Äntligen, äntligen vann min lilla älskling, Sanna Nielsen, melodifestivalen.
Så länge jag kan minnas så har jag beundrat underbara Sanna.
För många år sedan kom en hyllning till Bayerns skyddshelgon, ”Patrona Bavarie”
Sanna Nielsen tog upp denna melodi på svenska och då hette den ”Maria, Maria”.
En av mina första och största favoriter med Sanna är ”Till en fågel”
För några år sedan då jag bråkade som mest med vår vårdcentrals, så lärde jag mig ordet TILLIT…
Läs ordet, smaka på ordet, känn på det, läs det igen och även baklänges..
TILLIT blir samma vilket håll man än läser det åt och de symboliserar värdet i ordet.
Skall TILLIT fungera så måste det finnas åt båda håll mellan båda parter….
I dag känner jag ingen TILLIT till hemvården här hos oss då många arbetar efter egna ideer utan att ta någon som helst hänsyn till mor eller vi övriga familjemedlemmar.
Hur mycket skall en äldre människa och deras anhöriga tåla?
Ni i Trollhättan talar så fint om värdegrund för brukare och stöd till anhöriga men ändå motarbetar ni det. Trots att ni fått skriftlig info om att brukaren blivit missvårdad och att aktuell genomförandeplan finns, så struntar personal i det. Personal kommer hit med föresatsen ”lika bra att får det undanstökat, hen lugnar sig ändå”. Det sprids illvilliga rykten utan verklig förankring. Ni påstår att vi anhöriga fuskar med mediciner, som är journalfört att de inte fungerar. Att sedan chef ringer och säger detta utan att kontrollera fakta innan är katastrof! Att brukaren i dag är rädd och gråter efter era besök, bryr ni er om det?
Hur skall vi kunna lita på er omsorg och personal igen?? I dag mår vi fruktansvärt illa av denna behandling och ohörsamhet och har tidvis tvingats till sjukskrivning pga psykisk ohälsa… Var är den personcentrerade omsorgen som det talas om, vad är individerna värda?
Så här säger min kommun om sin servicedeklaration:
Detta kan du förvänta dig av oss
Detta förväntar vi oss av dig
Onsdagarna är för oss veckans absolut bästa dag, då är vi fria.
Vi har ju nu tillfälligt, får vi hoppas, hemsjukvården här varje morgon vid 10-tiden för lite omplåstring.
På onsdagarna slipper vi detta, men i stället gör vi ett besök på vårdcentralen. Vi får chansen att rå oss själva stort sett.
Jag har möjlighet att få sovmorgon, om jag vill men också kunna göra vad jag vill utan att bli pressad av någon tidspassning.
Vi brukar dessa dagar vara tidigt igång både jag och mor och njuta av varandra hela förmiddagen och ödsla med kärlek gentemot varandra. Sedan tar färden vid mot vår vårdcentral där dagens omsorg sker.
Gårdagens resa gick till brorsans arbetsplats i Uddevalla för att han skulle kunna ansluta med oss för att sedan gå till det stora möbelvaruhuset i nämnda stad, där vi först inmundigade dagens gemensamma middag.
Därefter tog vi en promenad att genom varuhuset för att införskaffa det som behövdes.
I dag var att köpa ett antal brickor att ha på köksbordet för att var och en skall ha sitt ”privata” utrymme där men också lätt att hålla rent.
Det blev åtta stycken varav fyra kommer att stå på respektive plats och fyra att han med speciella saker vid olika tillfällen så man kan byta. I mitten på bordet kom också en snurrbricka för gemensamma saker som vi använder själva vid olika tillfällen. Lär vi oss nu att placera dessa saker på snurrplattan så är det bara att snurra runt och ta det som vi behöver för tillfället för att sedan placeras tillbaka på rätt plats….
När vi sedan skulle åka så passerade vi ”livsmedelsavdelningen” på varuhuset där det hade fem middagar för 349:- och jag kunde inte motstå detta att inköpa lite lättlagat att ha i frysen .
När vi sedan skulle åka hem så hände det mest komiska under hela dagen som fick mig att dra på smilbanden hela kvällen. Vi blev invinkade i för poliskontroll. God dag, vi vill få se körkortet. Detta fick de naturligtvis och jag tog fram plånboken och sedan tog jag fram körkortet och överlämnade det till polismannen. Han studerade det under en liten stund och sade det ser okey ut och tackade…
När jag sedan skulle stoppa tillbaka körkorte fick jag se det som fick mitt inre att gapskratta…
Biden jag såg på kortet var min mors…
Polismannen hade godkänt att jag körde runt med bilen med användande av mors körkort…..
