Flash mob i Lund

I Lund genomfördes den 15/7 en flash mob mor sjukvårdspolitiken i Skåne.
En dödstyst protest utspelade sig framför Skånes universitetssjukhue entre.

Sydvenskan skriver bland annat så här:
Ett hundratal människokroppar låg i drivor utanför huvudentrén till Skånes universitetssjukhus i Lund i eftermiddags. Det var en flashmob som protesterade mot Region Skånes vårdpolitik. Läs mer

SVT:s Sydnytt:
En flashmob protesterade på måndagen mot regionens sjukvårdspolitik genom att lägga sig framför sjukhusentrén i Lund. Läs mer

P4 Malmöhus:
Igår eftermiddag låg ett hundratal människokroppar låg utanför huvudentrén till Skånes universitetssjukhus i Lund. Det var en flashmob som protesterade mot Region Skånes vårdpolitik. Anci Hansson är en arrangörerna till flashmoben och berättar hur patienter med dropp gick ut och la sig i protest. Länk till artikeln

 

Tanken är nu att detta skall sprida sig över landet. I ett inlägg på Facebook står att läsa:

Maria Dalén svarar på en tråd: Låt oss göra detta varje måndag kl 15:10-15:13,
jag svarar: Låt oss kalla det Måndagsupproret 15:10-15:13!
Maria Dalén : Jag tar med ett gäng/ några och börjar i Falkenberg på måndag….. Hoppas det fortsätter…. Överallt. Då kan inga politiker gömma sig längre!!!
Läs mer på Facebook

Nu kommer också andra in i debatten om den ansträngda situationen KK.
Hög stressfaktor att bli avbruten på semestern. Läs artikeln på P4 Malmöhus

Djävla vård och omsorg

Svidande kritik mot svensk äldreomsorg

Här nedan följer lite händelser från vår kommun.

Socialstyrelsen har natten mellan den 8 och 9 november 2010 utfört oanmälda inspektioner på särskilda boenden där minst en avdelning/enhet har varit särskilt avdelad för personer med demenssjukdom. Syftet har varit att granska om personer på sådana
boenden får sina behov av trygghet och säkerhet tillgodosedda. Inspektionerna har begränsats till förhållanden avseende inlåsning och personalbemanning nattetid.

blomstergarden

nordangen (1)

Bottenbetyg för Trollhättans äldreomsorg

Fler äldre får fel mediciner

Två korttidsboenden kan bli ett

Nytt sparpaket hotar omsorgen

Demensvården saknar 44 miljoner

Flytt av demenssjuka var olaglig

Äldreboende läggs ner

Kris hotar omsorgen

För den som undrar om det politiska styret i vår kommun säger hemsidan så här…

Politik

Trollhättans kommunfullmäktige har totalt 61 ledamöter.

Efter valet 19 september 2010 är Socialdemokraterna störst med sina 31 mandat. Socialdemokraterna har fortsatt egen majoritet i kommunfullmäktige.

Min frustration

ID-10058724Jag är sååååååååååååååååå trött….

Vart är den svenska sjukvården på väg???
Finns någon som kan/vill/vågar ta sitt ansvar?
En vårdcentral, sju tillsynsärenden (vi är det första) på 6 månader.
En sparkad verksamhetschef på den samma.
Konflikter mellan ledning och personal.
Bristande journalföring, brister i epikriser och remisser.
Ingen användning av regionens gemensamma avvikeksehanteringssystem.

Två medicinförgiftningar hos mor, där läkaren inte vill se sitt ansvar utan anser att det räcker med remiss till geriatrisk medicin med väntetid upp till 3 månader en sjuksköterska i hemvården som anser att vi kan vänta tills mors ordinarie läkare är på plats. Fick själv ordna in mor på akuten där hon blev inlagd för akut medicinförgiftning.

Mors SSK i hemvården pratade med läkaren och han lovade att ordna remiss till geriatrisk medicin för överflyttning dit för medcininställning.

Senare när jag får ut journalerna visar det sig att inga remisser finns skickade. Inte ens hemvårdens sjuksköterskas personliga besök och senare telefonsamtal finns journalfört. Mig veterligen har inte en kommunen protesterat mot att deras kontakter med vårdcentralen inte förts in i journalerna.

I vänta på remissen så erbjuds vi kortidsboende för återhämtning av biståndshandläggaren. Ingen vårdplanering behövs då hon vet om ärendet.

Efter utskrivning till korttidsboende där ingen brydde sig undersöka vad som hänt, hon var dement. Vem har diagnostiserat mor som dement och vilka grunder. Varför informeras inte mor och vi närmaste anhöriga. Inget stöd i besked eller ev samtalsterapi.

