Det bästa jag gjort #blogg100 #bloggswe

doris

 

Jag har via ett socialt media för anhöriga blivit uppmanad att skriva ett inlägg enligt följande:

 

Denna vecka skulle jag vilja be var och en av er att skriva om något i ert anhörigskap, vårdande och stödjande av er närstående, som har påverkat er starkt känslomässigt (positivt) och som har påverkat er och ert liv. Det kan vara en specifik händelse, en relation, ett bemötande eller annat.

I o m att jag/vi förutom mors demenssjukdom och råkat ut för flera felaktigheter inom vård och omsorg så är det svårt att peka ut en specifik händelse som påverkat mig/oss. (IVO håller på att utreda detta.)

Jag vet ju redan att mors journaler är bristfälliga i många avseenden men det har varit en hård kamp.

Det som nog har påverkat mig och i positiv bemärkelse är när jag för drygt ett år sedan slängde ut hemtjänsten för drygt ett år sedan. Det var nog det bästa jag har gjort under hela denna tiden.

Mor hade ju inte mått bra under denna tid som vi haft hemtjänst och hennes starka oro tror jag nog var förknippad med just hemtjänstpersonal. Felaktiga journaler felaktig medicinering mm mm.

Att medicinen som mor fick gjorde henne sämre än hon verkligen var i sin demens har jag fått från mitt anhörigstöd, som tidigare jobbade som demenssjuksköterska i kommunen.

Men hur mycket skall jag kunna om detta som lekman?

Jag var trött och utom mig av oro, bror hade precis gått i väggen för andra gången beroende på händelserna och mor, hur hon mådde med hennes sjukdom och bristerna i föståelse vad som händer, vill jag inte veta. När sedan enhetschefen än en gång ringde och anklagade mig för olika saker, så fick jag nog och sade upp all hjälp från kommunen inklusive de timmar jag hade som avlastning.

Helt plötsligt stod jag där själv ed allt ansvar om mor och bror.

Första gången jag skulle duscha mor, så drog jag på detta längre än normalt. Jag visste ju hur hon mådde när hemtjänsten var här och gjorde det och jag var livrädd. Men till slut var jag ändå tvungen, ja hade ändå själv sagt upp allt och stolt som jag är.

Jag funderar på varför jag var så rädd då det gick som en dans hela duschen.
Kände en stor rädsla för att skulle sköta nedre toalett, men jag tvungen att lära mig.

Jag märke ganska snart att mor blev lugnare och tryggare och vi fick mer fritid ihop och även jag fick mer tid för mig själv. Enligt de inom kommunen som förstod sig på omsorgen så skulle jag aldrig klara detta, men det har jag gjort. Vi får mer tid att umgås med varandra och bror är mer trygg nu än tidigare. Jag har nu bestämt mig för att ta hand om mor (och bror) så länge jag kan och orkar så jag kommer kämpa vidare

Brukar numera säga – Slängde ut hemtjänsten och in flyttade lyckan.

 

En deppens dag ”Jag orkar inte” #blogg100 #bloggswe

Än en gång har en ”tråkig” nyhet inom omsorgen nått mig…
Några ord i den intervjun som gjordes har etsat sig fast inom mig, ”-jag orkar inte mer, jag orkar inte mer…”

”Jag har klappat ihop två gånger den här veckan, jag bara gråter och gråter…”

”Vad händer?”

Läs och hör klippet om Gerhard här

”Gerhard har väntat flera år på hjälp och för att få det måste han gå via media. Varför?”

Varför händer detta?
Historien upprepar sig gång på gång.

Kommunen säger nu att: – Vi har bedömt att hon uppfyller de kriterier som krävs för att få en korttidsplats.
Läs mer här

Men flera års väntan och medias uppmärksammande sker det nu. Bra att Gerhard får hjälpen, men de som fortfarande inte har uppmärksammats?

I en annan grannkommun valde en anhörig att hoppa från balkongen och ta sitt liv. Är detta värdig omhändertagande av våra äldre?

När jag läser min kommuns revisorers rapporter om hemtjänsten hittar jag en del kritik.

Några klipp från den:
Granskningen visar att nämnden har formulerat mål och uppdrag för äldreomsorgen och specifikt för hemvården samt att de regelbundet följer hemvårdens utveckling via ekonomiska rapporter och verksamhetsmått. Men vi anser att det saknas en enhetlig struktur och en systematiserad verksamhetsstyrning. Vi saknar även den röda tråden från nämndens mål till handlingsplan med aktiviteter som ska utföras för att nå målen och hur dessa ska följas upp.

