Vissa möten kommer närmare hjärtat

IMG_4762
Vissa personer och möten kommer närmare hjärtat än andra, det tror jag nog vi alla kan hålla med om. Ett av dessa möten hade jag på bokmässan i Göteborg. En liten monter en ensam kvinna, och någonstans i detta öppnades mitt intresse. Jag kommer inte ihåg varför, men mötet värmde mig.

Gunilla Ek heter damen och har skrivit en bok vid namn ”Mitt liv blev ett äventyr”. I den berättars hur hon under stora delar av sitt liv arbetat som missionär i många länder. Hennes profession är barnmorska men hennes arbete kom ju även att handla om kvinnlig omskärelse (könsstympning).

I montern när jag pratade med Gunilla då visste jag inget om henne och ingen klocka ringde heller. Men hennes berättelse handlar om att hon jobbat som missionär i sju olika länder. Att Gud varit med henne förstod jag, men det viktigaste för mig var hennes gärning och den den glädje hon tog sig an detta arbete. Men att köpa böcker var inget för mig då de oftast blir liggandes olästa. Men även där fanns råd. Hon hade läst in böckerna och jag köpte en USB-sticka med böckerna.

När jag kom hem så laddade över dem till min telefon. På med hörlurar, sätta vovven i kopplet och sedan ut och promenera med Gunillas ord i öronen. Många gånger kom hennes ord så nära så min vanliga skogsväg förvandlades till samma väg som Gunilla vandrade. Många situationer som kunde varit farliga förvandlades till solskenshistorier som oftast slutade lyckligt. Det var en resa i tankarna att följa de olika kulturerna och livsbetingelser som var på de olika platserna.

Och så kom det jag reagerade på, könsstympningen. Visst har man sett bilder på detta och hört om detta i nyhetsinslag, men nu kom det så nära inpå. Till slut hade jag så många frågor så jag letade upp hennes telefonnummer och ringde och frågade. Ja vi hade ett jättefint samtal och Gunilla sände över flera bilder så jag kan använda här i bloggen.
Fick svar på massor av dessa frågor om könsstympning och läser i Aftonbladet: ”Förutom allt lidande för kvinnorna så gör det också att många män går till prostituerade i stället för till sin fru, och det bidrar till att sprida hiv, säger Gunilla.

Jag som är uppvuxen med våra värderingar har nu ännu mera svårt att förstå detta med kvinnlig omskärelse. Minns från det man var ung och pratade om två skivor bacon och ett hål i väggen. Här fanns bara ett hål i en vägg och inget bacon. Kvinnlig omskärelse stympar ju även mannen blev mina tankar. All cred till Gunilla och hennes kamp för detta.

IMG_3666
Här står Gunilla utanför dörrarna där 15 flickor gömdes för att inte bli könsstympade

Jag hoppas också att Gunilla också blir uppmärksammad i Svenska Hjältar-galan senare i år då hon är nominerad i gruppen  Årets kämpe för flickorJag kommer att hålla tummarna för henne.

Vill ni ha kontakt med Gunilla och förhoppningsvis även köpa henne böcker så når ni henne här: gunilla_sara_ek@hotmail.com

Alla bilder här är Copyright Gunilla Ek

 

Tack till #bokmässan

20170930_093724317256760.jpg

Jag är så glad att det finns ljudböcker så att även jag kan läsa böcker, vilket inte funkar för mig med lässvårigheter. Sedan dess har jag blivit en frekvent besökare på mässan och i år blev det två dagar. Jag har träffat så många fina författare, och andra bokälskare, och jag är oerhört glad för dessa träffar med Göran Greider, Maria Källsson, Antje Jackelén, Kent Wisti, Åke Bonnier, Mina Dennert med make. Katarina Wennstam, Kim M Kimselius.

Man var drar vi gränserna mot vad som är rätt och riktigt. Skall vi bojkotta bokmässan för att Nya Tider har en monter där? Då är det utställare som drabbas, både små och stora förlag och författare mm. Jag anser att en bojkott bara var till nazisterna vinst, det lyckades med splittringen, och jublar säkert även om deras demonstration blev ett fiasko.

