Duktig bror

sängöverkastAtt bror har sitt eget tankesätt pga sin sjukdom kan man inte göra så mycket åt, men bara för det är han inte dum…
Oftast tar det tid att lära in nya rutiner och det kan vara lätt att strunta i de sker man måste göra när man inte har lust. Det problemet har vi nog alla emellanåt…

I o m att jag behövde bli påminde om de nya medicinrutinerna efter ändringarna som skett med mina mediciner, så valde jag att bygga upp ett påminnelseschema för detta. Så nu påminner Ingrid (hemdatorsystemet) mig om när det är dags för att ta dem. Julen är också en mycket viktig högtid för bror och jag försöker hålla det så lika som det alltid har varit. Så inför jul åkte vi gemensamt till det stora möbelvaruhuset inköpte var sitt nytt sängöverkast, som skulle bli julklapp till varandra. Visst, bror fick mer julklappar än bara den, men detta var en viktig sak. Så nu uppdateras Ingrid hela dygnet med vad vi behöver göra och påminner oss hela tiden om detta.

Själv, missar jag numera sällan att ta mina mediciner, men vad jag är extra glad för är att bror också numera har lärt sig att sköta sina sysslor på ett superbt sätt.
En av de viktiga sakerna han skall göra innan han åker till jobbet på morgonen är att bädda sin säng, och det sköter han med sådan bravur, så man blir mäkta stolt. Från början såg sängen ut som hela havet stormar men ju längre tiden har gått så har det blivit bättre och bättre. Jag undviker att besöka hans rum när han är hemma då jag tycker det är hans privatliv och måste ta ansvar för detta själv. Så när det är tvunget att göra något där, så får det bli på tider som han är på jobbet. För en stund sedan var jag tvungen, och fick då se han säng med nya överkastet på. Helt perfekt, och nästan som på bilden ovanför…. Vilken värme och kärlek jag kände till bror efter att ha sett det jag såg i morse. Det blev nästan så jag skämdes för hur jag bäddar min säng 🙂

Kan man vara annat än glad när man har en bror så som jag har?

Har jag gjort rätt eller fel

Har jag gjort rätt eller fel är en fråga jag ställt mig senaste tiden

Det är ett år sedan problemen började med mor men det tog ytterligare ca 4 månader månader innan jag fick första beviset när jag förstod att något var fel i vården av mor.

Jag har gått sjukskriven under mars och är likaså sjukskriven hela april för att försöka landa i detta.

Jag har tagit kampen mot både region och kommun i den vård och omsorg mor har fått, eller kanske man skall säga bristande vård och omsorg.

Jag är trots allt detta övertygad om att jag har gjort rätt.
Många gånger har jag sagt att kan jag inte rädda mor, så hoppas jag att ändå några andra kan få erfarenhet av det jag har uträttat.

Mor har blivit mycket piggare och gladare men också har hennes depression blivit mer framträdande. Mor kräver mycket mer än att bara sitta still vid min sida passiv och bara titta på, hon vill också ha något att göra. Jag försöker också låta henne vara med i det dagliga arbetet, men allt tar så mycket längre tid och ger mig också dåligt samvete att jag inte hinner och orkar med i den takt jag önskar.
Ibland önskar jag en att jag kunde få en spruta i ändan full med energi som kunde få mig att hinna/kunna/orka med det dagliga arbetet.
Hela tiden måste jag prioritera vad som skall göras och mor och bror är just nu det viktigaste i mitt liv.

Ibland skojar jag om att mitt liv ligger i garderoben och väntar på att jag skall få tid att ta fram det och börja leva det igen… Andra gånger tänker jag att nu satsar jag på mor, för den dagen hon är borta har jag all tid i världen att börja leva mitt liv på nytt…

Hade jag inte ingripit i det som hänt hade jag troligen fått leva med dåligt samvete resten av mitt liv, och hur hade jag mått då?

Att leva i ett kaos, samtidigt som man är en del av det är inte lätt. Att leva bland en massa känslor, att hantera dessa känslor privat är inte lätt och att då försöka se det med rätt ögon gör det inte lättare.

Jag kan inte anklaga hemvårdspersonalen för att de gör fel, då diagnoser finns och de måste ju arbeta efter det som deras överordnande berättar. I det fallet måste jag då ta det med deras överordnade. Jag kan heller inte kräva att de arbetar efter någon annan diagnos än den som finns, även om den kanske är fel.

Detta ställer stora krav på mig som anhörig på min kraft och energi, energi som jag i stället skulle vilja ge min mor och bror.

Kan jag hjälpa att jag nu känner mig lite nere?