ger många stöd i sin kamp

Vi är många som kämpat mot den missvård som drabbat oss själva eller nära anhöriga i grader.
Vi är många som åkte genom vården på ett löpande band, nya läkare på vår gamla vårdcentral, läkare som kanske haft ett tillfälligt inhopp på två veckor för att sedan dra sig 150 mil till nästa vårdcentral.
Läkare som kanske är duktiga men som inte känner till historien bakom personen och ser ett mönster.
Vad spelar detta för roll när någon kommer dit för ett ett nageltrång men när en annan komplicerad människa, kanske äldre med många olika åkommor mm. Detta skall då tolkas och sättas in i sitt sammanhang.

Visst, vi får träffa vården och får läkartid men för vad jo det som är aktuellt just nu…
Men hela människan då, vem ser den, jovisst det finns en journal men när även denna journalen är fel…

Vem tar då ansvaret för individen?

Vi som länge kämpat, vi som drabbats personligen, när anhörig, eller en vän har nu fått ett stort stöd från ”Läkarupprop”.

En av de som har skrivit på är Torbjörn Hammar, som förlorade sin fru i ”missvård”.
torbjornhammar

De skriver på sin uppropssida bland annat så här…
Vi är läkare som arbetar dagligen med patienter och vi vill nu berätta om vår vardag.  Den bild som politiker ger av dagens sjukvård överensstämmer inte med vår verklighet. I svensk sjukvård pågår ständigt så kallade förbättringsarbeten men vi ser hur sjukvården ändå försämras till följd av ett system som i sig är felkonstruerat.

Ett system som fokuserar på produktion står ofta i motsättning till patientens bästa. Patienten är inte en produkt såsom vilken som helst på en marknad. I dagens system förutsätts patienten agera som en bricka enligt ett förutbestämt mönster. I realiteten är patienten komplex och passar därmed inte in i dagens system. Den produktionsstyrda vården sätter vår yrkesetik på spel. Enligt läkaretiken skall behovs- och människovärdesprincipen alltid gå först. I dagens system styr kostnadseffektivitetsprincipen. Vi ser de faktiska konsekvenserna av detta .

De skriver vidare
Vi vill, liksom politikerna, ha en kostnadseffektiv sjukvård. Men vi tror att dagens system är kontraproduktivt och snarare skapar större kostnader och sämre resultat. Vi är allvarligt oroade över dagens sjukvård. Vi har hittills gjort vårt yttersta inom de villkor som råder, men nu är det dags att ändra villkoren.

Du kan läsa hela uppropet på: http://upprop.nu/VVGV

Där kan du också skriva på om du ställer dig bakom vad deras upprop går ut på.

SVT Nyheter hade ett inslag om uppropet som du kan se och läsa här: Läkare: Vi är oroliga för patienterna
P4 Jönköping: Stort läkarupprop varnar för vårdbrister
P1 Morgon: Läkare kritiserar svensk sjukvård

När politiker inte lyssnar

ID-10013140

Jag förstod redan för flera år sedan att något var fel på vår vårdcentral…

Jag fick rapporter om konflikter på arbetsplatsen, att personal hade blivit utsatt för sexuella trakasserier men också andra nedvärderande omdömen om personalen.

Personal hade i hårda ordalag blivit ifrågasatta angående kompetens en del av den underbara (mitt omdöme) personal hade slutat, medan andra försökte kämpa vidare för oss kunder/patienter.
När jag ser hela denna i historia i backspegeln, så växer denna personal i mina ögon.

Att jag kom på vad som föregick bakom dörrarna kom sig av en slump.
Vid ett tillfälle när jag själv mådde dåligt var jag där vid fel tidpunkt och var på toaletten när jag hör en person skrika, sköter ni er inte, så lägger jag ner hela vårdcentralen.

Den vårdcentralen (filial) är nu nerlagd och vi patienter är flyttade till huvudvårdcentralen.
Personal kontaktade sin företagshälsovård för att det skulle se över den psykosociala arbetsmiljön.

De hittade inget anmärkningsvärt. Personalens fackliga ombud försökte att i högre delar av organisationen få till en förändring, men även det misslyckades.

Personalen skrev anonyma tips till vår lokaltidning för att någon skulle få upp ögonen och gräva i förhållandena på arbetsplatsen/vårdcentralen. Inte ens tidningen gjorde något av det.

Arbetsmiljöverket var där och vid ett par tillfällen, men hittade inte heller det något konstigt.
Jag började kämpa för personalen men också för att rädda vårdcentralen för att få vara kvar på vår lilla ort.

Jag kontaktade våra politiker och tjänstemän i regionen, en del lyssnade och svarade, andra svarade inte. Ytterligare personal försvann.

Jag pratade med vår lokalradio och vi försökte gemensamt spräcka bubblan. Ingen vågade ge sin syn på konflikterna på grund av rädsla av ledningen. Inte ens anonymt och med förvrängd röst, vågade någon säga något.

Jag försökte ytterligare ett par gånger få någon politiker att reagera, men nej… Ingen verkade vara intresserad, då allt på ytan fungerade normalt.

Till slut skrev jag till Socialstyrelsen om förhållanden på vårdcentralen/arbetsplatsen och de beslutade att ta upp detta till granskning. Jag hade ju nämnt ett ”litet” fel i mors journal. Jag kände stor tillfredställelse att någon lyssnade. Drygt tre månader senare kom ett beslut från Socialstyrelsen att lägga ner utredningen och rekommenderade mig att byta vårdcentral då jag uppenbarligen inte hade något förtroende för dem.

