Kvällens mellomål blev en tårta med alla artister i greenroom, rosorna Gina och William på scen och radiopratarna Carolina Norén och Ronnie Ritterland på VIP-plats.
I morgon blir det mer i bloggen om detta!
Tack alla för en fantastisk resa.
Månad: mars 2016
When dreams come true #blogg100
Jag befinner mig på den sidan i livet där döden är närmare än födelsen. Men det innebär inte att man behöver sluta drömma, vilket jag heller inte har gjort.
För drygt tio år sedan fick jag diabetes, vilket jag tycker var lit väl ungt, då det handlade om åldersdiabetes. Det var under den tiden som far tacklade av och fick mer och mer krämpor. och att jag fick mer och mer ansvar. Från början fungerade det med kost och motionsbehandling, och jag var otroligt glad att slippa en massa mediciner. Men tiden gick och till slut blev det mediciner också och jämt ett tänkande på vad jag stoppar i mig.
Det får jag äta och det får jag inte äta,och att äta lagom, och äta flera gånger…
Mycket att tänka på. Far gick bort 2009, men inte långt efter började mors krämpor komma. Återigen började nytt ansvar för mig och mediciner för diabetes sattes in. Fick blodtryckssänkande. betablockerare mediciner för kolesterolet mm. Mina dospåsar blev efterhand tjockare och tjockare och mer välfyllda. Jag blev en pillermänniska 😦
Mor gick bort för ca ett och ett halvt år sedan och nu hade jag nästan bara mig själv att tänka på. Nu var det dags att till hundra procent fokusera på mig självt och MITT välbefinnande. En liten dröm jag hade var att kunna minska på mediciner och en dröm var att kunna komma till en punkt där jag åter kunde behandla min diabetes med kost och motion. Jag skaffade aktivitetsarmband som håller koll på mina rörelser och steg.
I höstas, ca ett år efter mors frånfälle, så började min kropp krångla. Vi fick hastigt ta bort betablockeraren och minskade på blodtryckssänkande. När dessa mediciner gått ur kroppen hittades nya biverkningar och då fick vi även ta bort dessa.
Nu har jag gått på kontroller under fyra månader, både för hjärtat och kolesterolet. Nu väntade jag på besked om jag skulle få nya mediciner för kolesterolet eller inte.
Härom dagen ringde vårdcentralen och berättade att jag inte behövde nya hjärtmediciner och inte heller något nytt för kolesterolet. Jag var jätteglad att min nya livsstil sedan drygt ett år tillbaka gett resultat. Vänta säger sköterskan i telefonen…
Du måste också sluta med att ta din medicin för diabetes, förutom den långtidsverkande. Va, skriker jag…
Ja, säger hon…Du ligger på samma värden som en frisk människa nu!
Jag jublade och dansade som Panetoz i melodifestivalen. Det som var en dröm och som jag innerst inne trodde skulle förbli en dröm, var verklighet.
Nu börjar en ny fas igen, med att hålla stenhårt på vad jag äter och sedan dansa på mina promenader, men det tror jag kommer att gå som en dans.
When dreams come true
När livet vänder Nr1 #blogg100
Så var det åter dags SVT:s stora begivenhet, i alla fall enligt min åsikt, programserien ”När livet vänder” hade premiär igen. Detta avsnitt var av och med Johann Neumann, som nog många känner igen som Iprenmannen. Iprenmannen var en glad liten gubbe som gjorde reklam för värktabletten Ipren. Jag väljer dock att själv benämna honom som Johann, och det med tyskt uttal, för att visa respekt. Johann är så mycket mer än bara Ipren, en livshistoria som kunnat bli en storfilm, eller som nu ett samtal med Anja Kontor.
