Chocken släpper – #blogg100

Den 7 Mar 20147 Mar 2014 Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg2 kommentarer

Nu börjar det hända saker i min kropp…

Efter ett halvt års föreberedelser och sedan väntan på ett svar om jag får anhöriganställning eller inte så börjar jag nu bli normal igen…

Svaret blev som tidigare nämnts ett nej med motivering att kommunen har som policy att INTE ha anhöriganställda och att hemvårdens enhetschef anser att de klarar mor…

För oss är fråga mer komplicerad är så, det handlar om hela familjens exsistens, att familjen inte skall gå under.

Att vara paniker själv, att ha en utvecklingsstörd broder och ha en mor med en demenssjukdom sätter sina spår.

Det viktigaste för mig själv just nu är det att ta det mycket lugnt och att sakta komma tillbaka till verkligheten utan att bryta genom isen. Det gäller också att se till bror och mor mår så bra som möjligt liksom att vi skall kunna leva ett liv tillsammans så som vi önskar…

När man läser kommunens riktlinjer så säger de:
1. Den enskildes behov skall vara av den karaktären att en hög grad av kontinuitet och personkännedom är en förutsättning för att behovet skall kunna tillgodoses.

2. Att behovet inte kan utföras av ordinarie hemvårdsorganisation.

3. Att det finns en närstående som kan åta sig uppgiften

4. Att den närstående bedöms ha tillräckliga kvalifikationer och möjligheter att tillgodose den enskildes behov.

Där anser jag att kommunens utredning har stora brister…
1. För mor som blivit missvårdad och där mors journaler har sådana brister att det bara är jag som vet vad som är rätt och fel i journalerna fram till hon bytte vårdcentral.

2. Behovet kan inte utföras av ordinarie hemvårdsorganisation då vi alla mår så ofantligt dåligt av deras närvaro och hur de hanterar de problem som har uppstått. Att vissa personer inom omsorgen springer till sin chef och påstår att jag har kameror på toaletten….
Att personer springer till sin chef och påstår att jag missköter medicin för mor, Medicin som skall tas vid behov och journalfört att de inte fungerar därför satte vårdcentralen in annan medicin som sedan inte journalfördes på rätt sätt och att mor kunde fått sätta livet till.
Att det springs och påstås att vår valp hade löss, vilket fick veterinären att skratta, att min läkare kiknade av skratt och säger att detta inte är klokt. I dag är jag tacksam för att vår läkare är noga att dokumentera att min sjukskrivning beror på hur hemvårdspersonal/kommunen har behandlar oss…

Till och från mår jag så dåligt av att ha denna personal som jag inte litar på, men några mycket få undantag, springandes här. Att ha en chef som jag också ser på sätt och vis mobbar mig, eller om det är personalen som gör det…

Paradiset på onsdagar #blogg100

Den 6 Mar 20146 Mar 2014 Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg, Njutbart1 kommentar

Onsdagarna är för oss veckans absolut bästa dag, då är vi fria.

Vi har ju nu tillfälligt, får vi hoppas, hemsjukvården här varje morgon vid 10-tiden för lite omplåstring.
På onsdagarna slipper vi detta, men i stället gör vi ett besök på vårdcentralen. Vi får chansen att rå oss själva stort sett.

Jag har möjlighet att få sovmorgon, om jag vill men också kunna göra vad jag vill utan att bli pressad av någon tidspassning.

Vi brukar dessa dagar vara tidigt igång både jag och mor och njuta av varandra hela förmiddagen och ödsla med kärlek gentemot varandra. Sedan tar färden vid mot vår vårdcentral där dagens omsorg sker.

Gårdagens resa gick till brorsans arbetsplats i Uddevalla för att han skulle kunna ansluta med oss för att sedan gå till det stora möbelvaruhuset i nämnda stad, där vi först inmundigade dagens gemensamma middag.

Därefter tog vi en promenad att genom varuhuset för att införskaffa det som behövdes.
I dag var att köpa ett antal brickor att ha på köksbordet för att var och en skall ha sitt ”privata” utrymme där men också lätt att hålla rent.

Det blev åtta stycken varav fyra kommer att stå på respektive plats och fyra att han med speciella saker vid olika tillfällen så man kan byta. I mitten på bordet kom också en snurrbricka för gemensamma saker som vi använder själva vid olika tillfällen. Lär vi oss nu att placera dessa saker på snurrplattan så är det bara att snurra runt och ta det som vi behöver för tillfället för att sedan placeras tillbaka på rätt plats….

