Etikett: Äldreomsorg

Djävla vård och omsorg

Den Av villacaliforniai ÄldreomsorgLämna en kommentar

Svidande kritik mot svensk äldreomsorg

Här nedan följer lite händelser från vår kommun.

Socialstyrelsen har natten mellan den 8 och 9 november 2010 utfört oanmälda inspektioner på särskilda boenden där minst en avdelning/enhet har varit särskilt avdelad för personer med demenssjukdom. Syftet har varit att granska om personer på sådana
boenden får sina behov av trygghet och säkerhet tillgodosedda. Inspektionerna har begränsats till förhållanden avseende inlåsning och personalbemanning nattetid.

blomstergarden

nordangen (1)

Bottenbetyg för Trollhättans äldreomsorg

Fler äldre får fel mediciner

Två korttidsboenden kan bli ett

Nytt sparpaket hotar omsorgen

Demensvården saknar 44 miljoner

Flytt av demenssjuka var olaglig

Äldreboende läggs ner

Kris hotar omsorgen

För den som undrar om det politiska styret i vår kommun säger hemsidan så här…

Politik

Trollhättans kommunfullmäktige har totalt 61 ledamöter.

Efter valet 19 september 2010 är Socialdemokraterna störst med sina 31 mandat. Socialdemokraterna har fortsatt egen majoritet i kommunfullmäktige.

Min frustration

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg, Vård & Omsorg1 kommentar

ID-10058724Jag är sååååååååååååååååå trött….

Vart är den svenska sjukvården på väg???
Finns någon som kan/vill/vågar ta sitt ansvar?
En vårdcentral, sju tillsynsärenden (vi är det första) på 6 månader.
En sparkad verksamhetschef på den samma.
Konflikter mellan ledning och personal.
Bristande journalföring, brister i epikriser och remisser.
Ingen användning av regionens gemensamma avvikeksehanteringssystem.

Två medicinförgiftningar hos mor, där läkaren inte vill se sitt ansvar utan anser att det räcker med remiss till geriatrisk medicin med väntetid upp till 3 månader en sjuksköterska i hemvården som anser att vi kan vänta tills mors ordinarie läkare är på plats. Fick själv ordna in mor på akuten där hon blev inlagd för akut medicinförgiftning.

Mors SSK i hemvården pratade med läkaren och han lovade att ordna remiss till geriatrisk medicin för överflyttning dit för medcininställning.

Senare när jag får ut journalerna visar det sig att inga remisser finns skickade. Inte ens hemvårdens sjuksköterskas personliga besök och senare telefonsamtal finns journalfört. Mig veterligen har inte en kommunen protesterat mot att deras kontakter med vårdcentralen inte förts in i journalerna.

I vänta på remissen så erbjuds vi kortidsboende för återhämtning av biståndshandläggaren. Ingen vårdplanering behövs då hon vet om ärendet.

Efter utskrivning till korttidsboende där ingen brydde sig undersöka vad som hänt, hon var dement. Vem har diagnostiserat mor som dement och vilka grunder. Varför informeras inte mor och vi närmaste anhöriga. Inget stöd i besked eller ev samtalsterapi.

Hon får inte vara med de andra, då hon blir orolig att vara med dem, eller hon får inte vara med de andra för andra blir oroliga av mor. Instängd i sin rullstol på rummet inkörd och låst under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kallt kaffe framför sig. En social människa som hamnar i en isoleringscell. Ingen träning för att kunna gå igen som hon kunde innan förgiftningen. ID-10013141

Numera rullstolsbunden. Ingen smärtlindring för extrapyramidala biverkningar såsom parkinsonism, muskelstelhet och muskelsmärtor.

Det tog tre månader efter utskrivningen från sjukhuset innan vårdcentralen satte in varning för medicinen och då efter mitt påpekande.

Toalettbesök och mor fick panik, jag bad om smärtlindring, fick av vårdpersonal reda på att hon får vänta till i morgon då SSK är sjuk. Enhetschefen blev knallröd i ansiktet när jag berättade detta och gick fort ut i rummet för att senare komma tillbaka.’

Ingen brydde sig, hon var dement. SSK avvisade mina påståenden med att det vi behöver veta finns i journalerna, journaler som är felaktiga. Ingen kontroll av journaler och medicinlistor. Tänk då kunde detta ha upptäckts mycket tidigare. Mor hade kanske fått en kärleksfull omsorg och vård på boendet.

Ingen frågar oss i denna situation hur vi mår och speciellt min utvecklingsstörde bror hade säkert behövt ha hjälp med specialist och krissamtal. I stället tillsammans med förändringar på sin arbetsplats fick honom att gå i väggen. I tre månader låg han på magen i sängen med kudden över huvudet och så fort jag frågade någon fick jag till svar “jag är så rädd”. Han har mycket svårt att berätta om hur han mår och speciellt om känslor.