En underbar dag som fick oss att skratta utöver det vanliga.
För en tid sedan hade jag kontakt med Socialstyrelsens representant som skulle intervjua mig om hur omsorgen fungerar för mig ur ett anhörigperspektiv.
Jag tror att jag har en berättelse som jag i alla fall inom mig hoppas inte tillhör det som är vardagsmat i omsorgen.
För mig är det viktigt att få delge min historia som anhörig till en mor med demenssjukdom och en bror med en utvecklingsstörning…
Jag har ju till och från tvingats gå sjukskriven på grund av hur vi blivit behandlade. Är tacksam över hur min läkare på vår vårdcentral nu dokumenterar varför jag mår dåligt…
Studiens syfte handlar om att undersöka hur den omsorg som ges eller har getts till närstående påverkar den som ger omsorgen, hur omsorgsgivandet påverkar hälsa, livskvalitet och möjligheter att arbeta och studera.
Frågeställningarna som vi diskuterade handlar o,
1. Din sysselsättning (om du förvärvsarbetar, studerar, ingår i någon annan verksamhet eller är pensionerad).
Just nu är jag sjukskriven pga hur vi blir behandlade av enskilda i hemvården, personal som inte ens väljer att arbeta efter den genomförandeplan som finns upprättad.
2. Hur dina nätverk ser ut, både ditt eget sociala nätverk och nätverket av stöd från samhällets sida till den person som du hjälper.
Jag har ett mycket stort stöd av många inom kommunen, vård men också ett mycket stort stöd från sociala medier. Jag har också ett underbart stöd från vissa personer som har ett underbart hjärta till sin nästa
3. Din egen hälsa
Så länge jag kan ta hand om mor och bror och vi kan leva på vårt eget sätt och på det sätt som passar oss, men när man skall behöva kämpa och bevisa brister och felaktigheter så tar det på mina krafter.
4. Hur du uppfattar din livskvalitet
När jag kan pyssla om mina nära och kära är min livskvalitet god men att behöva kämpa mot fördomar och förutfattade meningar och ”jag tror” att det är så och inte det som sägs så påverkar detta mig mycket negativt.
När vi diskuterade detta så kände jag både tillfredställelse men också ångest att behöva rota i det som skett…
Mitt humör under intervjun pendlade från kärlek och glädje över att kunna ge mina nära ett liv i glädje men samtidigt blir det oerhört jobbigt att rota i det som varit och någon man vill lägga bakom sig. Men jag valde ändå att genomföra intervjun.
Intervjupersonen frågade mig flera gånger om jag orkade fortsätta och jag svarade ja, men tillade om hon tycker att jag inte kan ge en sann bild av det som skett så är det bra om hon säger det. Hon berömde mig att kunna ge en bra och nyanserad bild, trots att tårarna rann hejdlöst för mina kinder.
Även intervjuaren tyckte att mina erfarenheter var utöver all sans emellanåt och förstod min frustration.
Det finaste av denna berättelse var att några dagar efter intervjun som kom ett kort men mycket kärnfullt mail med orden ”Hur mår du”
Tack för att jag fick framföra mina upplevelser till er!
Den 1 mars är det åter igen dags för blogg 100.
För den som undrar vad det är så handlar det om att blogga varje dag i 100 dagar i sträck…
Jag kommer att deltaga detta året också, trots att det som har gjort mig att ta det mycket lugnt med bloggandet inte ännu har löst sig…
Gillar du att blogga, kan tänka dig göra det i 100 dagar så tycker jag verkligen du skall ta chansen.
Jag kommer att starta upp igen på lördag…
Kram till er alla, så hörs vi….
Detta jag nu beskriver tror jag inte bara gäller oss utan många andra som har behov av vård och omsorg även om jag använder oss som exempel.
Nu har vi haft det bara så underbart i en vecka när vi varit ensamma.
Mor mår bra, bror mår bra och jag ser livet komma tillbaka till oss..
Livet leker och ljuset finns där borta i horisonten.
Här om dagen skrev jag på twitter att jag mår så bra så det nästan borde vara förbjudet.
Men varför har vi det så bra just nu?
Vi avstår för tillfället hemvården av mor och mor är så mycket lugnare.
Himmelen är grå ute men ändå skiner solen på oss och det bara är så vackert.