Aftonbladet skriver: Den nazistiska demonstrationen i Göteborg drar till sig våldsbenägna extremister från både höger- och vänstersidan från flera länder. Bland annat mobiliserar organisationer som deltog i de våldsamma kravallerna i Hamburg i somras då flera hundra poliser skadades.

– De är inte där för att prata. De är där för att konfrontera nazisterna med våldsamma metoder, säger Anders Bergman, författare och expert på höger- och vänsterextremism, om de vänstergrupper som väntas komma.

Medan NMR står i säkert förvar ett kvarter från bomässan inringad av polisen så är det kravalliknande scener utanför mässan där det kastas knallskott och rökgranater mot polisen. Så det var motdemonstranterna (som säkert hade några infiltratörer från motståndarsidan)  som var orsaken till att folk uppmanades till att stanna inne på mässan och att vissa dörrar låstes.

De som inte kunde ta sig till Scandinavium för att se på musikalen Cats för att  motdemonstranter spärrade vägen, skall de anklaga bokmässan, nazisterna eller motdemonstranterna? Tittar på man på hur många som anmälde sig till protesten Inga Nazister i Göteborg, anordnat av Antifacistisk front, så var det 12,000 som ställde sig på den våldsbenägna vänstersidan.

Hur mycket skall vi beskylla bokmässan för?
Jag är väldigt kluven i mna uppfattningar. Många hävdar att förbjuda extrema parter har varit framgångrikt i Europa men då handlar det om både höger och vänstersidans organisationer har blivit förbjudna.

Själv ville jag se hur de som dödade delar av min släkt under andra världskriget ser ut idag. Jag pratade med några poliser som stod vd kravallstaketet utanför bomässan. Vi kom fram till att nere vd Heden ser man nog bäst och att det säkert är någorlunda lugnt där. Hittar en bra plats med folk jag tycker ser trevliga ut. Det blev väntan och mer och mer med folk fylldes på bakom. Helt plötsligt kommer en grupp med röda fanor och skanderar ”inga nazister på våra gator”. Den gruppen stannar ca 20 meter från mig. Helt plötsligt drar de ner sina mössor för ansiktet med endast hål för ögonen, och de personer som stod närmast mig blev oroliga och frågade poliserna om de inte skulle agera. Nej, där gör vi inget, inte förrän de gör något…

Helt plötsligt blir det fart på poliserna som ber oss vänlig men bestämt att gå bakåt. fortsätt bakåt. Poliserna tar sig snabbt emellan oss och kravallstaketet och ber oss att vi går ännu mera bakåt. Det visar sig att en grupp aktivister tagit sig igenom kravallstaketen längre ner på Heden och ut i det avspärrade området. Ja, jag har sett bilderna från händelsen på vänsterextrema sidor och såg att ett par vänner gillade dessa bilder. Jag bestämmer mig för att lämna platsen, för där vill jag inte vara. Jag vet inte vem som är vän eller fiende.

Bestämmer mig för att ta mig åter till bokmässan och går åter till de trevliga poliserna och pratar en stund. Fler och fler människor kom för att ta sig till Scandinavium och de visste om polisens avspärrningar och hade anpassat sig efter det. Nu stod de där och visste inte hur de skulle ta sig vidare, antingen via motdemonstrantgruppen som kastade saker mot polisen eller att vandra runt hela området, en promenade på ett par kilometer. På en av de finklädda damerna rann tårarna, och med det följde sminket.

Väl inne på bokmässan kunde jag från deras balkong följa polisens kamp mot motdemonstranterna. Ca en halvtimmas filmande från händelserna har överlämnats till polis och Expo.

Ja jag fick se de som efter kriget valde att hänga pojkar och män bara för att de var tyskar och hur de tog flickor och kvinnor som gisslan och de skulle våldtas morgon middag och kväll.

Jag kommer inte att bojkotta bokmässan, jag kommer inte att bojkotta Storytel som har annonser på främlingsfientliga sidor. Fast jag ser att mina favoritförfattare och deras böcker på sidor med Nazism och främlingsfietlighet. Inte heller andra bokförlag och författare som också syns på sidor vars budskap jag inte står för, vare sig det gäller höger eller vänster. Däremot kommer jag att arbeta mot extremism i alla dess former.
Jag tror på Sverige, demokrati och öppenhet.