Intervjuerna med hemvårdspersonal visar tecken på att nämndens mål inte är förankrade. Vår bedömning är att nämndens styrning inte nått ut i organisationen.

Vår uppfattning är att det finns en överensstämmelse mellan omfattningen av beviljade hemvårdsinsatser och tilldelade resurser, då timersättningen för hemvård utbetalas motsvarande schablontid för beviljade insatser. Men det finns inget teknikstöd för uppföljning av utförda insatser eller för tidsåtgången och således ingen spårbarhet i att de beviljade insatserna verkligen utförs.

Det finns rutiner för upprättande av genomförandeplaner (brukarens inflytande) och för social dokumentation, Vår stickprovskontroll visar på behov av ytterligare utbildning i upprättande av genomförandeplaner. Vår bedömning är att syftet med genomförandeplaner behöver tydliggöras. Det finns även behov av att diskutera hur individuella mål kan formuleras samt att se till att rutinen för uppföljning och utvärdering av insats tillämpas.

Avseende övrigt kvalitetsarbete så finns rutiner för klagomåls- och synpunktshantering, men skriftliga synpunkter förekom inte så ofta. Det finns inga enhetliga rutiner för hur muntliga synpunkter kan användas som en del i arbetet med ständiga förbättringar. Vi revisorer tycker det är viktigt att också muntliga synpunkter och klagomål dokumenteras och rapporteras.

Läser jag sedan och rapporten från anhörigriksdagen och dess avslutning:

Riksrevisionens granskning blev ”dynamit” på Anhörigriksdagen

Gå nu hem till din kommun och ställ frågan vad man har gjort för de statliga pengar man har fått för att utveckla anhörigstödet. Det blev slutorden när Anhörigriksdagen avslutades på onsdagseftermiddagen. Läs mer direkt på deras hemsida.

Är detta framtidens omsorg?

Jag orkar inte mer…

Glad att kunna ge mor omsorg #blogg100

 

Jag är så otroligt glad över att jag har möjlighet att kunna ge mor den vård och omsorg som hon behöver.

Jag är själaglad att bror nu mår så bra i denne situation med sjukdom som ingen kan rå över.

I min kamp mot myndigheternas åsikter och hur vi, inte minst jag, har blivit behandlade, så är jag trots allt glad  att orkat föra denna kamp.

Ingen kan ändra det som skett men vi har alla ett ansvar att arbeta för att det inte upprepas.

För en tid sedan flög jag ihop med en fd Facebookvän då hon anser att jag bara försöker nedvärdera undersköterskorna arbete.
Min sak är inte att nervärdera någon, men någon måste ta ansvar för att det blir god vård och omsorg

I den konflikt som var gick en person in och sade följande ord:
Så är det, allt finns! Allt från ypperlig och kärleksfull vård till vanvård och allt däremellan. Samma sak med oss vårdare och ledare. Vi kan vara de mest lämpade för vårdyrket – kunniga, engagerade, empatiska – till att vara de mest osympatiska och olämpliga. Visst, det är viktigt att god vård och goda vårdare lyfts fram, inte minst för att fungera som goda exempel. Det tror jag alla är rörande eniga om. Men det krävs ett annat mod och civilkurage att som anhörig och som vårdare påtala brister. Och skulle fler ha det modet och det civilkuraget, samt skulle dessutom vårt samhälle genomsyras av en människosyn där även svaga och hjälplösa tillmättes fullt värde, då skulle ALLA bli delaktiga av god vård och omsorg. Ingen är undantagen de lagar, föreskrifter och rekommendationer som föreskriver god vård och omsorg. Så grundfrågan är; HUR åstadkomma detta? Om en man misshandlar sin familj, skulle vi inte komma på idén att säga till familjen, ”men tänk på hur snäll han är däremellan och tänk på alla andra familjefäder hur snälla de är”, nej, vi fördömer det felaktiga handlandet och stöder familjen i att vidta åtgärder för att hindra fortsatt lidande. Så ser jag på min uppgift att vara medmänniska, oberoende av vad som förorsakar smärtan.

I går hörde jag professor Yngve Gustafsson på SVT:

Överläkaren orolig över brister inom hemtjänsten

I morgon är en ny dag, en dag där vi gemensamt måste arbetar för bättre villkor för de svara i samhället, en kamp vi alla måste delta i. En kamp för att värna och ge kärlek till de nästa, våra medmänniskor, som inte kan försvara sig själv.