Man vad jag inte förstår är varför det är sådant väsen som fort hemvårdpersonalen är här.
Mor blir orolig, hon gråter får panik och ibland ångest och jag behöver sitta med henne en bra stund för att lunga henne.
Men varför skall det behöva vara så och varför skall det enda alternativ som de vetande ser vara att mor skall till ett hem?
Mor vill bo med sina pojkar vilket hon säger både till mig och andra.
Hon säger också varför lyssnar de inte på mig och mina åsikter och vad JAG (mor) vill.
Jag har vuxit upp med handikapp i familjen och ser inte något konstigt att någon inte är ”som alla andra”, och måste alla vara det?
Det viktiga är väl att vi är oss själva under de förutsättningar som ges.
Varför inte ge oss de verktyg som behövs för att kunna leva så som vi vill istället för att stjälpa oss.
Vi tillhör de få procenten i ”vår” omsorg som har aktuell genomförandeplan mycket beroende på mig och att jag har kämpat för detta. Det finns också en ”nödutgång” i den som säger att de alltid har möjlighet att jag hjlper till eller helt tar över om någon känner att det inte fungerar riktigt som det skall, varför inte utnyttja det?
Drabbas mor av panik, så kan man bara inte fortsätta utan då måste hon lugnas.
Jag vet jag har sett mor med ångest och panik tidigare i livet och har då kunnat trösta.
Mor är lika mycket en individ som du och jag och skall då behandlas utifrån det. Mors omsorg skall också utgå från en personcentrerad insats där hon behandlas som en person och inte en diagnos. Man skall inte få henne överstökad och att hon sedan lugnar sig.
Där ser jag att det måste till en attitydförändring hos vissa.
Säkert finns det de som försöker snåla in lite på tiden hos de behövande för att få lite längre rast men samtidigt så är mor inte en person i beslutet utan ett antal åtgärder, åtgärder som beräknas ta si och så lång tid innan de måste till nästa person.
En vän skrev så här på Facebook:
”Fy så hemskt!När det kunde vara en mysig förtroendegivande stund för din mor inför natten.Men jag känner igen problemet.Jag själv kör varje kväll 1,5 mil för att natta min mamma.Hemtjänsten skall ju göra det men mamma blir ju bara orolig hela natten när hon känt sig dåligt bemött.Då ringer hon mig i förtvivlan och försöker berätta vad som hänt.Det slutar alltid med att jag får åka till henne för att trösta henne mitt i natten.De flesta av personalen är underbara men så finns dessa som inte begriper bättre och raserar allt förtroende.Ett kärleksfullt bemötande betyder allt men att det är så svårt för vissa.Övergrepp och kränkning kallar jag det här.”
Personen fortsatte i ett senare inlägg:
”Jag förstår att du blev ledsen.Särskilt som sjukgymnasten ordnat så att alla skall arbeta samstämmigt och så kommer en sådan här hurtig besservisser och raserar allt ihop.Det hjälper inte hur mycket utbildning vissa får de förstår inte i alla fall.Ett kärleksfullt bemötande är A och O.Sedan gäller det att vara absolut närvarande i nuet och kunna läsa av din mors reaktioner och spinna vidare på det som hon mår bra av. Det är ett varsamt arbete att få din mor att känna tillit igen.För något måste ju ha hänt eftersom hon lätt blir upprörd i dessa situationer.Denna händelse du skriver om här är ju en bekräftelse på att sådant kan förekomma.Sådana här personer sätter ofta prägel på gruppen om de är informella ledare och deras jargong smittar av sig och blir till en norm. Här behövs krafttag av chefen och en tillrättavisning så att allt personal förstår att så här förhåller man sig inte till människor.”
En annan person säger så här:
” Jag blir så ledsen och besviken på personal som inte kan ta till sig det som en gång är bestämt….men tyvärr känner jag igen det… och det hjälper inte att annan personal säger till på P-möt…det har jag provat…måtte chefen ta tag i denna personal…ingen löneförhöjning där inte. Jag blev inkallade till chefen en gång och hon sa att personal tyckte jag var jobbig….jag frågade är det någon boende eller anhörig som klagat på mig…nej det var det inte…då svarade jag då bryr jag mig inte om vad personal säger om mig…bakgrunden var att jag var lite för populär bland de boende…;))”
Som följd av diskussionen kom en fråga:
”Det är intressant detta med varför det tydligen så lättvindigt sattes diagnosen, stämpeln, demens på,din mor. Har du aldrig fått någon, om ens urskuldande, förklaring till detta?”