Jag kan bara konstatera att i krig finns bara förlorare.
Tack alla fina författare, alla organisationer alla fina vänner som ställde upp på bokmässan. Jag tror på er!

Det finns inga vinnare i krig, bara förlorare 😦

Jag saknar Charlotta Lugn

12745996_10153464691452404_113440605007883475_n
Foto: Ola Gäverth (lånad från hans Facebookflöde)

Den 25 februari lade Ola Gäverth upp ovanstående bild i sitt Instagram och Facebookflöde med följande text därtill:
Att det på Arlanda ligger högar av böcker av en vän (@katarinawennstam )gör mig stolt. Att min namn finns i alla dessa exemplar gör mig mallig. Att boken är grymt bra har oxå nåt med känsla att göra.

Jag blev nyfiken på boken, kollade upp om den fanns som ljudbok på Storytel, och den fanns där. Jag tecknade ett 14 dagars provabonnemang, tänkte att jag hinner nog på 14 dagar lyssna och sedan säga upp abonnemanget igen. För många år sedan lyssnade jag på ljudböcker när jag körde min tidningsrunda, men det var så länge sedan så jag hade rätt till nytt testabb. Jag lyssnade men märkte till min besvikelse att mitt huvud som vanligt inte hängde med. Jag hade sedan jag fått min panikångest haft svårt med koncentrationer på något under längre tid. Mitt jobb krävde mer av min uppmärksamhet och hade blivit stressigare, så att lyssna på ljudböcker på jobbet var knappast något alternativ.
Efter att Ola jobbade ett tag med nattradion på Vaken med P3 och P4, så hade det blivit min följeslagare på min runda genom natten. Men skam den som ger sig, jag försökte hitta nya möjligheter till att lyssna på boken och jag gav mig inte. Efter knappt en timmas lyssnade så hände något och boken startade om från början. Boken blev liggandes i mobilen några dagar och jag började om. Efter knappt en timma så hände samma sak igen, boken började om från början. Jag kontaktade Storytels support om problemet, och efter några dagar fick jag svar att radera boken och ladda hem på nytt. Då hade redan mina 14 dagar övergått till betalabonnemang, och jag kände ingen stress, ny hade jag en månad på mig. Jag lyssnade då och då, men var besviken på mig själv, mina tankar flög iväg och jag tappade koncentrationen som vanligt. Insåg att jag inte klarar av böcker längre.

Så en dag hände det där jag väntade på men aldrig vågade hoppas på, något hände och jag började lyssna mer intresserad  på vad som hände. Något fick upp mitt intresse och jag hittade nya tillfällen till att lyssna på boken, fast besluten att säga upp abonnemanget när boken var färdiglyssnad. Men jag lyssnade mer och mer intresserad och när boken var färdig kände jagen längtan till att lyssna mer på vad Katarina Wennstam hade för böcker.
Nästa bok, och blev glad när jag hörde att karaktärerna var kvar i boken, personer jag tyckte att jag kände, som blev vänner, personliga vänner till mig. Jag blandade hennes deckare med faktaböckerna om våldtäkter, och synen på kvinnors sexualitet och våra fördomar. När jag vid ett tillfälle lyssnade på ”Flickan och skulden” på min promenad med vovven, om hur en man förgripit sig på en kvinna med en varm lödkolv, så mådde jag dåligt blundade och snurrade ett varv på vägen. Kan något sådant verkligen hända i Sverige i dag? Berättaren fortsatte att berätta och jag blundade hårt, ville inte veta mer samtidigt som jag ville det. Helt plötsligt låg jag där i diket, med hörlurarna långt ifrån mig, en vovve som undrade vad jag sysslade med, och en rädsla för att jag, mobilen eller något annat gått sönder. Jag fick trösta vovven, samla mig efter chocken efter vad jag hört, men också att det tagit mig så hårt så jag ramlade i diket.