Att höra att Johann, blev gömd i en tvättkorg pga sin litenhet, när det kom gäster, att se hur tårarna gjorde ögonen fuktiga, för att sedan se tåren rinna ner för kinden, det griper tag i en. Man ser en välvald tystnad, en bild på Anja, som verkligen öppnar sina öron och lyssnar, inger förtroende. Så helt plötsligt så vänder det och Johann skiner upp och man åter vågar andas, då får man än en gång höra något, man bara trodde fanns i sagorna. Föräldrar funderar på att sälja honom, denna gång till cirkus. Än en gång vävs det in en talande tystnad,innan tårarna byts ut mot glädje. Men ändå är inte historien slut, utan det kommer mer tårar, tårar som går rakt genom TV-skärmen.
Hur kan denna lilla man som dansade i blå och vit kroppsstrumpa med en gitarr, ha så mycket annat inom sig? När är man mogen för att ta steget från att ha gömt detta inom sig, till att sätta sig framför Anja och med kameror riktade mot sig, kunna berätta detta?
Det har nu nästan gått ett dygn sedan jag tittade på programmet och nu när jag skriver och tänker tillbaka, så får jag ”tuppaskinn”, igen.
Jag ser Johann med sin lilla glesa mustasch och sitt hakskägg, från att ha gråtit, till att genomgå fasen ”när livet vänder” till att vara en av världens lyckligaste och tacksammaste män. Min önskan är att att Johann nu får leva lika lycklig i sitt framtida liv, som jag tänker mig att Iprenmannen gjorde. Tack Johann Neumann, för det du delade med dig av till mig och många fler…
Tack Anja, för att du lyckas fånga det tragiska och vända det till något fint.
Länk direkt till programsidan på SVT
Jag vill gråta… #blogg100
Ja, jag vill verkligen kunna får gråta, utan att få höra ”sabla fruntimmer”, karlar skall inte gråta.
Varför skall jag, bara för att jag är man, inte få visa glädje och sorg på detta sätt?
Oftast är det väl män som reagerar men även kvinnor.
Jag tycker nog att en tår, visar styrka, inte en svaghet.
I alla fall visar det att vi är människor…
Våga visa mer känslor…
Ovanstående är en del på mitt svar på det som ”Vaken med P3 och P4” ställde, om vi blivit annorlunda behandlade om vi varit av motsatt kön.
Den internationella kvinnodagen instiftades 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Varje år i varje land skulle man på samma dag fira en kvinnodag under parollen: Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism.
Sedan 1978 finns 8 mars med som internationell kvinnodag på FN:s lista över högtidsdagar. I och med FN:s ”erkännande” kan man säga att den internationella kvinnodagen ändrades från att ha varit en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag, men hur man firar den varierar mycket mellan olika länder.
På många håll i Sverige och världen har dagen blivit ett sätt för män att fira kvinnan och visa sin kärlek till densamma. Jag vill istället fokusera på den ojämnställdhet som finns i samhället och som oftast drabbar kvinnor, men som även drabbar oss män.
Sverige har kommit långt i jämställdhetsarbetet, men det finns fortfarande en hel del att göra. Ingen person skall behöva känna rädsla över att promenera på gatan med klump i halsen,med risk att bli våldförd. Varken i Östersund, Indien eller någon annanstans i världen. Men oftast glöms det bort i debatten att det inte bara är kvinnor som blir våldtagna, utan även män. Att Stockholms län som första landsting öppnat en specialmottagning för våldtagna män,belyser bara att problemet finns och inte skall bagatelliseras.
Som man vill jag också kunna få gråta och visa känslor, utan att bli betraktad som svag och av kvinnligt kön. Jag vill kunna klä på mig en rosa dunjacka utan att behöva höra kvinnor och män viska bakom mig, ”där går en transvestit”.
Jag hoppas att vi en dag kan ta bort den internationella kvinnodagen, från listan över vad som skall uppmärksammas, och det den dagen vi har nått ett jämställt samhälle.
Så kvinnor, ni får ursäkta, ni lär inte få en blomma av mig varken nu eller i framtiden på denna dag, i alla fall inte av den anledningen.