Jag gav ett långt svar på det:
” När jag följer journalerna kom demens in i samband med sjukhusvistelsen vid förgiftningen av risperidon. Men allt elände började när jag bad om hjälp och önskade hemsjukvård. Och att jag ville ha hemsjukvård var beroende av att det var så in i helvete svårt att komma i kontakt med vårdcentralen.
När mor var på korttidsboende så var hon först på ”vanlig” avdelning. Vi blev lovade att under den månaden skulle hon få prova både det och demensavdelning. Av någon anledning stoppade enhetschefen detta utan att vi fick någon förklaring.
Det var ju först när jag tog hem mor på helgpermission som jag började förstå att något var fel. Mor fick sin smärtlindring och hon kunde gå. Vi gick hand i hand från bilen in på boendet in i hissen upp till våningen och in på avdelningen och hälsade på personalen. Ingen reagerade på det de såg eller vad jag sade. Nästa fredag var hon bunden i stolen när vi hämtade henne. Under veckan sätt hon oftast i sin stol inkörd till bordet och stolen låst. Hon fick vara där dels som personalen säger det att hennes rop och skrik störde andra patienter enl andra för att andra patienter blev störda av hennes rop och skrik. På helgen fick hon samma medicinering som jag blivit tillsagd och mor gick igen.
Inte ens den gången reagerade någon att mor KUNDE gå….
Ingen brydde sig.
Vi skrev kontrakt på en lägenhet på demensavdelningen och mor fick flytta hem medan jag fortsatte och undersöka allt. Vid vårdplaneringen sades det från kontaktpersonen att mor har blivit så mycket lugnare och tryggare. När jag läser mors journaler som jag till slut fick hem hade sköterskan 3 dagar tidigare varit i kontakt med läkaren på vårdcentralen hur de skall göra med mor då hennes oro och rop och skrik blivit svårhanterlig.
De säger en sak till mig och i journalen står en annan sak….
Vi var hos mor i stort sett var dag och när mor sätt i fastlåst under bordet med en uppslagen tidning framför mig. Hon såg ut mot parkeringen och så fort hon såg mig hörde jag hennes skrika mitt namn. Pratade med sköterskan om mediciner och övrigt och hennes svar behöver vi veta något så kontaktar vi dig. Det var de orden som fick mig att gå i taket.
När jag sedan fick tag i MAS så uppdagades det alla journalister då hade jag redan gjort en anmälan till socialstyrelsen om medicinering och sedan kompletterat den med ett tillägg mot sköterskorna på boendet att mor inte fick smärtlindring. Sedan har jag så fort jag fått nya uppgifter lämnat de till socialstyrelsen.
Ingen har gett mig stöd men när jag till slut kunde ge uppgifter om att journalposter inte signerats/låsts inom 14 dagar då blev det fart på regionens tjänstemän. VGR-IT blev inkopplad verksamhetschefen blev omplacerad.
Men fortfarande har jag fler frågor än svar och nya frågor dyker upp hela tiden.
Men jag vet inte vem som satt demensdiagnosen och på vilka grunder.”
Nu skall jag njuta livet med mor och bror, hemvården får titta på, på avstånd.
Vi kan njuta och gruppen kan försöka hitta möjligheter till att smarbeta och att inte vissa raserar för mor, oss och sina kollegor.
Vi tänker må gott en tid och sedan får vi se hur vi fasar in hjälpen igen men då kommer jag att leka vår herre och personligen placera personalen på höger respektive vänster sida.
Image courtesy of stockimages at FreeDigitalPhotos.net
Detta är är en händelse som jag beskrev på Facebook och fick många att reagera.
Bengt Larsson
”Det är lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund.”
Är det så man arbetar med en demenssjuk person?
Person 1
Om du menar dusch har jag en viss förståelse ….påminner mig om när mina barn var små och inte ville det jag ville … som tur va var det glömt efter en stund. Men för barnen blev det en lärdom för den demente ÄR det glömt .;//
Bengt Larsson
Det handlade om byte till nattkläder och arbeta med mor så hon inte blir upprörd utan får förtroende för personalen. Det motverkar det som jag och sjukgymnasten arbetar för att ge mor livskvalitet tillbaka. Varför skall vi gemensamt kämpa för att ge mor dubbel tid för omsorg när enskilda motarbetar detta?