Vi skulle få prova två avdelningar för att se var mor trivdes bäst men stoppades av enhetschefen och vi fick gå på magkänsla. Jag kunde inte se den missvård mor utsattes för, min bror utsattes för. Inget stöd ingen hjälp och till slut tog jag tillsammans med övriga syskon och några utomstående beslutet att ta hem mor.
Efter att vi tagit hem mor har några i personalen berättat att de hade ingen aning om något annat än att mor var dement. De visste inget om medicinförgiftning och de biverkningar dessa hade gett. När jag senare får kontakt med MAS i kommunen visar det sig att det saknas journalanteckningar och hon kunde bekräfta att min historia genom att läsa medicinlistan och kontrollera med fass.

Vi satte igång med träning och mor kunde gå och vi levde ett underbart liv. Hemvården kopplades åter in för att jag skulle få stöd och hjälp i vården av mor. Mor fick livsgnistan tillbaka men ibland kom ångesten över henne, vad har hänt och varför bryr sig ingen. Fick hålla mor i handen och försöka förklara…
Mor fick åter ont i ryggen och ny medicin sattes in. Hjärtflimmer och hjärtsvikt och nytt akutbesök och inläggning. Samma sak som hände två år tidigare där jag fått kopia på från vårdcentralen på epikris men en saknad vårdinfo, som patientnämnden fick hjälpa mig att vårdcentralen hittade. NÄL skyllde på vårdcentralen, vårdcentralen skyllde på NÄL. Helt plötsligt saknas det som jag tidigare själv har sett både epikrisen och vårdinfo som patientnämnden efter flera påstötningar till vårdcentralen hittar. varför????…

ID-10013140Ny medicin ett morfinpreparat i plåsterform, lägsta styrka och bara ett halv sådant. Åter medicinförgiftad. Nu var hon så borta att vi räknade hennes liv i dagar. Började planera begravning, mors SSK ringde och förberedde mig att det snart troligen är slut, vilket jag redan förstod.

Fick en ingivelse att ta bort plåstret och fick läkarens tillåtelse att göra. Mor började än en gång till piggna till och SSK föreslog att mor skulle komma till dagverksamhet. Detta trodde jag inte på, då mor är rädd för andra personer och numera bara har förtroende för mig. Däremot har vi sjukgymnastik för att försöka återhämta något av den förlorade gångförmågan.

En enhetschef som ringer och anklagar mig för att missköta mediciner, mediciner som inte funkar. Mor måste ha lugnande för personalens skull, så de kan arbeta med mor. Enhetschefen anmäler oss och biståndshandläggaren kommer hit. Biståndshandläggaren ser en en dement person som behöver in på boende, vilket jag vägrar. Min åsikt är att mor åter en gång är förgiftad.

Jag ser gång på gång hur biståndshandläggaren nyper mor i kinden och säger men du verkar se ut att må bra i alla fall.

Varje dag är en kamp mellan mor och hemtjänstpersonal. Tre grupperingar som inte kan samarbeta inom gruppen som vill arbeta på olika sätt.

Efter att plåstret togs bort och mor piggnat till, hade jag besök av mors läkare och kommunens sjuksköterska. De ser en lugn, harmonisk människa som nu är någorlunda återställd från senaste förgiftningen. Vi har upp problemet med hennes oro.
Läkaren säger att han inte ser minsta oro hos mor. Nej oron är bara där när hemvårdspersonalen är där.
Då finns ingen anledning att sätta in mediciner, och speciellt inte om mor är lugn i övrigt. Han hänskjuter problemet till enhetschefen för hemtjänsten och att det är hon som får arbeta med personalen, det är hennes ansvar. Inget har skett…

Här om dagen fick jag nog när en personal säger till mig ”lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund”.

Varför ha 30 minuters omsorg när jag behöver sitta med mor i 2 timmar och trösta och lyssna på hennes frågor varför de inte bryr sig om henne. Nu sköter jag mor och avstår den havererade omsorgen. Den omsorg jag idag ger mor sker med glädje och viskningar i mitt öra, jag älskar dig, tack för att du tar hand om mig.
Dusch sker med glädje i blicken och mor njuter av den.

Varför skall jag behöva lyssna på kampen mellan mor och personal när det kan ske på ett lugnt och njutbart sätt för oss alla?

Varför skall mor bli så psykiskt misshandlad när det finns alternativ?

Varför skall skall det behövas mediciner när ett lugnt och tryggt förhållningssätt hjälper så mycket mer?

Var är den personcentrerade omsorgen där individen är i centrum?

I dag är det minuter som räknas och det finns ingen tid till något kärleksfullt…

När ångesten sätter in som värst kommer hennes ord, jag är så djup deprimerad…

Varför bryr de sig inte vad jag tänker och tycker, varför behandlar de mig som skit, är hennes frågor….