För många år sedan på en arbetsplats hade jag en långhårig peruk i blondinstuk på mig. Varför och hur kan vi låta vara. Helt plötsligt kände jag en hand på min ena skinka och som klämde till med fingrarna. Jag vände mig snabbt om, och nu efteråt funderade jag på vem som blev mest chockad. Jag för att det var en av mina överordnade, eller min överordnad som fick se att det fanns en mörk mustasch på andra sidan den blonda peruken. Från den sekunden blev vår relation strikt arbetsrelaterad.
Använder bil, ej helikopter #blogg100
Nu är det dags igen 😦
De struntar i mig som tidningsbud och de struntar även i andra som vill ha tidningen.
Dåligt plogade vägar, vägar som inte blivit plogade, temperatur nära noll, brevlådor där de struntat i att skotta.
Börjar med ymnigt snöfall så det blir framkomlighetsproblem pga detta. Jag förstår att de under ett snöfall och speciellt nattetid att det sällan blir skottat innan jag skall ut med tidningarna. I går medan snöfallet pågick, så blev allt sent pga av detta. och i morse tillstötte även problem på tryckeriet så alla tidningar var sena.
Jag och kollegorna fick börja med att åka och dela ut det vi hade, dvs post och veckotidningar, medan vi väntade på nästa leverans.
Vissa småvägar var fint skottade, medan andra var helt oplogade. Det var som att köra tåg, man följde spåren. Drivor framför lådorna som jag inte kunde forcera med bilden, då den blöta snön nu var frusen. Skall jag kliva ut bilen och stoppa tidningar i lådan eller inte. Andra ställen blev bilen en stor resonanslåda när underredet skrapade i skarsnön.
Jag var hemma efter klockan 08, och hela min dag blev förstörd…
Delar ett tidigare inlägg om hur det kan vara på vägarna.
Denna jobbarvecka har inte varit rolig 😦
Börjar med ymnigt snöfall så det blir framkomlighetproblem pga detta. Sedan ett par dagars tö och snön omvandlas till slask, vägar som plogas på ytan men vattnet samlas i hjulspåren och nu svinkallt så allt fryser.
Sedan ett par dagars tö och snön omvandlas till slask, vägar som plogas på ytan men vattnet samlas i hjulspåren och nu svinkallt så allt fryser.
För vad dag som gått har det blivit halkigare och halkigare och gas och broms i tidningsbilen har fått hanteras med yttersta försiktighet.
I går hade ett par vägar blivit sandade då salt inte biter i denna köld. Vad händer, jo några tänker sommarväglag och blåser på och blåser bort sanden där den skall ligga. Jovisst håller jag tungan rätt i munnen så kan jag ligga långt åt sidan på grusvägen, nära diket så några hjul åtminstone kommer på sand, så går det kanske att köra… Men om sanden har missat någonstans vart tar jag vägen då? Med största sannolikhet så ligger jag där vackert på sidan i diket. Har absolut inte någon lust att tillbringa någon timma där i denna kölden. Visst, kan säkert läsa någon av de tidningar som ligger i bilen, men känns ändå inte så där kul. Låg hastighet, 20-30 ibland smygfart. Ibland provbromsar man för att känna på halkan, skall jag fortsätta eller låta bli… Vänder jag, om det går att vända då blir 5 hushåll utan tidning… Man tänker, hur smakar kaffet då…
Man fortsätter, man sänker hastigheten mera, tar tidning öppnar fönstret bromsar försiktigt för att stanna vid lådan då släpper allt grepp på bilen och man ser lådan passera bildörren med 2 cm och stannar 5 meter bortanför 😦
Man lägger in backen, försöker smyga och hoppas inte bilen kanar in i lådorna och förstör dem eller våra bilar. Ibland funkar det, ibland inte. Man går ur bilen lägger tidningen i lådan, sedan har man handflatan och skjuter bilen i sidled så den åtminstone hamnar på något gruskorn, så man kommer därifrån.
Nu kommer ett uppförslut och man försöker få upp lite fart så man kommer upp helskinnad. Det får ju inte vara mer än vad som behövs för att klara backen men även kunna få stopp om det behövs. Nerförslut och man tar ner hastigheten till ett minimum innan så man kryper nerför. Helt plötsligt släpper bakvagnen och strax efter framvagnen.