När vi sedan skulle åka så passerade vi ”livsmedelsavdelningen” på varuhuset där det hade fem middagar för 349:- och jag kunde inte motstå detta att inköpa lite lättlagat att ha i frysen .

När vi sedan skulle åka hem så hände det mest komiska under hela dagen som fick mig att dra på smilbanden hela kvällen. Vi blev invinkade i för poliskontroll. God dag, vi vill få se körkortet. Detta fick de naturligtvis och jag tog fram plånboken och sedan tog jag fram körkortet och överlämnade det till polismannen. Han studerade det under en liten stund och sade det ser okey ut och tackade…
När jag sedan skulle stoppa tillbaka körkorte fick jag se det som fick mitt inre att gapskratta…
Biden jag såg på kortet var min mors…
Polismannen hade godkänt att jag körde runt med bilen med användande av mors körkort…..

En underbar dag som fick oss att skratta utöver det vanliga.

Demens, vad är det? DON’T FORGET ME #blogg100

Den 4 Mar 20144 Mar 2014 Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg1 kommentar

DON’T FORGET ME (www.dontforgetme.nu) grundades 2011 av Anna Åberg. Hon blev ung anhörig till en pappa med Alzheimers sjukdom för 11 år sedan. Då var hon 18 år och trots stort stöd från familj och vänner kände hon sig ensam – i samhället. Så för att skapa gemenskap för fler anhöriga och demenssjuka och för att skapa uppmärksamhet startades DON’T FORGET ME.

Anna Åberg skrev för en tid sedan på sin Facebooksida följande:

Känner att vi behöver tydliggöra vad demens är, en gång för alla. För dig som tror att du vet, men tror fel? För dig som inte vet, men vill veta. För dig som vet, men ingen förstår dig.

Demens är en hjärnsjukdom och jag kommer kalla en person som drabbats av denna sjukdom för ”en dement” man får tycka det är fel, men det är ju också rätt.

Hjärncellerna dör, hjärnan förtvinar och kroppen med eftersom hjärnan som alla vet styr hela jäkla maskineriet. Stänger du ner en fabrik slutar den producera, börjar du med att stänga av en maskin i en fabrik som är viktigt i processen, då slutar hela kedjan fungera som vanligt, inte sant? Samma sak händer om du drabbas av någon form av demens (är ett samlingsord för hjärnsjukdomarna Alzheimers, Pannlobsdemens, Lewy Body etc.).

Så, vad händer då? Jo, man kanske börjar tappa bort vart man la sina saker, säger konstiga meningar, fel ord, gör saker man inte ”brukar göra”, pratar om minnen som man vet är sanna, för man vågar inte annat, för man gör ju fel, och fel är alla rädda för att göra, frisk eller sjuk, man blir kanske lite introvert om man vart social, man tappar kanske bort sina skor, bestick, kläder, mössa eller fjärrkontroll, man kanske blir rädd för att göra saker ensam, man är sjuk, inte knäpp eller mentalt störd utan hjärnan är sjuk, du vet ett friskt äpple, när det ligger och skrumpnar ihop till ett skrutt, så är det, hjärnan ruttnar kan man säga, då är det inte så konstigt om man tillslut dör, en ganska långsam process är det också.

Hur gör vi då, som ser på och är barn eller gift med någon vars hjärna håller på att ruttna bort? Jo, vi försöker dels få alla andra i samhället att förstå grejen så de kan HJÄLPA någon som är sjuk, för det syns ju inte på utsidan till en början att hjärnan är dålig, och man kan dölja det rätt bra, fråga mig, jag har sett det live i 11 år nu, jag känner många som har föräldrar där det är pinsamt, det är fortfarande pinsamt att ens förälder har en hjärnsjukdom, kom igen, vi är väl inte så rädda för verkligheten eller vad det nu är, att det är okej att ha Cancer för då är man ju sjuk-sjuk men demens, då är man inte sjuk, det är bara gamla som drabbas, nej, det är fel. Man är sjuk, man väljer det inte och man kan inte botas, det är som HIV du blir sämre och dör, men snart kanske vi kan bota det med, eller i alla fall kunna leva med sjukdomen, som man kan idag med HIV.

Hjärnan kontrolleras inte av dig längre, den gör som den vill för den är sjuk och den vet inte hur den brukade göra, du tappar makten över dig själv, inte för att du har så mkt makt som du tror när du är frisk, det undermedvetna styr mest, men den makten vi tror vi har försvinner stegvis och tillslut är du maktlös, fången i din kropp med en hjärna som inte funkar som den bör, som stängde ner fabriken lite i taget. Men hjärtat, det slutar inte slå. Känslorna finns kvar också, tro det eller ej, man kan prata med en dement, man kan få den att må bra, man måste bara möta den på andra sätt.

