Hörde ett rykte om att vår svenska nationalsång skulle framföras på arabiska. Började leta på Youtube för att se var det fanns där med ”Du gamla, du fria”.
Denna version kände jag mig stolt över.
En version framförd med trumpet.
En version sjungen baklänges.
Basshunter gör sin egen version av hymnen
Zlatan Ibrahimovic ft. Day – Du gamla du fria
Ja ett år har redan gått eller närmare bestämt 14 månader och i helgen var det dags att fira och det gjorde jag ordentligt både med god mat och lite starkare drycker därtill. Anledningen till att jag firade på detta superba sätt var inte att jag nu använt min Fitbit i 14 månader utan att jag under denna tid har reducerat min kroppsvikt med 15 kilo.
Detta är nu halvvägs till målet till min normalvikt på ca 80 kilo. Tror säkert de kommande kilona blir svårare, så därför var det läge att fira nu…
Detta enkla hjälpmedel har hjälpt mig mycket bättre än både sjukgymnastik och FAR…
Jag känner mig så otroligt lättad, när jag ser mig själv i spegeln och ser att min kroppshydda har blivit mindre och att ställa sig på vågen är en fröjd för hela mitt sinne.
I dag är det minst 10000 steg per dag som gäller och även vovven har blivit bortskämd med detta, så han brukar påminna mig om jag själv glömmer. Vi har ju vår vanliga 3 kilometersrunda som vi kan utöka efter behov, men det finns ju inget som hindrar att man också kan upptäcka nya miljöer och också få njuta av naturens skiftningar. Jag ser ju också att sockervärden (diabetes) har blivit så mycket bättre.
I normalfallet försöker jag pressa mig liter mer för var gång jag går mina rundor utan att för den skull ta ut mig allt för mycket. Jag vet ju hur min kropp kan reagera vid dessa tillfällen. Så idag är det med lätthet man klär sig i regnkläder för att komplettera stegen om man inte nått målet tidigare under dagen.
Så hela jag, både i själ och hjärta, mår ju bra av detta.
Så tack Fitbit, du sitter på min arm och har gjort mitt liv så mycket lättare…
Jag hade i min bekantskapskrets två fina damer. Dessa damer födda strax innan kriget, uppvuxna under kriget och under en tid då många män var inkallade för att försvara fosterlandet. Pappa kom hem ibland, så det var mamma som fick sköta det praktiska med hem och barn. Då fanns inte så många män som kunde blir förebilder och kunde vara en del av deras uppfostran och utveckling. Tiden kom och skolan tog slut och dessa kvinnor skulle då hjälpa till med familjens försörjning men också ett krav på sig att hitta sitt eget.
Båda dessa kvinnor lockades av män som var betydligt äldre och lockade dem med choklad, guld och gröna skogar. Snart blev det giftemål och de började få barn. Men vad byggde deras äktenskap på egentligen? Chokladen försvann, guldet syntes inte till och skogarna blev inte grönare. Dessa kvinnor hade letat efter trygghet, en manlig förebild och en pappa för sig själva, den pappan som under kriget ibland kom hem och hälsade på. Under barnaåren så var det mycket jobb och de hann inte uppfatta att det saknades en mycket viktig bit i äktenskapet, och det var kärlek, äkta kärlek. Dessa män, som kanske även var lite arbetsskygga, inte passat in i krigsmaskineriet hade med choklad och löften fått tag på galjonsfigurer att pryda fören med. Båda levde i vad vi i dag kallar destruktivt förhållande.
Den ena av dessa damer började leta efter kärlek och passion vid sidan om sitt äktenskap och fann en man som kunde ge det som också resulterade i en graviditet. Men den skam och rädsla som detta förde med sig, så stod hon inför ett val, och valet blev att lämna kärleken och låtsas som om maken var far till barn nummer två. Men längtan efter äkta kärlek fortsatte och hon tror hon hittade den och ville ha skiljsmässa, men maken vägrade. Hur skulle det se ut om hans galjonsfigur lämnade honom för en yngre man?