I dag i oktober, så känner jag en stor tomhet, det sista med Katarinas berättelser är färdiglyssnade på, inklusive hennes egen inläsning av ”Alla borde vara feminister”.
Jag känner en tomhet av att inte, just nu i alla fall, kunna få följa Charlotta Lugn, Madeleine Edwards och alla de andra personerna i hennes böcker. Skall jag hissa flaggan på halv stång, för jag känner nästan begravningsstämning inom mig, känns så trist.

Ovanstående inlägg som kommer från Katarinas Facebookflöde delade en annan vän, Robert Klåvus med orden: Lyssnade till Katarina Wennstam på bokmässan. Det kan jag nog rekommendera alla att göra, ta med er familjen och lyssna och diskutera efteråt. Har ni tonåringar, gör det absolut om ni har tjej eller kille. Det kan rent av vara en ögonöppnare eller så blir det en påminnelse, om det du själv sett som ung och även som vuxen.

Jag lyssnade också på flera seminarier med Katarina på bokmässan, och jag upplevd en stor samstämmighet med hennes ord. Jag kan bara hålla med Robert i hans ord ovan, LYSSNA!. Ta med hela familjen, sätt er sedan och diskutera vuxna och ungdomar vad hon verkligen vill säga, hur vi bygger ett bättre samhälle med respekt för varandra. Detta är väl spenderad tid, som kan ge en många tända ljus, hur våra fördomar sprids, hur samhället ser ut idag.
Glöm inte att fajten för en bättre värld börjar idag.

Tack Ola Gäverth, Katarina Wennstam och Robert Klåvus.

#Bokmässan 5 Hitlers hantlangare

20160924_153011

Det blev mycket diskussioner om tidningen Nya Tiders medverkan på bokmässan. Min åsikt i det fallet är att det är bokmässans ansvar om vilka som får medverka och om de skall neka någon så måste det vara på goda grunder, så det inte är godtyckligt och att andra organisationer senare hindras lika godtyckligt. Men det hände enligt min mening värre saker i och omkring mässan.

Kvällen innan bokmässan hade ju pendeln strulat och vi var sena hemifrån Göteborg och det blev en kort natt, samtidigt hade jag mycket att göra innan jag skulle iväg på bokmässan, Det fanns inte tid för någon frukost och bara en kopp kaffe.

Så efter att ha vandrat på mässan så kände jag suget i magen och ville ha något att fylla den med. Inne var det mycket folk och kö till det mesta, men jag kunde ju vandra ut och in med hjälp av kortet jag hade. Valde att gå upp till Pressbyrån vid spårvagnshållplatsen i Korsvägen. Några yngre män kom emot mig med flygblad, men då jag trodde jag fått liknande inne på mässan tackade jag artigt nej.

Ytterligare ett par steg ser jag en man, med en flagga som som står bredbent och utan att göra en min. Jag ser några poliser som vandrar omkring och förstod att detta skulle kunna bli obehagligt. In på Pressbyrån och köpte det jag ville ha och gick sedan runt hörnet för att inmundiga detta utan att behöva se det obehagliga.

Medan jag sitter där och äter och så kommer två tjejer springandes med andan i halsen och kramar om varandra mitt framför mig innan de sätter sig ner och börjar prata. Jag förstår att de blivit utsatta för något obehagligt, och smyglyssnar intresserad. Strax efter kommer en kvinnlig polis och de stoppar henne och börjar prata med henne om sina obehagliga upplevelser. Jag ställer mig upp tillsammans med tjejerna, frågar om jag får vara med och lyssna på deras berättelse för polisen. Poliserna var där för att hålla koll så inget gick snett under denna manifestation. Det visade sig att tjejerna som gått hand i hand hade mötts av glåpord av denna grupp på framsidan men också blivit filmade och fotograferade.