Varför skall en 80-årig dam utsättas för detta?

Varför skall mediciner sättas in på mor för personalens skull?

Mor måste väl vara den som skall ges omsorg med kärlek!

Varför ges inte personalen rätt verktyg att ge mor omsorg på hennes villkor?

DSC_0071 (2)Mor kan fortfarande klä sig själv, men hemvården är så stressad så bara för att hinna så har de inte tid att vänta.

Varför inte ta vara på de funktioner som trots allt finns hos mor.

Idag vet jag inte längre om jag vill se hemvården här igen…

Jag vill inte se mor bli misshandlade av det som kallas omsorg.

Jag vill se mor få dö med ett leende på läpparna den dag det är dags.

Den dag jag tar farväl av mor, vill jag i mitt hjärta känna, jag har gjort allt för dig, kära mor!

I dag kan inte ens de olika läkare som behandlar/har behandlat mor enas om mor lider av demens eller kanske djup depression med minnesstörningar…

Hur kan man sätta en sådan diagnos utan att informera mor eller oss närmaste anhöriga?

På vilka grunder har en sådan diagnos satts?

Har utredningar gjorts utan att informera oss?

Hur länge skall mor behöva lida av havererad sjukvård och omsorg. Jag tänker inte längre titta på och se denna missvård som mor och och andra människor utsätts för…

Måttet är rågat!

Mvh
/Bengt Larsson

”Jag vill dö!”

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-10090006

I går kväll grät jag en liten skvätt när jag skulle lägga mig…

Mor hade tidigare under kvällen fått en liten ångestdipp med gråt och uttalanden som ”jag är djupt deprimmerad” och ”jag vill dö”…

Att jag grät kanske var en liten del av smärtan jag såg uppvisades men största delen var nog den glädje jag kände…

För bara drygt en månad sedan var dessa uttalanden vardagsmat och då flera gånger på dag. Då försökte jag skoja bort det med hur många gånger har du sagt det idag, och avslutade det hela med en kram…
Jag kom då också på att det var länge sedan min kamera skickade ett sms med texten ”mor är orolig”, mor har ångest.
Då vågade jag inte lämna huset när mor låg i sängen pga av dessa ångestattacker….
I dag kan jag berätta för mor att jag går en promenad med vovven och mor ligger lugnt och tryggt kvar tills jag är tillbaka – FANTASTISKT…

En liten skvätt av mina tårar var nog en del av mina tankar att jag tidigare borde begripit att det fanns andra anledningar bakom mors ångest och depression är bara sjukdom, dvs hemtjänsten…
Detta sitter i redan från förra året att jag inte tidigare insåg att det mor uppvisade inte var sjukdom utan var verkan från mediciner. Två medicinförgiftningar har satt sina spår. Jag borde redan tidigare insett att något var fel på korttidsboendet när mor inte fick den hjälp jag förväntade att mor skulle få…

Jag litade på vården och dess kompetens, jag litade på korttidsboendet och deras kompetens…
Vem, i vår situaton, börjar tro att det är vården och omsorgens fel när det blir så galet… Vem börjar misstänka mediciner och felaktiga journaler när läget är som det är, inte jag… Men varför avfärdade alla mig när jag försökte göra ansvariga uppmärksammade att jag trodde något annat än sjukdom som låg bakom…

Fortfarande får jag inget stöd av andra ansvariga i min kamp, utan JAG måste fortfarande driva kampen, en kamp som jag inte anser att JAG skall behöva driva…

Det jag idag har lärt mig är att så fort jag försöker få någon ansvarig att titta på hela historien är att jag får svaret ”-det är inte mitt ansvar…”

I dag tar JAG ansvar för mor och behöver jag säga att VI ÄR LYCKLIGA…

ID-10080146

Image courtesy of imagerymajestic at FreeDigitalPhotos.net

Socialdepartementet svarar mig om vårdfrågor

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg2 kommentarer

Bäste Bengt,

 

Tack för dina e-brev. Du skrev ursprungligen till både socialminister Göran Hägglund och barn- och äldreminister Maria Larsson. Jag har fått i uppdrag att svara dig.

 

Utifrån vad du skriver förstår jag det som att du är missnöjd och besviken på den vård och omsorg som din mor har fått, vilket jag beklagar.

 

När en människa vårdas på sjukhus befinner sig denne i en utsatt situation och då är det viktigt att vi får vårdas i en miljö som upplevs som trygg och som präglas av respekt för den enskildes integritet.