En kväll tog hon en överdos tabletter och när maken på natten vaknade och fick se hennes tillstånd så valde han att ta med täcke och kuddar och lägga sig i soffan i väntan på det oundvikliga. Det var trots allt lättare för honom att skylla på dödsfall än på att frun hade hittat någon annan…
Den andra kvinnan stannde kvar i sitt äktenskap, fick ytterligare barn med maken,samtidigt som han blev mer och mer krävande. Hon fick ett nattjobb som drygade ut ekonomin, hem klockan sex på morgonen, tända i spisen, tänka i kaminen. Väcka barnen fixa frukost till dem och sedan se till att de kom i väg till skolan. Nu var det dags att börja om, för nu var det maken som skulle gå upp och få frukost, och nu var det säkert så varmt så han kunde komma utanför täcket. När maken hade fått sin frukost, så var det ju tvätt och städ och en massa saker för henne att göra medan mannen skulle läsa tidning. Hade hon sedan tur hade mannen lite lust att göra något, eller så skull han passas upp hela dagen.
När sedan maken dog så stod hon där med en fallfärdig bostad, inga vänner och helt ensam. 15 Femton år efter makens bortgång dog hon ensam på sjukhuset medan grävskoporna skövlade bort resterna av deras gemensamma hem.
I dag tänker jag ofta på de barn som växer upp här, antingen som födda här eller kommit hit som flyktingar. Vilka förebilder har de? I bland tänker jag på den 13-14-åriga tjej som ibland kom med en flaska vin i näven och klev på den buss jag körde. Mamman köper en pava rött, slänger ut sin dotter, sitt eget kött och blod, för att klara sig själv i vinternatten på staden bara för att mamman skall ha herrbesök…
Vilket ansvar har vi alla för uppfostran för kommande generation?
Vi måste alla vara förebilder för varandra, och visa att så så gör man, men det är inte OK.
Det är väldigt lätt att hamna i fel gäng, där det kan finnas acceptans för att tafsa varandra på könsorgan, att hot om våldtäkt är okey mm.
I dag när det kommer flyktingar hit och diskussionerna gör höga om vad de hittar på så är det så lätt att skylla på en sak, muslimer, kultur och andra saker. Varför gör vi det så lätt för oss? Vi förenklar och klumpar ihop människor i grupper utan att titta på individen.
Vi glömmer så lätt av att vi alla har ett ansvar att alla kan göra något, för att hjälpa, att vi alla måste vara förebilder för varandra. Det är så lätt att säga du skall inte göra som jag gör, du skall göra som jag lär… Men ser jag att du gör så, så anser jag att det är okey att göra så….
Fick till mig den här videon med orden hur pinsamma vi alla är…
Jag både skrattade och smålog i smyg..
En kall dag med fantastisk väder där jag och Nussä verkligen njöt på promenaden i två timmar. Delar lite bilder från dagens härliga utflykt…
Då var det dags igen att en ”go” programledare lämnar radioprogrammet Vaken med P3 och P4. Alltid lite sentimentalitet dyker upp vid dessa tillfällen särskilt om man hittat en ”relation” till personen. Tack Magnus Leijon för denna tiden och hoppas vi snart hörs igen…
Under alla dessa år som jag jobbat natt har man haft olika relationer med personerna som rattat och dragit i regler i radiohuset men också många trogna lyssnare som man känner igen. Visst fanns det perioder som man istället valde de andra kanalerna eller som i mitt fall ljudböcker, för att man inte fann en gemensam nämnare med programledaren. Ett tag var programmet så populärt hos oss tidningsbud i Lilla Edet och Trollhättan så det var nattens samtalsämne, var gång man kom till jobbet.
Vissa programledare blev så populära så det fick ordet ”guld” före sitt namn då dessa förgyllde våra arbetsnätter mer än andra. Det var tider det… 🙂
Jag tror att programmets styrka låg i att det var direktsänt och att det var väldigt nära oss lyssnare, då det fanns många vägar att nå dem i direktsändning. Det blev en levande kommunikation som var tvåvägs mellan sändaren och lyssnaren, fast radion i sig bara är envägs. I bland skickade man ut något på Twitter i cyberrymden och det fångades upp av programledaren och presenterades i radion. Det var ju bara vi två som visste om verkligheten, dold för alla andra, men kändes så familjärt på något sätt, att känna detta.