Vilka sätt? Det är individuellt för varje person. Men jag vet några: prata inte över huvudet, umgås och var nära, värme och beröring är viktigt för alla, njut, var i naturen, gör enkla saker, ta inte för given att personen inte fattar något, tvärtom, du kanske är dum som tror att en dement inte längre minns något alls eller känner något längre? De vackraste ögonblicken i mitt liv har varit när jag kommunicerat med en pappa som inte längre kan stå, prata, gå, skratta, äta själv, inte kan göra något själv, men när jag möter hans ögon – då ser jag hans själ och hans friska jag. Och vi behöver inte prata för att kommunicera, det finns många sätt att göra det på, var lite kreativ, tänk dig någon som blivit förlamad eller ligger i koma, ta vara på det friska här med. Personen lever, den är inte död. Och alla dör så varför inte leva när man kan.

Så det är kanske tom så att kroppen dör, men hjärnan är fortfarande medveten och personen hänger med, men kan inte säga något? Tänk Om allt vi gör runt denna sjuka person, tänk att inuti den sjuka kroppen är människan kvar men kan inte kommunicera mera? Ja, jag väljer att tro det. Annars är min pappa bara en före detta människa. Och det är han inte.

Så sluta ignorera och börja förstå vad det handlar om. För vi är många som kommer drabbas av demens och om inte vi vet hur vi vill bli bemötta då, vem ska då förändra på hur det är nu?

Tagga dig eller be mig tagga dig på bilden om du håller med mig.

Hälsningar,
Anna Åberg

Länk till Don’t forget me

Fysisk och psykisk misshandel

Den 11 Aug 201311 Aug 2013 Av villacaliforniai Äldreomsorg, Vård & OmsorgLämna en kommentar

Jag har under senaste månaden försökt hålla mig undan vård och omsorgsfrågor och försökt njuta av tillvaron med mina närmaste, dvs mor och bror.
Bror mår ju mycket bättre sedan vi beslutade att avstå hemvården och mor är ju mycket lugnare också, och själv har jag fått mycket mer kvalitetstid, hur otroligt det än låter, så vi bor numera i vårt paradis.

NU kan jag inte hålla tyst efter det som hände på Vårbacka Plaza, där en dement/autistisk man hölls inlåst/frihetsberövad.
Polisen visst också om detta i en månads tid, utan att vidta några åtgärder.

Jag har ju den tron att en människa är god och harmonisk inombords från början med sjukdomar, skador på hjärnan, upplevelser gör att vi kan reagera aggresivt, speciellt om vi inte kan förstå vad som händer omkring oss eller med oss.

Jag vet inget om denna man och varför har var utåtagerande och aggressiv men jag kan jämföra med min egen sjukdom, panikångest och tänka mig in i en del av situationen.
På den arbetsplats mina problem började hade jag anställningsnummer 157. När jag var ute på en biltur kom jag till en korsning, just med väg 157….. Jag blev illamående, började skaka och kände att jag tappade verklighetsuppfattning. Jag fick köra av vägen parkera bilen och gå ur och vad som hände mer vill jag bespara er. Men där har vi en koppling som triggade igång mig och det var bara en sifferkombination.
I dag klarar jag oftast hantera mina anfall och döljer dem väl och ingen ser på mig när ett sådant kommer… Jag är inte rädd för dem men det gör inte att de inte känns inombords.

Jag har också lärt mig att klara dessa situationer när så sker. Men om man då har demens eller andra minnesproblem som gör att man inte har den insikten själv, då måste jag ju ställa det kravet på andra och försöka hitta vad som är problemet.
På ett boende blir det ju personalens uppgift att föröka hitta orsaken till min oro.

I mitt fall var den en sifferkombination men vad kan mer påverka mig?
En lukt, en person jag inte gillade kanske hade en deoderant en doft som jag kommer ihåg, kanske ett ord jag minns i bakhuvudet och triggar igång mig. En person har kanske ett utseende, en blick som skrämmer mig…

Att låsa in folk är aldrig OK och misshandel är heller tillåtet. Men var går gränsen mellan vård och vanvård?
Fysisk misshandel är oftast lätt att bevisa med blåmärken eller skador men, psykisk misshandel…
Var går gränsen för vad som är acceptabelt?

I dag används många gånger läkemedel för att stävja den oro som många har när det istället kanske kan räcka med att hålla handen och prata vänligt en stund. Är det så vi vill ha det?

