Lite rubriker från media
Kategori: Vård & Omsorg
Sjukregler för psyksjuka ses över
Regeringen gett Inspektionen för socialförsäkring i uppdrag att undersöka hur reglerna i sjukförsäkringen fungerar för de med psykiska diagnoser.
Detta låter ju bra, men kommer man att titta på hela människan och dennes liv och leverne, arbetssituation mm mm?
När jag själv blev psykiskt sjuk i börja på 90-talet så tittade man bara på symtomen och försökte “bota” dessa, inte tittade man på hela mig…
Själv skulle jag gå i samtalsterapi hos en kurator som försökte leka psykolog. Fick efter ett tag en läkare som trodde att alla män med psykiska sjukdomar var homosexuella och skulle botas.
Jag fick medicin som visserligen höll mig över ytan, oftast, men jag fick också varenda biverkan som kunde tänkas. Jag gick upp 30 kilo från knappt 80 till strax över 110 på några månader. Helt plötsligt var det inte homosexualitet som var problemet utan nu berodde det i stället på att jag var överviktigt.
Visserligen var jag knubbig som barn men efter det blev jag oftast kallad “tandpetare”, en tanig en…
Nu skulle jag i stället botas mot min tjocklek och fick remisser till en “bantningskurs” och sjukgymnastik.
Jag försökte hela tiden protestera mot att min psykiska ohälsa berodde på homosexualitet eller min fetma utan det fanns annat. Nej, läkaren och min psykologlekande kurator hade rätt.
Måndag,onsdag och fredag var det sjukgymnastiken som skulle utföras i grannkommunen och torsdag eftermiddag skulle jag gå på bantningskurs. Därtill skulle jag jobba heltid, skiftarbete som krockade med både kurs och gymnasik.
Men sjukskrivning då, nej jag skulle ju jobba, det var det bästa. Jag protesterade att det fungerar inte, jag kan inte vara på två ställen samtidigt.
De brydde sig inte… Jag försökte på alla sätt kombinera jobb, kurs och gymnastik och fick ännu mera press på mig. Jag trillade ihop i en hög när jag skulle till jobbet och fick akuttid på psyket. blev sjukskriven 14 dagar för krisreaktion. Sedan började samma karusell igen…
Denna snurr fortsatte under fem år, krisreaktioner, utmattning, psykisk ohälsa, psykiskt instabil mm mm kunde jag läsa på mina sjukintyg.
Först efter fem år fick jag dignosen panikångest och den dagen var jag lycklig, en diagnos som jag kunde lära mig mer om, lära mig hur man arbetar med och hur jag fungerar. Nu kändes det som jag kunde leva igen…
Min läkare på psyket skulle sluta men ingen ny läkare hade börjat så när den nya läkaren var på plats så skulle jag bli kallad. Detta var i slutet på 90-talet och jag har inte blivit kallad än…
När min medicin var slut ringde jag min vårdcentral och beställde tid hos min husläkare. Fick tid och sedan dess har jag haft min husläkare som min läkare.
I mitt fall har sjukvården gjort mig sjukare än jag behövde vara och jag har inte så mycket krafter för att kunna leva ett normalt liv.
Jag är idag oerhört bitter på sjukvården, läkare, psykologer, försäkringskassan mm som vägrade ta tag i mina problem på de grunder som gällde mig.
Jag hade hela tiden och även fortfarande ett mål att komma tillbaka till ett arbetsliv på100% men inser mer och mer att det är en omöjlighet.
Till slut insåg arbetsförmedlingen och kommunen att det inte lär fungera och övertalade mig att ta sjukersättning. En sjukersättning till 75% och jag försöker så gott det går jobba mina 25% efter egen önskan.
Till er som håller våra öden i era händer, glöm inte titta på hela mig, se hela människan bakom och sätt inte mer press på oss än vi klarar av. Se till att vi får en diagnos som håller och att vi arbetar efter den gemensamt. Lita på oss,vi är experter på sjukdomen och dess symptom och med hjälp av dem får sedan läkare sätta en diganos. Naturligtvis skall ingen bli isolerade av sin sjukdom utan målet är att komma tillbaka till ett liv med livskvalitet men om det är jobb eller annan rehabilitering som är bästa medicinen måste ses ur den enskildes ögon och inte politiker i riksdagen.