Ett tag fanns det planer på att programmet skulle spelas in dagtid för att sändas på natten, och det skapades mycket protester i den vevan just om de planerna. Funderar på vart programmets popularitet då hade tagit vägen…
Programmet har ju under alla dessa år omformats och ändrats precis som mitt jobb har gjort. Mitt jobb har blivit stressigare och mina möjligheter har blivit sämre att interagera med programmet. Samtidigt har ju programmet i vissa fall blivit bättre i vissa avseenden medan det har blivit bättre i andra delar.
Snackistimman mellan tre och fyra på morgonen har försvunnit då båda programledarna var närvarande och vi hade dialog mellan programledarna och lyssnarna är borta. Visst finns en annan form av det fortfarande kvar, men inte på samma sätt. Jag saknar den mycket, men å andra sidan har jag inte samma möjligheter idag att deltaga i dag som jag då hade. Saknar också steg-för-steg tävlingen, som jag själv var mycket aktiv i och svarade på, men lyckades aldrig vinna 😦
Sedan fanns ju alltid en farhåga med att ett program blir omtyckt och familjärt, så som vakenfamiljen blev. Hur privat skall man vara, var skall man dra gränsen…
Många av mina nattarbetande twittervänner har jag lärt känna genom att vi har kommenterat samma saker och då funnit varandra…
Vill säga tack till alla, utan att nämna namn, som jobbat med programmet men även alla som interagerat med programmet. Hur många mörka nätter har inte blivit soliga dagar bara för er skull? Hur många nätter med er har inte de mörka molnen som var ovanför mitt huvud när jag vaknade, skingrats och släppt in solsken i mitt liv… Hur många gånger har man inte frusit i tidningsbilen en svinkall vinternatt men blivit varm inombords av det man hört i radion….
Ni är alla GULD värda…
Denna jobbarvecka har inte varit rolig 😦
Börjar med ymnigt snöfall så det blir framkomlighetproblem pga detta. Sedan ett par dagars tö och snön omvandlas till slask, vägar som plogas på ytan men vattnet samlas i hjulspåren och nu svinkallt så allt fryser.
För vad dag som gått har det blivit halkigare och halkigare och gas och broms i tidningsbilen har fått hanteras med yttersta försiktighet.
I går hade ett par vägar blivit sandade då salt inte biter i denna köld. Vad händer, jo några tänker sommarväglag och blåser på och blåser bort sanden där den skall ligga. Jovisst håller jag tungan rätt i munnen så kan jag ligga långt åt sidan på grusvägen, nära diket så några hjul åtminstone kommer på sand, så går det kanske att köra… Men om sanden har missat någonstans vart tar jag vägen då? Med största sannolikhet så ligger jag där vackert på sidan i diket. Har absolut inte någon lust att tillbringa någon timma där i denna kölden. Visst, kan säkert läsa någon av de tidningar som ligger i bilen, men känns ändå inte så där kul. Låg hastighet, 20-30 ibland smygfart. Ibland provbromsar man för att känna på halkan, skall jag fortsätta eller låta bli… Vänder jag, om det går att vända då blir 5 hushåll utan tidning… Man tänker, hur smakar kaffet då…
Man fortsätter, man sänker hastigheten mera, tar tidning öppnar fönstret bromsar försiktigt för att stanna vid lådan då släpper allt grepp på bilen och man ser lådan passera bildörren med 2 cm och stannar 5 meter bortanför 😦
Man lägger in backen, försöker smyga och hoppas inte bilen kanar in i lådorna och förstör dem eller våra bilar. Ibland funkar det, ibland inte. Man går ur bilen lägger tidningen i lådan, sedan har man handflatan och skjuter bilen i sidled så den åtminstone hamnar på något gruskorn, så man kommer därifrån.
