Etikett: Demens

Försöker någon lura mig? #blogg100

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg, Primärvård, Socialstyrelsen, TillsynsärendeLämna en kommentar

Även idag blir det vård/omsorgsrelaterat inlägg i bloggen.

Sitter nu och går igenom mors journaler från sjukhuset efter medicinförgiftningen av Risperidon.

Här ställer sig sjukhuset frågan om Risperdal: Inga uppenbara uppgifter varför pat blev insatt på Risperdal den 10/4-12

Här finns också info om att remiss till som INTE är journalförd på vårdcentralen och ej heller är skickad.
Remissär skriven till Geriatrisk/psykiatrisk avd U-a sjukhus från vct. Har ej fått ngn kallelse ännu.

Här finns också uppgifter om att vårdplanering skall ske, som biståndshandläggaren avstod med motivering att hon känner till ärendet.

Här finns info om att SSK på korttidsboendet skall få rapport.

Kopia har gått till, biståndsbedömare, kommunsjuksköterska och vårdcentral.

När jag en månad senare säger MAS att min berättelse om medicinförgiftning INTE finns med, men hon har kunnat verifiera min berättelse via medicinjournalen och FASS.

Huvuddiagnos är Sjukdomskänsla och trötthet pga medicinbiverkan av Risperdal.
Därtill finns demens med som BIDIAGNOS. Det är denna diagnos som får personal på boendet att behandla mor.
Ingen träning efter medicinförgiftningen fast det står i journalen att mors gångbild förbättrats.
Kombination av psykbakjouren som seponerar Risperdal helt och obs pat i några dagar. Detta lett till att gångbilden förbättrats en del tydande på att det hela handlat extra pyramidala biverkningar på neuroleptika.

Varför får inte mor den hjälp som skulle ske?
Jag och biståndshandläggaren var överens om boendet för återhämtning skull…
Att jag/vi accepterade denna lösning var att ingen kallelse hade kommit på remissen som inte finns.

Vem har ansvaret för att mor inte fick rätt behandling?

Om nu kommunen har fått samma information som jag nu har tillgång till, varför säger de att de INTE visste någon om medicinförgiftningen???

Frågorna blir fler och lägen är inte kul just nu 😦

 

Jippi och Fy fan! #blogg100

Den Av villacaliforniai Anhörig, Socialstyrelsen, TillsynsärendeLämna en kommentar

Jippi och Fy fan!

I dag blir det bara ett kort inlägg—-

Fick nu underlaget för IVO:s framtida beslut.
Där står i journalerna att dokumentation om varför risperidon sattes in saknades, och där står även att det skulle gå remiss till medicinsk-geriatrik som läkaren INTE skrivit ut.

Däremot finns INTE några kompletteringar med som jag gjorde efter hand vilket Patientnämnden lugnat mig med att de skulle komma med, fast SoS/IVO INTE svarade på mina mail….

Blir jobbigt att komplettera anmälan

Inte ens ett ord om att vårdcentralen brutit mot de bindande riktlinjer som SoS utfärdat om rignering/låsning av poster…

Nu behöver jag smälta detta och sedan gå vidare…

#Demenstider #blogg100

Den Av villacaliforniai Vård & Omsorg2 kommentarer

Ekot på Sveriges radio ställde igår en fråga på sin sida under det ämne de nu granskar. Inlägget går under taggen #demenstider. Jag tänkte svara här i bloggen
ID-10080146

Hur tycker Du att demensvården fungerar?

Får dina anhöriga tillräckligt med tid från hemtjänsten?
I dag är det 30 minuter som gäller, möjligen 35 om det är kris.
Inget idag, som jag ser det, är någon form av personcentrerat utan det är något som måste ske.
Varje dag protesterade mor högljutt. Själv trodde jag det var en del av hennes sjukdom tills jag insåg att så inte var fallet. Efter hemtjänstens morgonbesök så tog jag vid med frukost och de bitarna.
Då började mor gråta och istället beklaga sig över ”varför bryr de sig inte om vad jag tycker och tänker, varför behandlar de mig bara som skit?” Detta hände nästan varje morgon och frukosten fick vänta till mor hade lugnat sig, vilket kunde ta upp till två timmar…

ID-10086051
Vid ett tillfälle var personalen av någon anledning inte i sitt rätta tillstånd, utan valde att lämna över arbetet till mig, och gå vidare. Visserligen var det klart att jag tar över om mor blir allt för orolig, men sättet som överlämnandet skedde, var absolut inte OK.

Som anhörig tog detta mycket på mina krafter och vid flera tillfällen tog JAG kontakt med kontaktpersoner för att uppdatera genomförandeplanen.