Man försöker bromsa, pumpa (ABS funkar ju inte om inga hjul rör sig) man styr, kanske någon reaktion. Man kanar från ena sidan till den andra, hastigheten ökar vad jag än gör. Man är glad åt den lilla rand med skarsnö som finns vid sidan och hoppas att det skall räcka för ge bilen fästa från att klara diket.
Man blir tröttare och tröttare, känner stressen för att det tar lång tid att köra och tidningarna blir sena. Du får ont i kroppen av att hela tiden behöva vara alert och spänner sig när bilen dansar balett över vägen.
Hur snäll skall man vara mot de som vill ha tidningen till frukost?
Man känner sig stolt och glad att alla fått sin tidning, trots försening och ingenting har hänt. Kommer hem. lägger sig och hoppas att spänningarna i kroppen snart släpper. Somnar och sover dåligt, trött på dagen. Försöker sova innan jobbet.
Nästa morgon har folk ringt och klagat på sen tidning och undrar varför….
Go natt…
Jag är oduglig #blogg100
Sitter nu på förmiddagen och dricker mitt morgonkaffe. Har petat i mig ett par Alvedon mot huvudvärken… Nej, nattens jobb var inget kul!
Upp till 25 cm snö på vissa ställen, temp som pendlade runt nollan.
Ibland is under snön, ibland bara slask. Backa några meter från lådorna och ta fart för att komma framåt igen…
Fram med isskrapan för att skrapa lådor, så jag såg att jag lade brev till rätt adressat.
Ett par vägar åkte jag inte in på, pga snö/halka.
I morgon förväntar jag mig flera reklamationer från dessa, som blev utan tidning.
Kanske en förnedrande skylt på någon låda hur djävla oduglig jag är, eller en anmälningsblankett till Stora Holms halkövningsbana…
I morgon vet jag svaret
Mellomeny, brors val #blogg100
I bland kan fel bli så oerhört rätt…
Som jag tidigare nämnt så har jag inte varit något större fan av melodifestivalen de senaste åren. Nej intresset har legat på minussidan, om jag skall var ärlig. Visst har TV:n varit påslagen med bild och ljud, mest för bror som inte ville missa detta. Och jag har ju snällt suttit med för sällskaps skull.
När det var första deltävlingen, så blev jag försenad och fick då höra rösterna i radion och verkligen fångade mitt intresse. Från att ha varit ett nödvändigt ont i min vardag har det nu gått till att vara en familjefest för mig och bror. Som en del vet, tänker ju inte bror på samma sätt som jag, efter vissa händelser i barndomen, men han är ändock min broder.
Denna gången fick han hela ansvaret till att fixa en mellomeny, viket ha gjorde med bravur. Han fick en summa pengar och promenerade stolt till dryckesmonopolet för att inhandla något för att skapa en drink, lämplig för kvällen. Han återkom med starkvara med limesmak. Vi ställde oss sedan utanför butiken och pratade om hur drinkarna brukar se ut bland annat på tysklandsfärjan.
Vi promenerade in i den stora livsmedelsbutiken och han fick visa vägen dit han tyckte vi skulle gå, och snart stod vi bland frukt och grön. Han hade ansvaret för mellomeny och vi diskuterade och jag gav honom stöd men han fick välja. Till slut blev det gröna citroner som jag berättade att de kallas för limefrukt. Och naturligtvis måste vi ju även ha sugrör så vi fick leka följa John i butiken så han kunde leta upp dem.
Nu skulle vi ju även ha något ätbart och han valde glass. Nu blev det åter följa John genom butiken för att leta upp det. Oh vad stolt jag blev när han valde vårt lokalproducerade märke. Vi diskuterade vidare om vi bara skulle äta glass rakt av, eller om vi skulle göra det till en fest. Fest, skulle det naturligtvis vara, enligt bror, så då blev diskussionen hur det hela skulle göras för att bli festligt. Naturligtvis skulle det vara grädde på, så det fick inköpas, men räcker det, frågade jag…
Efter en stunds funderande så skulle det blir både flaggor och paraplyer och inte minst en hyllning som inte gick av för hackor. Efter en stunds diskuterande så blev det P4 Mello som skulle stå på glassen.