Länk till sr.se
Länk till aftonbladet
Länk till aftonbladet debatt
Bild Copyright: Image courtesy of Ambro
FreeDigitalPhotos.net
TilliT – till en läkare
Tillit är ett suveränt ord, smaka på det… Läs det… Läs det baklänges….
Ja just det, det blir Tillit!
Skall man samarbeta och kunna tro och lita på en person så krävs TilliT, och det från båda håll…
TilliT kan aldrig bli ensidigt, utan måste fungera åt båda håll…
Mor har nu fått en ny doktor en doktor som jag känner tillit till och han lyssnade på mig och gav mig respons. Det kändes skönt.
Jag pratade med denna doktor här om dagen om mor, den missvård hon har genomlidit på grund hans företrädare. Han gav mig tid att framföra mina åsikter om det som hänt mor och lovade att vi skulle gå vidare med detta.
Vi gick igenom mors mediciner, tog bort det hon inte tålde eller som inte fungerade.
Men det viktigaste var att han lovade skriva remisser för att kontrollera om mor har hjärtflimmer eller inte och det viktigaste av allt, koppla in minnesenheten.
Jag känner tillit att han har gjort detta, som han lovade och en sten föll från mitt hjärta.
Image courtesy of pakorn at FreeDigitalPhotos.net
Robothjälp för äldre
Sitter och läser en artikel i gp om robothjälp för äldre.
Själv är jag mycket för teknik i omsorgen av äldre och handikappade. Men tekniken skall vara ett hjälpmedel för att kunna ge omvårdnad av människor och inte av mekaniska människoliknande produkter.
Naturligtvis skall dessa produkter finnas för de som vill ha det, men då som tillval.
Min åsikt är att vård och omsorg skall ges av människor till människor. Därtill så kan tekniken användas för att påkalla uppmärksamhet när så nöden kräver. Jag har inget emot att ha teknik som övervakar och bearbetar data men dessa data skall stanna hos den person som har övervakningen. Däremot skall tekniken larma och ge besked när något inte är som det skall vara.
Skulle personen försvinna från sin säng nattetid när den inte skall göra det, då är det ok. Skulle dörrar öppnas under fel tider så är det också ok att larma. Skulle personen ramla och kanske skada sig då är det viktigt att hjälp kommer snarast. Men så långe som allt är inom normala ramar så skall denna information inte lämna den personens hem.
Mycket av den bevakning som sker i den behövande bostad kan skötas med hjälp av tekniska lösningar så att man så lite som möjligt blir påmind om att bevakning sker. Utan livet skall påverkas så lite som möjligt utan nya rutiner.
Påminnelse om att ta sin medicin kan ske med hjälp av en syntetisk röst som snällt påminner personen. Skulle nu personen inte ha tagit sin medicin inom ett visst tidsintervall så kan hemvården bli upplyst om detta och då sända personal för kontroll…
Likaså kan ju kylskåpsdörren eller mikron övervakas att personen troligen ägnar sig åt matlagning.
Det viktiga är att den behövande känner sig trygghet i sitt boende och kan leva sitt liv på det sätt den önskar.
Med den syntetiska rösten kan man även påminna personen om vad som kommer att hända under dagen. Ex vis så kommer personalen vid 14-tiden för att åka med till vårdcentralen. Hen kan då bli påmind om detta kanske i samband med frukosten att detta skall ske och sedan i god tid innan det sker.
Skulle nu inte vårdpersonal dyka upp inom föreskriven tid så larmas det även för detta.
Tekniken skall anpassas efter människan och individens önskemål och det får aldrig bli så att vi människor skall anpassa oss efter tekniken, och speciellt inte inom äldrevård.
Det viktiga är att människan kan leva så likt sitt tidigare liv utan påverkan och att tekniken blir en trygghet när något inte är som det skall.
En fantastisk dag
I dag valde vi att avstå morgonbesöket från hemvården. Sedan tidigare gör vi det även med middagsbesöket och det har har varit helt underbart.