Underbara fredag #blogg100

med kärlek

Fredag kväll 22:25 vi sitter i köket och mår så gott. Jag är nog världens lyckligaste människa.

En mor som är trygg och glad och även min broder hämtar sig.
Mor och jag lyssnar på svensktoppslåtar från 60-talet och njuter och bror har sitt ritblock där han skapar sina konstverk. TV-bilden flimrar i bakgrunden till ingen nytta som ingen tittar på.

Mor lägger sin hand på min arm och tittar på mig med ett leende hennes bruna ögon signalerar ”leende guldbruna ögon”. Leendet blir större och hon säger ”jag älskar er mina pojkar”. Bor är inte sen att svara, ”jag älskar dig också”.

Vem kan vara mer än vi, just nu?
Mor nickar på huvudet i takt med musiken och njuter.
Jag tittar på henne och ser en otroligt vacker människa, en människa som har fått sina rynkor av ålderdom men fortfarande lika vacker.

Vem har sagt att all sjukdom bara är ett elände?
Mor har bara sin lilla värld, den just för ögonblicket, men den lilla världen räcker för henne att hon skall njuta. Ibland kommer frågan som man helst inte vill svara på, men med ett leende ger jag henne en liven vit lögn, som hon känner sig tillfreds med.

Varför skall jag sörja något som mor inte saknar, mor är lycklig, och det gör mig glad.
Ingen kan ändra det som sker men vi kan alla leva i nuet och njuta av varandra, av att vi har varandra.

Bror tänker nu på något roligt och ler med hela sitt ansikte. Tittar på sina konstverk och funderar innan han åter fattar pennan.

Lyckan inte köpas för pengar utan den största lyckan är att ha sin familj när sig.
Att ha vänner som bryr sig och stöttar, när stunden känns svår.

På golvet ligger Nussä och sover.  Han är trött efter kvällspromenaden. Det är nog dagens lyckligaste stund för honom när vi är ute och han får springa lös. Det luktar nog jättegott i vägkanten och dessa dofter, nyheter måste undersökas. Jo men visst, det är hans egen kvällstidning att nosa efter dofter och se vad som hänt i omgivningarna. Han reser sig går fram till mor och ställer frambenen i mot hennes ben och lägger huvudet mot knät. Mor säger, ”titta Bengt, han älskar nog mig också” och sedan klappar hon honom ömt på huvudet. Jag ser hur lyckan genom hennes ögon.

Nussä är nöjd för den kärlek mor visar och lägger sig åter på golvet och på datorn spelas dansmusik.
Ser att mor vill dansa och vi svänger henne lite i rullstolen. Mor ler och tackar för dansen.

När man har en familj som älskar en, litar på en, känner trygghet med en, kan man då vara ledsen?

Jag är nog världen lyckligaste man som får leva ihop med mina nära och kära…

Kan livet vara bättre denna underbara fredag…

Vi måste alla samarbeta för bättre vård/omsorg #blogg100

ID-100132917

 

Jag tar ut min bitterhet mot omsorgspersonalen fick jag höra här om dagen, den bitterhet jag enligt den anklangande person jag har efter den missvård som redan är konstaterad har skett.

Jag är idag stolt och glad över att kunna överbevisa att fel har skett och att åtgärder är vidtagna mot de ansvariga personer som har varit involverade. Jag är glad över att mor lever och har hälsan vilket inte alla i denna härva har. Det finns de som redan tagit avsked av sina nära och kära, just på grund av dessa fel. Idag lever vi ett underbart familjeliv tillsammans och har inrättat oss efter de förutsättningar vi har. Vi kan inte vara lyckligare än vi är, då vi har varandra.

Men…
Jag har valt ytterligare en kamp och det är för alla andra som drabbas av missvård som inte kan, vill eller orkar kämpa.
Jag har valt kampen för alla som pga sjukdom som exempelvis demens, stroke men även mer synliga handikapp brutna/amputerade armar och ben mm också har rätt till att bli bemötta på ett värdig sätt.

Jag har försökt lägga skulden på de som bär den och är ansvariga för vad som skett.
Jag har inte anklagad en enskild USK för något den inte har ansvar för utan där har jag gått högre upp.
Däremot har jag tagit upp med chefer om viss vårdpersonals beteende när de INTE följer exempelvis genomförande planer.
Jag har alltid varit mån om den enskilde individen och aldrig nämnt några namn och när det gäller i det offentliga rummet så har jag valt att så långt som möjligt använda så vida grupperingar som möjligt för att inte peka ut en enskild grupp personer.