Nedslagen men inte död fortsatter jag min vård av mor. Helt plötsligt blir mor sämre och hemsjukvården i blir inkopplad. Mor får medicin och efter ca 8 veckor är hon helt förgiftad och nästan helt okontaktbar.

Vi försökte få mor in på sjukhus, men SSK (vikarie) i hemsjukvården tyckte vi kunde vänta en vecka.

Till slut fick vi in mor med ambulans och hon blev inlagd för avgiftning.

Resten är nu historia och står i min blogg.

Sju tillsynsärenden mot vårdcentralen hade kanske inte blivit något om politiker, tjänstemän inte beh och socialstyrelsen hade lyssnat från första början.

Två av dessa sju fall är cancer och en är avliden. Kanske hade detta dödsfall inte behövt inträffa om någon hade vågat börja rota i detta, om någon ta ansvar.

Det jag har lärt mig är att de flesta man pratar med oftast kan svara ”DET ÄR INTE MITT ANSVAR”.
Vem som är ansvarig, vet jag inte än…

Image courtesy of renjith krishnan at FreeDigitalPhotos.net

Missvård måste synliggöras

manifestation

Vi lever i ett vackert land, med många härliga människor med öppna hjärtan. Vi lever också i ett land där oväntade saker sker, både negativt och positivt. Vi lever också i ett land där vi har tillåtelse att säga och debattera öppet om det mesta.

Vi lever också i ett land där vissa saker försöker mörkas. Vi lever i ett land där det sker misstag, inte minst inom vård och omsorg. Jag tänker då på missvård…

Vi måste ibland acceptera att sker och ting blir fel, men det viktigaste är att ta lärdom av det som skett och bygga vidare på erfarenheten att liknande fel inte upprepas.

I vissa fall går dessa fel så galet att personen avlider, i andra fall klarar sig personen utan allvarliga komplikationer och som i vårt fall invaliditet och rullstolsbunden.

Den 21 januari i år hade radio väst en intervju med primärvårdschefen om vår vårdcentral och varför den har minskat sitt kundunderlag.

Han svarar:
– I Trollhättan har vi haft problem med ganska dåliga och nerslitna lokaler i Granngården, och därför har vi jobbart hårt med att projektera en ny vårdcentral i Sylte centrum som kommer att få toppenfina lokaler, för att möta befolkningen i Granngården. Och även de som bor i Sjuntorp får det bättre. De kommer att få bra bussförbindelser med Sylte centrum.

Han visste då om att det fanns flera tillynsärenden från socialstyrelsen utan att nämna detta med ett enda ord.

Jag tog då kontakt med radio väst och reportern och frågade varför det inte gjorde någon kontroll på alla ärenden mot vårdcentralen.

Den 11 februari hade samma reporter en ny intervju med samma primärvårdschef om just alla anmälningar…
Då berättar han inte bara om dessa anmälningar utan även om de konflikter som varit på arbetsplatsen mellan ledning och personal.

Varför har inget gjorts tidigare med anledning av situationen?
Konflikterna har personal och fack påtalat i flera år, utan att något har hänt.
Inget gjordes åt mina påtalade brister under flera år, trots att jag pratade med både chefer och politiker.

Inte förrän jag direkt i journalerna kunde påvisa brister och felaktigheter och med socialstyrelsens stöd i ryggen gjordes några åtgärder och versamhetschefen omplacerades omedelbart.

En av patienterna har redan avlidit och denna person hade kanske levat idag om någon redan från början reagerat.

Som jag tidigare sagt är min uppfattning att jag räddat livet på mor men hur mycket hade vi kunnat undvika av det som drabbat oss, hela familjen. Hur många av de händelser som just nu utreds av socialstyrelsen hade vi kunnat undvika?

Just nu pågår en manifestation utanför Skånesjukhuset i Kristianstad där bland andra Torbjörn Hammar visar bilderna på sin avlidna fru och de bilder som visar den missvård hon utsattes för.

Politiker, tjänstemän och chefer, sluta att mörka den missvård som trots allt förekommer.
Dessa fall är inte bara en siffra i statistiken utan de är människor som du och jag. De är någons barn, någons mor, någons käresta och älskling.

Låt detta bli en väckarklocka för framtiden….

cancer
Tack till Torbjörn Hammar som har gett mig lov att använda hans bilder för att symbolisera missvård

Torbjörn Hammar, en riktig kämpe

För en tid sedan hittade jag en person på Facebook, Torbjörn Hammar.
När jag började undersöka denna person och fick se vad han kämpat och kämpat för och fortfarande kämpar, så blev jag full av beundran.

Han fru utsattes för missvård och på hennes dödsbädd lovade han henne att kämpa vidare för att få upprättelse. Torbjörn har gjort det som jag har tänkt i många fall, han har gått från ord till handling.

Jag tilldelade en sida här på min blogg med länkar till en massa bild, ljud och textsidor om vad han har gjort i sin kamp för en vård där ingen ”misshandlad”.

Läkarvetenskapen missade hans frus cancer två gånger.
Den kamp han har gjort för att uppmärksamma vård, omsorg och politiker om detta är något som jag inte tror många skulle orka eller kanske inte ens vilja göra.

Här nedan kan du ta del av en del av det som skrivits, sagts om honom och hans kamp för hustrun Lena.
Torbjörn Hammar >>>