Veckoduschen skulle ske på den tid jag hade avlastning.
Min avlastning är gratis medan mors omsorg kosta pengar.
Jag funderar då på om schemat var gjort så för att kommunen skall spara pengar.
De fick ju då något betalt för den tid som var gratis för mig.
Duschen var ett helvete för mor och att höra hennes protester var psykisk terror, för mig.
Till slut mådde jag så dåligt att jag inte ens orkade åka bort på den tid jag hade för egen del. Då är det ingen avlastning.

Ryktesspridningen bland personalen är också stor, tyvärr….
Vid ett tillfälle upptäckte någon att vår nya valp hade löss.
Hur jag än letade även med förstoringsglas hittade jag inte.
Badade vovven och tog på frontline och beställde tid hos veterinär.
Veterinären skrattade glatt, för det fanns inga tecken på löss, varken levande eller ägg.

När sedan en chef ringde mig om detta, så var måttet rågat och hela gänget åkte ut.

Då har tom personal veckan innan arbetat med devisen ”Lika bra att få det överstökat – hon lugnar sig ändå efter en stund”.

Personal med den inställningen förstör inte bara mor, utan även mig, min utvecklingsstörde bror, men även för alla kollegor som jobbar tillsammans med hen.

Jag anser att arbeta efter ett sådant arbetssätt är en kränkning och bör anmälas och utredas.

När jag sedan själv tog över arbetet med mor, så har lycka flyttat in i huset igen.
Inga protester vid dusch, utan mor njuter i fulla drag. Det värsta var väl för mig att behöva sköta all intimhygien på sin egen mor, men det gör jag med glädje.

Hur har Din kontakt med kommunens biståndshandläggare varit?
Den har bitvis varit väldigt svår då ingen ville tro på mig om att det förekommit fusk på vårdcentralen, och det så allvarligt att verksamhetschefen på den samma fick sparken.
Det var först när jag kom i kontakt med MAS i kommunen hela historien uppdagades. Men trots det tog det tid för mig att övertyga ansvariga i regionen om detta och att få de att åtgärda sina fel.
Jag har mer eller mindre blivit idiotförklarad av biståndshandläggaren efter beslut att ta hem mor från boendet mm. Där har tongångarna ibland varit hårda.
Även kommunen har haft omorganisation efter att felen upptäkts och bland annat inrättat en SAS-tjänst och SSK har gemensamt utarbetat nya riktlinjer hur ett övertagande av vårdansvaret från primärvården skall ske.

Ang biståndshandläggarnas arbetssituation, så förstår jag till viss del det som hänt, men det skall inte påverka enskilda. Men under senhösten och vintern har flera förfrågningar från IVO inkommit med anledning av ej verkställda beslut. Detta ser jag i kommunens diarium.

Nu när jag sköter mor, så har hon blivit lugn och trygg igen och inge omsorg kommer in igen förrän det är så dags att jag inte klarar situationen längre.

Djävla omsorg #blogg100

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg1 kommentar

ID-10090006

 

Vad är det som händer i den omsorg vi har tilldelats av bistånd…

Mor har ju några trycksår som måste tas om hand. Så även om vi avstår alla insatser enligt SoL så har vi i dag insatser enligt HSL.

Även om jag personlien mår dåligt av tidigare händelser så har jag försökt hålla en neutral ton mot personalen. Det har fungerat någorlunda även om jag inte säger så mycket till personalen så säger jag i alla fall välkommen och tack för hjälpen i samband med att de kommer och går.

Det är uppgjort att de skall vara här vid 10-tiden och att jag ger mor smärtstillande vid 9-tiden för att mediciner skall ha hunnit verka. Helt plötsligt kom de tidigare och tidigare och när de var här så tidigt som tjugo över nio, så reagerade jag. Jag har absolut inget emot att justera tider om det kan fungera bättre för alla parter, men det skall INTE vara ett ensidigt beslut utan någon form av dialog.

Efter att jag sagt till, så gick de åter till att komma ca klockan 10.
Jag har förståelse för att saker kan hända under dagen och det kan ske omprioriteringar men  när omprioriteringar blir till standard, då anser jag att det går för långt…

Under några veckor har de haft med sig en elev några gånger när de varit här, vilket är OK för vår del, då den också måste får erfarenhet och lära sig hur man arbetar. Det är uppgjort att det skall vara två personal som kommer. En dag förra veckan var det en personal och denna elev som skulle sköta mor. Varför? Kan man helt plötsligt sätta in elev som ordinarie personal? Speciellt när eleven återkommer som elev med två personal någon dag senare igen? Besparingsskäl? Jag vet inte L

Såren skall rengöras med specialmedel som skall verka i tio till femton minuter innan de tvättas och nytt förband läggs på… Det hann två personal göra på drygt 20 minuter.
När jag sedan skulle sköta omsorgen av mor, så var det så dåligt gjort att hela förbandet lossnade och jag fick själv lägga på nytt förband… Slarv? Tidspress?