 

Hälso- och sjukvården i Sverige är uppbyggd enligt modellen att det är landstingen som har ansvaret för att erbjuda en god vård till dem som bor inom landstinget. Landstingen har ansvar för hur vården organiseras och vilka prioriteringar som görs. Vården finansieras genom landstingsskatten. Hälso- och sjukvårdslagen ställer dock krav på landstingen att de måste uppfylla målet om en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

 

Regeringen arbetar med frågor som rör förutsättningar för landstingen att utforma hälso- och sjukvården så att målen om en god vård kan uppnås. Regeringen har genomfört ett flertal reformer för en förbättrad hälso- och sjukvård, och ytterligare reformer kommer framöver. Det handlar bland annat om en ”kömiljard” för att minska köerna i landstingen, om en patientsäkerhetsutredning för att stärka patienternas trygghet och om en lagstadgad rätt till vårdval inom primärvården – vilket leder till ökad tillgänglighet och flyttar makt från landstingspolitiker till patienter.

 

Regeringen kommer också att förbättra möjligheterna till uppföljning och öppna jämförelser av vårdens resultat. Jämförelserna utgör bland annat underlag för förbättringsarbetet inom sjukvården, vilket är en viktig faktor för att se till att vårdens resurser används på ett effektivt sätt så att varje enskild patient ska få den bästa möjliga vården.

 

I sammanhanget vill jag nämna att om en patient anses ha blivit dåligt bemött inom hälso- och sjukvården så är det viktigt att dessa erfarenheter kan tas till vara och leda till förbättringar. För detta ändamål har många sjukhus en patientvägledare eller patientombudsman som man kan vända sig till. Det finns också en möjlighet att vända sig till patientnämnden i sitt landsting.

 

Patientnämnderna skall utifrån synpunkter och klagomål stödja och hjälpa enskilda patienter och bidra till kvalitetsutvecklingen i hälso- och sjukvården. Detta genom att hjälpa patienter att få den information de behöver, hjälpa patienter att vända sig till rätt myndighet, främja kontakterna mellan patienter och vårdpersonal, samt rapportera iakttagelser och avvikelser av betydelse för patienterna till vårdgivare och vårdenheter.

 

Vidare om man anser att det finns brister i hälso- och sjukvården finns också möjlig­heten att vända sig till den nyetablerade Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Sedan den 1 juni i år har IVO det ansvar som Socialstyrelsen tidigare hade för att på nationell nivå utöva tillsyn för hälso- och sjukvården. Jag vill således nämna den möjlighet som finns att vända sig med klagomål rörande hälso- och sjukvården till IVO.

 

Den 1 januari 2011 trädde en ny patientsäkerhetslag ikraft, med ett delvis nytt ansvarssystem för yrkesutövare inom hälso- och sjukvården. Målet med en fokusering på ökad patientsäkerhet är att minimera antalet fel som begås inom vården och därmed skapa en säkrare vård.

 

Att brister i vården anmäls är en förutsättning för att rutiner ska kunna rättas till och att vården ska bli säkrare. En fungerande klagomålshantering är viktig för att upprätthålla en hög patientsäkerhet.

 

Avslutningsvis vill jag nämna något om den kommunala vården och omsorgen. Det ställs krav på både den kommunala och enskilda verksamheten utifrån socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen och kommunerna har ansvar för sin verksamhet, oavsett vem som utför den. Ledningssystemet ska därför innefatta uppföljning och kontroll av både den egna verksamheten och den verksamhet som bedrivs av andra. Om du har synpunkter på hur den kommunala verksamheten organiseras får jag främst hänvisa dig till den specifika kommunen.

 

Då bättre samordning behövs kring vården och omsorgen för de mest sjuka äldre så har regeringen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) slutit en prestationsbaserad överenskommelse som syftar till en mer sammanhållen vård och omsorg om de mest sjuka äldre.

 

Genom ekonomiska incitament, och de äldres behov i centrum, strävar regeringen efter att uppmuntra, stärka och intensifiera samverkan mellan kommuner och landsting. Regeringen satsar 4,3 miljarder under mandatperioden på detta prioriterade område.

 

Målet är att få omsorgen och vården i form av hemsjukvård, äldreomsorg, vårdcentral och sjukhusvård att samverka bättre kring de äldre. Inom satsningen ingår även frågan om läkemedel. Du kan läsa mer om satsningen på regeringens hemsida:

 

http://www.regeringen.se/sb/d/14622/a/164150

 

Tack än en gång för att du tog dig tid att skriva till regeringen.

 

 

Stockholm i juni 2013

 

Med vänliga hälsningar

 

 

 

Alexandra Mossberg

Brevsvarare för socialministern, Socialdepartementet

Vår insändare i dagens lokaltidning

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-100124237

En havererad vårdcentral som start på ett och ett halvt helvete. Medicinförgiftningar av mor pga journalbrister saknade remisser och epikriser . En erbjuden korttidsplats i kommunen för återhämtning,  blir en isoleringscell. Ingen hjälp, ingen träning för återhämtning, ingen lyssnar på mor eller mig.

