Söndag i kyrkan i värmande omgivning

20171119_12435098614112.jpg

Brukar vara där halv tio, de dagar jag är vaktmästare, så även idag. Låser upp, går in och slår av larmet och startar orgeln. Sedan går jag in i kyrksalen och där möter mig en värme, en härlig värme. Värme i kyrkan styrs av bokningssystemet och då har en snabb uppvärmning gjort att värmen känns extra skön inte minst en dag som denna som började med tidig snöstorm. Men det finns också en annan värme i kyrkan, som jag gillar och den är jag inte sen att utnyttja, och det är Guds värme.

I dag var det extra allt, så det var mycket att göra. Snöstormen gjorde att jag tog bilen till kyrkan och Nussä fick stanna hemma vilket inte var populärt…
När jag mött värmen i kyrkan var det dags att ge sig ut i kylan ånyo och skotta snö fram till dörren.

In till värmen igen och nu skulle klockan ringas till högmässa, en timma innan. Fem minuter i stilla tankar medan man hör ding – dong. Jag går gärna utanför och lyssnar och njuter av klockans klämtande, så vackert, så stilla och så njutbart.

Åter in i värmen och nu skulle det förberedas. Två dop och en tacksägelse. En solist till dopen och det skulle plockas fram mikrofoner, ljudcheck, kaffet skulle kokas, blommor på altaret, agendor i psalmböckerna. Kakor skulle plockas fram. Strax innan halv elva kommer kyrkvärden, jag skulle ringa halv elva igen. Psalmer skulle upp på tavlan, och sedan lite snöskottning igen.

Nu kommer barnen som skall döpas och dopgäster, psalmböcker delas ut och alla hälsas välkomna. Intåget med famljerna är förberedda och korset står i vapenhuset, då ber prästen om ljud i mikrofonen… Pga vädret så hinner inte alla fram till mässans start och det blir snabb omplanering till bara ett dop nu, och nästa dop får tas efter högmässan och i en annan kyrka. Ingen solist och bara en mikrofon som påminner om att något var på G. Men, det finns lösningar, och värmen i kyrkan var det inget fel på. Under predikan hann jag än en gång ut för att skotta och sanda…

Men oavsett vad, så var de inget fel på värmen i kyrkan…

Ängeln på Malmskillnadsgatan

20160918_150415

Vilken människa! Ja, dessa tankar flög igenom mitt huvud flera gånger i går under föredraget av Elise Lindqvist. Bror och jag tog oss till Västerlanda kyrka, i Västerlanda. Inte långt från Thorskogs slott, där några säsonger av Stjärnorna på slottet är inspelat. Det började med högmässa i kyrkan, som sedan gick vidare med en superb lunch i församlingshemmet innan dagens huvudperson ställde sig upp och började berätta sin historia.

Elise Lindqvist har vigt sitt liv åt att hjälpa utsatta personer. Under de senaste 20 åren har hon varje fredag vandrat runt på Malmskillnadsgatan för att ge sitt stöd till de prostituerade som går där. Hon är aktiv i Sankta Klara församling i Stockholm och förutom att hjälpa de prostituerade arbetar hon också med missbrukare och på fängelser. Fram tills att hon mötte Jesus för 22 år sedan var hennes eget liv också kantat av missbruk och övergrepp. Elises egna erfarenheter hjälper henne i det arbetet hon i dag utför på samhällets baksida.

Elise har själv blivit såld till män och blev sexuellt utnyttjad för första gången som femåring. Hon v­äxte upp i ett hem med en från­varande pappa och en mamma som var oförmögen att visa kärlek och omsorg. I stället blev hon ofta ­instängd i familjens garderob och utlånad till ett äldre par där mannen våldtog henne medan kvinnan tittade på. Sedan blev hon hemskickad med en påse k­arameller. Detta var något hennes föräldrar inte visste om, utan innan hon fick sin påse med karameller, så sade alltid frun: Om du talar om vad vi gör med dig, så kommer vi att döda dig.

Jag längtade ­efter kärlek och ­någon som såg mig, men eftersom jag aldrig fick uppleva det visste jag inte vad det var. När jag blev äldre använde jag min kropp för att försöka fånga det man aldrig kan nå på det sättet, säger hon.

I desperation att bli sedd och hörd flyttade hon in hos en bordellmamma.

Hon pysslade om mig och blev det närmsta jag kommit en mamma. Därför var det svårt att bryta mig loss från henne och det ­destruktiva liv som jag levde där, säger Elise.

I ett försök att döva alla instängda känslor började Elise missbruka mediciner och det var först som 59-åring som hon på ett behandlingshem fick hjälp och möjligheten att välja ett annat liv. Nu ägnar hon all sin tid åt att hjälpa andra prostituerade att göra samma resa.

– Det tar mellan ett till tre år ­innan jag etablerat så pass stort förtroende att jag verkligen kan få dem att lämna gatan, säger hon.