Så igår, fick bror stå i köket och vara både bartender och fixa drinkar och fixa glassen.
Resultatet blev som på bilden ovan, och vet ni vad???
Jag känner mig JÄTTESTOLT över min bror, som fixade något så fint, en bror som tänker utanför ramarna, och inte är lika inskränkt som jag, i mitt tankesätt.
Tack mina fina vänner, radiopratarna i P4, och tack min fina vän Mellonörden på Facebook.
Ni har skapat en tradition hos oss, ni har gjort våra lördagskvällar att bli riktigt festliga, veckans höjdpunkt! Och det bästa av allt, bror är så lycklig!
Ett extra tack till er radiopratare som beskrev brors konstverk så fint. Bror växte en hel decimeter.
PS: Sidan är inte sponsrad av Bohlins glass men vi uppskattar dem för den goda smakens skull.
När olyckan sker #blogg100
Året är 1989 årstiden är höst, men en fin sådan kväll och det hade börja skymma lätt. Denna kväll jobbar jag eftermiddag och jag rattar min buss mellan ändhållplatserna på ”pensionärslinjen” i stan. Namnet pensionärslinjen har den fått från att den går mellan de äldsta stadsdelarna där det mest är villabebyggelse och lite äldre befolkning. Linjen är också oftast lugn att köra, då det fanns gott om tid. Ofta var de lite lugnare linjerna hopkopplade med de mer jobbiga linjerna så vi inte skulle behöva arbeta med stress hela dagen. Klockan är nu 20:15 och jag skall ratta bussen ner till Skoftebyn. I bussen sitter ett fåtal passagerare lite halvtrötta och på väg hem för att göra kvällen.Linjen är i de mesta raka linjer, så det är inte så mycket svängande utan kör i maka lunk framåt på Syltevägen. Jag passerar skinnbutiken och stannar nästan till vid skylten lämna företräde för korsande fordon. Jag trampar lätt på gasen, på den sista smala delen av vägen, som lutar lite lätt neråt, en korsning som skall passeras och i nästa skall jag svänga vänster.
Håller en lätt hastighet på mellan 30-35 km, korsningen jag skall passera är skymd men jag bedömer min hastighet bra när något snabbt dyker upp från höger. En cyklist som fått hög hastighet i nerförsbacken mot min korsning och jag slänger mig på bromsen. Får ner hastigheten lite innan jag ser hur jag träffar cyklisten med mitten på fronten. Jag ser huvudet på cyklisen när hon flyger av cykeln, ner i backen och kanar över asfalten med huvudet före rakt in i en stenmur. Där blir det stopp. Jag slänger mig på radion i bussen och larmar polis och ambulans medan jag stänger av bussen och sätter på varningsblinkers. Jag ser hur de fåtal passagerare som var i bussen går av och lämnar bussen, men vart de sedan tog vägen vet jag inte.
Jag ut till flickan för att se vad ja kan göra i första hjälpen, hon lever men är mycket omtöcknad, har mycket ont i huvudet och ser inget. Någon har sett olyckan och känner igen flickan som larmat föräldrarna som bor i närheten och de kommer springandes. Inga hårda ord mellan oss, det var en olyckshändelse och det kändes skönt fast vi alla var i en chockfas. Ambulansen är snart på plats och strax därefter även polisen. Flickan tas om hand om på ett föredömligt sätt, och avförs direkt till sjukhus och mamman följer med i ambulansen medan pappan skall komma efter med bil.
Nu var det min tur att tas om hand och det av polisen. Vi gick in i bussen och jag satte mig på förarplatsen och vi pratade. NU skulle det första förhöret hållas med mig. Jag är glad att jag i krissituationer kan hålla mig lugn även om jag var ordentligt chockad.
