Döden och livet #blogg100

lediga-pappan-20110705-550-285

Här om dagen var jag och hjälpte en kompis med utställningen på mässan i grannkommunen. Som artigheten påbjuder så frågade han om läget, och sanningsenligt så svarade jag att det var lite problem med min kropp igen. Naturligvis blev frågan om vad som hände nu…
Han visste sedan tidigare att jag i höstas hade en massa svimningsanfall, sådant som händer lite då och då hos mig. Brukar sällan ta sådant så allvarligt, men denna gång släppte det inte efter 14 dagar, så jag beställde tid på vårdcentralen. När jag väl var där konstaterade vi att mitt hjärta gick för långsamt och att jag hade lågt blodtryck. Lätt avhjälpt genom att ta bort betablockeraren. Därefter hittades biverkningar från andra mediciner som också fick tas bort. Tidigare i år fick jag ju andra anfall som också inte ville upphöra, vilket jag tolkade som panikångest. Vilket efter ett tag visade sig vara insulinkänningar, så då blev det bort med snabbverkande tabletter för min diabetes också.
Känner mig otroligt glad och lycklig för detta.

Men förra måndagen fick jag på morgonpromenaden mitt i skogen en smärta i hjärttrakten som strålade ut i vänster arm och bakom skulderbladet. Kunde inte fortsätta att gå utan satte mig på en stubbe och väntade för att se vad som hände.Efter ca en kvart, så hade det värsta släppt och vi kunde promenera hem igen. Hittade inte min nitroglycerinspray när jag kom hem, som säkert försvann i samband med utrensning efter mor.
Gick och lade mig sedan för att sova min skönhetssömn och allt var borta när jag sedan vaknade efter ett antal timmar, förutom att min arm kändes lite tung.

I lördags på min tidningsrunda hände samma sak, fast inte lika intensivt, så jag kunde fortsätta köra klart, och sedan gå vidare i livet.

Men igår ringde jag vårdcentralen och beställde telefontid med förhoppning att någon av de som känner mig bäst skulle ringa upp. Nej då, sådan tur hade jag inte utan en sköterska som inte visste något om mig ringde och jag förklarade situationen. Naturligtvis fick jag mig några bannor  och att jag måste ringa 1112 och beställa ambulans. Jag förklarade att ambulansen har varken månadskort eller klippkort, så det struntade jag i. Jag lät helt enkelt bli att lyssna på predikan. Ni skall jag i alla fall in under dagen idag och göra ett EKG och kolla upp prover och plus blodtryck. Hoppas ånyo att jag kan bli av med lite mer mediciner, då vore jag glad.

Så fort man pratar om smärtor i hjärttrakten, så blir folk helt stirriga. Jag har levt med detta i 25 år nu, och ungefär vart annat år, så hade det varit något som kommit från det hållet. Ibland har vi hittat en orsak och då kunna åtgärda det, ibland inte, och när vi konstaterat att det inte kommer från hjärtat är jag nöjd, även om vi inte vet orsaken. Jag känner mig trygg och nöjd, utan det värsta när blir stirriga och nervösa. Jag brukar alltid skämta om det, att skulle jag dö, så tar det tre dagar innan jag märker det, för jag är van med min kropp som spökar ibland och skyller det på min panikångest.Min förhoppning är att jag kanske kan bli av med någon mer medicin, vilket vore högvinsten, annars hade jag struntat i att ringa.

Tror min kompis fick en hel del att fundera på för efter en stund så frågade han mig om vad som händer efter döden. Vi diskuterade detta ämne länge och väl och jag är väl inte speciellt rädd för den. Jag har allt förberett för den dagen så det blir lätt för de som skall ta hand om mig. Brukar skratta åt min begravning i tankarna där jag ser prästen slänga en skyffel jord på kistan och säger ”Äntligen har vi blivit av med den dåren” 🙂

Jag har bekymmer för två individer om jag skulle trilla av pinnen, vad händer med lillebror och vad händer med vovven.

Just för ögonblicket vill jag inte dö, utan väntar helst till på fredag, då får mina Stockholmsvänner träffa en vandrande vålnad på lördag när vi promenerar under körsbärsträden i Kungsträdgården. Jag hinner utnyttja utnyttja min bokade tågbiljett och på söndag kan jag ringa ambulansen alternativt begravningsbyrån. Så allt är lugnt 🙂

Vad finns bortom döden? #bloggsw

lediga-pappan-20110705-550-285

När jag för över tjugofem år sedan fick min panikångest har tankar döden varit en kär följeslagare. Från början var den en livslina som gjorde att jag kunde hantera och få bukt med mina anfall. Men sedan ha dessa tankar även kommit att betyda andra positiva saker för mig.

Till och från kommer perioder när jag gärna går i min ensamhet och funderar på vad som finns på andra sidan,och det låter helt fantastisk underbart att få dö.
Jag drar mig undan och vill inte träffa folk, vill bara vara hemma och njuta av mina tankar.
Facebook har jag i stort sedan lämnat, twitter kollar jag nästan inte mer.

Men vad finns på andra sidan? Jag har ingen aning!

Men ändå eggar tanken mig…
Min förhoppning är att få inre frid, att slippa se krig och annat elände, där vi skadar varandra.
Jag tror ju inte att som i skillningtrycket att vi går på gator av renat guld. Inte heller tror jag på det soldater inpräntades med förr i tiden, att paradiset bestod av vackra damer, som villigt stod till deras förfogande om de stupade.

Men visst låter det underbart att få lämna allt hat, alla bekymmer bakom sig och få frid inom sig?
Tror inte det blir som i historien:
Tre damer förolyckades i en trafikolycka och stod inför Sankte per.
Sankte Per välkomnade dem till himmelriket och inget skall fattas er, men ni får inte trampa på ankorna. Om så sker kommer ni att få tillbringa evigheten fängslad vid den fulaste person av motsatt kön.

Det tog inte så lång tid innan den första damen trampade på en anka. Det tog inte många minuter innan Sankte Per stod där med ett handfängsel och en man med fulhet av sällan skådat slag.
Damerna gick vidare tillsammans med mannen. Strax efter trampade trampade dam två på en anka, och strax efter kom som väntat Sankte Per med ännu en man, vars fulhet inte beskrivas kan.
Tre damer på vandring i paradiset med två av det fulast män som som skådas kan, väl fängslade vid två damer.

Det dröjde inte länge innan Sakte Per kom med en himmelsk vacker man, som den kvinna bara kan drömma om.
Och nu fängslade han honom vid den tredje damen. Hon tittade storögt på honom och beundrade hans skönhet och bara njöt av det hon såg…
Han såg hennes blickar och sade, jag vet inte vad du har gjort men, jag har i alla fall trampat på en anka…

Nej, ovanstående historia är inte min bild utav paradiset, men jag tror att jag slipper se lidanden, hat, och det viktigaste kärleken blommar både till de närmaste och alla andra.
I bland har jag sådan lust att besöka den platsen, och sedan berätta för er andra om hur det är att vara där. Tar jag beslut om att besöka den platsen, så lär jag knappast kunna komma tillbaka och berätta om paradiset.

Men tills vidare kommer jag att njuta av dessa tankar och inte låta någon förstöra mitt paradis, som jag i alla fall har i fantasin, och tänk, en dag kommer jag dit…

road_to_paradise