Person 1
Helt annan sak … Men nog så svårt men borde gå med mycket tålamod rätt inställning och känsla för sitt jobb 😇
Bengt Larsson
Jag och sjukgymnasten arbetar för att mor skall få förtroende fler ALLA men då förstör någon något. Vad hon tycker och känner och tänker ger jag blanka fasiken i men personen skall arbeta professionellt i sin yrkesroll…
Bengt Larsson
Person 2 Hur hade du själv valt att göra i denna situation? Fel kommer att göras och vi kommer inte ner i en nollnivå men med denna inställning så anser jag att detta som ett sätt att rasera det de flesta arbetar för…
Person 2
Om jag var i din sits…är det vad du menar? Ja jag hade nog gjort precis som du.
Bengt Larsson
Jag har inte gjort någon formell anmälan men jag har pratat med anhörigstödet och hon kommer att ta det med chefen…
Person 2
Ja det kan nog räcka. Man får ju välja sina strider.
Bengt Larsson
Jag kan ju alltid stoppa personen…
Men jag tycker det är viktigare att chefen får chans att belysa problematiken men också att det MÅSTE arbeta efter genomförandeplanen som finns. I den står också att jag är behjälplig och även tar över om personalen känner att det är jobbigt för dem eller mor…
Person 3
Fy så hemskt!När det kunde vara en mysig förtroendegivande stund för din mor inför natten.Men jag känner igen problemet.Jag själv kör varje kväll 1,5 mil för att natta min mamma.Hemtjänsten skall ju göra det men mamma blir ju bara orolig hela natten när hon känt sig dåligt bemött.Då ringer hon mig i förtvivlan och försöker berätta vad som hänt.Det slutar alltid med att jag får åka till henne för att trösta henne mitt i natten.De flesta av personalen är underbara men så finns dessa som inte begriper bättre och raserar allt förtroende.Ett kärleksfullt bemötande betyder allt men att det är så svårt för vissa.Övergrepp och kränkning kallar jag det här.
Bengt Larsson
Jag var så ledsen i går kväll efter händelsen och onödigt och tråkigt.
DEttsa speciellt när sjukgymnasten drog igång mötet för att alla skall jobba på samma sätt.
Mor funkar så fint så länge det är lungt men hamnar hon i paniktillstånd så blir det tilt helt och hållet. I kväll och i morgon förmiddag har vi avbokat hemvården och troligen blir det hela helgen. Men jag skall orka också…
Men brorsan (utvecklingsstörd) mår heller inte bra av mors skrikande när hemvården är här.
Och varför somnar hon i stolen när frisören var här, varför njöt hon i fulla drag när forvården var här….
Varför gillar hon när sjukgymnasten är här och vill träna för att komma tillbaka lite grann till livet.
Jag känner själv att det skall bli underbart med en ”ledig” helg utan vårdpersonal….
Person 3
Jag förstår att du blev ledsen.Särskilt som sjukgymnasten ordnat så att alla skall arbeta samstämmigt och så kommer en sådan här hurtig besservisser och raserar allt ihop.Det hjälper inte hur mycket utbildning vissa får de förstår inte i alla fall.Ett kärleksfullt bemötande är A och O.Sedan gäller det att vara absolut närvarande i nuet och kunna läsa av din mors reaktioner och spinna vidare på det som hon mår bra av. Det är ett varsamt arbete att få din mor att känna tillit igen.För något måste ju ha hänt eftersom hon lätt blir upprörd i dessa situationer.Denna händelse du skriver om här är ju en bekräftelse på att sådant kan förekomma.Sådana här personer sätter ofta prägel på gruppen om de är informella ledare och deras jargong smittar av sig och blir till en norm. Här behövs krafttag av chefen och en tillrättavisning så att allt personal förstår att så här förhåller man sig inte till människor.
Bengt Larsson
Ja du Person 3… Enl sjukgymnasten är det tre grupperingar bland personalen och de verkar omöjligt att ena dessa. Tanken är ju att personalen skall sköta träningen så småningom, men det verkar döfött Tills vidare är det jag och gymnasten som sköter detta.
Förra veckan frågade gymnasten mor vad som är jobbigt när jag inte är närvarande och då berättade hon att dom (hemvården) inte lyssnar på henne.
Det är detta som föranledde mötet.
Min kontaktperson frågade mig dagen efter mötet om jag känner mig bekväm i situatonen, vilket jag inte gör. Det gör inte hon heller…
Vi har varit tvungna att backa från vissa ståndpunkter bara för att personalen skall kunna försöka arbeta på samma sätt allihopa!
