Det fantastiska ljuset #bloggswe

image

Under de tio år som jag körde buss, så räknade jag ner mot sommaren genom att jag behövde tända takbelysningen i bussen senare och senare. Sista turen på stadslinjerna gick från ändstationen klockan tjugotvå och trettio. Ju längre tiden gick mot sommar, ju senare kunde jag tända halvbelysning och därefter helbelysning i bussen. Sedan behövde jag inte tända helbelysningen alls och den sista delen före midsommar, så behövde jag inte tända alls.
Då hade sommaren verkligen innfunnit sig…

Efter midsommarsolståndet var ju förhållanden det omvända. Men jag försökte så långt det gick, hålla kvar sommaren. Ville inte tända innerbelysningen utan försökte dra ut på det så länge som möjligt. Det var stor morvilja till att tända ens halv belysning. Men till slut segrade ju ändå naturen och jag blev tvungen. När det sedan blev hel belysning så fanns det ingen återvändo längre.

Nu kör jag ju morgontidningar och på något sätt är det ju tvärs om mot att köra kvällsskiftet på bussarna.
Jag börjar ju klockan två och femton.
Men jag har ju nu sett att jag är tvungen att lägga till en parameter i sommarberäkningerna, speciellt denna sommar. Klart, halvklart och sist men inte minst helmulet. Jag är glad de mornar jag kan läsa adresserna på breven utan att behöva tända ljuset i tidningsbilen. I morse vaar det nästan mulet och det var ett sabla rännande med hande upp till biltaket för att tända och släcka. Kunde inte för mitt liv en skönja några adresser. 😦

Usch vad tråkigt det är när man måste tända hela tiden för att kunna läsa på brev och reklam.
Oavsett årstid får gärna solen vara uppe mellan två och femton och gå ner vid femtiden igen, så är det mörkt när jag skall sova.
Eller vad tycker ni?
Oavsett så älskar jag ljuset, det fantastiska ljuset…

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret #blogg100

PlanetFeature.Candles.LG

Nu har över halva tiden gått innan mitt svar skall vara inne hos IVO angående den missvård mor utsattes för.

Jag har nu läst de journaler som IVO skickade till mig och kommenterat det.
Har även haft mailkontakt med handläggaren som utreder ärendet och alla mina kompletteringar finns hos IVO. Dock hade inte handläggaren läst dem i svarandets stund. Så skall även det tas med i beräkningarna så lär denna utredning ta tid.

Jag har ju hittat flera orsaker och även fått utredningen som chefsläkaen gjorde och där är ju flera orsaker identifierade.

Mitt svar blev åtta sidor långt där jag även tar med en del av de som hänt efteråt då det är följdverkningar av det som chefläkaren konstaterade.

Men vas om jag tänker på är hur denna genomgång efter tjugo månadeer och att behöva rota i hela systemet och alla händelser under denna tid påverka mig.

Just nu känner jag mig som ett nervvrak och har svårt att hålla fokus på vad som händer nu.
Man har under några få dagar än en gång uppleva det som hänt de sista dryga två åren.

Att ha en person som lider av demens och att försöka leva i just detta nu och inte titta bakåt utan leva för stunden och ta vara på det positiva som finns kvar istället för att för att rota i det som varit.

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret sägs det och det lever vi efter.

Vi njuter av varandra varje sekund och minut och det är verkligen ömsesidigt.

Vi kramas och pussas och säger vi älskar dig till varandra.

Men nu mår jag så fruktansvärt fysiskt dålig av denna återupplevelse.

Jag gråter och skrattar om vartannat, huvudet känns som om det skall sprängas i bitar och har svårt att gå över golvet, precis som inte benen skulle bära mig.

Det är verkligen fantastisk att vi kan påverkas så otroligt fysiskt av något psykiskt.

I morgon är det onsdag och vi har vårt vanliga onsdagsmys framför oss. Kanske jag också kan få lite sovmorgon. Det ser jag fram emot…