Med hjälp av kommunens MAS kunde vi konstatera att det som stod i journalerna inte stämde överens med medicinlistor Då hade vi redan tagit hem mor för att själva rehabilitera henne.

Hemtjänsten kopplades in, som vi nu avstår ifrån då vi inte orkar se det som händer. Mor måste ha lugnande tabletter enligt hemvården, något som läkaren vägrar skriva ut.

Var finns den personcentrerade omvårdnaden?
Var finns respekten för individen?

Att mor är rullstolsbunden Ingen träning för att kunna gå igen som hon kunde innan förgiftningen. Ingen smärtlindring för extrapyramidala biverkningar såsom parkinsonism, muskelstelhet och muskelsmärtor. Toalettbesök och mor fick panik, jag efter haveriet kan vi leva med, men att se att vissa inte bemöter mor med respekt och den värdegrund som måste ligga till grund för arbete i vård och omsorg kan vi inte leva med.

Image courtesy of Stuart Miles at FreeDigitalPhotos.net

Livet är så underbart, ha någonting skönt…

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg, TankeväckareLämna en kommentar

Livet är så underbart, ha nånting skönt….

Så sjön Jan Malmsjö för många år sedan och jag tror den då låg på svensktoppen…

För oss är livet sådant just nu, och hela familjen njuter av livet, just nu.
Mor mår bra även om allt inte är perfekt, bror lika så…
Och för mig har det blivit en nystart på familjen…

Det är alltid svårt med sjukdomar, i relationer och livet för övrigt att veta vad som är hönan och ägget.

Vi mår idag underbart och det är det viktigaste och jag känner, i alla fall för tillfället att mina krafter återvänder och det som tidigare ibland var ett övermäktigt tvång är i dag oftast ett nöje även om det kan vara ett tråkigt tvång.

I dag känner jag ett nöje att gå in i diskussioner på Facebook, Twitter eller att kommentera inlägg i bloggar. För några månader var mitt sinne fyllt av nattsvarta tänker, tankar som man inte bör realisera.

Många gånger när jag läser dessa inlägg på olika social media men även i radio, tv och press så blir jag rädd…
Man läser många inlägg som mer baseras på, vad jag tolkar som politiskt övertygelse och inte vad partiet egentligen säger i dina program.
Själv röstar jag på olika partier i de olika valen, riksdagsval, landstingsval och kommunalval. När vi pratar om blockpolitiken så är det rikspolitiken. Ute i landet finns det andra allianser som fungerar suveränt, men som säkerligen inte hade fungerat lika bra, kanske till och med katastrofalt i rikspolitiken.

Omsorgen om oss människor ligger på kommunen, vård ligger på landsting/region medan det övergripande ansvaret ligger på högsta nivå.
Jag ser i min röda kommun hur omsorgen har fallerat och de ser bara stordriftens fördelar, inte individen…

I regionen finns en ohelig allians som nu har börjat ”tvångsförvalta” våra sjukhus och gått in med styrning direkt i storsjukhusens drift plus tagit över över ansvaret för de tre mindre. Vi måste våga prova oss fram och se vad som är bäst.

Jag har svårt för idealister som röstar på ett parti för att far och farfar gjorde det.
Vi lever idag, inte igår eller i morgon, utan IDAG!!!

I dag handlar det inte om att rösta efter tradition, det handlar om att rösta efter vad politiken säger idag och då har vi chans och möjlighet att påverka vår situation.

Vi måste också ta vårt ansvar att rösta på det vi tror på,  men också  att våga omprioritera och vi måste och mellan valen göra var röst hörd mellan valen.
Påverka politiker, lobba för det vi tror på, göra vår röst hörd…

Utvecklingen, forskning och framsteg gör att det måste vägas in för morgondagens beslut. Det är beslut DU måste ta i de olika frågorna och ingen annan kan ta det beslutet eller göras ansvarig för ditt beslut…

Jag vägrar att delta i de frågor där politiska ideal styr syn på olika frågor…
Jag har personligen tagit beslut som inte ses med blida ögon av vissa men för andra är det beslut som måste tas…
Jag har vågat prova, jag har vågat fråga andra om råd och stöd i olika frågor, men beslutet Örebro mitt eget och jag tar ansvar för det.
Jag kommer inte tag kunna skylla på politiker, tjänstemän, utan bara på mig själv.
Jag kommer att vara obekväm för de som anser det jag kommer att vara en kämpe för de som tycker så…

För mig är jag mig själv, och det tror jag på…

”Einstein” föreläser igen

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

capture-20130613-111642

 

Nu är det dags för en ny föreläsning av mig.
Denna gång är det en inspirationsdag.