Hon får inte vara med de andra, då hon blir orolig att vara med dem, eller hon får inte vara med de andra för andra blir oroliga av mor. Instängd i sin rullstol på rummet inkörd och låst under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kallt kaffe framför sig. En social människa som hamnar i en isoleringscell. Ingen träning för att kunna gå igen som hon kunde innan förgiftningen. ID-10013141

Numera rullstolsbunden. Ingen smärtlindring för extrapyramidala biverkningar såsom parkinsonism, muskelstelhet och muskelsmärtor.

Det tog tre månader efter utskrivningen från sjukhuset innan vårdcentralen satte in varning för medicinen och då efter mitt påpekande.

Toalettbesök och mor fick panik, jag bad om smärtlindring, fick av vårdpersonal reda på att hon får vänta till i morgon då SSK är sjuk. Enhetschefen blev knallröd i ansiktet när jag berättade detta och gick fort ut i rummet för att senare komma tillbaka.’

Ingen brydde sig, hon var dement. SSK avvisade mina påståenden med att det vi behöver veta finns i journalerna, journaler som är felaktiga. Ingen kontroll av journaler och medicinlistor. Tänk då kunde detta ha upptäckts mycket tidigare. Mor hade kanske fått en kärleksfull omsorg och vård på boendet.

Ingen frågar oss i denna situation hur vi mår och speciellt min utvecklingsstörde bror hade säkert behövt ha hjälp med specialist och krissamtal. I stället tillsammans med förändringar på sin arbetsplats fick honom att gå i väggen. I tre månader låg han på magen i sängen med kudden över huvudet och så fort jag frågade någon fick jag till svar “jag är så rädd”. Han har mycket svårt att berätta om hur han mår och speciellt om känslor.

Vi skulle få prova två avdelningar för att se var mor trivdes bäst men stoppades av enhetschefen och vi fick gå på magkänsla. Jag kunde inte se den missvård mor utsattes för, min bror utsattes för. Inget stöd ingen hjälp och till slut tog jag tillsammans med övriga syskon och några utomstående beslutet att ta hem mor.
Efter att vi tagit hem mor har några i personalen berättat att de hade ingen aning om något annat än att mor var dement. De visste inget om medicinförgiftning och de biverkningar dessa hade gett. När jag senare får kontakt med MAS i kommunen visar det sig att det saknas journalanteckningar och hon kunde bekräfta att min historia genom att läsa medicinlistan och kontrollera med fass.

Vi satte igång med träning och mor kunde gå och vi levde ett underbart liv. Hemvården kopplades åter in för att jag skulle få stöd och hjälp i vården av mor. Mor fick livsgnistan tillbaka men ibland kom ångesten över henne, vad har hänt och varför bryr sig ingen. Fick hålla mor i handen och försöka förklara…
Mor fick åter ont i ryggen och ny medicin sattes in. Hjärtflimmer och hjärtsvikt och nytt akutbesök och inläggning. Samma sak som hände två år tidigare där jag fått kopia på från vårdcentralen på epikris men en saknad vårdinfo, som patientnämnden fick hjälpa mig att vårdcentralen hittade. NÄL skyllde på vårdcentralen, vårdcentralen skyllde på NÄL. Helt plötsligt saknas det som jag tidigare själv har sett både epikrisen och vårdinfo som patientnämnden efter flera påstötningar till vårdcentralen hittar. varför????…

ID-10013140Ny medicin ett morfinpreparat i plåsterform, lägsta styrka och bara ett halv sådant. Åter medicinförgiftad. Nu var hon så borta att vi räknade hennes liv i dagar. Började planera begravning, mors SSK ringde och förberedde mig att det snart troligen är slut, vilket jag redan förstod.

Fick en ingivelse att ta bort plåstret och fick läkarens tillåtelse att göra. Mor började än en gång till piggna till och SSK föreslog att mor skulle komma till dagverksamhet. Detta trodde jag inte på, då mor är rädd för andra personer och numera bara har förtroende för mig. Däremot har vi sjukgymnastik för att försöka återhämta något av den förlorade gångförmågan.

En enhetschef som ringer och anklagar mig för att missköta mediciner, mediciner som inte funkar. Mor måste ha lugnande för personalens skull, så de kan arbeta med mor. Enhetschefen anmäler oss och biståndshandläggaren kommer hit. Biståndshandläggaren ser en en dement person som behöver in på boende, vilket jag vägrar. Min åsikt är att mor åter en gång är förgiftad.

Jag ser gång på gång hur biståndshandläggaren nyper mor i kinden och säger men du verkar se ut att må bra i alla fall.