Att då som en enskild person gå på mig att jag nervärderar en viss yrkesgrupp genom att dela är stor förbannad skam.

Jag och många med mig sitter redan i skiten och att då sparka på oss som redan ligger, är det OK?
Som anhörig ser jag en bild som vårdpersonal ser ni en annan bild men vi har en sak gemensamt, vi måste värna individen.

Vi vet idag genom SVT:s granskning av äldrevården att det finns så mycket fin vård/omsorg  i vårt Svenska samhälle men vi vet också, via samma granskning. att det sker mycket misstag och fel. Detta måste vi gemensamt arbeta för att minimera utan att se snett på varandra. Ni som vårdpersonal måste säga till och anmäla om ni anser något är fel, liksom vi anhöriga också måste våga. Vårt gemensamma mål är trots allt den anhörige/brukaren.

Jag känner ingen egenglädje i att enskilda personer ställs till svars om de har handlat enligt de regler och de lagar som krävs.

Men alla former av missvård och fel måste dokumenteras och framför allt utredas så vi kan ta lärdom av det som hänt.
Det är för mig det viktigast…

Vi måste gemensamt arbeta för att ge de svagare i samhället förutsättning att kunna leva sitt liv på bästa sätt och att hushålla med de gemensamma resurser vi har.

Bra välfärd finns och det gäller att ta vara på den erfarenheten och ta tillvara de mindre goda exemplen för att utveckla vård och omsorg till att bli i världsklass.

Vi har alla ett gemensamt mål och det är att driva utvecklingen framåt till fromma för alla.

Samma person skrev också att den inte sett mig skriva något positivt om någon.
Nedanstående text är hämtat från de dagens ros;or jag och de mina sätt satt i våran lokaltidning.
Min personliga uppfattning är att hylla personal för ett bra jobb är att sprida det offentligt viket gjorde att vi valde tidningsannonser. Dessa är även delade både via Twitter och Facebook för att sprida det ytterligare att det finns suverän personal och tillika vårdinrättningar.

dagens rosor

Personal inom vård som vägrar dialog med anhöria #blogg100

I går blev jag påhoppad av en person som för andra gången påstår att jag sprider illvillaga rykten om vårdpersonal genom att dela inlägg här på Facebook.
Första gången det skedde var när jag delade ett inlägg från SVT och dess bevakning av vård/omsorg. Jag fick spe för att jag delade detta och sedan hur ett TV-bolag kan hålla på med sådant att nervärdera en hel yrkeskår på det sättet. Att SVT gjorde denna satsning är efter undersökningar vad vi tittare har för frågor inför valet.

Vi som jobbar inom offentliga yrken och speciellt där vi har hand om andra människor måste finna oss i att bli granskade.

Det finns helt underbar personal och det finn några få rötägg som i mitt fall har fått fundera på var de som är mitt emellan står…

I går delade jag ett inlägg från en person som har kämpat för sin fader.
Hon skrev i sitt privata flöde, kort och koncist ”Akuten med en uttorkad pappa!! Bra korttidsboende :(”

Detta delade jag vidare i mitt flöde.

Jag blir då återigen påhoppad av denna person som påstår att jag nedvärderas hennes yrkeskår.

Ingen yrkeskår är nämnd i inlägget. Ingen åtgärd som borde göras eller något annat som utpekar en viss åtgärd är nämnd.

När jag sedan tar bort denna vän och blir ”ovän” med henne, så går hon istället på personen som först gjorde inlägget och sprider sin galla över henne.

Att hon tolkar inlägg på ett sämre sätt än en halt häst galopperar, är hennes problem, men att gå på oss anhöriga och påstå en massa lagar och regler som vi redan vet. Vi vet att tvångsmatning är förbjuden, vi vet att sänggrindar inte får tas upp utan den behövandes godkännande. Vi vet att personer inte får hålkas inlåsta. Mor har inte gett sitt samtycke till att sänggrindar dras upp. I stället för att vårdpersonalen skall behöva begå lagbrott här i vårt hem,  så är det nästan alltid jag som sköter det. Mor har redan godkänt det att jag får göra det liksom att jag har en kamera som heka tiden mäter hennes rörelser och larmar om hon blir orolig.

