Under min snart årslånga kamp för mor och hennes välbefinnande så har jag mött mycket motstånd.

Visst, några nyckelpersoner har gett mig stöd, såsom MAS i kommunen och delar av hemvårdspersonalen. Även primärvårdschefen ställde sig på min sida när jag kunde bevisa att det i journaler förekom rena felaktigheter. Och när detta också blev känt så fick jag med mig primärvårdsdirektören och primärvårdstyrelsens ordförande, vilket känns skönt…

Men mer då?
Trots stödet har jag hela tiden fått kämpa vidare och i många fall har ingen trott på mig trots att dessa personer vet om vad som hänt.

Varför så hemlighetesfullt?
Alla har ju börjat utreda, primärvården och kommunen. Regionen kör sitt race och kommunen kör sitt. Det finns beslut om överföring av journaler mellan vårdgivarna men där följer också brister och felaktigheter med. På båda ställen saknas det ju viktig information, information som är viktig för att kunna ge rätt vård och behandling. När regionen upptäckte detta så tog man inte sitt ansvar, enl min åsikt, att informera kommunen om detta. Det har heller inte gjorts några åtgärder för att säkerställa att övrig information är riktig. Varför tar ingen tag i dessa saker. Mor kanske behöver ny utredning, nya provtagningar för att säkerställa att det går att behandla mor efter hennes bristande journaler.

Hela tiden har ansvaret legat på mig, som anhörig, att driva detta.
Jag har fått vara en megafon mellan region och kommun, en ”skvallerkärring” för att hålla kommunen underättad av vad som sker på regionen. Jag är glad att jag orkat och kunna göra detta, men är det mitt ansvar. Under denna tiden har jag fått vårda mor, ta hand om mediciner mm.
Skall min 80-åriga mor trots utredningar om fel begångna, som är konstaterat, fortfarande behandlas efter bristfälliga journaler. Mors diagnoser: Demens (outredd), B12-brist (inga nya prover tagna) och Depression.

Skall jag behöva slåss för rätt vård för mor?
En farmaceut har nu lovat att hjälpa mig med mediciner och bett mig kontakta vårdcentralen för att i första steget kontrollera om hon har behov av betablockerare, blodförtunnande mm eller om dessa mediciner har insatts på grund av förmaksflimmer och hjärtsvikt som med största sannolikhet beror på andra mediciner. Dessa mediciner har biverkningar som kanske nya mediciner måste sättas in för att behandla.

Jag har nu efter apotekarens inrådan talat med vårdcentralen att få ett prov utfört, ett prov som kallas NT-proBNP. Sjuksköteskan på vårdcentralen som jag talade med frågade mig vad är det för prov?
Här blev jag tvungen att informera sjuksköterskan om att det är ett prov som kan ge svara på om mor har hjärtsvikt eller inte.

Jag känner mig så fruktansvärt hjälplös när jag skall behöva plugga in medicin för att övertyga vården om att man kan lätt med blodprov konstatera om hon har symtom och behöver behandling för det.
Gång på gång får jag ta strid för detta.
Jag har lämnat över ansvar till sjukvården att ge mor bästa vård och behandling och då får de ta sitt ansvar för det. Det tid jag behöver använda för kamp mot vården vill jag i stället använda till att förgylla de sista åren i mors liv, ett liv med livskvalitet och glädje.

När tänker vården erkänna sina fel och ta sitt ansvar?
Tills den dagen får jag ta det asvaret.