Jag gav tjejerna mitt fulla stöd och strax kom spårvagnen de ville åka med, de tackar polisen och tackar mig för min support. Hoppar på vagnen och innan dörrarna stängs ropar det åter ett stort tack till mig. Tänkte att jag drar mig därifrån ner mot mässan igen för att slippa detta. Kommer runt hörnet och där sitter Peter Ahlberg (som jag träffade tidigare) och äter sin medhavda lunch. Jag sätter mig ner och hos honom och vi småpratar och håller koll på vad som händer. Då blir jag varse om hur stor denna manifestationen var. Tidigare hade jag bara sett de två som delade ut flygblad och fanbäraren. Nu vimlade av personer som hörde till gruppen. Till vänster stod en man, bredbent med händerna på ryggen och höll utkik, en annan man med kamera gick runt och fotar och filmar personer.
Flera stycken gick runt och var någon form av vakter. Jag plockar fram mobilen och försöker att reda på vem som har denna flagga och genast kom en person från ”gänget” och ställde sig bredvid mig för att se vad jag gjorde. Jag började låtsas som jag kollade mina foton och han gick vidare. Jag kom på att det var en av de värsta rasistiska/nazistiska organisationerna i Sverige.

Lyfte mobilen för att ta några kort i smyg och då var snart killen framme vid min sida för att se vad jag gjorde. Började åter fibbla med mina foton och visade för Peter samtidigt som vi håller koll på vad som händer. Killen vid min sida försvinner igen och jag får några foton i smyg. Jag började snart tänka på mors berättelser om krigets Tyskland, hur soldater stor utplacerade och håll koll i smyg precis som dessa personer gjorde. I mina tankar förflyttades jag till början av 40-talet och nu fick jag bilder till de ord mor berättat, Helt plötsligt förstår jag de känslor hon försökte förmedla till mig, och jag kände dem inom mig. Det var fruktansvärda känslor och tankar, även om det för mig handlade om några få minuter i mitt liv. För mor och många många andra var det åratal som detta pågick.

Jag börjar tänka på berättelserna från Danzig, nuvarande Gdansk i Polen. Den var en fristad som styrdes gemensamt av Tyskland och Polen. När ryssarna kom för att befria Europa från Hitler och rädda judarna, så blev dessa väl omhändertagna, men personer som inte var judar, som inte lidit under kriget, utan bara var ”vanliga” tyskar, skulle alla straffas för vad Hitler ställt till med. Pojkar och män hänges i allt som kunde användas för att hänga folk. I gatlyktor, som numera används till juldekorationer, där hängde lik, som vajade i vinden. Flickor och kvinnor, som inte hade judisk påbrå utan bara var tyskor, de skulle till arbetsläger OCH användas till männens förnöjelse. De skulle våldtas morgon middag kväll, och där mammorna ströp sina döttrar i barmhärtighet för att de skulle slippa utstå detta. Är det detta som väntar om dessa högerextrema får makten?
Ja många tankar flög genom mitt huvud och jag kände mig otroligt liten.

Usch, detta var inte lätt att skriva, det gjorde ont, mycket ont, inom mig.

 

#Bokmässan 3 Kim M Kimselius

20160924_130356

Tar mig in genom entren till mässlokalerna. Siktar in mig ingången för förbetalda biljetter, då jag har min biljett i mobilen. Har inte fått något svar från Robert Klåvus via Twitter om han är kvar på mässan. Han skulle lämna den vid ett-tiden, för att sedan ta sig vidare med tåg hem till Västerås.

Svänger in på området och vem kommer inte där, om inte Robert. Jag blir glad att se honom och vi hälsar hjärtligt på varandra och känner glädje att vi får träffas åter så här i elfte timman. Vi bestämmer redan att vi syns nästa år.

wp-1475018749157.jpgJag tar mig in i lokalerna, jag har ju ingen aning om hur det ser ut inne i dem, hur mässan är byggd och organiserad. Men jösses vad människor det är och, ännu mera jösses när jag ser alla böcker. Det första jag tänker är, vad gör jag här… Men börjar vandra och inser snart att det finns en hel del även för mig. Ganska snart ser jag boken jag sedan den kom ut, har bestämt mig för att läsa. Niklas Ekdals bok ”Hur jag dog”. Den handlar om hur Niklas försökte ta sitt eget liv, men räddades i sista stund. Har ju själv denna mörka historia bakom mig, och jag anser att det är något som måste diskuteras. Men bestämmer mig att jag kan köpa den senare. Jag har siktet inställt på Kim M Kimselius.