I dag var jag och mor tidigt vakna och mor var färdigklädd men hon låg i sängen och väntade på flickorna. Jag gick och lade mig en timma för att vila och hade hunnit somna då de väcker mig för att fråga om mor inte skall han någon insats enl HSL, då hon är färdigklädd i sängen.

Även om man har en demenssjukdom så vill man leva ett rikt liv och inte ligga i sängen och vänta.
Vi försöker leva ett liv där livskvalitet är ledordet. Vi har lärt oss att leva våra liv utefter dagens förutsättningar, där vi har stora möjligheter till flexibilitet efter dagens humör och ork…

Förstör inte vårt liv med att mor skall vara fru ”Skalman” med en mat och sovklocka.
Förstör inte våra liv med att jag fuskar med medicin, som trots problemen på vårdcentralen är korrekt journalfört.
Förstår inte våra liv med påståenden att ”lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund”…

Var är den personcentrerade vården, omsorgen?
Var är den enskilde individen, brukaren i det hela?
Vad är en äldre människas liv värt, har den inget att säga till om?

Livet är underbart #blogg100 #kärlek #love

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg, Tankar1 kommentar

kärleksyrsel

God morgon!

Klockan än nu sex på morgonen och jag sitter i lugn och ro framför datorskärmen. Utanför fönstret ser jag hur dagen vaknar till liv och livet känns underbart. Taxin har precis hämtat bror som nu är på väg till jobbet i grannkommunen, och mor ligger fortfarande och sussar i sin bädd…

Fredag och det är sista arbetsdagen och helgen stundar…

Vad skall vi hitta på dessa två lediga dagar?
Vi behöver alla komma ut och bort från dessa väggar för att se livet från en annan synvinkel…

Jag tänker på hur framför allt jag har blivit mobbad av viss hemtjänstpersonal och dess chefer men också hur andra försöker få mig att inse att jag inte klarar detta… Varför skulle jag inte?

Jag är uppvuxen med en utvecklingsstörd bror och jag känner honom och att ha en mor med en demenssjukdom är inte så farligt trots allt. Man pratar ofta att demens är de anhörigas sjukdom och det förstår jag och jag har också ibland haft mina tankar gör jag rätt…

Som äldsta son har jag varit den som fått ta det stora ansvaret. Under fars sista år, med sitt multihandikapp, var det jag som stöttade far, mor och bror. Nu är mor sjuklig och behöver mitt stöd och jag finns här…

Varför skall jag vara den som skall rätta in mig i ledet och inse att jag inte klarar detta?
Olyckskorpar flaxar, det fungerar inte i längden. Just det, det fungerar inte i längden med en massa olyckskorpar som flaxar runt mitt huvud. Visst är det jobbigt att se sjukdomen utvecklas på mor och det är inte mindre jobbigt att se brors utveckling i detta, men det jobbigaste är inte detta utan dessa olyckskorpar. Var är geväret???

Jag trivs i denna situation som är, och vill absolut inte byta bort detta liv mot något annat.

Varför skall jag behöva acceptera att ”sätt en spruta i ändan på henne, så vet hon inget”…
Är det så vi skall göra med våra gamla demenssjuka? Denna tanke skrämmer mig, var finns medmänskligheten?

Det har nu ljusnat ännu mera utanför fönstret. Bredvid mina fötter i hundbädden ligger två katter.
Ute på gräsmattan går vovven och nosar sig fram och ”läser morgontidningen” och funderar på vad som hänt i natt.

Tar mig en slurk på kaffet jag har bredvid mig och funderar….
Vad vore livet värt utan kärlek och omtanke?
Min kärlek till mor och bror har vuxit sig starkare under denna tid av kamp som jag drivit mot region och kommun. Man har under denna tid lärt sig att vara oerhört flexibel…

Kollar in väderprognosen och den säger, ha roligt på lördag och städa på söndag…

Nu vet jag vad vi skall göra i helgen… Vi skall ha roligt och njuta av att vi har varandra….

