Jesus lever!

20180106_123258

I min hemkyrka har vi en ”Gipsjesus” eller en kristusstaty som står i ett fönster.
Nu på vintern när solen står lågt och lyser in genom motsatta fönster, då lyser upp hela statyn. Genom mosaikfönstren som förvanskar ljuset lite med både sin färg och form, får statyn en ”levande gestaltning”.

När jag går som kyrkvaktis i samband med högmässan klockan 11, så sker detta två gånger under min tid i kyrkan.

Under dessa stunder är jag oftast ensam i kyrkan, och kan då inte låta bli att stanna upp i arbetet och studera det som händer. Jag ser en levande Jesus som hela tiden förändrar sig och blir levande. Jag känner en enorm kärlek och värme i just dessa stunder.

Vet inte om jag är ensam om dessa upplevelser eller om fler ser detta. Jag har aldrig pratat om detta med någon,om vad jag ser, så det kan ju finnas fler som känner samma sak som jag, men jag vet inte.

Jesus är en man, en människa

20170219_180513

Jag är mycket glad över min kristna tro som jag brukar säga att kom med modersmjölken. Jag är också glad och stolt över att vara medlem av Svenska kyrkan, som är viktig i mitt liv. Jag blev oerhört glad när jag såg att man i Västerås och benämnde Jesus som hen, för för jag vill ha en kyrka som inkluderar alla. För jag tror på alla människors lika värde. Men ordet hen väcker också känslor hos folk, känslor som tar ibland tar fram de sämsta sidor hos dem. Jag gillar hen då det kom i rätt tid för mig när jag bråkade om myndigheter mm. Helt plötsligt var det mycket lättare att prata med media och myndigheter utan att peka ut någon enskild, då arbetsplatsen var dominerad av människor av ett kön och det andra var ett undantag. Ordet använder jag när jag inte vet eller inte vill avslöja könet på en person, vilken lättnad. Men ordet kan också användas när man vill inkludera alla.

1928 föddes min far som nummer två av fem i syskonskaran och att han skulle döpas var det inget tvivel om. Men prästen tyckte det fanns ett problem, farmor och farfar var bara förlovade, så far har beteckningen ”uä” i kyrkoboken. Varför de inte gift sig vet jag inte, men det blev i alla fall giftemål. 1946 började det gå ett rykte i bygden om att farfar hade ett annat barn på bygden. Trots att farfar bedyrade sin oskuld och att en annans mans namn stod som far till det utpekade barnet, så fortsatte ryktena. Min farmor mådde mycket dåligt, så dåligt så att hon kontaktade läkare, som ordnade plats på sjukhuset Ryhov på psykiatriska kliniken. Men det fanns inom släkten personer som var högt uppsatta inom kyrkan och att någon skulle hamna på psykiatrisk klinik skulle vanhedra familjen och släkten, så dessa personer tog hand om brevet och brände det i spisen.

Farmor som mådde sämre och sämre och väntade på ett brev som aldrig kom, valde till slut att hoppa i brunnen på gårdsplan för att ända sitt liv. När farmors döda kropp fiskades upp ur brunnen kom en yngre broder till far. Synen han såg gav honom en chock så han blev alkoholist för resten av livet.

Släktingarna fick leva med sin vetskap resten av livet. De kunde dölja att det fanns psykisk sjukdom i släkten, men de fick också leva med vetskapen vad farmor hade gjort. Vet inte om de var nöjda med valet efter att ha sett facit. Jag fick aldrig träffa min farmor som dog i 50-års åldern, 14 år innan jag föddes.

Även mycket negativt har jag upplevt under mina år från kyrklig aktiva.
Min far var också en förebild, kanske inte för alla men för mig.
Han gifte sig av kärlek till en kvinna, som enl många, inte minst inom släkten var ett ”Nazisvin”.
Var gång jag är vid Rommele kyrkan tittar på fd prästgården och tänker att i det huset blev min far en ”landsförrädare”, när han svarade ja, inför prästen. Du känner ju min broder och hans sjukdom. En sjukdom som enigt många inom kyrkan ansåg skulle gömmas, för han var inte värdig. Förr gömde man dem på instutitioner, men inte då när han föddes.

Enligt andra var han ett missfoster och sjukdomen var guds straff för ett oheligt äktenskap mellan en svensk man och en tysk kvinna, dvs ett ”nazisvin” och en ”landsförrädare”.

Så idag är jag glad att kyrkan vågar benämna Jesus som Hen.  Detta är ett bevis för att kyrkan enl mig ser att alla människor är lika mycket värda. Detta betyder mycket för mig, och kan ge mig tröst till varför några gömde ett livsviktigt brev, ett brev som blev min farmors död. För inte spå många år sedan fick jag för första gången se en blid på farmor, vilket satte mina känslor i svallning. Det finns så mycket bakom varje människas öde, öde som vi inte alltid vet om.