Under denna tid har Elise hunnit blivit deras ”mamma” som lyssnar, följer med dem till tandläkaren, affären och viktiga möten. Hela tiden talar hon om för dem att det finns en väg ut ur prostitutionen och att utbildning är det bästa sättet att kunna skapa sig ett nytt liv. När kvinnan själv är mogen ordnar Elise med bostad på hemlig ort och arbetsträning hos något av de företag som hon sedan länge samarbetar med.

– Jag blir så lycklig varje gång som jag får bort en flicka ur det sexuella slaveriet, säger hon.

Att lyssna på hennes egna ord i verkliga livet, där hon står framför oss, var något helt annat än att se och höra henne på TV. Man hörde andhämtningen hos publiken, hur de höll andan och mån såg en och annan som torkade sina tårar.

Hon var full utav humor, hade lagt skamkänslorna bakom sig, men också förlåtit alla människor som gjort henne illa. I dag vad hennes ögon fyllda med glädje, hon hade humor som lättade upp det mycket jobbiga ämnet, men också nära till skratt.

Tack Elise för det du för idag, på Malmskillnadsgatan, i Radio, TV och tidningar, men inte minst i församlingshem och andra möteslokaler i runt i landet.

Homosexualitet en ickefråga #blogg100 #bloggswe

gayflaggan
För några dagar sedan dök det upp på några ställen där jag följer tyckanden och tänkanden inom den religiösa/kristna världen, frågor om homosexualitet är en synd eller inte.

Jag som kristen och troende ställde då frågan på dessa ställen om varför just homosexualitet är så brännbart inom vissa kretsar. De svar jag fick var knappast det jag hade förväntat.

Jag anser att störst av allt är kärleken, oavsett om det är mellan man och kvinna, eller man, man eller kvinna, kvinna.

Jag har svårt att ta in att Gud inte skulle acceptera en homosexuell person som är troende och jag anser det ännu värre om vi människor inte gör det.

Jag har både heterosexuella och homosexuella vänner och jag är inte vän med dem pga av deras sexuella läggning utan de är otroligt fina vänner, som jag inte vill mista.

Jag hade en mycket fin vän i slutet på 80-talet. Han var mycket aktiv i församlingen och hade många fina vänner både inom och utom kyrkan. Han hade dock en hemlighet, han var homosexuell.
Denna hemlighet ville han inte leva med och valde att ”komma ut”.

Tyvärr var det inte populärt och han kände att både kyrkan och hans vänner inom den valde att dra sig undan. Min kompis blev deprimerad av detta och vid ett besök hos sina föräldrar gick han till sin fars vapenskåp och tog ett jaktgevär och begav sig sedan till skogs.
Dagen efter hittades han avliden.

För mig var detta ett helt onödigt självmord och så som det beskrivs så undrar i alla fall jag, vem som har syndat mest.

Jag har tagit upp frågan med flera kyrkliga företrädare och känner ett starkt stöd i min uppfattning att Gud inte bryr sig om vilken sexuell läggning en person har. Mycket har hänt inom kyrkan sedan detta har hänt och jag är glad att Biskop Caroline Krook har drivit många av dessa frågor.

Läs gärna intervjun med Caroline Kroop på QX webbplats.

Min gud är min gud

Jag är inte uppvuxen i något religiöst hem och vi har aldrig haft som tradition att be bordsbön, kvällsbön mm. Jag har ändå, så länge jag kan minnas, haft en tro på en högre makt, som jag kunna förlita mig på, hämta tröst och rådfråga. Denna högre makt har jag valt att kalla gud.

Min gud han älskar alla oavsett hudfärg, sexuell läggning, profession mm. Min gud ”bor” bor inte heller i kyrkan, han kräver inte att jag skall knäppa händer när jag samtalar med honom. Han finns med mig var jag än går.
Vi kan samtala när jag kör bil, när jag står i kassakön, när jag är på rockkonsert men han ger även tröst när jag är ledsen, kan omfamna mig när vill ha värme, ge mig vägledning när jag behöver råd.

Jag går gärna till kyrkan, då jag tycker det är vackert, rogivande och skänker en inre frid, men är på inget sätt avgörande för mina kontakter med gud.
Jag tar ibland vår diakonissa eller kyrkoherde till hjälp som jag tycker har ett föredömligt sätt att framföra mina känslor i bön, vilket jag uppskattar djup. Jag har också fina kontakter med människor på twitter, som kunna ge mig en fin ”twitterbön” att använda.

Min tro på gud har stärkts mycket under det senaste året, när jag kämpat för mor och jag är glad och tillfreds med de kontakter jag har med gud. Jag är också glad att gud finns till hjälp när, inte där, jag behöver honom.

Men det viktigaste är att min gud är min, men jag delar den gärna med andra.