Chocken släpper – #blogg100

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg2 kommentarer

DSC_0522

Nu börjar det hända saker i min kropp…

Efter ett halvt års föreberedelser och sedan väntan på ett svar om jag får anhöriganställning eller inte så börjar jag nu bli normal igen…

Svaret blev som tidigare nämnts ett nej med motivering att kommunen har som policy att INTE ha anhöriganställda och att hemvårdens enhetschef anser att de klarar mor…

För oss är fråga mer komplicerad är så, det handlar om hela familjens exsistens, att familjen inte skall gå under.

Att vara paniker själv, att ha en utvecklingsstörd broder och ha en mor med en demenssjukdom sätter sina spår.

Det viktigaste för mig själv just nu är det att ta det mycket lugnt och att sakta komma tillbaka till verkligheten utan att bryta genom isen. Det gäller också att se till bror och mor mår så bra som möjligt liksom att vi skall kunna leva ett liv tillsammans så som vi önskar…

När man läser kommunens riktlinjer så säger de:
1. Den enskildes behov skall vara av den karaktären att en hög grad av kontinuitet och personkännedom är en förutsättning för att behovet skall kunna tillgodoses.

2. Att behovet inte kan utföras av ordinarie hemvårdsorganisation.

3. Att det finns en närstående som kan åta sig uppgiften

4. Att den närstående bedöms ha tillräckliga kvalifikationer och möjligheter att tillgodose den enskildes behov.

Där anser jag att kommunens utredning har stora brister…
1. För mor som blivit missvårdad och där mors journaler har sådana brister att det bara är jag som vet vad som är rätt och fel i journalerna fram till hon bytte vårdcentral.

2. Behovet kan inte utföras av ordinarie hemvårdsorganisation då vi alla mår så ofantligt dåligt av deras närvaro och hur de hanterar de problem som har uppstått. Att vissa personer inom omsorgen springer till sin chef och påstår att jag har kameror på toaletten….
Att personer springer till sin chef och påstår att jag missköter medicin för mor, Medicin som skall tas vid behov och journalfört att de inte fungerar därför satte vårdcentralen in annan medicin som sedan inte journalfördes på rätt sätt och att mor kunde fått sätta livet till.
Att det springs och påstås att vår valp hade löss, vilket fick veterinären att skratta, att min läkare kiknade av skratt och säger att detta inte är klokt. I dag är jag tacksam för att vår läkare är noga att dokumentera att min sjukskrivning beror på hur hemvårdspersonal/kommunen har behandlar oss…

Till och från mår jag så dåligt av att ha denna personal som jag inte litar på, men några mycket få undantag, springandes här. Att ha en chef som jag också ser på sätt och vis mobbar mig, eller om det är personalen som gör det…

Demens, vad är det? DON’T FORGET ME #blogg100

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg1 kommentar

DON’T FORGET ME (www.dontforgetme.nu) grundades 2011 av Anna Åberg. Hon blev ung anhörig till en pappa med Alzheimers sjukdom för 11 år sedan. Då var hon 18 år och trots stort stöd från familj och vänner kände hon sig ensam – i samhället. Så för att skapa gemenskap för fler anhöriga och demenssjuka och för att skapa uppmärksamhet startades DON’T FORGET ME.

dontforgetme

Anna Åberg skrev för en tid sedan på sin Facebooksida följande:

Känner att vi behöver tydliggöra vad demens är, en gång för alla. För dig som tror att du vet, men tror fel? För dig som inte vet, men vill veta. För dig som vet, men ingen förstår dig.

Demens är en hjärnsjukdom och jag kommer kalla en person som drabbats av denna sjukdom för ”en dement” man får tycka det är fel, men det är ju också rätt.

Hjärncellerna dör, hjärnan förtvinar och kroppen med eftersom hjärnan som alla vet styr hela jäkla maskineriet. Stänger du ner en fabrik slutar den producera, börjar du med att stänga av en maskin i en fabrik som är viktigt i processen, då slutar hela kedjan fungera som vanligt, inte sant? Samma sak händer om du drabbas av någon form av demens (är ett samlingsord för hjärnsjukdomarna Alzheimers, Pannlobsdemens, Lewy Body etc.).

Så, vad händer då? Jo, man kanske börjar tappa bort vart man la sina saker, säger konstiga meningar, fel ord, gör saker man inte ”brukar göra”, pratar om minnen som man vet är sanna, för man vågar inte annat, för man gör ju fel, och fel är alla rädda för att göra, frisk eller sjuk, man blir kanske lite introvert om man vart social, man tappar kanske bort sina skor, bestick, kläder, mössa eller fjärrkontroll, man kanske blir rädd för att göra saker ensam, man är sjuk, inte knäpp eller mentalt störd utan hjärnan är sjuk, du vet ett friskt äpple, när det ligger och skrumpnar ihop till ett skrutt, så är det, hjärnan ruttnar kan man säga, då är det inte så konstigt om man tillslut dör, en ganska långsam process är det också.