Någonstans måste väl gränsen sättas för vad som är acceptabelt…
Att mor skall behöva ha lugnande för personalens skull är inte OK och varför skall hon behöva må dåligt av personalens tidsbrist?

Varför mådde denna man så dåligt så att han blev frihetsberövad och inlåst i en skrubb?
Tyvärr har jag inget svar på det men jag tror i min enfald att det hade funnits lösningar även för honom…

Jag kommer att kämpa vidare för mor men också för alla andra som inte kan säga sin sak rakt ut…

Det är aldrig ok att dölja psykisk misshandel med mediciner eller inlåsning…

Skall jag skratta eller gråta

Den 25 Jul 201325 Jul 2013 Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg, Vård & Omsorg1 kommentar

I dag kom det ett brev från vår vårdcentral…

”Vi har fått remiss tillbaka från minnesmottagningen att vi skall börja här vid oss. Vänligen beställ tid för demenstest och blodprov.”

Detta var adresserat till min mor och skickat från hennes läkare.
Nu 14 månader efter förgiftningen av mediciner som sattes in på oro som läkaren tolkade som demens.

14 månader av kamp, gråt, förtvivlan, sorg och bedrövelse.

Varför gjorde inga minnestester från början och sedan en utredning?

Varför lovade mors tidigare läkare att skicka remisser till minnesmottagningen när han lovade det?
Vågade han inte det, då han var rädd att hans misstag om diagnos var fel?
Vågade han inte det pga av verksamhetschefens order?
Han ville ju inte ens medverka till när mors SSK besökte honom på vårdcentralen att få en akutremiss till akuten då mor var akut förgiftad. Nej det räckte med en remiss till geriatrisk medicin med väntetid upp till 3 månader.

Istället blev det jag och SSK som på eget bevåg fick ta in mor akut, där det efter kontroll blev inläggning på avdelning för övervakning i en vecka.

Men varför saknas den remissen som han lovade att skicka???

Under tiden mor låg inne på sjukhuset pratade mors SSK åter med läkaren om att mor nu var inlagd för akut intoxination.
Han lovade då att sända en ny remiss för överflyttning till från sjukhuset till medicinsk geriatrik.
Detta ringde SSK till avdelningen och berättade. Inget besked om överflyttning så när kommunen erbjöd en plats för återhämtning så tog vi den i hopp om att mor skulle komma tillbaka till sitt gamla jag…

Inga remisser finns och nu när vi vill ha fastställt diagnos och ev rätt mediciner, så vill inte mottagningen ta emot henne då de vill ha de första testerna på vårdcentralen.

Vet inte om jag skall skratta eller gråta….

Djävla vård och omsorg

Den 8 Jul 2013 Av villacaliforniai ÄldreomsorgLämna en kommentar

Svidande kritik mot svensk äldreomsorg

Här nedan följer lite händelser från vår kommun.

Socialstyrelsen har natten mellan den 8 och 9 november 2010 utfört oanmälda inspektioner på särskilda boenden där minst en avdelning/enhet har varit särskilt avdelad för personer med demenssjukdom. Syftet har varit att granska om personer på sådana
boenden får sina behov av trygghet och säkerhet tillgodosedda. Inspektionerna har begränsats till förhållanden avseende inlåsning och personalbemanning nattetid.

blomstergarden

nordangen (1)

Bottenbetyg för Trollhättans äldreomsorg

Fler äldre får fel mediciner

Två korttidsboenden kan bli ett

Nytt sparpaket hotar omsorgen

Demensvården saknar 44 miljoner

Flytt av demenssjuka var olaglig

Äldreboende läggs ner

Kris hotar omsorgen

För den som undrar om det politiska styret i vår kommun säger hemsidan så här…

Politik

Trollhättans kommunfullmäktige har totalt 61 ledamöter.

Efter valet 19 september 2010 är Socialdemokraterna störst med sina 31 mandat. Socialdemokraterna har fortsatt egen majoritet i kommunfullmäktige.

Min frustration

Den 6 Jul 20138 Jul 2013 Av villacaliforniai Äldreomsorg, Vård & Omsorg1 kommentar

Jag är sååååååååååååååååå trött….

Vart är den svenska sjukvården på väg???
Finns någon som kan/vill/vågar ta sitt ansvar?
En vårdcentral, sju tillsynsärenden (vi är det första) på 6 månader.
En sparkad verksamhetschef på den samma.
Konflikter mellan ledning och personal.
Bristande journalföring, brister i epikriser och remisser.
Ingen användning av regionens gemensamma avvikeksehanteringssystem.