Nu kommer ett uppförslut och man försöker få upp lite fart så man kommer upp helskinnad. Det får ju inte vara mer än vad som behövs för att klara backen men även kunna få stopp om det behövs. Nerförslut och man tar ner hastigheten till ett minimum innan så man kryper nerför. Helt plötsligt släpper bakvagnen och strax efter framvagnen.
Man försöker bromsa, pumpa (ABS funkar ju inte om inga hjul rör sig) man styr, kanske någon reaktion. Man kanar från ena sidan till den andra, hastigheten ökar vad jag än gör. Man är glad åt den lilla rand med skarsnö som finns vid sidan och hoppas att det skall räcka för ge bilen fästa från att klara diket.
Man blir tröttare och tröttare, känner stressen för att det tar lång tid att köra och tidningarna blir sena. Du får ont i kroppen av att hela tiden behöva vara alert och spänner sig när bilen dansar balett över vägen.
Hur snäll skall man vara mot de som vill ha tidningen till frukost?
Man känner sig stolt och glad att alla fått sin tidning, trots försening och ingenting har hänt. Kommer hem. lägger sig och hoppas att spänningarna i kroppen snart släpper. Somnar och sover dåligt, trött på dagen. Försöker sova innan jobbet.
Nästa morgon har folk ringt och klagat på sen tidning och undrar varför….
Go natt…
Så har också vi fått vitt på backen. Visst är det vackert så länge det varar, men vi bor i en region där det oftast är snö ena dagen och tö nästa, och det trivs jag inte med. Jag gillar när det är snö och den får ligga att tempen håller sig runt en 4-5 minusgrader. Men det sker ju nästan aldrig här 😦
Är är det oftast 4 minus ett par dagar och sedan lika många plus någon dag senare. Detta resulterar oftast bara i slask och hala vägar.
Senast idag märke jag av detta på promenaden. Bilar kommer och ibland tror jag banne mig de siktar in hjulen mot det mest moddiga avsnittet på vägen för att skvätta ner en så mycket som möjligt 😦
Jag fick lära mig i bilskolan att skulle man skvätta ner någon så skall man stanna och ge ersättning för det man orsakat, en bra minnes regel brukar vara ungefär vad en kemtvätt kostar för kläderna.
Har aldrig varit med om att någon stannat och frågat, utan kör glatt vidare. Innan jul så visade SVT Väder en bild där de visar var det brukar vara snö på jul. Vi tillhör det område som inte ens kan märkas med sällan…
Pratade med ett par meteorologer på SVT just om detta fenomenet avv vi är lite unika här. Är vädret högtrycksbetonar då förs gärna luftmassorna ner från Ryssland med kall luft men när de passerar Vänerns varma vatten så värms det istället upp och vi får milda vintrar. Är vädret lågtrycksbetonat så är det oftast sydvästvindar som bör med sig värmen upp från havet genom Göta älvdalen.
Vintern har vi ju ibland den berömda Vänersnön som sällan blir långvarig. Då kan det i Vänersborg komma ca 20 cm snö, Trollhättan 2 cm och i Lilla Edet 2 mm snö. Hitintills har vi i alla fall sluppit Vänersnön.
Tittar man sedan på zonkartan för odlingszoner så ser man att vi också har bättre möjligheter att odla olika grödor än runt omkring. Karts på det kan du se här: http://www.odla.nu/inspiration/sveriges-odlingszoner
Så hos oss blir det vita inte kvar länge utan det vi känner som vinter är lika med slask…
I morse vaknade jag av nyheten att svävarfärjan i Rendsburg hade kolliderat med ett fartyg i kanalen. Rendsburg är min tyska hemstad där jag bodde mycket speciellt i barn- och tidiga ungdomsåren. Det var hit mor med sina föräldrar kom efter krigets flykt och de kunde bygga upp sitt nya liv.
En webbkamera i närheten har fångat olyckan på bild och det ser dramatiskt ut. Befälhavaren ombord blev svårt skadad och färjan har fått omfattande skador. Hur det är med fartygen förtäljer inte historierna mer än att den ligger vid kaj i områdeshamnen.