Vardagshjälte i skuggan av demens

Hoppas verkligen jag kan inspirera andra anhöriga men även omsorgspersonal och vårdtagare att våga använda teknik i omsorgen så länge det är till fromma för alla inblandade. Hoppas verkligen att lite teknik och ett hjärta på rätta stället kan leda till att fler kan leva sitt liv på ett sätt som de önskar. Under rätt förutsättningar kan livet ge så mycket mer trots sjukdomar och handikapp i familjen.

Ett bra bemötande, en avvägning av teknik kan ge bra förutsättningar till ett rikare liv, för alla inblandade. Vi kan leva som en familj och vi känner trygghet med varandra och tillit till varandra och vi känner en stor trygghet att tekniken kan hjälpa oss till detta.

Låt inte sjukdomar och handikapp bli ett hinder till att leva ett rikt och innehållsrikt liv. Låt inte sorgen över forlorade funktioner bli ett hinder utan ta vara på de förmågor vi trots allt har kvar till att förverkliga våra drömmar.

Låt inte någon förstöra det ni har.

Kan vi leva vårt liv med kärlek till varandra, så kan även ni!

Ta vara på varandra, sprid kärlek, använd teknik när det är till fördel för er och jag lovar att livet ser ljust ut!

Länkar:
Pressmeddelande från NKA
Information från Svenskt Demenscentrum
Informationsblad
Preliminärt program
Anmälan

När livet återvänder

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg1 kommentar

ID-10033345

 

Som många av er redan vet, så tog vi för några veckor sedan beslutet att avstå den hemtjänst vi är beviljade. Det är inte på något sätt uppsagd, utan vi avstår för tillfället.

Jag sköter mor idag helt själv, ev lite hjälp av bror, men det mesta ordnar jag och mor gemensamt.
Jag har ju tidvis tagit hand om mor tidigare, många gånger då mor har velat gå på toaletten och ingen hemtjänst varit i närheten. Skillnaden i dag är att hemtjänsten inte kommer hit alls.

Jag var de första dagarna rädd att helt bli utan denna hjälp då det på något sätt varit en ”bakjour” för mig. Jag vill mycket starkt betona att jag älskar majoriteten av personalen även om undantag finns.

Tidvis under senaste året har jag mått dåligt av att se vad som händer, att mor mår så dåligt av hemtjänstens hjälp. Jag har liksom många andra trott att det var en del av den sjukdom, som mor troligen har, dvs demens. De sista månaderna under våren har varit för djävliga, rent ut sagt, och mina tankar har varit av det mörkare slaget.

Men jag ser också efter att läst journalerna, som jag fick ta hjälp av primärvårdschefen för att få tillgång till, trots att mor själv skrivit under, att medicner kan ha satts in under perioder med urinvägsinfektion. Jag är inte medicinsk kunnig men jag har sett hur äldre personer kan reagera på urinvägsinfektioner och bli helt förbytta i sitt temprament mm

De olika onödiga medicner är borta även om det har orsakat mycket kamp och tagit mycket kraft från mig.

Nu efter drygt två veckors frånvaro av hemtjänsten ser jag att mor är mycket lugnare och tryggar. Hon får ingen panik när jag försvinner ur hennes åsyn utan kan lugnt vara kvar och vänta på mig. Den tiden förlängs också för var dag. Jag blir friare och lugnare.

Heller ingen panik när mor vaknar och hon inte ser eller hör mig. Hon ropar lugnt efter mig och svarar jag inte eller inte kommer händer det att hon istället somnar om.

De tillfällen hemtjänsten har varit här på besök och lagt mor på kvällen har jag fått gå och lägga mig också, för att mor skulle känna sig trygg. NU kan jag lägga mor ge henne godnattpuss på munnen och ett par kramar och säger att jag går ut och sätter mig på altanen en stund.
Mor somnar som ett litet barn, tryggt och säkert….

Den tid det tar för mig för mors omsorg, har jag fått igen i kvalitetstid för mig själv.
Den trygghet jag trodde hemtjänstens omsorg gav mig, har förbytts i en trygghet att inte ha de här.

Livet återvänder till oss alla och bara en sådan sak som att tvätta golv som var ett helt företag tidigare har förbytts i en glädje.
Nu när jag ser tillbaka på tiden innan vi stoppade hemtjänsten, så undrar jag var för jag inte gjorde det tidigare. Jag ser nu också att de reaktioner jag hade är mycket likt det jag hade när jag själv fick panikångest för drygt 20 år sedan. Detta har jag förstått nu efter att vi avstår hemtjänsten.

Som läget ser ut idag, så har vi inga planer på att koppla in någon omsorg igen förrän i augusti efter att brors semester är slut. Han behöver också se sin mor lugn och lycklig och kunna få njuta av sin mor i detta. Jag och mor och bror ser fram emot en sommarsemester där vi är trygga med varandra och vi kan åka på dagsturer och njuta av en sommar i kärlekens tecken, där vi kan visa varandra respekt och tillit.