Två medicinförgiftningar hos mor, där läkaren inte vill se sitt ansvar utan anser att det räcker med remiss till geriatrisk medicin med väntetid upp till 3 månader en sjuksköterska i hemvården som anser att vi kan vänta tills mors ordinarie läkare är på plats. Fick själv ordna in mor på akuten där hon blev inlagd för akut medicinförgiftning.

Mors SSK i hemvården pratade med läkaren och han lovade att ordna remiss till geriatrisk medicin för överflyttning dit för medcininställning.

Senare när jag får ut journalerna visar det sig att inga remisser finns skickade. Inte ens hemvårdens sjuksköterskas personliga besök och senare telefonsamtal finns journalfört. Mig veterligen har inte en kommunen protesterat mot att deras kontakter med vårdcentralen inte förts in i journalerna.

I vänta på remissen så erbjuds vi kortidsboende för återhämtning av biståndshandläggaren. Ingen vårdplanering behövs då hon vet om ärendet.

Efter utskrivning till korttidsboende där ingen brydde sig undersöka vad som hänt, hon var dement. Vem har diagnostiserat mor som dement och vilka grunder. Varför informeras inte mor och vi närmaste anhöriga. Inget stöd i besked eller ev samtalsterapi.

Hon får inte vara med de andra, då hon blir orolig att vara med dem, eller hon får inte vara med de andra för andra blir oroliga av mor. Instängd i sin rullstol på rummet inkörd och låst under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kallt kaffe framför sig. En social människa som hamnar i en isoleringscell. Ingen träning för att kunna gå igen som hon kunde innan förgiftningen.

Numera rullstolsbunden. Ingen smärtlindring för extrapyramidala biverkningar såsom parkinsonism, muskelstelhet och muskelsmärtor.

Det tog tre månader efter utskrivningen från sjukhuset innan vårdcentralen satte in varning för medicinen och då efter mitt påpekande.

Toalettbesök och mor fick panik, jag bad om smärtlindring, fick av vårdpersonal reda på att hon får vänta till i morgon då SSK är sjuk. Enhetschefen blev knallröd i ansiktet när jag berättade detta och gick fort ut i rummet för att senare komma tillbaka.’

Ingen brydde sig, hon var dement. SSK avvisade mina påståenden med att det vi behöver veta finns i journalerna, journaler som är felaktiga. Ingen kontroll av journaler och medicinlistor. Tänk då kunde detta ha upptäckts mycket tidigare. Mor hade kanske fått en kärleksfull omsorg och vård på boendet.

Ingen frågar oss i denna situation hur vi mår och speciellt min utvecklingsstörde bror hade säkert behövt ha hjälp med specialist och krissamtal. I stället tillsammans med förändringar på sin arbetsplats fick honom att gå i väggen. I tre månader låg han på magen i sängen med kudden över huvudet och så fort jag frågade någon fick jag till svar “jag är så rädd”. Han har mycket svårt att berätta om hur han mår och speciellt om känslor.

Vi skulle få prova två avdelningar för att se var mor trivdes bäst men stoppades av enhetschefen och vi fick gå på magkänsla. Jag kunde inte se den missvård mor utsattes för, min bror utsattes för. Inget stöd ingen hjälp och till slut tog jag tillsammans med övriga syskon och några utomstående beslutet att ta hem mor.
Efter att vi tagit hem mor har några i personalen berättat att de hade ingen aning om något annat än att mor var dement. De visste inget om medicinförgiftning och de biverkningar dessa hade gett. När jag senare får kontakt med MAS i kommunen visar det sig att det saknas journalanteckningar och hon kunde bekräfta att min historia genom att läsa medicinlistan och kontrollera med fass.

Vi satte igång med träning och mor kunde gå och vi levde ett underbart liv. Hemvården kopplades åter in för att jag skulle få stöd och hjälp i vården av mor. Mor fick livsgnistan tillbaka men ibland kom ångesten över henne, vad har hänt och varför bryr sig ingen. Fick hålla mor i handen och försöka förklara…
Mor fick åter ont i ryggen och ny medicin sattes in. Hjärtflimmer och hjärtsvikt och nytt akutbesök och inläggning. Samma sak som hände två år tidigare där jag fått kopia på från vårdcentralen på epikris men en saknad vårdinfo, som patientnämnden fick hjälpa mig att vårdcentralen hittade. NÄL skyllde på vårdcentralen, vårdcentralen skyllde på NÄL. Helt plötsligt saknas det som jag tidigare själv har sett både epikrisen och vårdinfo som patientnämnden efter flera påstötningar till vårdcentralen hittar. varför????…

Ny medicin ett morfinpreparat i plåsterform, lägsta styrka och bara ett halv sådant. Åter medicinförgiftad. Nu var hon så borta att vi räknade hennes liv i dagar. Började planera begravning, mors SSK ringde och förberedde mig att det snart troligen är slut, vilket jag redan förstod.