Hur gör vi då, som ser på och är barn eller gift med någon vars hjärna håller på att ruttna bort? Jo, vi försöker dels få alla andra i samhället att förstå grejen så de kan HJÄLPA någon som är sjuk, för det syns ju inte på utsidan till en början att hjärnan är dålig, och man kan dölja det rätt bra, fråga mig, jag har sett det live i 11 år nu, jag känner många som har föräldrar där det är pinsamt, det är fortfarande pinsamt att ens förälder har en hjärnsjukdom, kom igen, vi är väl inte så rädda för verkligheten eller vad det nu är, att det är okej att ha Cancer för då är man ju sjuk-sjuk men demens, då är man inte sjuk, det är bara gamla som drabbas, nej, det är fel. Man är sjuk, man väljer det inte och man kan inte botas, det är som HIV du blir sämre och dör, men snart kanske vi kan bota det med, eller i alla fall kunna leva med sjukdomen, som man kan idag med HIV.

Hjärnan kontrolleras inte av dig längre, den gör som den vill för den är sjuk och den vet inte hur den brukade göra, du tappar makten över dig själv, inte för att du har så mkt makt som du tror när du är frisk, det undermedvetna styr mest, men den makten vi tror vi har försvinner stegvis och tillslut är du maktlös, fången i din kropp med en hjärna som inte funkar som den bör, som stängde ner fabriken lite i taget. Men hjärtat, det slutar inte slå. Känslorna finns kvar också, tro det eller ej, man kan prata med en dement, man kan få den att må bra, man måste bara möta den på andra sätt.

Vilka sätt? Det är individuellt för varje person. Men jag vet några: prata inte över huvudet, umgås och var nära, värme och beröring är viktigt för alla, njut, var i naturen, gör enkla saker, ta inte för given att personen inte fattar något, tvärtom, du kanske är dum som tror att en dement inte längre minns något alls eller känner något längre? De vackraste ögonblicken i mitt liv har varit när jag kommunicerat med en pappa som inte längre kan stå, prata, gå, skratta, äta själv, inte kan göra något själv, men när jag möter hans ögon – då ser jag hans själ och hans friska jag. Och vi behöver inte prata för att kommunicera, det finns många sätt att göra det på, var lite kreativ, tänk dig någon som blivit förlamad eller ligger i koma, ta vara på det friska här med. Personen lever, den är inte död. Och alla dör så varför inte leva när man kan.

Så det är kanske tom så att kroppen dör, men hjärnan är fortfarande medveten och personen hänger med, men kan inte säga något? Tänk Om allt vi gör runt denna sjuka person, tänk att inuti den sjuka kroppen är människan kvar men kan inte kommunicera mera? Ja, jag väljer att tro det. Annars är min pappa bara en före detta människa. Och det är han inte.

Så sluta ignorera och börja förstå vad det handlar om. För vi är många som kommer drabbas av demens och om inte vi vet hur vi vill bli bemötta då, vem ska då förändra på hur det är nu?

Tagga dig eller be mig tagga dig på bilden om du håller med mig.

Hälsningar,
Anna Åberg

Länk till Don’t forget me

dontforgetme

Fysisk och psykisk misshandel

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg, Vård & OmsorgLämna en kommentar

Jag har under senaste månaden försökt hålla mig undan vård och omsorgsfrågor och försökt njuta av tillvaron med mina närmaste, dvs mor och bror.
Bror mår ju mycket bättre sedan vi beslutade att avstå hemvården och mor är ju mycket lugnare också, och själv har jag fått mycket mer kvalitetstid, hur otroligt det än låter, så vi bor numera i vårt paradis.

NU kan jag inte hålla tyst efter det som hände på Vårbacka Plaza, där en dement/autistisk man hölls inlåst/frihetsberövad.
Polisen visst också om detta i en månads tid, utan att vidta några åtgärder.

Jag har ju den tron att en människa är god och harmonisk inombords från början med sjukdomar, skador på hjärnan, upplevelser gör att vi kan reagera aggresivt, speciellt om vi inte kan förstå vad som händer omkring oss eller med oss.

