Något gick sönder inom mig….

snip_20161216123303
Screenshot från Sveriges Radios hemsida

I morse hände något inom mig, det kändes som hela den finaste kristallservicen gick i kras på en enda gång. Glasskärvor skaver i mitt hjärta och det gör ont samtidigt som som tårar från mina ögon sakta fuktar mina kinder.
Den sjuarmade ljusstaken i köksfönstret betydde inget helt plötsligt. På söndag tänder vi fjärde ljuset i adventstaken, men vad gör det, eller att det är julafton om en vecka…

I mitt Facebookflöde dyker det upp en delning från Johan Mathias Sommarström som delar ett inlägg från Sveriges Radio.  Rubriken lyder:

”De dödade min mamma med en sprängladdning”

Än en gång väcks minnen från de berättelser jag har fått till mig från händelser under andra världskriget. En man, något äldre än pojke på bilden hamnar mellan stridande parter och får halva sitt ansikte/huvud bortskjutet. Han kommer till sjukhus där de tar hand om honom, hans mor och far kommer dit och när han ser sina mamma skriker han, MAMMA JAG VILL INTE DÖ, mamma, mamma, mamma, snälla mamma, hjälp så jag får leva, jag vill inte dö. Snart har tiden runnit ut för pojken, min släkting, och han somnar in, bortom all räddning.

Jag tittar på pojken på bilden och lyssnar på Johan Mathias Sommaströms starka ord, om och om igen. Tänker att min släkting dödades får många många år sedan, men har vi lärt oss något av hans död och de andra grymheterna som hände då, när nu historien upprepar sig.

Jag känner mig så fruktansvärt kall inom mig, jag fryser, jag skakar och tänker.
Jag klär på mig, tar min promenad med vovven och försöker skaka av mig mina känslor, men jag går i en dimma. Känner den trasiga kristallservicen inom mig skava överallt. Det gör ont, så fruktansvärt ont.

Gång på gång har jag hört att jag bara svamlar, samtidigt som de hyllar Hédi Fried, men för mig är det den bittra verkligheten. Gång på gång gör sig kampen mot IS och kriget i Syrien påmind, och jag kan inte värja. Alla berättelser jag har inom mig från andra världskriget, som jag trodde jag skulle föra vidare för att vi alla skulle förstå krigets fasor. Men jag behöver inte berätta när våra korrespondenter ute i världen berättar nästan samma historia i realtid.

Jag lyssnar åter på det Johan Mathias berättar och läser ett par kommentarer till den.

”Finns inte ord för all ondska som finns och alla blödande sår som de civila får utstå. Så fruktansvärt!”

”Det är fruktansvärt, och viktigt att rapportera om. Du gör det så himla bra och levande. Jag får också tårar i ögonen, det är det nog många som får, och det är de tårarna som förhoppningsvis gör skillnad i det långa loppet.”

”Så fruktansvärt stark berättelse. Du gör ett väldigt bra jobb! Var rädd om dig!”

Har vi tappat minnet, vad har hänt, det finns fortfarande människor kvar som an berätta om helvetet då och människor som berättar om helvetet nu.

I Sverige bråkar vi om en mörkhyad pojke iklädd i luciakrona, precis som om detta krig inte existerar. EU bråkar inom sig hur vi skall göra med alla flyktingar som flyr detta helvete. Försöker stilla vårt samvete med ett avtal med Turkiet. Ett EU som bildats just för att historien inte skall upprepa sig och nu när den gör det precis utanför unionens gränser, så ser vi inte detta.

Plockar fram på Youtube Ted Gärdestad med låten ”För kärleken skull” och några strofer fastnar inom mig:
Det är för oss som solen går upp, lyser mot oss för kärlekens skull.

Hur många fler kommer aldrig att få se solen gå upp, blir min tanke.

Tänker på vilket viktigt jobb Johan Mathias Sommarström och även Cecilia Udden som nyligen blev utslängd från Syrien, gör. Två av Sveriges Radios korrespondenter som brukar fånga mig i sitt grepp med sina ord. Men vad gör deras ord, de kan rapportera om grymheterna, men inte stoppa det. Men vad gör vi andra?

Vill gå ute och skrika högt VÄRLDEN VAKNA FÖR FAN, SER NI INTE VAD SOM HÄNDER?

Jag vill göra något, men vad? Vad betyder en julskinka och julsill när världen ser ut som den gör.
Det enda jag kan göra är att berätta mina historier liksom Hédi Fried och andra, och hoppas att någon vaknar.  Tills dess får Johan Mathias och hans kollegor försöka sprida sina rapporter mellan lussebullar, julklappar och glögg.

Lyssna på Johan Mathias Sommarströms reportage på Sveriges Radio här.

Avslutar med Ted Gärdestad

Grattis JoMa! #blogg100

johan matias
Johan Mathias Sommarström i Syrien 2013. Tack Johan för att jag fick låna bilden!

Delad glädje är dubbel glädje sägs det och det är något jag verkligen tror på och gärna delar. I går såg jag grattishälsningar på Twitter till Ekots reporter Johan-Mathias Sommarström och sedan en länk till tidningen Journalisten.
Grattis Johan-Mathias Sommarström till uppdraget att bli Sveriges Radios utrikeskorre i mellanöstern och Turkiet.

Jag fascineras ofta av hur en del människor kan måla upp en bild inför mitt inre om en situation i världen, och genom min radio kan bli en bild. En bild som skapas genom ord, betoningar, pauseringar mm och som blir levande för mitt inre. Johan-Mathias är en av de personer som besitter den konsten.

För några år sedan fick jag chansen att prata med honom på Eko-redaktionen i radiohuset i Stockholm, och då fick jag en bild på den mannen som målat upp så många bilder inom mig. Några få minuter som blev viktiga för mig. Jag började följa honom på Twitter och han var inte sen att haka på och där har vi varit fram tills idag. Till och från, kanske mer från, har vi kommenterat varandras inlägg på mediet. Senast jag kommenterade hans arbete var för ett litet tag sedan när han var med i P4 Extra, och jag tror det var när attentaten i Bryssel skedde (rätta mig om jag har fel). Där gav han mig ett antal bakgrundsfakta grundat på de erfarenheter han hade från tiderna i mellanöstern. Det kändes tryggt att få hans kloka ord till att möjligen kunna förstå lite till detta, och jag tweetade detta till Johan-Mathias och programmet. En tweet som blev väl favoriserad och retweetad.

Nu när han skall bli utrikeskorre och rapportera mer från Mellanöstern/Turkiet och skapa min bild från området, och det gjorde mig otroligt glad. Jag känner mig trygg med honom som ger denna, bild jämfört med den bild andra försöker måla upp, och ibland den skeva bild man får via sociala mediers dela-funktion.

En av de finaste rapporteringarna har gjorde var om 6-årige Yazan Hilliss som sprang runt i hemmagjord skyddsväst gjord av en sopsäck och säger att han skall bli journalist. Han får låna Johan-Mathias skyddshjälm och poserar stolt på bilden, som inte bara spreds i Sverige utan även stora delar av världen.

Det skall bli ett rent nöje att få följa dig vidare i din rapportering, de inre bilder du formar hos mig, och inte minst genom sociala medier.