Vi sitter på berget ovanför norra infarten till Lilla Edet. Bilarna ser ut som leksaksbilar, säger bror.
Värdshuset i Lilla Edet med hotell
Göta älvdalen norrut!
Vy mot centrala Lilla Edet
En vintergrön vy utefter promenadvägen
Ett vattenfall som vi passerade innan det kastar sig utefter bergssidan ner mot dalen.
Bron över Göta älv i Lilla Edet
Lilla Edet:s kraftstation
Varje dag har jag och bror vårt mål att gå 10.000 steg per dag. Vi försöker variera vart vi går men vi har två standardspår just för att de är elbelysta. Tacken är att det skall vara en trygghet för bror att promenera dem när mörkret har fallit på.
Detta har gett resultat då han sällan har tid att vänta på mig, då jag till och från får vänta en liten stund för att vovven skall få sina behov utförda men även sitt lystmäte stillat av alla de olika dofterna som finns. För vovven är ju dessa promenader även en variant av att läsa tidningen och se vad som händer i grannskapet.
Jag har då kunnat studera bror och hans gångstil för att komma underfund med varför det blir fler steg när han går samma sträcka än vad jag får på den…
Som bilförare är jag van att gena i kurvorna även om jag aktar mig att komma över mittlinjen och in på mötandes halva av vägen. Vid våra promenader är hastigheten inte så hög och jag kan då använda hela ytan utan risk och anpassar min sida efter var det luktar mest intressant enligt vovven.
Bror som ”bara” har ett mål och det är att gå så många steg som möjligt. I stället för att gena så väljer han hela tiden ytterspår, viket resulterar i fler steg. Där vägen är rak väljer han att gå i zick-zack för att späda på antalet steg.
Jag och bror har olika tankesätt då hans koncentration bara har ett mål. Jag däremot har testat samma gångstil och sett att det ger resultat på antalet steg. Men… jag har också en hindrande tanke, vad tänker de andra i spåret när de ser mig välja yttersidan i svängarna eller gå i zick-zack?
Varför bryr jag mig om vad andra tänker om mig och vad är det som får mig att begränsa mig?
Vad är det som gör att jag inte vill utmärka mig, och är det verkligen någon som bryr sig? När det nu var snö med efterföljande tö och halka så var det mycket lättare att bete sig udda då jag i alla fall för mig själv kunde ha en ursäkt till att bete mig udda.
Varför bryr jag mig om att jag ev skiljer mig från mängden då jag i vanliga fall struntar i vad folk tycker och tänker. Jag har aldrig varit den som vill synas men samtidigt har jag också valt att stå för mina åsikter, då det har varit viktigare än så mycket annat.
Är det bara jag som tänker på detta sätt, vad skall andra tänka om mig, är jag onykter, är jag sjuklig!
Samtidigt som jag kämpar med min hälsa så kämpar jag också med min egen fåfänga…
Varför är det så svårt att gå utanför ramarna?
Nyårsdagen 2015 sitter jag i köket och dricker lite varm glühwein och funderar tillbaka på 2014.
Förra året var det år som mor lämnade oss för alltid men också året som främlingsfientligheten fick 13% av rösterna i riksdagsvalet.
Tiggare från andra länder har nu även kommit till Sverige…
Men jag ser inget konstigt med att se de sitta utanför våra svenska butiker med sina muggar och hoppas på förbarmande hjärtan som lägger några klirrande mynt i den. Den synen har jag sett mycket i Tyskland under mina resor dit. En del var säkert inhemska som hade hamnat utanför det sociala systemet men en del var också från andra länder.
Vad är det för konstigt med att folk kommer hit till vårt välbärgade land men förhoppning om att kanske bara överleva?Kanske finns det pengar att skicka hem till dem därhemma, för mat och tak över huvudet och kanske, kanske det räcker till skolgång för den yngre generationen.
Jag minns så väl mors ord när de efter kriget var tvungna att gå på bondens marker och samla de spannmålskorn som bonden hade missat vi skörden. Mor och hennes syster var även ofta tvungna att knacka dörr hos dessa bönder för att vädja om lite kött, och där kom mors systers bedjande ögon till stor hjälp.
För oss som har fått dessa berättelser och liknande, med oss i arv är det viktigt att upplysa om hur livet verkligen var.
I dag har vi mycket bättre livsvillkor än då under och efter kriget och ändå har vi svårt att inse att det fortfarande finns folk som har det svårt och behöver tigga för att få ihop sitt dagliga bröd.
Var finns historierna som skall lära oss hur livet en gång var? Den erfarenheten som vi har fått från två världskrig, depressionen som drabbade stora delar av världen, vart har erfarenheten från dessa tagit vägen.
Anne Ramberg, advokat skriver i sin blogg så här:
Hoten från vår omvärld, liksom dem vi skapat på alldeles egen hand, ställer krav på oss alla att värna det goda rättssamhället. Vi måste slå vakt om de demokratiska och humanistiska värderingar som ligger till grund för vårt lands lagstiftning och rättstillämpning. Vi måste vara vaksamma så att inte mörka krafter tillåts få fotfäste. I det ligger bland annat att stå upp för människors lika värde och att vid varje tidpunkt agera när någon blir diskriminerad. Det räcker inte att i ord ta avstånd. Det krävs kunskap och handling. Här har Advokatsamfundet och dess ledamöter tillsammans med andra jurister och journalister, en allt viktigare uppgift att fylla. Nämligen att upplysa, förklara och reagera. Men, det kanske största ansvaret har våra folkvalda riksdagsledamöter.
Detta är ord jag anser är viktiga för vår framtid, ord vi måste ta tillvara på.
Vi måste alla våga ta debatten om alla människors lika värde!
Villa California 