Jag vet inget om denna man och varför har var utåtagerande och aggressiv men jag kan jämföra med min egen sjukdom, panikångest och tänka mig in i en del av situationen.
På den arbetsplats mina problem började hade jag anställningsnummer 157. När jag var ute på en biltur kom jag till en korsning, just med väg 157….. Jag blev illamående, började skaka och kände att jag tappade verklighetsuppfattning. Jag fick köra av vägen parkera bilen och gå ur och vad som hände mer vill jag bespara er. Men där har vi en koppling som triggade igång mig och det var bara en sifferkombination.
I dag klarar jag oftast hantera mina anfall och döljer dem väl och ingen ser på mig när ett sådant kommer… Jag är inte rädd för dem men det gör inte att de inte känns inombords.

Jag har också lärt mig att klara dessa situationer när så sker. Men om man då har demens eller andra minnesproblem som gör att man inte har den insikten själv, då måste jag ju ställa det kravet på andra och försöka hitta vad som är problemet.
På ett boende blir det ju personalens uppgift att föröka hitta orsaken till min oro.

I mitt fall var den en sifferkombination men vad kan mer påverka mig?
En lukt, en person jag inte gillade kanske hade en deoderant en doft som jag kommer ihåg, kanske ett ord jag minns i bakhuvudet och triggar igång mig. En person har kanske ett utseende, en blick som skrämmer mig…

Att låsa in folk är aldrig OK och misshandel är heller tillåtet. Men var går gränsen mellan vård och vanvård?
Fysisk misshandel är oftast lätt att bevisa med blåmärken eller skador men, psykisk misshandel…
Var går gränsen för vad som är acceptabelt?

I dag används många gånger läkemedel för att stävja den oro som många har när det istället kanske kan räcka med att hålla handen och prata vänligt en stund. Är det så vi vill ha det?

Någonstans måste väl gränsen sättas för vad som är acceptabelt…
Att mor skall behöva ha lugnande för personalens skull är inte OK och varför skall hon behöva må dåligt av personalens tidsbrist?

Varför mådde denna man så dåligt så att han blev frihetsberövad och inlåst i en skrubb?
Tyvärr har jag inget svar på det men jag tror i min enfald att det hade funnits lösningar även för honom…

Jag kommer att kämpa vidare för mor men också för alla andra som inte kan säga sin sak rakt ut…

Det är aldrig ok att dölja psykisk misshandel med mediciner eller inlåsning…

Skall jag skratta eller gråta

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg, Vård & Omsorg1 kommentar

DSC_0006 (1)

I dag kom det ett brev från vår vårdcentral…

”Vi har fått remiss tillbaka från minnesmottagningen att vi skall börja här vid oss. Vänligen beställ tid för demenstest och blodprov.”

Detta var adresserat till min mor och skickat från hennes läkare.
Nu 14 månader efter förgiftningen av mediciner som sattes in på oro som läkaren tolkade som demens.

14 månader av kamp, gråt, förtvivlan, sorg och bedrövelse.

Varför gjorde inga minnestester från början och sedan en utredning?

Varför lovade mors tidigare läkare att skicka remisser till minnesmottagningen när han lovade det?
Vågade han inte det, då han var rädd att hans misstag om diagnos var fel?
Vågade han inte det pga av verksamhetschefens order?
Han ville ju inte ens medverka till när mors SSK besökte honom på vårdcentralen att få en akutremiss till akuten då mor var akut förgiftad. Nej det räckte med en remiss till geriatrisk medicin med väntetid upp till 3 månader.

Istället blev det jag och SSK som på eget bevåg fick ta in mor akut, där det efter kontroll blev inläggning på avdelning för övervakning i en vecka.

Men varför saknas den remissen som han lovade att skicka???

Under tiden mor låg inne på sjukhuset pratade mors SSK åter med läkaren om att mor nu var inlagd för akut intoxination.
Han lovade då att sända en ny remiss för överflyttning till från sjukhuset till medicinsk geriatrik.
Detta ringde SSK till avdelningen och berättade. Inget besked om överflyttning så när kommunen erbjöd en plats för återhämtning så tog vi den i hopp om att mor skulle komma tillbaka till sitt gamla jag…

Inga remisser finns och nu när vi vill ha fastställt diagnos och ev rätt mediciner, så vill inte mottagningen ta emot henne då de vill ha de första testerna på vårdcentralen.

Vet inte om jag skall skratta eller gråta….

Min frustration

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg, Vård & Omsorg1 kommentar

ID-10058724Jag är sååååååååååååååååå trött….

Vart är den svenska sjukvården på väg???
Finns någon som kan/vill/vågar ta sitt ansvar?
En vårdcentral, sju tillsynsärenden (vi är det första) på 6 månader.
En sparkad verksamhetschef på den samma.
Konflikter mellan ledning och personal.
Bristande journalföring, brister i epikriser och remisser.
Ingen användning av regionens gemensamma avvikeksehanteringssystem.