Detta behöver hela familjen…
Hemvården får sin chans att försöka ena sina grupperingar, vilket kan ta tid, enligt mitt anhörigstöd.
Nu får de lugn och ro, och vi får välbehövlig vila och chans att leva ett rikt familjeliv.

Låt oss nu få göra det utan inblandning av en massa utomstående som vill arbeta efter sitt eget huvud. Jag tänker inte tillåta att någon utomstående förstör det paradis vi nu lever i.

Tack och lov att man vågar gå emot strömmen, och tro på sig själv, tro på mor och bror.

Jag vill tacka för den erfarenhet livet gett mig men jag vill inte ha det HELVETET tillbaka som vi tvingats leva i….

 

Image courtesy of photostock at FreeDigitalPhotos.net

Omsorgens haveri

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-10050297

Vart är den svenska sjukvården på väg???

Finns någon som kan/vill/vågar ta sitt ansvar?

En vårdcentral, sju tillsynsärenden på 6 månader. En sparkad verksamhetschef på den samma. Konflikter mellan ledning och personal. Bristande journalföring, brister i epikriser och remisser. Ingen användning av regionens gemensamma avvikeksehanteringssystem. Två medicinförgiftningar hos mor, där läkaren inte vill se sitt ansvar utan anser att det räcker med remiss till geriatrisk medicin med väntetid upp till 3 månader en sjuksköterska i hemvården som anser att vi kan vänta tills mors ordinarie läkare är på plats. Fick själv ordna in mor på akuten där hon blev inlagd för akut medicinförgiftning.

Mors SSK pratade med läkaren och han lovade att ordna remiss till geriatrisk medicin för överflyttning dit för medcininställning. I vänta på remissen så erbjuds vi kortidsboende för återhämtning av biståndshandläggaren. Ingen vårdplanering behövs då hon vet om ärendet.

Efter utskrivning till korttidsboende där ingen brydde sig undersöka vad som hänt, hon var dement. Vem har diagnistiserat mor som dement och vilka grunder. Varför informeras inte mor och vi närmaste anhöriga. Inget stöd i besked eller ev samtalsterapi.

Hon får inte vara med de andra, då hon blir orolig att vara med dem, eller hon får inte vara med de andra för andra blir oroliga av mor. Instängd i sin rullstol på rummet inkörd under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kaffe framför sig. En social människa som hamnar i en isoleringscell. Ingen träning för att kunna gå igen som hon kunde innan förgiftningen. Ingen smärtlindring för extrapyramidala biverkningar såsom parkinsonism, muskelstelhet och muskelsmärtor. Toalettbesök och mor fick panik, jag bad om smärtlindring, fick av vårdpersonal reda på att hon får vänta till i morgon då SSK är sjuk. Ingen brydde sig, hon var dement. SSK avvisade mina påståenden med att det vi behöver veta finns i journalerna, journaler som är felaktiga. Ingen kontroll av journaler och medicinlistor. Tänk då kunde detta ha upptäckts mycket tidigare. Mor hade kanske fått en kärleksfull omsorg och vård på boendet.
Ingen frågar oss i denna situation hur vi mår och speciellt min utvecklingsstörde bror hade säkert behövt ha hjälp med specialist och krissamtal. I stället tillsammans med förändringar på sin arbetsplats fick honom att gå i väggen. I tre månader låg han på magen i sängen med kudden över huvudet och så fort jag frågade någon fick jag till svar “jag är så rädd”. Han har mycket svårt att berätta om hur han mår och speciellt om känslor.

Vi skulle få prova två avdelningar för att se var mor trivdes bäst men stoppades av enhetschefen och vi fick gå på magkänsla. Jag kunde inte se den missvård mor utsattes för, min bror utsattes för. Inget stöd ingen hjälp och till slut tog jag tillsammans med övriga syskon och några utomstående beslutet att ta hem mor.

Vi satte igång med träning och mor kunde gå och vi levde ett underbart liv. Hemvården kopplades in för att jag skulle få stöd och hjälp i vården av mor. Mor fick livsgnistan tillbaka men ibland kom ångesten över henne, vad har hänt och varför bryr sig ingen. Fick hålla mor i handen och försöka förklara…

Mor fick åter ont i ryggen och ny medicin sattes in. Hjärtflimmer och hjärtsvikt och nytt akutbesök och inläggning. Samma som två år tidigare där jag fått kopia på från vårdcentralen på epikris men en saknad vårdinfo, som patientnämnden fick hjälpa mig att vårdcentralen hittade. NÄL skyllde på vårdcentralen, vårdcentralen skyllde på NÄL. Helt plötsligt saknas det som jag tidigare själv har sett. varför????…

Ny medicin ett morfinpreparat i plåsterform, lägsta styrka och bara ett halv sådant. Åter medicinförgiftad. Nu var hon så borta att vi räknade hennes liv i dagar. Började planera begravning, mors SSK ringde och förberedde mig att det snart troligen är slut, vilket jag redan förstod. Fick en ingivelse att ta bort plåstret och fick läkarens tillåtelse att göra. Mor började än en gång till piggna till och SSK föreslog att mor skulle komma till dagverksamhet. Detta trodde jag inte på då mor är rädd för andra personer och numera bara har förtroende för mig. Däremot har vi sjukgymnastik för att försöka återhämta något av den förlorade gångförmågan.