Varje dag är en kamp mellan mor och hemtjänstpersonal. Tre grupperingar som inte kan samarbeta inom gruppen som vill arbeta på olika sätt.

Efter att plåstret togs bort och mor piggnat till, hade jag besök av mors läkare och kommunens sjuksköterska. De ser en lugn, harmonisk människa som nu är någorlunda återställd från senaste förgiftningen. Vi har upp problemet med hennes oro.
Läkaren säger att han inte ser minsta oro hos mor. Nej oron är bara där när hemvårdspersonalen är där.
Då finns ingen anledning att sätta in mediciner, och speciellt inte om mor är lugn i övrigt. Han hänskjuter problemet till enhetschefen för hemtjänsten och att det är hon som får arbeta med personalen, det är hennes ansvar. Inget har skett…

Här om dagen fick jag nog när en personal säger till mig ”lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund”.

Varför ha 30 minuters omsorg när jag behöver sitta med mor i 2 timmar och trösta och lyssna på hennes frågor varför de inte bryr sig om henne. Nu sköter jag mor och avstår den havererade omsorgen. Den omsorg jag idag ger mor sker med glädje och viskningar i mitt öra, jag älskar dig, tack för att du tar hand om mig.
Dusch sker med glädje i blicken och mor njuter av den.

Varför skall jag behöva lyssna på kampen mellan mor och personal när det kan ske på ett lugnt och njutbart sätt för oss alla?

Varför skall mor bli så psykiskt misshandlad när det finns alternativ?

Varför skall skall det behövas mediciner när ett lugnt och tryggt förhållningssätt hjälper så mycket mer?

Var är den personcentrerade omsorgen där individen är i centrum?

I dag är det minuter som räknas och det finns ingen tid till något kärleksfullt…

När ångesten sätter in som värst kommer hennes ord, jag är så djup deprimerad…

Varför bryr de sig inte vad jag tänker och tycker, varför behandlar de mig som skit, är hennes frågor….

Varför skall en 80-årig dam utsättas för detta?

Varför skall mediciner sättas in på mor för personalens skull?

Mor måste väl vara den som skall ges omsorg med kärlek!

Varför ges inte personalen rätt verktyg att ge mor omsorg på hennes villkor?

DSC_0071 (2)Mor kan fortfarande klä sig själv, men hemvården är så stressad så bara för att hinna så har de inte tid att vänta.

Varför inte ta vara på de funktioner som trots allt finns hos mor.

Idag vet jag inte längre om jag vill se hemvården här igen…

Jag vill inte se mor bli misshandlade av det som kallas omsorg.

Jag vill se mor få dö med ett leende på läpparna den dag det är dags.

Den dag jag tar farväl av mor, vill jag i mitt hjärta känna, jag har gjort allt för dig, kära mor!

I dag kan inte ens de olika läkare som behandlar/har behandlat mor enas om mor lider av demens eller kanske djup depression med minnesstörningar…

Hur kan man sätta en sådan diagnos utan att informera mor eller oss närmaste anhöriga?

På vilka grunder har en sådan diagnos satts?

Har utredningar gjorts utan att informera oss?

Hur länge skall mor behöva lida av havererad sjukvård och omsorg. Jag tänker inte längre titta på och se denna missvård som mor och och andra människor utsätts för…

Måttet är rågat!

Mvh
/Bengt Larsson

Intressant från #twitter ang #Almedalen #vardpol

evalisakrabbe's avatar
Eva-Lisa Krabbe @evalisakrabbe

Idag förväntar vi oss att @goranhagglund berättar om satsningar för att alla ska få rätt till likvärdig och säker vård. #vardpol #almedalen

evalisakrabbe's avatar
Eva-Lisa Krabbe @evalisakrabbe

@AnnaFlodellLind never give up … så länge han har makt måste han ta ansvar! @goranhagglund #almedalen #vardpol

annikawahlin's avatar
Annika Wåhlin @annikawahlin

Som socialminister väljer @goranhagglund att utelämna vården i sitt tal i kväll #almedalen #vardpol vad står det för?

mr_festberg's avatar
erik westberg @mr_festberg

Nu msf-seminarium om framtidens vård. Bästa ssk-studenten Martin Höjman pratar om hur omvårdnad ska ta mer plats. #almedalen #vardpol

KarinoJH's avatar
Karin Jisborg H @KarinoJH

Styrsystemen i vården, spännande samtal med bl.a. Zaremba, styr vi sönder vården #almedalen2013 #vardpol

evalisakrabbe's avatar
Eva-Lisa Krabbe @evalisakrabbe

Styra sönder vården – så blir det när kunskapsstyrningen haltar o inte tar med alla perspektiv från alla i teamet #almedalen #vardpol

vardforbundet's avatar
Vårdförbundet @vardforbundet

När blir #vardpol hett i #almedalen? Vi tycker att det är oerhört tyst!! Är det bara vi som pratar om vårdpolitik?