Fick en ingivelse att ta bort plåstret och fick läkarens tillåtelse att göra. Mor började än en gång till piggna till och SSK föreslog att mor skulle komma till dagverksamhet. Detta trodde jag inte på, då mor är rädd för andra personer och numera bara har förtroende för mig. Däremot har vi sjukgymnastik för att försöka återhämta något av den förlorade gångförmågan.

En enhetschef som ringer och anklagar mig för att missköta mediciner, mediciner som inte funkar. Mor måste ha lugnande för personalens skull, så de kan arbeta med mor. Enhetschefen anmäler oss och biståndshandläggaren kommer hit. Biståndshandläggaren ser en en dement person som behöver in på boende, vilket jag vägrar. Min åsikt är att mor åter en gång är förgiftad.

Jag ser gång på gång hur biståndshandläggaren nyper mor i kinden och säger men du verkar se ut att må bra i alla fall.

Varje dag är en kamp mellan mor och hemtjänstpersonal. Tre grupperingar som inte kan samarbeta inom gruppen som vill arbeta på olika sätt.

Efter att plåstret togs bort och mor piggnat till, hade jag besök av mors läkare och kommunens sjuksköterska. De ser en lugn, harmonisk människa som nu är någorlunda återställd från senaste förgiftningen. Vi har upp problemet med hennes oro.
Läkaren säger att han inte ser minsta oro hos mor. Nej oron är bara där när hemvårdspersonalen är där.
Då finns ingen anledning att sätta in mediciner, och speciellt inte om mor är lugn i övrigt. Han hänskjuter problemet till enhetschefen för hemtjänsten och att det är hon som får arbeta med personalen, det är hennes ansvar. Inget har skett…

Här om dagen fick jag nog när en personal säger till mig ”lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund”.

Varför ha 30 minuters omsorg när jag behöver sitta med mor i 2 timmar och trösta och lyssna på hennes frågor varför de inte bryr sig om henne. Nu sköter jag mor och avstår den havererade omsorgen. Den omsorg jag idag ger mor sker med glädje och viskningar i mitt öra, jag älskar dig, tack för att du tar hand om mig.
Dusch sker med glädje i blicken och mor njuter av den.

Varför skall jag behöva lyssna på kampen mellan mor och personal när det kan ske på ett lugnt och njutbart sätt för oss alla?

Varför skall mor bli så psykiskt misshandlad när det finns alternativ?

Varför skall skall det behövas mediciner när ett lugnt och tryggt förhållningssätt hjälper så mycket mer?

Var är den personcentrerade omsorgen där individen är i centrum?

I dag är det minuter som räknas och det finns ingen tid till något kärleksfullt…

När ångesten sätter in som värst kommer hennes ord, jag är så djup deprimerad…

Varför bryr de sig inte vad jag tänker och tycker, varför behandlar de mig som skit, är hennes frågor….

Varför skall en 80-årig dam utsättas för detta?

Varför skall mediciner sättas in på mor för personalens skull?

Mor måste väl vara den som skall ges omsorg med kärlek!

Varför ges inte personalen rätt verktyg att ge mor omsorg på hennes villkor?

Mor kan fortfarande klä sig själv, men hemvården är så stressad så bara för att hinna så har de inte tid att vänta.

Varför inte ta vara på de funktioner som trots allt finns hos mor.

Idag vet jag inte längre om jag vill se hemvården här igen…

Jag vill inte se mor bli misshandlade av det som kallas omsorg.

Jag vill se mor få dö med ett leende på läpparna den dag det är dags.

Den dag jag tar farväl av mor, vill jag i mitt hjärta känna, jag har gjort allt för dig, kära mor!

I dag kan inte ens de olika läkare som behandlar/har behandlat mor enas om mor lider av demens eller kanske djup depression med minnesstörningar…

Hur kan man sätta en sådan diagnos utan att informera mor eller oss närmaste anhöriga?

På vilka grunder har en sådan diagnos satts?

Har utredningar gjorts utan att informera oss?

Hur länge skall mor behöva lida av havererad sjukvård och omsorg. Jag tänker inte längre titta på och se denna missvård som mor och och andra människor utsätts för…

Måttet är rågat!

Mvh
/Bengt Larsson

”Jag vill dö!”