För min morbror så var färjan hans favoritsysselsättning och så fort han hade möjlighet så sprang han ner till färjan för att åka fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hem att äta middaag för att sedan springa ner igen.
Även jag hade ju färjan som sysselsättning när jag var liten och åkte den gärna både då och även nu för tiden, även om det inte blir i samma omfattning som då.
Läser på tyska wikipedia följande: Die Rendsburger Hochbrücke ist eine zwischen 1911 und 1913 erbaute Stahlkonstruktion in Rendsburg (Schleswig-Holstein). Sie überspannt den Nord-Ostsee-Kanal und dient als Eisenbahn-Brücke, außerdem trägt sie eine angehängte Schwebefähre für den Fußgänger- und Fahrzeugverkehr. Sie ist Wahrzeichen der Stadt Rendsburg und eines der bedeutenden Technikdenkmäler in Deutschland. Am 22. September 2013 wurde sie von der Bundesingenieurkammer als Historisches Wahrzeichen der Ingenieurbaukunst in Deutschland ausgezeichnet.[3] Direkt unter der Brücke befindet sich die Schiffsbegrüßungsanlage Rendsburg. Die Brücke war 99 Jahre lang die längste Eisenbahnbrücke in Deutschland.
Högbron i Rendsburg byggdes mellan 1911 och 1913 och tjänstgör som järnvägsbro. Bron är byggd över Nord-östersjökanalen (NOK) och under bron hänger svävarfärjan i vajrar som är fästa i en glidskena som förflyttar bron mellan landfästen. Färjan tjänstgör som fotgängar och bilfärja.
Bron och färjan firade nyligen 100-års-jubileum. Den 22 september 2013 blev bron också ett minnesmärke över historisk byggkonst. Bron var under 99 år den längsta järnvägsbron i Tyskland.
Bron och färjan har under de senaste åren genomgått omfattande renoveringar för att framtidssäkra dess existen för fortlevnad, och då händer det här. Tråkigt men sant.
Landstidningen i Schleswig-Holstein har flera bilder på sin sida som visar skadorna på färjan som just nu hänger mitt under bron och är manöveroduglig.
Jag hoppas innerligt att det repareras och återfår sin funktion, då det är ett viktigt transportmedel men också en ”signatur” för min tyska stad…
Nyhetsinslag i NDR från färjeolyckan.
I går var det åter dags för publiknätverket på P4 Väst. Vi brukar träffas en gång per år, där vi pratar om hur vi ser på radion, hur vi tycker de sköter sig och sådant vi gärna vill höra mer utav. I mitten på bilden ovan är det kanalchefen Peter Sundblad, som håller låda.
Vi är ett otroligt skönt gäng som nu känner varandra lite och medarbetarna på radion, är verkligen lyhörda så det blir gärna fina diskussioner, som breder ut sig. Denna gång höll vi till på Bohusläns museum i Uddevalla och anledningen är att radio bygger om sina lokaler inne i centrum. Vi i nätverket är redan inbjudna som VIP-gäster om ca ett halvt år, då ombyggnaden är färdig. Då kommer vi att få besöka ett av Europas modernaste radiokanaler.
De senaste åren har jag haft mycket kontakt med radion och lärt känna en del medarbetare där, och det är verkligen kul när de kommer ihåg en och också kan namnet på mig. Jag fick också träffa en av medarbetarna som jag haft en del mailkontakt med, men aldrig träffat. Alltid kul att få ett ansikte på personen man pratar med, var vi rörande överens om.
Själv måste jag säga att jag är mycket nöjd med min lokalradio då de både närvarande men också snabba i sitt arbete. Det visar inte mins senaste lyssnarmätningen från SIFO som undersökt radiolyssnadet. P4 Väst ökar mest i hela landet är rubriken på deras nyhet.
Så jag utnämner gärna än en gång P4 Väst till värdens bästa radiokanal 🙂
och till er på radion vill jag säga, jag älskar er!
Tack än en gång för ett gott samarbete!
Villa California 