Jag vill säga att den kontaktpersonen hade jag som kontaktperson även för far under tre år och jag litar så kollosalt på henne och jag tror det är ömsesidigt.
Kommer att prata vidare med sjukgymnasten på måndag och överväger att stoppa henne från vidare besök.
Person 1
Jag blir så ledsen och besviken på personal som inte kan ta till sig det som en gång är bestämt….men tyvärr känner jag igen det… och det hjälper inte att annan personal säger till på P-möt…det har jag provat…måtte chefen ta tag i denna personal…ingen löneförhöjning där inte. Jag blev inkallade till chefen en gång och hon sa att personal tyckte jag var jobbig….jag frågade är det någon boende eller anhörig som klagat på mig…nej det var det inte…då svarade jag då bryr jag mig inte om vad personal säger om mig…bakgrunden var att jag var lite för populär bland de boende…;))
Bengt Larsson
Förstod av en granne tillika vikarierande här att ingen våga säga något om någon annnan då det ”bara” blir tjafs och att de inte skall lägga sig i…
Person 1
Höj taket…
Person 4
En fråga/tanke : varför skall träningen delegeras till personalen ? Alla medborgare skall ha rätt till träning på samma villkor som alla andra ! De som behöver skall även erhålla träning i sin ordinarie bostad av sjukgymnast (om behovet är det) ,givetvis skall man då betala som ett besök. De senaste åren får ytterst få äldre den träning/rehab som de har rätt till ! En förändring behövs.
Person 1
Person 4 ..det var bra så är det till 99% alltid att träning blir delegerad till personal … Och därmed släpps allt vind för våg….varför läggs ansvaret ut på oss personal …?
Bengt Larsson
Träningen skall ske som en daglig rutin i arbetet med mor. Mor skall kunna förflytta sig själv alternativt att ”turner” används mellan säng och rullstol. I dag använder hemvårdspersonal lift medan jag håller i mors händer så hon ställer sig upp tar några steg för att sätta sig i stolen. Träningen är 8 månader försenad pga brister i journalföring på vårdcentralen. Mor har troligen en demenssjukdom, ej utredd. När mor kom till korttidsboendet för återhämtning efter medicinförgiftning behandlade henne som dement och ej förgiftad av medicin, vilket hon var akut intagen för på sjukhus.
Bengt Larsson
Jag har tagit tillbaka det mesta av ansvaret av mor pga den vanvård hon utsattes för. Kommer en person till korttidsboende för återhämtning efter medicinförgiftning, så skall hon där inte behandlas som dement. Hur och vem som satt demensstämpeln på henne utan utredning, vet jag inte…. Det som gjorts är två minnestester för nägra år sedan, på min begäran. Mer vet jag inte….
Person 2
Det är intressant detta med varför det tydligen så lättvindigt sattes diagnosen, stämpeln, demens på,din mor. Har du aldrig fått någon, om ens urskuldande, förklaring till detta?
Bengt Larsson
När jag följer journalerna kom demens in i samband med sjukhusvistelsen vid förgiftningen av risperidon. Men allt elände började när jag bad om hjälp och önskade hemsjukvård. Och att jag ville ha hemsjukvård var beroende av att det var så in i helvete svårt att komma i kontakt med vårdcentralen.
När mor var på korttidsboende så var hon först på ”vanlig” avdelning. Vi blev lovade att under den månaden skulle hon få prova både det och demensavdelning. Av någon anledning stoppade enhetschefen detta utan att vi fick någon förklaring.
Det var ju först när jag tog hem mor på helgpermission som jag började förstå att något var fel. Mor fick sin smärtlindring och hon kunde gå. Vi gick hand i hand från bilen in på boendet in i hissen upp till våningen och in på avdelningen och hälsade på personalen. Ingen reagerade på det de såg eller vad jag sade. Nästa fredag var hon bunden i stolen när vi hämtade henne. Under veckan sätt hon oftast i sin stol inkörd till bordet och stolen låst. Hon fick vara där dels som personalen säger det att hennes rop och skrik störde andra patienter enl andra för att andra patienter blev störda av hennes rop och skrik. På helgen fick hon samma medicinering som jag blivit tillsagd och mor gick igen.
Inte ens den gången reagerade någon att mor KUNDE gå….
Ingen brydde sig.