08Jag vet att Kim har en monter som börjar på B, och det är väl lätt att hitta, men jösses vad jag bedrog mig. Jag och Kim har följt varandra på Twitter en längre tid, och vi har också haft en hel del diskussioner. Jag brukar också läsa hennes författarblogg och till och från även kommenterat i den. För mig har det varit lagom lässvårigheter för mig att läsa bloggar då jag har mycket svårt för just böcker. Tappar lätt koncentrationen och mina tankar far iväg någon annanstans. Jag fortsätter att läsa och vända blad, men vet inte vad jag läser. Men för ett tag sedan så kom vi fram till att hon även skrivit ett par böcker med händelser under andra världskriget, och då jag själv har mina kopplingar då, så gjorde mötet mig ännu mera intresserad. Vet inte så mycket om böckerna, men jag vill veta vad som hände, jag hoppas få fram bilder från mors berättelser när jag läser hennes historier om det hon vet/tolkar vad som hände under denna mörka period i Europas och världens historia. Medan KIm pratar med andra personer får jag hjälp av en person i montern att hitta de böcker jag söker. och Kim fick signera dem till minne av mor. Oavsett hur läsningen går, så är det ju i alla fall till mors ära jag äger dem. Det är värt mycket, i alla fall för mig.

Kim kände genast igen mig och kunde till och med mitt namn, och full av beundran så kände jag med extra välkommen. Kim har varit en flitig gäst i P4 Blekinge där jag många gånger lyssnat på henne, både de ljusare historierna men även de mörka sidorna. Hon har varit duktig på att formulera sig i radion med vad hon vill säga och få fram, så jag tror att det bogar för bra läsning för mig.

Kim har alltid varit en glädjespridare i mitt Twitterflöde och det varit en stor fröjd att följa henne, både författarkonsten och hennes djur hemma, där hon bor. Hon delar mycket med sig av sitt liv och är en äkta människa med hjärtat på rätt ställe.

Så tack Kim för alla goa kramar, och jag ser fram emot fler kramar nästa gång vi träffas. 🙂

Vill du följa kom på Twitter så hittar du henne här.
Och hennes fina blogg som inte går av för hackor har du länken här.
Här kan du se vad P4 Blekinge har om henne.

#Bokmässan 2 Fy fan vad jag hatar soc

20160924_123313

Har precis stigit av spårvagnen vid korsvägen och hunnit över spåren och går med bestämda steg bort mot mässans entre. Hör någon bakom mig säga ”Skall du också in i myrstacken”. Vänder mig om och tittar frågandes, ”ja just du, du ser trevlig ut”. Vi börjar småprata och han presenterar sig som Peter Ahlborg. Namnet känns igen, men säger mig ingenting ändå, inte förrän han säger de förlösande orden ”fy fan vad jag hatar soc”.

20160924_123253Peter har jag följt länge länge via Twitter, då hans fall har engagerat mig.
Peter skriver så här på sin hemsida:
– Socialtjänsten kände till vår tragiska situation men valde att inte bry sig. Det var i samband med det som jag gjorde låten: ”Fy fan vad jag hatar soc”, förklarar Peter Ahlborg. Han vill med låten starta en debatt om hemlösheten och bostadsbristen. Samtidigt frågar han sig varför samhället inte hjälper människor – inte minst barn – som många gånger är i stort behov av hjälp av samhället.

Peter tog debatten mot samhället, samhället som stjälpte istället för hjälpte. Peter har gjort det på sitt eget sätt, precis som jag gjorde när jag bråkade med myndigheterna ang mor. Vi är några som tagit kampen, inte bara för vår egen skull utan även för andra, och inte minst för att myndigheterna och medmänniskor skall få upp ögonen att trots allt fina ord som sägs, så fungerar det inte så.

Peter berättar själv mycket utförligt och bra om va som hände, på sin egen blogg under rubriken ”bakgrund”.

Peter har gjort en film om sig själv och dottern:

Men han tagit kampen på många olika sätt för att få uppmärksamhet för sin och andra behövandes situation, bland skrev han låten ”Fy fan vad jag hatar soc”, som han ställde upp med i Idol.