Varken min kompis eller jag har haft åtanke några tvång mot hennes far varken tvångsmatning eller att tvinga i honom dryck.
Vi vet att det finns lagar.
Men vi är en del anhöriga som blir betraktade som någon som lägger näsan i blöt, när vi erbjuder oss att hjälpa till i vården av våra nära och kära, just för att slippa tvång.
Jag ser ju själv hur jag har blivit behandlad. En del kan arbeta bätte med mor om jag är med, då hon är trygg medan andra vägrar låta mig vara med då det går deras ära förnär…

Som sagt det handlar inte om att tvångsmata eller tvinga i någon dryck. Det handlar om ett tekefonsamtal i rätt tid.

Döden, en del av livet #blogg100

 

DSC_0145

 

För några år sedan hörde jag en intervju med Ingela Agardh, då hon visste att hon var döende i cancer.  Hon sade att dödligheten i Sverige är 100%. Tänk vad rätt människan hade i det.

Jag har följt en blogg om en annan person som berättar sin historia om en av sina föräldrar som har demens. Jag har fascinerats av hur olika vi ser på detta med att en nära och kär person liksom blivit uppäten av en sjukdom inifrån, en obotlig sjukdom.

För fem år sedan gick far bort. Under de sista åren i hans liv drabbades han av olika följdsjukdomar av diabetes och fusk med att hålla detta i schack. Han var också svårt förkalkad i sina ådror till följd av sitt leverne. Till och från hade han TIA-attacker och även större strokes, strokes som kanske inte satte sig så synligt för andra men vi som anhöriga tydligt märkte förändringen.

Vi var alla medvetna om att fars dagar var räknade, både ur ålderssynpunkt och det han drabbas av. Vi visste att varje morgon vi vaknade kunde vara den sista som vi kunde njuta av varandra.

Men jag har i alla fall den tanken att ingen skall begravs förrän den är död.

En av de olika propparna satte sig i vaden och gick inte att lösa upp utan det blev amputering av underbenet.  Tyvärr läkte inte operationssåret pga diabetes och efter några dagar togs beslut om reoperation ovanför knät. Detta tog hårt på far men han accepterade det. Mitt under den operationen så drabbades han av en svår infarkt, en propp som gick till hjärtat.

När vi besökte far efter operationen, så var han så svag att han inte orkade prata utan väste precis som en orm. Men far levde och gemensamt kämpade vi vidare och fick honom än en gång på fötter.
En annan propp satte sig på ett sådant sätt så att han tappade känseln i bak i gommen.
Men han hade lärt sig att äta, så oftast gick det bra. Men vid några gånger blev det ”tilt”, precis som ett flipperspel slutar fungera. Första gången blev vi naturligtvis chockade men jag lärde mig ganska snart när det blev ”tilt” att hämta ett bestick, bända upp munnen på honom och ta tag i tungan och dra den framåt och då vaknade han till liv. Detta hände från början någon gång om året med blev vanligare och vanligare. Sista tiden i livet så hände det några gånger i veckan. Men det blev en del av vardagen och inget som bekymrade oss. Jag fick många konstiga kommentarer om hur vågar du åka ut och ta far med dig, tänk om det händer något. Javisst, men det han hända hemma också, blev mitt svar.

Jag såg varje dag som en glädje att få umgås med mor och far och jag njöt, för en dag är far borta.
Vi var väl medvetna om att far kunde gå bort vilket ögonblick som helst, men så länge far kämpade, så skulle inte vi närmaste ge upp. Far var väl inte den som berättade om sina tankar och känslor även om man såg att han funderade, men han sade inget.

I går för fem år sedan var det en lika vacker dag, vi hade varit ute på en biltur i vår vackra natur och njöt hur våren framskred. Vi njöt av livet vi hade. På kvällen kom en stor propp som gick till hjärtat när vi satt på kvällen och hade vårt familjesamkväm som brukligt.  Far föll ihop över sitt glas vin…

Jag är glad att den proppen gick till hjärtat och att han fick gå bort så fint i närheten av de han älskade mest, sin fru som han varit gift med i 50 år, och två av sina tre barn.

Visserligen var det chockerande i den stund det hände, speciellt för mor, men ändå…

Mor har troligen demens, hon är outredd. Men hon lever och i sin situation är hon nöjd och glad med livet. Tror inte mor lider av sin sjukdom och jag finner ingen anledning att ta på mig några sorger för det. Därtill har ju mor också blivit medicinsk felbehandlad som gör mig heligt förbannad.