Vi skrev kontrakt på en lägenhet på demensavdelningen och mor fick flytta hem medan jag fortsatte och undersöka allt. Vid vårdplaneringen sades det från kontaktpersonen att mor har blivit så mycket lugnare och tryggare. När jag läser mors journaler som jag till slut fick hem hade sköterskan 3 dagar tidigare varit i kontakt med läkaren på vårdcentralen hur de skall göra med mor då hennes oro och rop och skrik blivit svårhanterlig.
De säger en sak till mig och i journalen står en annan sak….
Vi var hos mor i stort sett var dag och när mor sätt i fastlåst under bordet med en uppslagen tidning framför mig. Hon såg ut mot parkeringen och så fort hon såg mig hörde jag hennes skrika mitt namn. Pratade med sköterskan om mediciner och övrigt och hennes svar behöver vi veta något så kontaktar vi dig. Det var de orden som fick mig att gå i taket.
När jag sedan fick tag i MAS så uppdagades det alla journalister då hade jag redan gjort en anmälan till socialstyrelsen om medicinering och sedan kompletterat den med ett tillägg mot sköterskorna på boendet att mor inte fick smärtlindring. Sedan har jag så fort jag fått nya uppgifter lämnat de till socialstyrelsen.
Ingen har gett mig stöd men när jag till slut kunde ge uppgifter om att journalposter inte signerats/låsts inom 14 dagar då blev det fart på regionens tjänstemän. VGR-IT blev inkopplad verksamhetschefen blev omplacerad.
Men fortfarande har jag fler frågor än svar och nya frågor dyker upp hela tiden.
Men jag vet inte vem som satt demensdiagnosen och på vilka grunder.
Person 2
Tack för ditt svar Bengt. Har blivit intresserad av hur lättvindigt det verkar vara att skriva ”Demens” och fel det kan bli pga av en felaktig demensdiagnos.
Person 2
Person 4 o Person 1, ja om träningen läggs på personalen måste det vara med signeringslistor, med uppföljningar och genomgångar med sjukgymnast regelbundet för att det skall fungera och inte bli något som efterhand rinner ut i sanden. Ngt man inte hinner med och börjar strunta i att göra för att man inte hinner eller för att det helt enkelt är tråkigt eller tröttsamt att göra det.
Person 1
Jag som varit rehab ombud har varit irriterad många gånger på slappheten som infinner sig när sjukgymnasten släpper ansvaret ..
Bengt Larsson
Tills vidare är det jag och sjukgymnasten gymnastiken.
Ingen ide att blanda in hemvården så länge de inte arbetar efter den gemensamma genomförandeplanen. Efter torsdagens händelser så är ännu mera negativ.
Funderar starkt på att spärra de två som var här i torsdags just för att protestera….
Stoppat den siste orolige själen i säng, äntligen lugnt och tyst på avdelningen.
Funderar lite på gårdagens möte med en äldre dam…
Känner henne lite flyktigt men stannar alltid och pratar några ord med henne när vi möts. 78 år och relativt frisk för sin ålder, problem med knä och väntar på operation i september. Hon har för vana att alltid gå fram och tillbaka till stan men sen hon fick problem med knä så blir det inte längre av. Åka buss ensam törs hon inte längre. Dom två senaste gångerna har hon ramlat efter att hon fått bussdörren i ryggen, hon hinner inte av i tid. – Man är ju inte lika snabb längre, säger hon. Numera går hon ner till affären bara för att få någon att prata med, hemma är det ju bara väggarna som lyssnar. – Jag är frisk, äter bara en tablett B12 om dagen, mina knän är slut och jag är ensam. Ibland önskar jag att jag blev riktigt sjuk och blev inlagd, då hade jag ju någon att prata med om dagarna. Eller så vill jag flytta in på ditt jobb säger hon och skrattar.
Ja hade det varit så enkelt. Idag ska du ha en demensdiagnos för att få flytta in på ett äldreboende. Du ska befinna dig i en riskzon där du behöver tillsyn dygnets 24 timmar. Men först och främst ska du stanna hemma så långt det är möjligt, ensamhet, krämpor och ångest är inte tillräckligt.
Dagens samhälle… vi är flera miljoner invånare och ändå är ensamheten ett stort problem, inte bara hos äldre. Tänk att det ligger människor ensamma och dör i sina bostäder och ingen saknar dom. Larmet kommer först när det börjar osa skunk i huset… Är det så vi vill ha det???
Dessa tankar hittade jag på Facebook och personen har gett mig tillåtelse att ange dem i min blogg.