Mor har varit så lugn och fin och inte orolig det minsta. Tom eftermiddagsvilan var så lugn så jag fick ingen ro för det.
Man undrar ju vad det beror på om det är tankar som dyker upp från missvården på boendet hon var på förra sommaren som gör att hon är rädd för hemvårdspersonalen.
Bara en sådan sak att inte få smärtlindring för sin sedan tidigare konstaterade artros och sedan muskelsmärtor och stelhet i dessa, har satt sina spår.
Att det är primärvården som satt mor i knipan är konstaterat men kommunen har ju också ett ansvar genom att de tog över hela medicinska ansvaret och då borde kollat upp att journalerna var av sådan kvalitet att det gick att vårda efter.
Hade de haft rutiner att jämföra journaler med medicinlista så hade detta kanske upptäckts i tid.
Att mor mår så bra idag är så bra och njuter av tillvaron går inte att ta miste på och jag har nu avbeställt kvällsbesöket också.
Nu sitter vi och lyssnar på Eksjö Tatoo och mor njuter i fulla drag…
Mor är lycklig och bror är lycklig och vad jag är, finns det ingen tvekan om,.,
När politiker inte lyssnar
Jag förstod redan för flera år sedan att något var fel på vår vårdcentral…
Jag fick rapporter om konflikter på arbetsplatsen, att personal hade blivit utsatt för sexuella trakasserier men också andra nedvärderande omdömen om personalen.
Personal hade i hårda ordalag blivit ifrågasatta angående kompetens en del av den underbara (mitt omdöme) personal hade slutat, medan andra försökte kämpa vidare för oss kunder/patienter.
När jag ser hela denna i historia i backspegeln, så växer denna personal i mina ögon.
Att jag kom på vad som föregick bakom dörrarna kom sig av en slump.
Vid ett tillfälle när jag själv mådde dåligt var jag där vid fel tidpunkt och var på toaletten när jag hör en person skrika, sköter ni er inte, så lägger jag ner hela vårdcentralen.
Den vårdcentralen (filial) är nu nerlagd och vi patienter är flyttade till huvudvårdcentralen.
Personal kontaktade sin företagshälsovård för att det skulle se över den psykosociala arbetsmiljön.
De hittade inget anmärkningsvärt. Personalens fackliga ombud försökte att i högre delar av organisationen få till en förändring, men även det misslyckades.
Personalen skrev anonyma tips till vår lokaltidning för att någon skulle få upp ögonen och gräva i förhållandena på arbetsplatsen/vårdcentralen. Inte ens tidningen gjorde något av det.
Arbetsmiljöverket var där och vid ett par tillfällen, men hittade inte heller det något konstigt.
Jag började kämpa för personalen men också för att rädda vårdcentralen för att få vara kvar på vår lilla ort.
Jag kontaktade våra politiker och tjänstemän i regionen, en del lyssnade och svarade, andra svarade inte. Ytterligare personal försvann.
Jag pratade med vår lokalradio och vi försökte gemensamt spräcka bubblan. Ingen vågade ge sin syn på konflikterna på grund av rädsla av ledningen. Inte ens anonymt och med förvrängd röst, vågade någon säga något.
Jag försökte ytterligare ett par gånger få någon politiker att reagera, men nej… Ingen verkade vara intresserad, då allt på ytan fungerade normalt.
Till slut skrev jag till Socialstyrelsen om förhållanden på vårdcentralen/arbetsplatsen och de beslutade att ta upp detta till granskning. Jag hade ju nämnt ett ”litet” fel i mors journal. Jag kände stor tillfredställelse att någon lyssnade. Drygt tre månader senare kom ett beslut från Socialstyrelsen att lägga ner utredningen och rekommenderade mig att byta vårdcentral då jag uppenbarligen inte hade något förtroende för dem.
Nedslagen men inte död fortsatter jag min vård av mor. Helt plötsligt blir mor sämre och hemsjukvården i blir inkopplad. Mor får medicin och efter ca 8 veckor är hon helt förgiftad och nästan helt okontaktbar.