Två gånger under denna resa har jag redan räknat ut mor, tills jag sent omsider insåg att något annat var fel.  Jag kan inte ändra något i det som skett och måste acceptera detta. Jag har också valt att ta strid för den behandling mor har fått. Ingen kan ändra det som hänt, och hitintills har jag fått rätt. Men för mig är det viktigt att driva detta så att ingen annan blir drabbad.

Jag tänker njuta av mor så länge det går, jag tänker finnas här för att ge henne det liv hon vill leva.
Om allt fungerar så kommer vi att ta med en bekant och åka till Tyskland och besöka de platser som vi har gemensamma minnen i från. Tror inte mor vet vad det handlar om, men det är inte så viktigt. Hon får vara med sina nära och kära. Vid andra medicinförgiftningen, så planerade jag mor begravning, innan jag insåg att det var mediciner som spökade. Behöver inte fundera på det.

Nu skall vi leva och njuta av den tid vi har kvar tillsammans. Jag vet inte hur länge, men den dagen kommer, och då tar vi beslut då.

Kom till mig med dina blommor medan jag lever….

Tack #blogg100

IMG_20130703_203000

 

Det finns ett litet ord på fyra bokstäver, ett litet ord som ibland kan vara oerhört svårt att säga.
Detta lilla ord kanske inte betyder så mycket för avsändaren men kan vara oerhört värdefullt för mottagaren. Många gånger känner jag att detta ord används för lite idag, att avsändaren kanske inte tänker på hur detta lilla ord kan betyda så mycket för mottagaren.

Varför används detta ord så lite?
Är vi för självupptagna och tänker inte på mottagaren reaktion?
Anser vi inte ordet är något värt att använda?
Om det inte är värt någon för mig, tänker vi då på vad det kan vara värt för mottageren?
Är jag för självupptagen så jag inte bryr mig om mottagaren?
Är det en generationsfråga, att använda ordet?

För mig finns det ett litet ord, ett ord som är lätt att säga om man vet innebörden av ordet.
Detta ord tänker jag använda nu…

Jag vill säga

TACK

till alla människor som stöttat mig och min familj, till de som läser min blogg, som har hittat något i min blogg som gett dem kraft och stryka för att driva sin kamp vidare. Jag säger tack till de som via olika vägar kommenterat, men också till de som via privata meddelanden har kontaktat mig för att hämta styrka och kraft via mig. Jag säger tack till mina vänner som peppat mig att kämpa vidare, men också till de som av egen kraft hämtat stryka i min blogg och privata meddelanden.

Kort sagt TACK till alla som på något sätt påverkat mig/oss eller själv blivit påverkade…

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret #blogg100

PlanetFeature.Candles.LG

Nu har över halva tiden gått innan mitt svar skall vara inne hos IVO angående den missvård mor utsattes för.

Jag har nu läst de journaler som IVO skickade till mig och kommenterat det.
Har även haft mailkontakt med handläggaren som utreder ärendet och alla mina kompletteringar finns hos IVO. Dock hade inte handläggaren läst dem i svarandets stund. Så skall även det tas med i beräkningarna så lär denna utredning ta tid.

Jag har ju hittat flera orsaker och även fått utredningen som chefsläkaen gjorde och där är ju flera orsaker identifierade.

Mitt svar blev åtta sidor långt där jag även tar med en del av de som hänt efteråt då det är följdverkningar av det som chefläkaren konstaterade.

Men vas om jag tänker på är hur denna genomgång efter tjugo månadeer och att behöva rota i hela systemet och alla händelser under denna tid påverka mig.

Just nu känner jag mig som ett nervvrak och har svårt att hålla fokus på vad som händer nu.
Man har under några få dagar än en gång uppleva det som hänt de sista dryga två åren.

Att ha en person som lider av demens och att försöka leva i just detta nu och inte titta bakåt utan leva för stunden och ta vara på det positiva som finns kvar istället för att för att rota i det som varit.

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret sägs det och det lever vi efter.

Vi njuter av varandra varje sekund och minut och det är verkligen ömsesidigt.

Vi kramas och pussas och säger vi älskar dig till varandra.

Men nu mår jag så fruktansvärt fysiskt dålig av denna återupplevelse.

Jag gråter och skrattar om vartannat, huvudet känns som om det skall sprängas i bitar och har svårt att gå över golvet, precis som inte benen skulle bära mig.

Det är verkligen fantastisk att vi kan påverkas så otroligt fysiskt av något psykiskt.

I morgon är det onsdag och vi har vårt vanliga onsdagsmys framför oss. Kanske jag också kan få lite sovmorgon. Det ser jag fram emot…