Lite rubriker från media
Regeringen gett Inspektionen för socialförsäkring i uppdrag att undersöka hur reglerna i sjukförsäkringen fungerar för de med psykiska diagnoser.
Detta låter ju bra, men kommer man att titta på hela människan och dennes liv och leverne, arbetssituation mm mm?
När jag själv blev psykiskt sjuk i börja på 90-talet så tittade man bara på symtomen och försökte “bota” dessa, inte tittade man på hela mig…
Själv skulle jag gå i samtalsterapi hos en kurator som försökte leka psykolog. Fick efter ett tag en läkare som trodde att alla män med psykiska sjukdomar var homosexuella och skulle botas.
Jag fick medicin som visserligen höll mig över ytan, oftast, men jag fick också varenda biverkan som kunde tänkas. Jag gick upp 30 kilo från knappt 80 till strax över 110 på några månader. Helt plötsligt var det inte homosexualitet som var problemet utan nu berodde det i stället på att jag var överviktigt.
Visserligen var jag knubbig som barn men efter det blev jag oftast kallad “tandpetare”, en tanig en…
Nu skulle jag i stället botas mot min tjocklek och fick remisser till en “bantningskurs” och sjukgymnastik.
Jag försökte hela tiden protestera mot att min psykiska ohälsa berodde på homosexualitet eller min fetma utan det fanns annat. Nej, läkaren och min psykologlekande kurator hade rätt.
Måndag,onsdag och fredag var det sjukgymnastiken som skulle utföras i grannkommunen och torsdag eftermiddag skulle jag gå på bantningskurs. Därtill skulle jag jobba heltid, skiftarbete som krockade med både kurs och gymnasik.
Men sjukskrivning då, nej jag skulle ju jobba, det var det bästa. Jag protesterade att det fungerar inte, jag kan inte vara på två ställen samtidigt.
De brydde sig inte… Jag försökte på alla sätt kombinera jobb, kurs och gymnastik och fick ännu mera press på mig. Jag trillade ihop i en hög när jag skulle till jobbet och fick akuttid på psyket. blev sjukskriven 14 dagar för krisreaktion. Sedan började samma karusell igen…
Denna snurr fortsatte under fem år, krisreaktioner, utmattning, psykisk ohälsa, psykiskt instabil mm mm kunde jag läsa på mina sjukintyg.
Först efter fem år fick jag dignosen panikångest och den dagen var jag lycklig, en diagnos som jag kunde lära mig mer om, lära mig hur man arbetar med och hur jag fungerar. Nu kändes det som jag kunde leva igen…
Min läkare på psyket skulle sluta men ingen ny läkare hade börjat så när den nya läkaren var på plats så skulle jag bli kallad. Detta var i slutet på 90-talet och jag har inte blivit kallad än…
När min medicin var slut ringde jag min vårdcentral och beställde tid hos min husläkare. Fick tid och sedan dess har jag haft min husläkare som min läkare.
I mitt fall har sjukvården gjort mig sjukare än jag behövde vara och jag har inte så mycket krafter för att kunna leva ett normalt liv.
Jag är idag oerhört bitter på sjukvården, läkare, psykologer, försäkringskassan mm som vägrade ta tag i mina problem på de grunder som gällde mig.
Jag hade hela tiden och även fortfarande ett mål att komma tillbaka till ett arbetsliv på100% men inser mer och mer att det är en omöjlighet.
Till slut insåg arbetsförmedlingen och kommunen att det inte lär fungera och övertalade mig att ta sjukersättning. En sjukersättning till 75% och jag försöker så gott det går jobba mina 25% efter egen önskan.
Till er som håller våra öden i era händer, glöm inte titta på hela mig, se hela människan bakom och sätt inte mer press på oss än vi klarar av. Se till att vi får en diagnos som håller och att vi arbetar efter den gemensamt. Lita på oss,vi är experter på sjukdomen och dess symptom och med hjälp av dem får sedan läkare sätta en diganos. Naturligtvis skall ingen bli isolerade av sin sjukdom utan målet är att komma tillbaka till ett liv med livskvalitet men om det är jobb eller annan rehabilitering som är bästa medicinen måste ses ur den enskildes ögon och inte politiker i riksdagen.
Länk till sr.se
Länk till aftonbladet
Länk till aftonbladet debatt
Bild Copyright: Image courtesy of Ambro
FreeDigitalPhotos.net
Villa California 