Den 27 Jun 201327 Jun 2013 Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

I går kväll grät jag en liten skvätt när jag skulle lägga mig…

Mor hade tidigare under kvällen fått en liten ångestdipp med gråt och uttalanden som ”jag är djupt deprimmerad” och ”jag vill dö”…

Att jag grät kanske var en liten del av smärtan jag såg uppvisades men största delen var nog den glädje jag kände…

För bara drygt en månad sedan var dessa uttalanden vardagsmat och då flera gånger på dag. Då försökte jag skoja bort det med hur många gånger har du sagt det idag, och avslutade det hela med en kram…
Jag kom då också på att det var länge sedan min kamera skickade ett sms med texten ”mor är orolig”, mor har ångest.
Då vågade jag inte lämna huset när mor låg i sängen pga av dessa ångestattacker….
I dag kan jag berätta för mor att jag går en promenad med vovven och mor ligger lugnt och tryggt kvar tills jag är tillbaka – FANTASTISKT…

En liten skvätt av mina tårar var nog en del av mina tankar att jag tidigare borde begripit att det fanns andra anledningar bakom mors ångest och depression är bara sjukdom, dvs hemtjänsten…
Detta sitter i redan från förra året att jag inte tidigare insåg att det mor uppvisade inte var sjukdom utan var verkan från mediciner. Två medicinförgiftningar har satt sina spår. Jag borde redan tidigare insett att något var fel på korttidsboendet när mor inte fick den hjälp jag förväntade att mor skulle få…

Jag litade på vården och dess kompetens, jag litade på korttidsboendet och deras kompetens…
Vem, i vår situaton, börjar tro att det är vården och omsorgens fel när det blir så galet… Vem börjar misstänka mediciner och felaktiga journaler när läget är som det är, inte jag… Men varför avfärdade alla mig när jag försökte göra ansvariga uppmärksammade att jag trodde något annat än sjukdom som låg bakom…

Fortfarande får jag inget stöd av andra ansvariga i min kamp, utan JAG måste fortfarande driva kampen, en kamp som jag inte anser att JAG skall behöva driva…

Det jag idag har lärt mig är att så fort jag försöker få någon ansvarig att titta på hela historien är att jag får svaret ”-det är inte mitt ansvar…”

I dag tar JAG ansvar för mor och behöver jag säga att VI ÄR LYCKLIGA…

Image courtesy of imagerymajestic at FreeDigitalPhotos.net

Socialdepartementet svarar mig om vårdfrågor

Den 19 Jun 2013 Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg2 kommentarer

Bäste Bengt,

Tack för dina e-brev. Du skrev ursprungligen till både socialminister Göran Hägglund och barn- och äldreminister Maria Larsson. Jag har fått i uppdrag att svara dig.

Utifrån vad du skriver förstår jag det som att du är missnöjd och besviken på den vård och omsorg som din mor har fått, vilket jag beklagar.

När en människa vårdas på sjukhus befinner sig denne i en utsatt situation och då är det viktigt att vi får vårdas i en miljö som upplevs som trygg och som präglas av respekt för den enskildes integritet.

Hälso- och sjukvården i Sverige är uppbyggd enligt modellen att det är landstingen som har ansvaret för att erbjuda en god vård till dem som bor inom landstinget. Landstingen har ansvar för hur vården organiseras och vilka prioriteringar som görs. Vården finansieras genom landstingsskatten. Hälso- och sjukvårdslagen ställer dock krav på landstingen att de måste uppfylla målet om en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

Regeringen arbetar med frågor som rör förutsättningar för landstingen att utforma hälso- och sjukvården så att målen om en god vård kan uppnås. Regeringen har genomfört ett flertal reformer för en förbättrad hälso- och sjukvård, och ytterligare reformer kommer framöver. Det handlar bland annat om en ”kömiljard” för att minska köerna i landstingen, om en patientsäkerhetsutredning för att stärka patienternas trygghet och om en lagstadgad rätt till vårdval inom primärvården – vilket leder till ökad tillgänglighet och flyttar makt från landstingspolitiker till patienter.

Regeringen kommer också att förbättra möjligheterna till uppföljning och öppna jämförelser av vårdens resultat. Jämförelserna utgör bland annat underlag för förbättringsarbetet inom sjukvården, vilket är en viktig faktor för att se till att vårdens resurser används på ett effektivt sätt så att varje enskild patient ska få den bästa möjliga vården.