Två medicinförgiftningar hos mor, där läkaren inte vill se sitt ansvar utan anser att det räcker med remiss till geriatrisk medicin med väntetid upp till 3 månader en sjuksköterska i hemvården som anser att vi kan vänta tills mors ordinarie läkare är på plats. Fick själv ordna in mor på akuten där hon blev inlagd för akut medicinförgiftning.

Mors SSK i hemvården pratade med läkaren och han lovade att ordna remiss till geriatrisk medicin för överflyttning dit för medcininställning.

Senare när jag får ut journalerna visar det sig att inga remisser finns skickade. Inte ens hemvårdens sjuksköterskas personliga besök och senare telefonsamtal finns journalfört. Mig veterligen har inte en kommunen protesterat mot att deras kontakter med vårdcentralen inte förts in i journalerna.

I vänta på remissen så erbjuds vi kortidsboende för återhämtning av biståndshandläggaren. Ingen vårdplanering behövs då hon vet om ärendet.

Efter utskrivning till korttidsboende där ingen brydde sig undersöka vad som hänt, hon var dement. Vem har diagnostiserat mor som dement och vilka grunder. Varför informeras inte mor och vi närmaste anhöriga. Inget stöd i besked eller ev samtalsterapi.

Hon får inte vara med de andra, då hon blir orolig att vara med dem, eller hon får inte vara med de andra för andra blir oroliga av mor. Instängd i sin rullstol på rummet inkörd och låst under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kallt kaffe framför sig. En social människa som hamnar i en isoleringscell. Ingen träning för att kunna gå igen som hon kunde innan förgiftningen. ID-10013141

Numera rullstolsbunden. Ingen smärtlindring för extrapyramidala biverkningar såsom parkinsonism, muskelstelhet och muskelsmärtor.

Det tog tre månader efter utskrivningen från sjukhuset innan vårdcentralen satte in varning för medicinen och då efter mitt påpekande.

Toalettbesök och mor fick panik, jag bad om smärtlindring, fick av vårdpersonal reda på att hon får vänta till i morgon då SSK är sjuk. Enhetschefen blev knallröd i ansiktet när jag berättade detta och gick fort ut i rummet för att senare komma tillbaka.’

Ingen brydde sig, hon var dement. SSK avvisade mina påståenden med att det vi behöver veta finns i journalerna, journaler som är felaktiga. Ingen kontroll av journaler och medicinlistor. Tänk då kunde detta ha upptäckts mycket tidigare. Mor hade kanske fått en kärleksfull omsorg och vård på boendet.

Ingen frågar oss i denna situation hur vi mår och speciellt min utvecklingsstörde bror hade säkert behövt ha hjälp med specialist och krissamtal. I stället tillsammans med förändringar på sin arbetsplats fick honom att gå i väggen. I tre månader låg han på magen i sängen med kudden över huvudet och så fort jag frågade någon fick jag till svar “jag är så rädd”. Han har mycket svårt att berätta om hur han mår och speciellt om känslor.

Vi skulle få prova två avdelningar för att se var mor trivdes bäst men stoppades av enhetschefen och vi fick gå på magkänsla. Jag kunde inte se den missvård mor utsattes för, min bror utsattes för. Inget stöd ingen hjälp och till slut tog jag tillsammans med övriga syskon och några utomstående beslutet att ta hem mor.
Efter att vi tagit hem mor har några i personalen berättat att de hade ingen aning om något annat än att mor var dement. De visste inget om medicinförgiftning och de biverkningar dessa hade gett. När jag senare får kontakt med MAS i kommunen visar det sig att det saknas journalanteckningar och hon kunde bekräfta att min historia genom att läsa medicinlistan och kontrollera med fass.

Vi satte igång med träning och mor kunde gå och vi levde ett underbart liv. Hemvården kopplades åter in för att jag skulle få stöd och hjälp i vården av mor. Mor fick livsgnistan tillbaka men ibland kom ångesten över henne, vad har hänt och varför bryr sig ingen. Fick hålla mor i handen och försöka förklara…
Mor fick åter ont i ryggen och ny medicin sattes in. Hjärtflimmer och hjärtsvikt och nytt akutbesök och inläggning. Samma sak som hände två år tidigare där jag fått kopia på från vårdcentralen på epikris men en saknad vårdinfo, som patientnämnden fick hjälpa mig att vårdcentralen hittade. NÄL skyllde på vårdcentralen, vårdcentralen skyllde på NÄL. Helt plötsligt saknas det som jag tidigare själv har sett både epikrisen och vårdinfo som patientnämnden efter flera påstötningar till vårdcentralen hittar. varför????…

ID-10013140Ny medicin ett morfinpreparat i plåsterform, lägsta styrka och bara ett halv sådant. Åter medicinförgiftad. Nu var hon så borta att vi räknade hennes liv i dagar. Började planera begravning, mors SSK ringde och förberedde mig att det snart troligen är slut, vilket jag redan förstod.