evalisakrabbe's avatar
Eva-Lisa Krabbe @evalisakrabbe

@HelenaMirsch men visst är det också intressant att administration tenderar att prioriteras före direkt vård och omsorg!? #vardpol

evalisakrabbe's avatar
Eva-Lisa Krabbe @evalisakrabbe

. @HansWinberg slaget om resurserna – kanske vårdens största utmaning – så länge ingen har överblick och ser helheten! #almedalen #vardpol

vardforbundet's avatar
Vårdförbundet @vardforbundet

”Vi har inte dom förutsättningarna som krävs för att uföra vårt arbete p… bit.ly/15YEtaU #vardpol #svssk My Morin i radio!

AnnaFlodellLind's avatar
Anna FlodellLindberg @AnnaFlodellLind

Har inte följt #Almedalen slaviskt, men kan inte se att något parti hittills har nya ideer om den krisande vården. #vardpol

Vattenstorm's avatar
Mårten Berglund @Vattenstorm

Enklaste sättet att göra en patient delaktig i vården är helt enkelt att fråga patienten OCH att sedan lyssna på svaret vi får. #vardpol

LinaSOlsson's avatar
Lina Olsson @LinaSOlsson

Vad spelar avvikelser för roll när svaret blir ”hög arbetsbelastning” om något svar alls?! #vardpol

Intressant från #almedalen och vård omsorg

Första dagen under Almedalsveckan är Kristdemokraternas.
På söndagen talade partiledaren Göran Hägglund som också är Sveriges socialminister.

Även om det är lätt för Hägglund att lägga över ansvaret för vården på landstingspolitikerna är en patientsäker vård regeringens ansvar, påpekar vänsterpartisterna Eva Olofsson, Håkan Jörnehed och Vilmer Andersson.

Vad gör Hägglund för vården?

Ett tappat mjölkglas kan göra att den gamla människan förlorar sin sinnesro. Då kan sjuksköterskan ge det stöd den gamla behöver för att återfå sinnesron.

Ge sinnersro viktig uppgift för sjuksköterskan

Det blev trångt när styrningen av vården debatterades i Visby. Journalisten Maciej Zaremba kallade dagens ersättningssystem ”korrumperade”.

”Vi vill fördjupa dialogen om framtidens svenska välfärd”

Vårdförbundet: Vi är inte längre tysta och blida

Lite från Almedalen

Torbjörn Hammar skriver på sin facebooksida i sin status följande:

Ja mycke ska man vara med om.

Då jag demonstrerade med min lilla skylt och boken hjälp oss framför Göran Hägglund under hans tal. Och sedan efter talet gick fram och ropade och frågade när han tänker anta utmaningen till debatt med mig och Arvin. Då efteråt kom en ”dialogpolis” fram och efterforskade vem jag var därför livvakterna hade blivit ”nervös av min ödmjuka person . Så. Nu vet säkerhetspolisen vem jag är. Och behöver inte vara oroliga mera för något angående min person. Vad svarade Göran Hägglund? Som vanligt ingenting. Är det inte ynkligt att en socialminister med hela socialdepartementet bakom sig inte vågar ta en debatt med en sketen knegare och en läkare ? Jag tycker det är hans plikt att våga stå i direktsändning och möta oss då han ju får ha hur mycket hjälp han vill ifrån hela socialdepartementet. Men men. Inget parti ska tro detta med sjukvårdens förfall ska kunna undvikas i valet. Den som försöker längst kommer förlora mest i valet. Sjukvården SKALL bli en valfråga hur mycket dom alla försöker undvika frågan. Detta var dagens rapport härifrån. Kram på er alla. .

en del av någons vardag

För några dagar sedan såg jag i mitt Facebookflöde en person, Bengt-Åke Leander, lägga ut ett svar han hade fått från Göran Hägglund. Jag reagerade på svaret och frågade om jag fick lägga in det i min blogg som en berättelse från vardagen.
Det fick jag och jah jag bad om en kort redogörelse om historien bakom. Berättelsen blev inte så kort utan en k’nslosam läsning och redogörelse för händelserna.

Bengt-Åke Leanders berättelse följer först och därefter Göran Hägglunds svar.

Det är svårt att göra den kort.

