Folkets domstol

lagbok_highres
Fotograf: Patrik Svedberg.

Då har åter en känd person blivit anklagad för våldtäkt, en händelse som ligger 25 år bak i tiden. Detta skedde långt innan jag själv började jobba med personen och jag upplevde inte personen som gör att jag tror att det kan vara sant. Men det kan vara sant för det. Men händelsen skedde för 25 år sedan och först nu utpekas personen. Men detta skulle anmälts för länge sedan och avgjorts i domstol, även om just dessa brott där ”bara” två personer är närvarande, är svåra att bevisa. Sedan har väl också domstolarna haft en föråldrad syn på dessa övergrepp.

Jag gillar verkligen #MeToo-rörelsen och i kölvattnet kommer nu mycket fram som får en att tappa hakan. Det är bra, för vi behöver verkligen skakas om, i detta. Mycket som kommit fram är ju anonyma berättelser där det är meningen att vi skall få veta vad som skett, utan att utpeka vare sig offer eller förövare. Men så kommer vi till nästa problem och det är dessa namnpubliceringar som sker, inte minst inom media. Hur långt skall detta dras? Hur långt skall vi gå? En de övergrepp är inte så allvarliga så de skall avgöras i domstol men helt kart ett arbetsmiljöproblem som fack och arbetsgivare måste ta ett stort ansvar för. Det är ett allvarligt problem om inte detta görs. Jag vet själv under den tid jag blev ”mobbad” på min arbetsplats. Ingenting gjordes och först långt efteråt började en del höra av sig och och berätta att de såg, men inget gjorde. Jag ider fortfarande av det som hände då för 25 år sedan, det har satt djupa spår i mig.

Så fort någon har blivit namngiven har diskussionen hamnat runt denna person, eller de närmaste runt händelsen och fokus tas ifrån att problemet är större än så. Vi ser ju hur stort problemet är och inte bara handlar om några få personer, utan det är ett strukturellt problem som genomsyrar stora delar av samhället. Så dessa spekulationer om vem och namnpubliceringar tar bort fokus från de verkliga probemet.

Dialog ger trygghet

20171105_191039

Trollhättan har ju till och från fått dåligt rykte via olika vägar inte minst folkmun. Men är det verkligen så illa…. Vi har vår beskärda del av gängkriminalitet, droger och fylla, precis som många andra städer men vi har också ett omfattande arbete bakom för att minska detta, ett arbete som inte alltid syns för gemene man.

Jag deltar ju i arbetet som frivillig trygghetsvandrare, vilket ger min stora möjligheter att att prata med folk men också röra mig i områden där vi behöver synas för att skapa trygghet.

När jag promenerade på Kronstigen i ”ökända” stadsdelen Kronogården tittade jag på belysningen som har gjorts både för att ge en upplevelse men framför allt ge trygghet.


Visst är det vackert!?
Sådana här saker har kommit fram genom trygghetsronder där man försöker få de boende med sig i arbetet då det är de som känner området bäst.

Som trygghetsvandrare försöker jag dra mitt strå till stacken. Syftet med att trygghetsvandra är att vara en vuxen förebild och att vara ett medmänskligt stöd, att se och synas, prata med ungdomar och vara en närvarande vuxen.
Här har jag stora möjligheter att prata med ungdomar inte minst pojkar/män till att förändra mäns syn på tjejer/kvinnor. Men också prata mäns våld mot andra män och vad manlighet egentligen är. Själv är jag ju en del av Män för jämställdhet för att lära mig mer men också tillföra mina synpunkter inte minst i debatten efter #MeToo.


Grannsamverkan går ut på att boende i ett område håller extra uppsikt över sina grannars bostäder och är uppmärksamma på vilka som rör sig i bostadsområdet. Forskning visar att grannsamverkan ger goda resultat.

20170513_100113

Våldsbejakande extremism är också något min kommun arbetar mot.
Våldsbejakande extremism kallas rörelser, ideologier eller miljöer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning. Sådana rörelser kan använda våld och extrema missnöjesyttringar i syfte att underminera samhällssystemet och för att uppnå sina ideologiska mål. Trollhättans Stad har en handlingsplan mot våldsbejakande extremism för att utveckla det förebyggande arbetet inom området.


Nio dagar som förändrade världen, knappast, men nio dagar på ett år eller mer korrekt nio dagar på TVÅ är…
Under nio dagar tidigare i höstas hände det saker i stadsdelen Sylte där en väktarbil blev attackerad och satt i brand till att en ICA-butik fick påhälsning av knivbeväpnad person.
Detta gjorde att butiken minskade öppettiderna med 2 timmar kvällstid. Stängningsdags ändrades från 23 till 21. Butiken informerade på bl a på Facebook om neddragningen och en kort sammanfattning om varför. Men just främlingsfientliga hakade på och delade informationen och pekade ut vissa grupper som skyldiga. Varför?
Helt plötsligt fanns stadsdelens namn på allas läppar, både när och fjärran.
Nio dagar förändrade mycket och många är de som försöker hjälpa till att den negativa bilden består.
På vissa platser benämns vissa stadsdelar som ”Det muslimska gettot”.
Vi kan alla dra vårt strå till stacken, till att förändra bilden av Trollhättan till det bättre, inget är för litet.
Så välkommen till gänget i Trollhättan eller på din plats.

Att skriva nutidshistoria #MeToo

IMG_20171022_131213_853.jpgI går var jag med och skrev nutidshistoria, och jag känner mig stolt och glad, men jag vill vara lika glad om 10-20 år för detta som hände nu.Jag kom tidigt till Göteborg och Götaplatsen där #MeToo-manifestationen skulle hållas, redan en timma innan. Jag träffade Nora Myrne Widfors, Lisa Hillén, Tove Myrne Widfors, Mikaela Hedborg som tillsammans med vänner förberedde manifestationen.