Fick en ingivelse att ta bort plåstret och fick läkarens tillåtelse att göra. Mor började än en gång till piggna till och SSK föreslog att mor skulle komma till dagverksamhet. Detta trodde jag inte på, då mor är rädd för andra personer och numera bara har förtroende för mig. Däremot har vi sjukgymnastik för att försöka återhämta något av den förlorade gångförmågan.

En enhetschef som ringer och anklagar mig för att missköta mediciner, mediciner som inte funkar. Mor måste ha lugnande för personalens skull, så de kan arbeta med mor. Enhetschefen anmäler oss och biståndshandläggaren kommer hit. Biståndshandläggaren ser en en dement person som behöver in på boende, vilket jag vägrar. Min åsikt är att mor åter en gång är förgiftad.

Jag ser gång på gång hur biståndshandläggaren nyper mor i kinden och säger men du verkar se ut att må bra i alla fall.

Varje dag är en kamp mellan mor och hemtjänstpersonal. Tre grupperingar som inte kan samarbeta inom gruppen som vill arbeta på olika sätt.

Efter att plåstret togs bort och mor piggnat till, hade jag besök av mors läkare och kommunens sjuksköterska. De ser en lugn, harmonisk människa som nu är någorlunda återställd från senaste förgiftningen. Vi har upp problemet med hennes oro.
Läkaren säger att han inte ser minsta oro hos mor. Nej oron är bara där när hemvårdspersonalen är där.
Då finns ingen anledning att sätta in mediciner, och speciellt inte om mor är lugn i övrigt. Han hänskjuter problemet till enhetschefen för hemtjänsten och att det är hon som får arbeta med personalen, det är hennes ansvar. Inget har skett…

Här om dagen fick jag nog när en personal säger till mig ”lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund”.

Varför ha 30 minuters omsorg när jag behöver sitta med mor i 2 timmar och trösta och lyssna på hennes frågor varför de inte bryr sig om henne. Nu sköter jag mor och avstår den havererade omsorgen. Den omsorg jag idag ger mor sker med glädje och viskningar i mitt öra, jag älskar dig, tack för att du tar hand om mig.
Dusch sker med glädje i blicken och mor njuter av den.

Varför skall jag behöva lyssna på kampen mellan mor och personal när det kan ske på ett lugnt och njutbart sätt för oss alla?

Varför skall mor bli så psykiskt misshandlad när det finns alternativ?

Varför skall skall det behövas mediciner när ett lugnt och tryggt förhållningssätt hjälper så mycket mer?

Var är den personcentrerade omsorgen där individen är i centrum?

I dag är det minuter som räknas och det finns ingen tid till något kärleksfullt…

När ångesten sätter in som värst kommer hennes ord, jag är så djup deprimerad…

Varför bryr de sig inte vad jag tänker och tycker, varför behandlar de mig som skit, är hennes frågor….

Varför skall en 80-årig dam utsättas för detta?

Varför skall mediciner sättas in på mor för personalens skull?

Mor måste väl vara den som skall ges omsorg med kärlek!

Varför ges inte personalen rätt verktyg att ge mor omsorg på hennes villkor?

DSC_0071 (2)Mor kan fortfarande klä sig själv, men hemvården är så stressad så bara för att hinna så har de inte tid att vänta.

Varför inte ta vara på de funktioner som trots allt finns hos mor.

Idag vet jag inte längre om jag vill se hemvården här igen…

Jag vill inte se mor bli misshandlade av det som kallas omsorg.

Jag vill se mor få dö med ett leende på läpparna den dag det är dags.

Den dag jag tar farväl av mor, vill jag i mitt hjärta känna, jag har gjort allt för dig, kära mor!

I dag kan inte ens de olika läkare som behandlar/har behandlat mor enas om mor lider av demens eller kanske djup depression med minnesstörningar…

Hur kan man sätta en sådan diagnos utan att informera mor eller oss närmaste anhöriga?

På vilka grunder har en sådan diagnos satts?

Har utredningar gjorts utan att informera oss?

Hur länge skall mor behöva lida av havererad sjukvård och omsorg. Jag tänker inte längre titta på och se denna missvård som mor och och andra människor utsätts för…

Måttet är rågat!

Mvh
/Bengt Larsson