Måndagen den 3 januari skulle min fru tillaga en julskinka. Hon började med att skära bort nätet som var runt skinkan, slant då med kniven och skar sig mellan tumme och pekfinger på vänster hand. Ingrid tvättade och satte plåster på såret, vilket inte såg oroande ut. På torsdagen den 6 januari började det göra ont i hennes hand och vi såg att den hade svullnat där såret var på handen. Plåstret hade hon tagit bort någon dag innan för att det inte längre blödde. Hon fick mer och mer ont. Hon ringde sin svåger som är läkare och han skrev ut antibiotika som vi skulle hämta ut på fredags morgonen.
Under natten blev hon sämre, kräktes en gång och fick diarré en gång. Hon hann inte till toaletten utan halkade i kräket. Hon slog då i den skadade handen, men på utsidan, vid lillfingret. Handen svullnade upp ännu mer. Ingrid var utmattad och ville stanna kvar i sängen för att vila, innan vi bestämde oss för att åka in till Akuten i Lund, där vi var kl 9 på fredagsmorgonen. 
Vi berättade att Ingrid skurit sig i handen, att hon sedan kvällen innan haft svara smärtor runt såret och i hela handen, samt att hon kräkts en gång och haft diarré en gång. När min fru berättade att hon hade kräkts så misstänkte de direkt att hon hade vinterkräksjuka. Vi blev därför inlåsta på ett isolerat rum. De kom in med röntgenapparaten och röntgade hennes hand och tog blodprov.

Hennes son ringde på morgonen för att få tag på Isin mamma av andra skäl och jag svarade i mobilen och berättade att de var på lasarettet.

Jag ringde henness barn och berättade att hon var på akuten. När ena dottern frågade om hon skulle komma hem sade jag som läkarna sagt att det inte var något farligt och att det inte behövdes.
Min fru klagade hela tiden på att hon hade kolossalt ont i sin hand. Efter en stund kom läkaren in och berättade att inget var brutet i handen, men att njurvärdena var mycket dåliga.
De satte in dropp för att hon hade kräkts under natten så att hon inte skulle torka ut. De gav henne också antibiotika, som vi hade pratat om att vi skulle hämta ut på apoteket senare, så de gav henne det tillsammans med dropp. Hon fick också värktabletter för sin värk. Läkaren sa då att hon fick se hur många påsar dropp hon skulle ge Ingrid innan hon kunde skicka hem oss. Jag hjälpte henne att sitta upp så hon kunde svälja sina tabletter och när jag vände mig om från vasken då hade Ingrid tuppat av och var borta kanske en halv minut. Hon kvicknade till men visste inte vad som hade hänt.

Sängen som hon låg i var smal som en bår och obekväm. Så hon hade inte bara ont i sin hand, hon låg också obekvämt. Till slut lade vi madrassen på golvet så hon vågade vända sig och kunde ändra ställning då och då. Framåt dagen, då värktabletterna inte hade någon verkan, beslutades det att hon skulle få värktablett i form av stolpiller. Ingrid ville själv göra detta, så sköterskan gick och jag hjälpte Ihenne att stå upp för att gå på toaletten. Hon stod och höll sig i vasken när jag släppte henne för att öppna dörren. Jag vände mig om och då låg hon på golvet avsvimmad igen. Hon kvicknade till, men mådde illa och kräktes. Jag fick panik och tryckte på alla larmknappar. Jag hade tidigare ringt på en larmknapp för att få fler filtar för att Ingrid frös och det tog då säkert 15 minuter innan någon kom. Nu kom hela teamet. 
När de sedan hade hjälpt henne in på toaletten och gett henne stolpillret så kom också läkaren in i rummet. Min fru satt på sängkanten och ville ha vatten. Då tuppade hon av en gång till men läkaren fångade upp henne. De lade henne med huvudet i lågt läge och tog äntligen blodtrycket på henne. Tycket var 83/38. Då fattades beslutet att de skulle köra in Ingrid till ambulansintaget, där det fanns utrustning för denna situation. Läkaren som lämnade över verkade orutinerad när jag hörde henne prata med personalen i ambulansintaget.
De gav henne medicin så att blodtrycket skulle gå upp igen och hon fick syrgas. Ingrid klagade hela tiden på att hon hade så ont i handen. Nu vid 14-15 tiden hade såret på handen öppnat sig och var lite gråaktigt. 
Handen var lika svullen men det hade börjat bildas blåsor och den skiftade i blått och rött med ett vitt parti i handflatan. Läkarna (det var nu två stycken) tog prover i såret för att skicka till odling. De tillkallade en handkirurg som kom och tittade på såret. En förebyggande undersökning ifall de skulle öppna såret under natten och skölja det rent.
När klockan var cirka fyra och blodtrycket var rätt så bra, beslutades det att hon skulle flyttas till infektionsavdelningen. De hade tidigare bokat rum där i tron att det var kräksjuka. Här fick hon ligga i en riktig säng och de tog ett snabbtest i såret. Detta visade att Ingrid hade blivit smittad av elakartade baketerier Streptocock A; hon hade fått blodförgiftning. Nu gav de henne en starkare medicin för detta.
Vid sex tiden ringde hennes ena dotter och jag berättade att vi fatt reda på att det var blodförgiftning. När vi pratade i telefon kom en läkare förbi och sa att de skulle försöka få plats för hennes mamma på IVA under natten för att ha henne under bättre uppsikt, att det just nu inte fanns plats för att de just fatt in en olycka, men att det inte var någon fara med henne. Dottern hörde detta över telefon, och när hon frågade ifall hon skulle ta nästa flyg hem sa jag att det inte behövdes, eftersom läkaren var så lugn och sagt att det inte var någon fara med hennes mamma. När klockan blev sex, halv sju så pratade vi om att jag skulle åka hem och vi bestämde vad jag skulle ta med nästa morgon. Vi pussades och sade hejdå.
När jag kom hem plockade jag fram saker till Ingrid och satte mig och åt och tittade på TV och försökte koppla av en stund. Det var jobbigt att följa Ingrids kamp med sitt onda.
Hela tiden hade jag kontakt med hennes bar.