En enhetschef som ringer och anklagar mig för att missköta mediciner, mediciner som inte funkar. Mor måste ha lugnande för personalens skull, så de kan arbeta med mor. Enhetschefen anmäler oss och biståndshandläggaren kommer hit. Biståndshandläggaren ser en en dement person som behöver in på boende, vilket jag vägrar. Min åsikt är att mor åter en gång är förgiftad.

Varje dag är en kamp mellan mor och personal. Tre grupperingar som inte kan samarbeta inom gruppen som vill arbets på olika sätt. En läkare som vägrar skriva ut mediciner och istället hänvisar till enhetschefen att hon får arbeta med personalen istället. Det är hennes ansvar…

Här om dagen fick jag nog när en personal säger ”lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund”.

Varför ha 30 minuters omsorg när jag behöver sitta med mor i 2 timmar och trösta och lyssna på hennes frågor varför de inte bryr sig om henne.

Nu sköter jag mor och avstår den havererade omsorgen. Den omsorg jag idag ger mor sker med glädje och viskningar i mitt öra, jag älskar dig, tack för att du tar hand om mig.

Dusch sker med glädje i blicken och mor njuter av den.

Varför skall jag behöva lyssna på kampen mellan mor och personal när det kan ske på ett lugnt och njutbart sätt för oss alla?

Varför skall mor bli så psykiskt misshandlad när det finns alternativ?

Varför skall skall det behövas mediciner när ett lugnt och tryggt förhållningssätt hjälper så mycket mer?

Var är den personcentrerade omsorgen där individen är i centrum?

I dag är det minuter som räknas och det finns ingen tid till något kärleksfullt…

När ångesten sätter in som värst kommer hennes ord, jag är så djup deprimerad…
Varför bryr de sig inte vad jag tänker och tycker, varför behandlar de mig som skit, är hennes frågor….

Varför skall en 80-årig dam utsättas för detta?

Varför skall mediciner sättas in på mor för personalens skull?

Mor måste väl vara den som skall ges omsorg med kärlek!

Varför ges inte personalen rätt verktyg att ge mor omsorg på hennes villkor?

Mor kan fortfarande klä sig själv, men hemvården är så stressad så bara för att hinna så har de inte tid att vänta.

Varför inte ta vara på de funktioner som trots allt finns hos mor.

Idag vet jag inte längre om jag vill se hemvården här igen…
Jag vill inte se mor bli misshandlade av det som kallas omsorg.

Jag vill se mor få dö med ett leende på läpparna den dag det är dags.
Den dag jag tar farväl av mor, vill jag i mitt hjärta känna, jag har gjort allt för dig, kära mor!

I dag kan inte ens de olika läkare som behandlar/har behandlat mor enas om mor lider av demens eller kanske djup depression med minnesstörningar…

Hur kan man sätta en sådan diagnos utan att informera mor eller oss närmaste anhöriga?
På vilka grunder har en sådan diagnos satts?

Har utredningar gjorts utan att informera oss?

Hur länge skall mor behöva lida av havererad sjukvård och omsorg. Jag tänker inte längre titta på och se denna missvård som mor och och andra människor utsätts för…

Måttet är rågat!

 

Image courtesy of arztsamui at FreeDigitalPhotos.net

Mor och bror, jag älskar er så mycket…

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

Fattar inte varför det skall ifrågasättas varför jag vill bo med mor och bror.
Att jag ev är unik som vill det, men acceptera att vi vill ha det så.
På samma sätt kände jag det när far levde, men då fungerade vård och omsorg.
Mor, och bror, jag älskar er så oerhört mycket, låt mig få krama er, medans ni lever.
Mor när jag var liten, så höll du mig i handen när jag var orolig och behöver tröst.
Just nu sitter jag och håller mor i handen på altanen.
Mors hand är varm och håller hårt i min, hon är så lugn och trygg så hon nästan somnar…

Mor jag tittar nu på dig och mina tårar rinner ner för kinden….
Mamma, du är så fin, så vacker, trots allt du råkat ut för det senaste åren av ”missvård”…

Mor såg mina tårar och började själv gråta, sträckte fram sina armar och ville kramas…
Vi kramades, du säger ”lille älskade vännen, gråt inte”… Vi är lyckliga tillsammans…

Ursäkta mitt känslomässiga sammanbrott med detta händer just nu….