Jag hade kört på en cyklist som kom från höger och som jag enligt alla trafikens regler skulle lämnat företräde för men inte gjort. Jag kommer väl ihåg om jag inte skall blåsa i ”ballongen”, behövs inte, sådant ser vi med en gång, svarade de, men vill du, så visst fixar vi det. Den ene polisen går till sin bil för att hämta den medan jag småpratar med den andre och berättar min version om hur olyckan gick till. Berättar min uppskattade hastighet och hur jag uppfattade olyckan. Jag fick blåsa och jag var helt grön, så där fanns inga misstänksamheter. Men jag var ju glad jag hade ju ett bevis för min egen skull.
Frågade om de inte ville ha färdskrivarbladet, vilket de tacksamt tog emot. Jag var glad att jag hade egen nyckel så jag kunde ta fram det. Ytterligare ett bevis för mig att jag skött mig. Vi pratade vidare om hur jag uppfattade allt och jag berättade att här är det en stor uppmurad cementmur för att får en någorlunda platt trädgård och ovanpå växer en häck. Finns ingen möjlighet att se något från det hållet, men framhåller att jag tagit den hänsyn som kan ställa på mig. Jag ber poliserna sätta sig ner och jag kör ett varv runt kvarteret för att visa hur jag ser korsningen från mitt håll. Polisen berättar att flickan aldrig har sett bussen när hon kom och jag kontrade med om inte cyklisten har sett en stor buss komma, hur skulle jag kunna se en liten cyklist…
Vi skiljs åt polisen och jag och jag tar min buss tillbaka till depån. Om företaget satte in en annan buss för resterande turer hur det gjorde har jag ingen aning om. Jag blev beviljad ledighet dagen efter med fullt betalt, men behövde jag mer ledig tid, så skulle jag sjukskriva mig, vilket jag inte gjorde.
NU började en fasansfull tid, vad kommer att hända, mitt brott skall gå till åklagare, som skall ta beslut om ev rättegång, och jag skall stå inför skranket. Usch, hemska tanke.
Tiden gick och inget hände och det var en jobbig tid. Efter nio månader kom ett brev i postlådan att jag skulle infinna mig på polisstationen för förhör. Begär ledigt med betalning och kommer upp till utredaren på polisstationen.
Jag skulle än en gång berätta om händelsen och hur skall jag kunna göra det efter så lång tid??? Jag svarade att detta är värre än en graviditet, tidigare visste man inte om det skulle bli pojk eller flicka och nu ser det ut att bli missfall, svarade jag.
Han bad mig berätta saker, som han läste i protokollet från olyckskvällen, och gång på gång svarade jag, du har uppgifterna i protokollet, och jag hänvisar till dem. Jag sade att jag kan omöjligt komma ihåg detaljer som är till min fördel eller nackdel, så vad jag än säger idag, så ligger det bara mig till last.
Nu påbörjades en ny graviditetstid på nio månader, en tid som man inte visste skulle bli pojk eller flicka, men då kom ett brev från tingsrätten. Usch, vad hemskt det var att hålla detta brev i handen, häri fanns något, som jag ännu inte visste.
Jag gick in och satte mig vid köksbordet, tog ett djupt andetag öppnade brevet och läser alla fakta i ärendet, medan jag håller andan. Längst ner läser jag åklagarens bedömning ”Vårdslöshet i trafik ej styrkt”. Jag var frikänd!!!!!
Nu blev det kramkalas.
Cyklisten hade efter en knapp månad på sjukhus fått skallbenet läkt, synen var helt återställd och det enda men hon hade fått efter olyckan, var att hon alltid skulle bära cykelhjälm i fortsättningen. Deras försäkringar hade tagit alla extrakostnader för det som hänt, och jag var inte skyldig till olyckan, så det var en härlig dag när jag kunde träffa flickan och hennes föräldrar och även vi kunde ha ett kramkalas.