Andra dotter försökte även ringa sin mamma vid sju – halv åtta tiden på hennes mobil. Innan jag åkte hem satte jag på hennes mobil för att jag skulle kunna hålla kontakt med henne per telefon. Dottern fick inte tag på Isin mamma. Hon ringde då och pratade med en manlig sköterska på avdelningen som meddelade att dom hade stängt av den då den kan slå ut utrustning. Dottern bad då att få prata med sin mamma, men fick inte lov till detta då hon lag på delad sal och att det inte var möjligt att ta in en telefon till henne som dottern bad om.
Vid åtta tiden ringde de från sjukhuset och sade att Imin fru blivit sämre och att de nu skulle skicka henne till IVA, men bara for att kunna ha bättre koll på henne under natten och att det inte fanns någon anledning för mig att komma in. Jag ringde då till Ingrids barn igen. Hennes son var redan på sjukhusområdet på väg till infektionskliniken för att få träffa sin mamma. Läkaren som ringt mig sa att det inte var någon mening att han kom in, men i och med att han redan var på området så gick han sista vägen till infektionsklinikens väntrum. I väntrummet/mottagningen fanns ingen personal men helt plötsligt får sonen och hans flickvän syn på min fru på en bår som rullats fram utanför hissen med dörrar mot väntrummet. Sonen går fram mot båren och konstaterar att det är Ihans mamma och att hon är uppsvullen i ansiktet. Hon fick syn på sin son och säger: ”Hej, är du här?”. Det var de enda orden de fick utbyta innan hon gick bort. Båren försvann in i hissen med två sköterskor(förmodar vi) och läkaren(förmodar vi) stannade kvar i väntrummet och bytte några ord med sonen, som förklarade att han var hennes son. Sonen frågar vad han kan göra, om han skall stanna kvar på sjukhuset eller om han gör bättre i att åka tillbaka till Malmö igen och läkaren tycker att han lika gärna kan åka tillbaka till Malmö igen.
Han och hans flickvän sätter sig i bilen och kör tillbaka till Malmö och går och lägger sig med telefonen bredvid sängen. Ungefär tjugo i fyra på morgonen den 8 januari ringde de från IVA till mig och sade att min fru hade blivit sämre, att de var tvungna att ge henne hjälp med andningen och därför satt in respirator och att jag skulle komma dit. Jag ringde hennes barn och de bokade första flygen till Skåne.
Sonen, hans flickvän och jag kom till sjukhuset ungefär samtidigt, men ingen av oss hann dit innan min fru avled 04.20 den 8 januari. Vi var glada att vi i alla fall kunde ta farväl av henne innan hon blivit kall.

————————————-

Detta svar fick jag av Göran Hägglund. 

Bäste Bengt-Åke, 

Tack för dina e-brev. Låt mig börja med att beklaga din och din familjs stora sorg. I dina brev ger du en bild av svensk hälso- och sjukvård som vi inte kan vara nöjda med. 

I enlighet med grundlagen är jag emellertid förbjuden att kommentera eller ingripa i enskilda fall då detta skulle ses som ministerstyre. Det jag ändå kan göra är att peka på några generella saker som nu sker för att förbättra säkerheten för patienter. 

