
Då har åter en känd person blivit anklagad för våldtäkt, en händelse som ligger 25 år bak i tiden. Detta skedde långt innan jag själv började jobba med personen och jag upplevde inte personen som gör att jag tror att det kan vara sant. Men det kan vara sant för det. Men händelsen skedde för 25 år sedan och först nu utpekas personen. Men detta skulle anmälts för länge sedan och avgjorts i domstol, även om just dessa brott där ”bara” två personer är närvarande, är svåra att bevisa. Sedan har väl också domstolarna haft en föråldrad syn på dessa övergrepp.
Jag gillar verkligen #MeToo-rörelsen och i kölvattnet kommer nu mycket fram som får en att tappa hakan. Det är bra, för vi behöver verkligen skakas om, i detta. Mycket som kommit fram är ju anonyma berättelser där det är meningen att vi skall få veta vad som skett, utan att utpeka vare sig offer eller förövare. Men så kommer vi till nästa problem och det är dessa namnpubliceringar som sker, inte minst inom media. Hur långt skall detta dras? Hur långt skall vi gå? En de övergrepp är inte så allvarliga så de skall avgöras i domstol men helt kart ett arbetsmiljöproblem som fack och arbetsgivare måste ta ett stort ansvar för. Det är ett allvarligt problem om inte detta görs. Jag vet själv under den tid jag blev ”mobbad” på min arbetsplats. Ingenting gjordes och först långt efteråt började en del höra av sig och och berätta att de såg, men inget gjorde. Jag ider fortfarande av det som hände då för 25 år sedan, det har satt djupa spår i mig.
Så fort någon har blivit namngiven har diskussionen hamnat runt denna person, eller de närmaste runt händelsen och fokus tas ifrån att problemet är större än så. Vi ser ju hur stort problemet är och inte bara handlar om några få personer, utan det är ett strukturellt problem som genomsyrar stora delar av samhället. Så dessa spekulationer om vem och namnpubliceringar tar bort fokus från de verkliga probemet.