Den 13:e september var Peter med i P4 Göteborg där han pratade om tidningen Faktum, som nu fyller 15 år. Här berättar han utförligt hur han han arbetat och känt det under sina år som hemlös. Lyssna på P4 Göteborgs hemsida.

Peter har hela sin historia på sin egen blogg ”Fy fan vad jag hatar soc

Hoppas snart kunna träffa Peter igen och fortsätta våra diskussioner där vi slutade i Göteborg. Peter är en av de som stärkt mig i min kamp, man får aldrig ge upp.

#Bokmässan #1 Förfest

20160923_193244

En intensiv helg är slut och vardagens göromål tar åter vid när dagen ljusnar. Helgen som egentligen började på fredagen var planerad in i minsta detalj och jag såg fram emot den med spänning och glädje, men glömde en viktig sak i planeringen, saker kan hända som inte är planerat, men den biten tar vi senare.

På bilden ovan sitter bror, Maj-Britt Wretling, Robert Klåvus och sist finns jag.
Anledningen till mötet är just Robert.

Robert beskriver sig så här på LinkedIn: Jag har arbetat som lärare i över tjugo år. En tro på att varje individ har en inneboende kraft att lyckas tror jag är viktigt när man arbetar med människor.
Sedan har jag skrivit mycket och idag arbetar jag med att coacha i skrivande och media. Där tror jag att varje röst är viktig och att alla kan berätta sin berättelse.
Om jag har ett personligt mål, är det att hitta orden som kan beröra andra och få människor att känna att de betyder någonting, för sig själv och andra.

ctlsc1jwyaaqgk3Robert fann jag på Twitter som med sina tweet berörde mig otroligt mycket. Han kom in i mitt liv under den jobbiga perioden av mitt liv när jag slogs mot myndigheter just för mors välbefinnande och leverne. Han blev en källa till inspiration, öppna mina sinnen och hitta det positiva i livet, just när jag behövde det mest. Hans ord gav mig styrka i vardagen och vi började ”umgås på Twitter”. Att vakna på morgonen och se hans Tweets blev en boostinjektion av glädje och kraft när allt kändes jobbigt i mitt liv.

När mor lämnade oss på hösten 2014 blev det en ny fas i mitt liv som skulle fyllas med annat innehåll och när Robert 2015 var på besök på bokmässan i Göteborg tyckte jag att det var dags att träffas IRL, vilket också skedde. Även i är blev det en träff med Robert, på samma pub som förra året, men denna gång hade jag Maj-Britt med mig. Maj-Britt lärde jag känna via Roberts Twitterflöde och hon är också en sådan människa som inte ser problemen utan istället möjligheterna. Både hon och Robert är sådana som sprider rosenblad var de än går. Det är som ljuv musik att träffa dessa positiva människor.

Vill ni läsa vad Robert skriver på Twitter så följ denna länk och Maj-Britts fina tweets hittar du här.

Vill ni lyssna på Robert så finns han som ”veckans västmanlandkorrespondent” på ett ljudklipp på P4 Västmanland från 2012.

Tack Robert och Maj-Britt för att ni sprider er glädje och visdom i mitt liv.

Detta var första inlägget med anledning av bokmässan i Göteborg.

På vägen hem från mötet med dessa två personer, hände det som var helt oplanerat och ställde till det med alla planer för helgen även om alla förehavanden blev som planerat.
Vårt tåg som skulle föra oss hem hade blivit inställd pga en olycka, då det var tvunget att tas ur trafik. VI blev erbjudna att åka Taxi till slutmålet med hjälp av förseningsgarantin men det skulle gå på flera tusen kronor som vi skulle få fram på natten. Inte lätt, så vi tog ett annat tåg som gick nästan fram till vår slutdestination och sedan ta taxi. Men där blev det stopp att det inte fanns taxibilar att tillgå utan det skulle bli över två timmars väntan på en bil. Under den tiden hann dock västtrafik få fram en ersättningsbuss som kunde ta oss till slutstationen där vi kunde äntra bilen, och tre timmar försenade kunde vi ställa våra fötter på trappan hemma. Blev en kort natt inför morgondagens besök på bokmässan.