Regeringen är medveten om att det system som funnits med disciplinpåföljderna varning och erinran inte fungerat vare sig i syftet att få upprättelse för den drabbade vårdtagaren eller för att komma tillrätta med brister i det systematiska patientsäkerhetsarbetet. Den 1 januari 2011 började därför de nuvarande disciplinpåföljderna att ersättas med en utökad klagomålshantering vid Socialstyrelsen. Denna klagomålshantering är inte bara bunden av de begränsningar som själva anmälan utgör utan Socialstyrelsen kan nu göra en förutsättningslös utredning av det som har skett. 

Detta innebär till exempel att skulden för misstag av en enskild yrkesutövare vid en utredning av Socialstyrelsen kan härledas till en systematisk patientsäkerhetsbrist hos vårdgivaren. Socialstyrelsen har i detta avseende fått rätt att både kritisera enskilda yrkesutövare så väl som brister i det systematiska patientsäkerhetsarbetet som vårdgivaren ansvarar för. 

Hälso- och sjukvårdens personal är generellt sett mycket kompetenta och engagerade. Tyvärr finns det även enstaka personer inom vården som kan utgöra en risk för sina patienter och som upprepade gånger har varit föremål för disciplinåtgärd, till exempel på grund av missbruksproblem eller kunskapsluckor. Därför kommer också möjligheterna för indragning av legitimation och prövotid utvidgas. 

Avslutningsvis är regeringen medveten om att det brister i det systematiska patientsäkerhetsarbetet och vi följer därför frågan noga. 

Tack än en gång att du tog dig tid att skriva till mig. 

Stockholm i augusti 2011 

Med varma hälsningar 

Göran Hägglund

 

Ett paralellfall finns här: Platsbrist kan ha kostat 70-årig kvinna livet

”Jag vill dö!”

ID-10090006

I går kväll grät jag en liten skvätt när jag skulle lägga mig…

Mor hade tidigare under kvällen fått en liten ångestdipp med gråt och uttalanden som ”jag är djupt deprimmerad” och ”jag vill dö”…

Att jag grät kanske var en liten del av smärtan jag såg uppvisades men största delen var nog den glädje jag kände…

För bara drygt en månad sedan var dessa uttalanden vardagsmat och då flera gånger på dag. Då försökte jag skoja bort det med hur många gånger har du sagt det idag, och avslutade det hela med en kram…
Jag kom då också på att det var länge sedan min kamera skickade ett sms med texten ”mor är orolig”, mor har ångest.
Då vågade jag inte lämna huset när mor låg i sängen pga av dessa ångestattacker….
I dag kan jag berätta för mor att jag går en promenad med vovven och mor ligger lugnt och tryggt kvar tills jag är tillbaka – FANTASTISKT…

En liten skvätt av mina tårar var nog en del av mina tankar att jag tidigare borde begripit att det fanns andra anledningar bakom mors ångest och depression är bara sjukdom, dvs hemtjänsten…
Detta sitter i redan från förra året att jag inte tidigare insåg att det mor uppvisade inte var sjukdom utan var verkan från mediciner. Två medicinförgiftningar har satt sina spår. Jag borde redan tidigare insett att något var fel på korttidsboendet när mor inte fick den hjälp jag förväntade att mor skulle få…

Jag litade på vården och dess kompetens, jag litade på korttidsboendet och deras kompetens…
Vem, i vår situaton, börjar tro att det är vården och omsorgens fel när det blir så galet… Vem börjar misstänka mediciner och felaktiga journaler när läget är som det är, inte jag… Men varför avfärdade alla mig när jag försökte göra ansvariga uppmärksammade att jag trodde något annat än sjukdom som låg bakom…

Fortfarande får jag inget stöd av andra ansvariga i min kamp, utan JAG måste fortfarande driva kampen, en kamp som jag inte anser att JAG skall behöva driva…

Det jag idag har lärt mig är att så fort jag försöker få någon ansvarig att titta på hela historien är att jag får svaret ”-det är inte mitt ansvar…”

I dag tar JAG ansvar för mor och behöver jag säga att VI ÄR LYCKLIGA…

ID-10080146

Image courtesy of imagerymajestic at FreeDigitalPhotos.net

Läkarupprop ger många stöd i sin kamp

Vi är många som kämpat mot den missvård som drabbat oss själva eller nära anhöriga i grader.
Vi är många som åkte genom vården på ett löpande band, nya läkare på vår gamla vårdcentral, läkare som kanske haft ett tillfälligt inhopp på två veckor för att sedan dra sig 150 mil till nästa vårdcentral.
Läkare som kanske är duktiga men som inte känner till historien bakom personen och ser ett mönster.
Vad spelar detta för roll när någon kommer dit för ett ett nageltrång men när en annan komplicerad människa, kanske äldre med många olika åkommor mm. Detta skall då tolkas och sättas in i sitt sammanhang.