Vi försökte få mor in på sjukhus, men SSK (vikarie) i hemsjukvården tyckte vi kunde vänta en vecka.
Till slut fick vi in mor med ambulans och hon blev inlagd för avgiftning.
Resten är nu historia och står i min blogg.
Sju tillsynsärenden mot vårdcentralen hade kanske inte blivit något om politiker, tjänstemän inte beh och socialstyrelsen hade lyssnat från första början.
Två av dessa sju fall är cancer och en är avliden. Kanske hade detta dödsfall inte behövt inträffa om någon hade vågat börja rota i detta, om någon ta ansvar.
Det jag har lärt mig är att de flesta man pratar med oftast kan svara ”DET ÄR INTE MITT ANSVAR”.
Vem som är ansvarig, vet jag inte än…
Image courtesy of renjith krishnan at FreeDigitalPhotos.net
Missvård måste synliggöras
Vi lever i ett vackert land, med många härliga människor med öppna hjärtan. Vi lever också i ett land där oväntade saker sker, både negativt och positivt. Vi lever också i ett land där vi har tillåtelse att säga och debattera öppet om det mesta.
Vi lever också i ett land där vissa saker försöker mörkas. Vi lever i ett land där det sker misstag, inte minst inom vård och omsorg. Jag tänker då på missvård…
Vi måste ibland acceptera att sker och ting blir fel, men det viktigaste är att ta lärdom av det som skett och bygga vidare på erfarenheten att liknande fel inte upprepas.
I vissa fall går dessa fel så galet att personen avlider, i andra fall klarar sig personen utan allvarliga komplikationer och som i vårt fall invaliditet och rullstolsbunden.
Den 21 januari i år hade radio väst en intervju med primärvårdschefen om vår vårdcentral och varför den har minskat sitt kundunderlag.
Han svarar:
– I Trollhättan har vi haft problem med ganska dåliga och nerslitna lokaler i Granngården, och därför har vi jobbart hårt med att projektera en ny vårdcentral i Sylte centrum som kommer att få toppenfina lokaler, för att möta befolkningen i Granngården. Och även de som bor i Sjuntorp får det bättre. De kommer att få bra bussförbindelser med Sylte centrum.
Han visste då om att det fanns flera tillynsärenden från socialstyrelsen utan att nämna detta med ett enda ord.
Jag tog då kontakt med radio väst och reportern och frågade varför det inte gjorde någon kontroll på alla ärenden mot vårdcentralen.
Den 11 februari hade samma reporter en ny intervju med samma primärvårdschef om just alla anmälningar…
Då berättar han inte bara om dessa anmälningar utan även om de konflikter som varit på arbetsplatsen mellan ledning och personal.
Varför har inget gjorts tidigare med anledning av situationen?
Konflikterna har personal och fack påtalat i flera år, utan att något har hänt.
Inget gjordes åt mina påtalade brister under flera år, trots att jag pratade med både chefer och politiker.
Inte förrän jag direkt i journalerna kunde påvisa brister och felaktigheter och med socialstyrelsens stöd i ryggen gjordes några åtgärder och versamhetschefen omplacerades omedelbart.
En av patienterna har redan avlidit och denna person hade kanske levat idag om någon redan från början reagerat.
Som jag tidigare sagt är min uppfattning att jag räddat livet på mor men hur mycket hade vi kunnat undvika av det som drabbat oss, hela familjen. Hur många av de händelser som just nu utreds av socialstyrelsen hade vi kunnat undvika?
Just nu pågår en manifestation utanför Skånesjukhuset i Kristianstad där bland andra Torbjörn Hammar visar bilderna på sin avlidna fru och de bilder som visar den missvård hon utsattes för.
Politiker, tjänstemän och chefer, sluta att mörka den missvård som trots allt förekommer.
Dessa fall är inte bara en siffra i statistiken utan de är människor som du och jag. De är någons barn, någons mor, någons käresta och älskling.
Låt detta bli en väckarklocka för framtiden….
