Här om dagen satt jag och gick igenom lite bloggar om vad andra hade skrivit om. I flödet hittade jag en med bara namnet cellförändringar, precis som jag kallar mitt inlägg. Ordet har jag hört många gånger och inte reagerat så värst mycket på men denna gång var det helt annorlunda. Jag läste om hennes historia och om hur hon på en rutinkontroll för cellprover blivit kontaktad då de upptäckt cellförändringar och att hon nu skulle opereras. De hade upptäckt detta i tidigt stadium så utsikterna var mycket goda.

Helt plötsligt sitter jag där med mina egna minnen just med ordet cellförändringar och vad som hände i början av 90-talet. Det var när min panikångest just brutit ut och jag mådde mycket dåligt utav flera olika symtom. Jag kände något i halsen som inte kändes normalt, så jag hade beställt tid på vårdcentralen. Läkaren känner mig mycket på halsen, tittar mig långt bak i strupen, in med verktyg och skrapar och jag kommer än i håg kväljningskänslorna jag fick… Usch vilken upplevelse…
Läkaren informerar mig om att jag har cellförändringar i halsen och jag kände mig inte glad. Bedrövad åkte jag hem och tårarna rann…
Först att må psykiskt dåligt och sedan få cancerbesked och ännu mera varför ingen riktigt talade om för mig vad cancer i strupen/halsen innebar. Visst var det ett akutbesök, så jag väntade mig mer information på något annat sätt. Tiden gick och inget hände.

En kväll när allt kändes för hemsk, och jag kände ju hur det förändrades i halsen, så jag åkte akut till akuten på sjukhuset för detta. För dem blev jag ju inte prio ett, så det blev lång väntan denna jobbiga natt för dem. Till slut var det min tur och samma procedur som på vårdcentralen. Jag hade cellförändringar i halsen. Läkaren skrev en remiss till vårdcentralen för vidare utredning. Vårdcentralen hade ju redan kollat upp mig angående detta, så det var ingen brådska där heller.

Jag mådde sämre och sämre, först min panikångest och alla tillhörande följdverkningar och sedan min cancer i halsen och varför brydde sig ingen???

Till slut var mitt tålamod slut och jag ringer vårdcentralen och undrar när de skall ta hand om min cancer… Naturligtvis blev sköterskan mycket oroad över min gråt i telefon och bad att få återkomma så snart hon prata med sina kollegor, vilket ev kunde dröja till nästa dag.

Dagen efter ringer hon upp och jag har fått tid hos min ordinarie läkare kommande vecka.
Nu kändes det genast bättre och jag såg fram emot att nu blir det operation och behandling.

Dagen kommer när jag skall få min dödsdom och jag sitter där i vårdcentralens väntrum och blir på utsatt tid inropad till doktorn. Han tittar på mig och frågar hur jag mår och jag berättar sanningsenligt att det är inte bra, panikångest mm plus detta cancerbesked och ingen verkar ta det på allvar. Han frågar mig om ingen har berättat för mig vad det handlar om. Nej sade jag, jag har väntat på att behandlingar skall starta.
Han frågar vidare om jag brukar titta på förändringarna i halsen. Nej, jag visste inte att jag kunde se dem, svarade jag. Jodå, det syns väl om man tittar  rätt vinkel, fortsatte han. Vi ställde oss framför spegeln och jag fick själv se dessa förändringar. Han berättade vidare att dessa förändringar var helt godartade och absolut inget att oroa sig för och att jag kunde känna mig helt trygga att det inte är cancer.
Han berättade att det jag hade fått i halsen, om det hade hänt utanpå kroppen, så hade det kallats vårta. En vanlig vårta, som kommer att försvinna av sig självt.

Jag satte likhetstecken mellan cellförändringar och cancer, utan att någon hade nämnt cancer. Tänk om första läkaren hade gett sig lite tid för att förklara allt för mig, så hade mycket oro och ångest kunnat besparas mig, vilket han höll med om…

Så tänk på att, ta inget för givet, har du frågor, så ställ dem. Det är viktigt så att du förstår vad det handlar om. I kvinnas fall här ovan upptäcktes allt i tid och för mig var det aldrig någon fara. Men det saknades information till mig vad det handlade om, och gav mig mardrömmar, som jag säkert hade sluppit under de senaste månaderna.