De kramarna var nog de godast jag både kunde ge och ta.
The Danish Girl #blogg100
THE DANISH GIRL är en fantastisk kärlekshistoria baserad på Lili Elbes och Gerda Wegeners liv. I filmen spelas de av oscarbelönade Eddie Redmayne (The Theory of Everything) och svenska Alicia Vikander (Ex Machina). Regisserar gör oscarbelönade Tom Hooper (The King’s Speech).
Året är 1926 och i Köpenhamn bor konstnärsparet Einar och Gerda. Einar är känd för sina landskapsmålningar och Gerda för sina porträtt. Deras äktenskap är starkt och kärleksfullt, om än en aning kryddlöst.
Bristen på dramatik undanröjs dock med besked den dag då Gerda ber sin make täcka för en kvinnlig modell i ett porträtt hon snabbt måste få klart. Einars upplevelse av att bära klänning inleder en inre transformation, och hon inser att livet som Lili är ett uttryck för hennes äkta jag.
Ovanstående text är från filmbolagets beskrivning av filmen.
Jag går inte så ofta på bio, liksom jag sällan läser böcker. Anledningen är att jag måste fångas ordentligt av innehållet, för att behålla koncentrationen på innehållet. När mitt intresse sjunker kan jag fortsätta och läsa/titta men mina tankar är någon annanstans och jag missar därför en del av innehållet. När det gäller böcker kan jag oftast bläddra tillbaka för att hitta platsen där min koncentration försvann, men det går inte på bio.
Filmen visar mycket fin och trogen kärlek och på många sätt kunde den bygga upp mitt känsloberg och jag kände hur hela publiken höll andan, medan vi väntade på reaktion från motspelaren. Det är det gemensamma som ger storheten till att se filmer på bio. Visst fanns det tillfällen då tystnaden kändes onödigt lång och då kändes det lite segt, medan det på andra ställen kunde önskas ytterligare någon sekund för att visa skådespelarnas rolltolkning. Filmens storhet byggde inte bara på ord, utan även skådespelarna mimik och ansiktsuttryck för att visa känslor, vilket jag vill ge en stor eloge till båda huvudskådespelarna. Måste ju säga att Alicia Vicander är väl värd den Oscar hon fick för sin rolltolkning i filmen.
Jag tittade nog bara på min klocka två gånger under hela filmen, så det gör att filmen mycket sevärd.
Grattis Sverige #blogg100
I dag är jag extra stolt över att vara svensk. Sverige har begåvats med en ny prins genom kronprinsparets försorg. Under dagen kommer en konselj att hållas då namnet på lillprinsen kommer att tillkännages.
Jag är extrastolt över att Sverige kunnat bli en modern demokrati samtidigt som vi behåller vår svenska tradition och historia, vilket jag tror är viktigt, speciellt nu.
Så som jag tror Prins Daniel kände sig igår kväll när han mötte pressen, så kände jag mig på Göteborgs centralstation när jag tog emot flyktingar med små barn, barn som fötts strax innan flykten och barn som fötts under flykten. Jag vill känna att denna symbolik från en kungafödsel också får bli en symbolik för alla andra barn som föds även om inte varje barn får denna massmediala uppmärksamhet, så är det ju ändå något stort som händer. Jag tror nog att de flesta mödrar och fäder känner som Kronprinsessan Viktoria och Prins Daniel, oavsett strålkastarljus eller inte. Jag vill också känna att denna symbolik med folkets jubel, också blir ett jubel för alla andra som föds i Sverige eller av olika anledningar kommer hit till vårt fina land.
Själv spelade jag både vår svenska traditionella nationalsång, som en hyllning till alla men jag spelade även upp mellanakten från melodifestivalen ”Hela Sveriges sång”, som en symbolik för den öppenhet och värme som Sverige ändå visar.
Jag säger ett stort grattis till kronprinsessparet för tillökningen, men också till mina föräldrar, dina föräldrar och alla andra föräldrar.
Ja, jag vill leva jag vill dö på jorden…
Villa California 