Lyssna gärna på Biskop Mikael Mogren i intervju med P4 Västmanland
Problemet är inte ordet hen, utan den människosyn dessa människor har, som reagerar på ordet.

Teater

20170404_082513(0)

Ja, så var det dags igen…
Jag skulle spela en soldat inför lågstadieelever i årets påskspel.
Denna gång hade min hemförsamling frågat tidigt för att inte grannförsamlingen skulle hinna fråga. Men jag fick ingen förfrågan därifrån denna gång, vilket kändes skönt, trots allt.

Jag hade en replik ”Jag vet att du är Jesus från Nasaret, Judas pekade ut dig, följ med mig”.

Sedan fick Jesus gå före mig med mitt svärd i ryggen.

Ja påsken handlar ju om Jesus lidande och död och sedan uppståndelsen, och hela historien blir ju visualiserad för barnen som uppskattar detta. Sedan händer det att ja busar lite extra med barnen, om jag kan, vilket brukar vara uppskattat.

På bilden ser jag ju jättesnäll ut, men kan skrynkla till hela ansiktet så, jag skrämmer barnen lite, vilket de tycker är kul.

 

Ängeln på Malmskillnadsgatan

20160918_150415

Vilken människa! Ja, dessa tankar flög igenom mitt huvud flera gånger i går under föredraget av Elise Lindqvist. Bror och jag tog oss till Västerlanda kyrka, i Västerlanda. Inte långt från Thorskogs slott, där några säsonger av Stjärnorna på slottet är inspelat. Det började med högmässa i kyrkan, som sedan gick vidare med en superb lunch i församlingshemmet innan dagens huvudperson ställde sig upp och började berätta sin historia.

Elise Lindqvist har vigt sitt liv åt att hjälpa utsatta personer. Under de senaste 20 åren har hon varje fredag vandrat runt på Malmskillnadsgatan för att ge sitt stöd till de prostituerade som går där. Hon är aktiv i Sankta Klara församling i Stockholm och förutom att hjälpa de prostituerade arbetar hon också med missbrukare och på fängelser. Fram tills att hon mötte Jesus för 22 år sedan var hennes eget liv också kantat av missbruk och övergrepp. Elises egna erfarenheter hjälper henne i det arbetet hon i dag utför på samhällets baksida.

Elise har själv blivit såld till män och blev sexuellt utnyttjad för första gången som femåring. Hon v­äxte upp i ett hem med en från­varande pappa och en mamma som var oförmögen att visa kärlek och omsorg. I stället blev hon ofta ­instängd i familjens garderob och utlånad till ett äldre par där mannen våldtog henne medan kvinnan tittade på. Sedan blev hon hemskickad med en påse k­arameller. Detta var något hennes föräldrar inte visste om, utan innan hon fick sin påse med karameller, så sade alltid frun: Om du talar om vad vi gör med dig, så kommer vi att döda dig.

Jag längtade ­efter kärlek och ­någon som såg mig, men eftersom jag aldrig fick uppleva det visste jag inte vad det var. När jag blev äldre använde jag min kropp för att försöka fånga det man aldrig kan nå på det sättet, säger hon.

I desperation att bli sedd och hörd flyttade hon in hos en bordellmamma.

Hon pysslade om mig och blev det närmsta jag kommit en mamma. Därför var det svårt att bryta mig loss från henne och det ­destruktiva liv som jag levde där, säger Elise.

I ett försök att döva alla instängda känslor började Elise missbruka mediciner och det var först som 59-åring som hon på ett behandlingshem fick hjälp och möjligheten att välja ett annat liv. Nu ägnar hon all sin tid åt att hjälpa andra prostituerade att göra samma resa.

– Det tar mellan ett till tre år ­innan jag etablerat så pass stort förtroende att jag verkligen kan få dem att lämna gatan, säger hon.

Under denna tid har Elise hunnit blivit deras ”mamma” som lyssnar, följer med dem till tandläkaren, affären och viktiga möten. Hela tiden talar hon om för dem att det finns en väg ut ur prostitutionen och att utbildning är det bästa sättet att kunna skapa sig ett nytt liv. När kvinnan själv är mogen ordnar Elise med bostad på hemlig ort och arbetsträning hos något av de företag som hon sedan länge samarbetar med.

– Jag blir så lycklig varje gång som jag får bort en flicka ur det sexuella slaveriet, säger hon.

Att lyssna på hennes egna ord i verkliga livet, där hon står framför oss, var något helt annat än att se och höra henne på TV. Man hörde andhämtningen hos publiken, hur de höll andan och mån såg en och annan som torkade sina tårar.

Hon var full utav humor, hade lagt skamkänslorna bakom sig, men också förlåtit alla människor som gjort henne illa. I dag vad hennes ögon fyllda med glädje, hon hade humor som lättade upp det mycket jobbiga ämnet, men också nära till skratt.

Tack Elise för det du för idag, på Malmskillnadsgatan, i Radio, TV och tidningar, men inte minst i församlingshem och andra möteslokaler i runt i landet.