Visst, vi får träffa vården och får läkartid men för vad jo det som är aktuellt just nu…
Men hela människan då, vem ser den, jovisst det finns en journal men när även denna journalen är fel…

Vem tar då ansvaret för individen?

Vi som länge kämpat, vi som drabbats personligen, när anhörig, eller en vän har nu fått ett stort stöd från ”Läkarupprop”.

En av de som har skrivit på är Torbjörn Hammar, som förlorade sin fru i ”missvård”.
torbjornhammar

De skriver på sin uppropssida bland annat så här…
Vi är läkare som arbetar dagligen med patienter och vi vill nu berätta om vår vardag.  Den bild som politiker ger av dagens sjukvård överensstämmer inte med vår verklighet. I svensk sjukvård pågår ständigt så kallade förbättringsarbeten men vi ser hur sjukvården ändå försämras till följd av ett system som i sig är felkonstruerat.

Ett system som fokuserar på produktion står ofta i motsättning till patientens bästa. Patienten är inte en produkt såsom vilken som helst på en marknad. I dagens system förutsätts patienten agera som en bricka enligt ett förutbestämt mönster. I realiteten är patienten komplex och passar därmed inte in i dagens system. Den produktionsstyrda vården sätter vår yrkesetik på spel. Enligt läkaretiken skall behovs- och människovärdesprincipen alltid gå först. I dagens system styr kostnadseffektivitetsprincipen. Vi ser de faktiska konsekvenserna av detta .

De skriver vidare
Vi vill, liksom politikerna, ha en kostnadseffektiv sjukvård. Men vi tror att dagens system är kontraproduktivt och snarare skapar större kostnader och sämre resultat. Vi är allvarligt oroade över dagens sjukvård. Vi har hittills gjort vårt yttersta inom de villkor som råder, men nu är det dags att ändra villkoren.

Du kan läsa hela uppropet på: http://upprop.nu/VVGV

Där kan du också skriva på om du ställer dig bakom vad deras upprop går ut på.

SVT Nyheter hade ett inslag om uppropet som du kan se och läsa här: Läkare: Vi är oroliga för patienterna
P4 Jönköping: Stort läkarupprop varnar för vårdbrister
P1 Morgon: Läkare kritiserar svensk sjukvård

Sommar, semester, vila

Nästan fyra veckor utan hemtjänst och ingen som blandar sig i vårt liv och leverne för tillfället.
Det är så nära paradiset man kan komma. Nu återstår vad som händer i Almedalen på Gotland och kampen om human vård och omsorg.
Tänker följa den så mycket det går och jag hoppas verkligen de jag pratat med kommer agera utifrån vårt mål om bättre vård och hälsa för alla.

När den veckan är slut så hoppas jag på fyra veckors semester från allt vad kamp och strid heter och min dröm är att kunna få njuta av den tillsammans med mor och bror.

Vad jag längtar efter är att inte behöva gå upp innan jag har vaknat av mig själv och är utvilad. Jag längtar efter att slippa hålla koll på klockan och passa tider. Jag längtar efter att kunna få lägga mig när jag är trött….

Det är så mycket jag längtar efter, som jag inte kunnat infria när hemtjänsten sprungit här.

I kväll hade vi bestämt oss för att besöka Slottscafeet i Lilla Edet för att inmundiga en kopp kaffe med nygräddad våffla med sylt och grädde. Nörd vi nästan var framme öppnade sig himmelen och vi kände att nej, det får vara. Nytt beslut blev Sollebrunn. Sagt och gjort och vi vände bilen.

På vägen dit bor en av mors väninnor. Vi stannade till och jag knackade på och sade på med jackan nu åker vi och köper glass.
Två minuter senare var vi åter på väg med ytterligare en i bilen. Det blev glassfrosseri i form av 42:ans special.
Tre kulör hårdplast, två stora klickar med mjukglass och där emellan en klick med grädde. På detta noisettesås och jordgubbssylt strössel och en massa jordnötter. En hel liten middag i form av glass, glass och ännu mera glass…

Älskar att vara spontan. Är inte lika spontan som tidigare då vi åkte från den tråkiga dansen i Dansband och i stället hamnade på Södermalm i Stockholm där vi köpte korv med bröd klockan fem på morgonen. Eller när det var kilometerlånga köer till Lysekilsfärjan och vi hamnade på Karl-Johann på en servering och fick en god middag under allén. Idag behöver jag inte åka 30, 40 eller 50 mil för att uppfylla min spontanitet. Idag räcker det med 2 mil.

Men glädjen att kunna vara spontan, njuta av livet är så stort just nu, så lyckan går inte att beskriva…

Det bara är så, vi är alla lyckliga…