I sammanhanget vill jag nämna att om en patient anses ha blivit dåligt bemött inom hälso- och sjukvården så är det viktigt att dessa erfarenheter kan tas till vara och leda till förbättringar. För detta ändamål har många sjukhus en patientvägledare eller patientombudsman som man kan vända sig till. Det finns också en möjlighet att vända sig till patientnämnden i sitt landsting.

Patientnämnderna skall utifrån synpunkter och klagomål stödja och hjälpa enskilda patienter och bidra till kvalitetsutvecklingen i hälso- och sjukvården. Detta genom att hjälpa patienter att få den information de behöver, hjälpa patienter att vända sig till rätt myndighet, främja kontakterna mellan patienter och vårdpersonal, samt rapportera iakttagelser och avvikelser av betydelse för patienterna till vårdgivare och vårdenheter.

Vidare om man anser att det finns brister i hälso- och sjukvården finns också möjligheten att vända sig till den nyetablerade Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Sedan den 1 juni i år har IVO det ansvar som Socialstyrelsen tidigare hade för att på nationell nivå utöva tillsyn för hälso- och sjukvården. Jag vill således nämna den möjlighet som finns att vända sig med klagomål rörande hälso- och sjukvården till IVO.

Den 1 januari 2011 trädde en ny patientsäkerhetslag ikraft, med ett delvis nytt ansvarssystem för yrkesutövare inom hälso- och sjukvården. Målet med en fokusering på ökad patientsäkerhet är att minimera antalet fel som begås inom vården och därmed skapa en säkrare vård.

Att brister i vården anmäls är en förutsättning för att rutiner ska kunna rättas till och att vården ska bli säkrare. En fungerande klagomålshantering är viktig för att upprätthålla en hög patientsäkerhet.

Avslutningsvis vill jag nämna något om den kommunala vården och omsorgen. Det ställs krav på både den kommunala och enskilda verksamheten utifrån socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen och kommunerna har ansvar för sin verksamhet, oavsett vem som utför den. Ledningssystemet ska därför innefatta uppföljning och kontroll av både den egna verksamheten och den verksamhet som bedrivs av andra. Om du har synpunkter på hur den kommunala verksamheten organiseras får jag främst hänvisa dig till den specifika kommunen.

Då bättre samordning behövs kring vården och omsorgen för de mest sjuka äldre så har regeringen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) slutit en prestationsbaserad överenskommelse som syftar till en mer sammanhållen vård och omsorg om de mest sjuka äldre.

Genom ekonomiska incitament, och de äldres behov i centrum, strävar regeringen efter att uppmuntra, stärka och intensifiera samverkan mellan kommuner och landsting. Regeringen satsar 4,3 miljarder under mandatperioden på detta prioriterade område.

Målet är att få omsorgen och vården i form av hemsjukvård, äldreomsorg, vårdcentral och sjukhusvård att samverka bättre kring de äldre. Inom satsningen ingår även frågan om läkemedel. Du kan läsa mer om satsningen på regeringens hemsida:

http://www.regeringen.se/sb/d/14622/a/164150

Tack än en gång för att du tog dig tid att skriva till regeringen.

Stockholm i juni 2013

Med vänliga hälsningar

Alexandra Mossberg

Brevsvarare för socialministern, Socialdepartementet

Vår insändare i dagens lokaltidning

Den 18 Jun 201318 Jun 2013 Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

En havererad vårdcentral som start på ett och ett halvt helvete. Medicinförgiftningar av mor pga journalbrister saknade remisser och epikriser . En erbjuden korttidsplats i kommunen för återhämtning, blir en isoleringscell. Ingen hjälp, ingen träning för återhämtning, ingen lyssnar på mor eller mig.

Med hjälp av kommunens MAS kunde vi konstatera att det som stod i journalerna inte stämde överens med medicinlistor Då hade vi redan tagit hem mor för att själva rehabilitera henne.

Hemtjänsten kopplades in, som vi nu avstår ifrån då vi inte orkar se det som händer. Mor måste ha lugnande tabletter enligt hemvården, något som läkaren vägrar skriva ut.

Var finns den personcentrerade omvårdnaden?
Var finns respekten för individen?

Att mor är rullstolsbunden Ingen träning för att kunna gå igen som hon kunde innan förgiftningen. Ingen smärtlindring för extrapyramidala biverkningar såsom parkinsonism, muskelstelhet och muskelsmärtor. Toalettbesök och mor fick panik, jag efter haveriet kan vi leva med, men att se att vissa inte bemöter mor med respekt och den värdegrund som måste ligga till grund för arbete i vård och omsorg kan vi inte leva med.

Image courtesy of Stuart Miles at FreeDigitalPhotos.net

Villa California

Kategori: Äldreomsorg