Jag fick också prata med Erika Hedin från Sveriges Radio Göteborg. Jag berättade att Nordiska museet hade gått ut med upprop om att vi som delade berättelser och bilder från #MeToo från olika delar av landet, skall dela med oss detta. Detta tog Erika fasta på när hon intervjuade tjejerna som arrangerade det hela.

IMG_20171022_113725_706.jpgErika Hedin P4 Göteborg intervjuar

Jag är oerhört stolt över att vara med i denna tid, där många, många fler får upp ögonen för det som nästan bara kvinnor har har känt till. Sedan mor lämnade oss, har jag fyllt en del av min lediga tid, till att fler skall få upp ögonen för något, som pågått länge, men oftast inte många har lagt märke till. Att det blir fler polisanmälningar och att fler vågar säga hur det är, tar många som ett bevis för att det är en viss grupp människor som gör detta. Ja dessa filterbubblor är farliga och faktaresistens är väldigt utbrett i samhället.Tyvärr är det många onda krafter som hela tiden försöker ”kapa” taggar till att föra fram andra budskap än de som avses, och de är farligt, om vi går på det.Nu måste vi samarbeta, kvinnor, män, flickor och pojkar och MÄN MÄN MÄN!Detta är ett steg för jämställdhet, acceptans och respekt. Detta är ingen kvinnofråga, det är heller inte något partipolitiskt, utan måste ske över hela skalan av människor.

20171022_122410.jpg

Lyssna gärna på dessa två ljudklipp från P4 Göteborg

Självklart är det nutidshistoria vi skriver

Manifestationer i hela landet mot övergrepp

Lyssna gärna på vad Emanuel Karlsten säger:
Var går gränsen för sex och flirt? Inte konstigare än en kopp te

Någons dotter berättar #metoo

201312171124134160975834_sbig
Nedanstående text har jag fått lov att publicera och all cred och allt tack till författarinnan. Väljer att publicera en utan länkningar, av skäl jag tror ni förstår.

Jag blir så sjukt förbannad, ledsen, frustrerad, irriterad och arg när jag ser hur all social media drunknar i #metoo. Jag blir inte arg för att jag tycker att det är irriterande att se dessa inlägg, jag tycker snarare att det är superviktigt att vi delar med oss av våra historier. Men jag blir arg på grund av att för varje kvinna som lägger upp en bild eller text med hashtaggen #metoo finns det en man som har förgripit sig på henne, psykiskt eller fysiskt. Det som får mig att koka över helt är när jag sedan ser på twitter och instagram hur grabbiga grabbar säger att feminism inte alls behövs och att ”inte alla män”.

Mitt hjärta brister för alla kvinnor där ute som får stå ut med det här varje dag. I ärlighetens namn känner jag inte en enda kvinna som inte blivit catcallad, fått ofrivilliga kukbilder, blivit tafsad på eller på annat sätt blivit sexuellt utnyttjad. ENDAST på grund av att vi är kvinnor. Att sådant sker varje dag år 2017 gör mig helt förbannad. Ett nej är alltid ett nej, tystnad är inte ett godkännande, vad jag har på mig eller postar för bilder på min instagram har ingen betydelse, om jag dansar med höfterna på klubben ger det dig inte rätten att ta på MIN kropp.

Jag började tänka lite vad jag själv varit med om och ju mer jag grubblade desto mer kom jag på och insåg att jag, vid 18 års ålder, varit med om en jävla massa sexuella utnyttjanden och övergrepp. Det vrider sig i magen när jag skriver det och jag kan inte annat än hoppas att vi kan ändra på det här tillsammans. Jag vill leva i en tid där min framtida dotter inte vet vad catcalling är, där tafsande endast sker om båda är okej med det, där äckel inte drogar kvinnors drinkar, där våldtäkt är ett bortglömt brott och tjejer inte behöver vara rädda. Men idag är det inte så. Jag är livrädd när jag är ensam ute på kvällen, jag brukar låtsas prata i telefon, har alltid samma dialog med mig själv.

När jag var 9 eller 10 gick killarna i klassen runt och slog på tjejernas rumpor. Lätta, fjuttiga slag som vi skrattade åt för det var ju bara på skoj.
När jag var 12 år och gick runt i stan själv med en vän för andra gången blev jag tafsad på vid ett övergångsställe. Den här gången var det inte skratt, det var en ihålig känsla i brösten, en rädsla men också en skam.
När jag var 16 år var jag på ett utekrök, för det har vi alla varit på någon gång. Jag hade nyss börjat gymnasiet och var liten och osäker. Jag tappade bort mina vänner snabbt och hamnade med en kille. Jag minns hur han verkade så snäll och gullig och jag hade druckit en drink innan han bjöd mig på en. Jag var alltså nästan helt nykter men efter den andra drickan minns jag ingenting. Vaknar upp morgonen därpå hos en killkompis och där var min tjejkompis samt tre andra killar, vänner från min förra skola. Jag hade tur, mina kompisar hade på något sätt fått hem mig till honom men jag mindes ingenting av det. Jag hade blivit drogad. I två veckors tid kände jag mig yr, borta och ledsen på grund av det.
För att inte nämna alla gånger en blivit tafsad på på fester, på klubben osv. Eller varje gång man får en dickpic och sedan arga texter för en inte svarar. Eller tjatet om en säger nej, varje kan han inte bara ta ett nej? Tvångskyssar, händer på kroppen,kukbilder. Det är vardag för oss. Men så ska det inte vara. Fyfan för alla äckel.