Tack till Torbjörn Hammar som har gett mig lov att använda hans bilder för att symbolisera missvård
Välfärdsjobb är fel i äldreomsorg
Socialdemokraterna vill byta ut FAS 3 mot ´´välfärdsjobb´´. Det innebär att den som har varit utan jobb i cirka 2 år ska erbjudas en kollektivavtalsenlig lön som ersättning inom främst äldreomsorgen.
Jag är helt överens med socialdemokraterna att FAS 3 jobben måste bort, vilket enligt studier ”bara” är en form av förvaring och oftast inte leder någonstans. Många gånger tror jag att det bryter ned en
Men….
Jag håller inte med att dessa människor skall arbeta inom äldreomsorgen.
Många människor är inte skapta för att arbeta med andra människor, och många gånger i de intima situationer som detta innebär. Jobb inom äldreomsorgen är inte bara ett låglöneyrke utan också ett lågstatusyrke. Att då sätta in denna grupp människor i denna yrkesgrupp gör inte att statusen ökar i nämnda sektor. Jobb inom äldreomsorgen innebär inte att bara vara behjälplig i olika situationer utan också att kunna läsa och tolka den behövandes signaler och tankar. Den biten jämför jag med ett kvalificerat ingenjörsjobb som kräver flerårig utbildning. Vem skulle satsa på outbildad personal på sådana poster?
Visst det behövs mer personal i denna grupp men att fylla på med personer som redan har problem att komma in på arbetsmarknaden är fel. Kommunerna är heller inga änglar när det gäller att ta hand om sina anställda utan använder också olika former av vikariat för att slippa fastanställa personal. Personal inplaceras på olika former av vikariat och när chansen/risken närmar sig för att bli fastanställd så åker de ut i ”kylan” igen.
Länk till SVD:s debattartikel
Länk till DN:s nyhetsinlägg: S vill ersätta fas 3 med välfärdsjobb
Efter att ja skrev detta inlägg har ytterligare en nyhet om just hemtjänst inkommit där ett företag i branschen har ytnyttjat arbetskraftsinvandrare
Länk: Hemtjänst utnyttjade arbetskraftsinvandrare
Lär av skandalen i Stafford
Över 1000 patienter dog på sjukhuset i Mid Staffordshire mellan 2005- 2008.
För stort fokus lades på ekonomiska indikatorer och mål. Personal, patienter och anhöriga påtalade dessa brister, men ledningen ignorerade problemet och politikerna vägrade agera.
När vi ser samma saker ske i Sverige. När vi skickar hem patienter alldeles för tidigt eller nekar patienter inläggning. När den nyutexaminerade sköterskan tvingas till att fylla luckor i schemat utan inskolning eller introduktion. När patienter som ligger på fel avdelning glöms bort och inte rondas (se SVT Debatt). När kvinnor tvingas förlösa i ambulansen för att närsjukhuset lagt ner. När den äldre kvinnan dör på akuten för att det saknas platser på intensivvårdsavdelningen.
Då borde en varningsklocka ringa! För det dröjer inte länge innan det som inträffade i England också sker i Sverige. Eller har det redan skett?
Länk till artikeln: Lär av skandalen i Stafford
Journalen – en saga för bra för att vara sann
Jag minns en patient från min tid som AT-läkare på en vårdcentral. En äldre kvinna stod på kortison för polymyalgia reumatika och jag ville trappa ut behandlingen, eftersom PMR brukar läka ut efter några år. Men kvinnan hävdade att hon stått på kortison i decennier. Jag tittade bakåt i journalen och såg att det i tidigare anteckningar stod att hon hade kortison för sin leversjukdom.
Själv mindes hon att det varit något fel på levern, men inte riktigt vad. Hon trodde att kortisonet var för astman.
Jag bestämde mig för att gå igenom hela journalen och skrev ut de 104 A4-sidorna. Elektroniska journaler hade införts någon gång på nittiotalet, så det var så långt bak jag kunde läsa. Ingenstans kunde jag dock hitta någon diagnos, varför jag beställde papperskopior på tidigare journal från arkivet. Där kunde jag läsa att kvinnan på åttiotalet satts in på kortison för sin svåra astma…
Visa originalinlägg 447 fler ord
Villa California 