Mobbing

mobbad

Här om dagen kom en nyhet på SVT:s nyhetssida med följande rubrik:
Vuxna som mobbas blir utan stöd: ”Ett hål i lagstiftningen”

Själv blev jag kall i hela kroppen och fick tankar tillbaka till min egen tid när jag mobbades…

Jag skrev ett långt inlägg på Facebook om min egen erfarenhet.
Vi måste alla arbeta för att få bort mobbing oavsett anledning.

Låt inte detta ske igen!

Jag vet vilket helvete mobbing kan föra med sig.
Jag förlorade fem år av mitt liv, ett liv jag försökte dämpa med alkohol och upprepade självmordsförsök.

Jag vet hur det är att inte våga lita på något, vet hur det är att inte våga anförtro sig år någon, för att någon tycker jag är vek.

Jag vet hur det är att lämna den man älskar, just för att man älskar…
Jag försökte inte dra andra med mig i fallet, jag kved, och skrek, jag var så fruktansvärt rädd, så rädd för andras dömanden och för mig själv.

Sjukvården var ett stort skämt, akuten skrev remisser till öppenvården, öppenvården sade jag skall åka till akuten.

Öppenvården ville jag skulle jobba heltid, därtill skall jag äta mediciner, mediciner som gjorde att jag gick upp 30 kg. Då skulle jag gå tre halvdagar i veckan på sjukgymnastik plus två eftermiddagar på en bantningskurs. Jag skulle ut och vara bland folk så sjukskrivning var det inte tal om, jag skulle pussla. Min inkomst var mitt jobb, att ta ledigt för sjukgymnastik och bantningskursen funkade inte

Jag knaprade sömntabletter i tiotal och sköljde ner med whiskey. Allt för att hitta lugnet. Öppenpsyket glömde av mig och när mina mediciner var slut kontaktade jag min vårdcentral och de skrev ut mina mediciner och jag fick en vettig läkare som stödde mig och gav mig kraft.

PÅ 10-årsdagen av att jag sista gången var på öppenpsyket skrev jag ett brev till dem och påpekade att nu har det gått 10 sedan ni jag fick besked om att ni skulle kalla mig när ni hade fått ny läkare. Ni lovade mig då att det skulle ta en månad max. Då blev det fart på sjukvården igen och blev kallad. Jag struntade i kallelsen, men de fick anmäla sin försumlighet till Socialstyrelsen.

I dag är jag glad att jag kommit så långt i mitt arbete tillbaka till livet, jag är trots allt glad att jag gått igenom helvetet, för det har gett mig så mycket erfarenhet. Men jag vill inte ha tillbaka det HELVETET en gång till och jag vill inte att någon annan drabbas av samma HELVETE.

Ser du någon som mår dåligt, var inte rädd, du kan vara skillnaden mellan liv och död.

Kram och tack till alla fina vänner, ni förgyller verkligen mitt liv.

Härliga söndag

20170312_115532
Söndagen började lugnt med en promenad till orienteringsklubbens stuga för att gå tipspromenaden. Jag hade räknat ut det så bra att går jag till dit och hem, plus promenaden och sedan till kyrkan på eftermiddagen så har jag gått dagens steg och att även Nussä hade fått sina promenader… Jösses vad smart jag är….

Efter tipspromenaden så blev det kaffe och våffla innan hemgång. Vi träffade några bekanta och vi pratade lite på vägen hem innan vi svängde åt var sitt håll. Visst fick jag stanna ett par gånger för att vila mig, då jag ännu inte var i full fart. Men det gick bättre än väntat trots allt. När jag nästan var hemma började mitt fitbit-band att vibrera på armen och jag ville kolla vad som var på G. Jösses, jag hade ju redan tillryggalagt min dagliga dos på 16000 steg… Men det måste vara fel, skulle ju behöva gå till kyrkan också för att komma upp i den dagliga dosen, och jag började fundera….

4 km till klubbstugan och 2,5 runt på tipspromenaden, det skulle ju bara bli 6,5 km. Tog ett tag innan jag kom på att jag skulle ju gå hem också vilket var ytterligare 4 km. Jag skämdes nästan för mig själv hur dumt jag hade räknat.

Vi lagade middag jag och bror, fisk med potatismos och skirat smör, MUMS. Sedan hann jag med att sova middag en stund… Dagens bästa stund och också det stund jag sover som godast. Sedan var det dags att ge sig iväg till kyrkan och jag hade kunna sova och tog istället bilen, för att jag redan hade gått. I dag var det musikgudstjänst så det var lite annorlunda mot vanlig gudstjänst men också var det dags för mig att vara med i förberedelserna inför gudstjänst. Just nu är det brist på gudstjänstsvaktmästare och blir någon sjuk, så skall jag kunna hoppa in. Jag har inga planer på att hoppa in på schema, då jag har så mycket annat jag vill göra, och har jag annat som krockar med kyrkan, så är det oftast kyrkan som får stryka på foten. Mitt sociala/diakonala engagemang går före det mesta, men jag, bror och vovven kommer alltid först. Men att lära sig nya saker är aldrig fel, då det är lär lättare att prata om saker som man vet och inte bara tror om.

Har aldrig tänkt på att endast den stora klockan skall ringa en timma innan,och då i fem minuter. Den lilla klockan skall ringa en halvtimma innan och då i tre minuter. Att sedan båda klockorna skall ringa vid gudstjänstens börja i två minuter. Jag visste inte om att man var tvungen att starta den stora klockan först och sedan vänta minst 5 sekunder innan den lilla klockan startas, annars går säkringarna. Precis som när man startade skulltorkarna på gården. Man var tvungen att vänta på att starta fläkt nummer två så inte säkringarna skulle smälla. Helt plötsligt var det väldigt lite skillnad mellan kyrkobesökare och boskap.

Man skulle se till att altaret var rätt utsmyckat med rädd liturgisk färg, och samma färg skulle gå igen i blommorna. Man skulle sätta upp psalmerna på tavlan så att man visste vilka psalmer som skulle sjungas. Till gudstjänsterna klocka 11 skall det kokas kaffe och göras TE-vatten. Kaffet klarar jag av men känner en rädsla för att bränna vid tevattnet. Men jag skall väl lära mig det också… 🙂

I går när jag gick där i kyrkan med min fina lärare så fick vi smyga fram i kyrkan bland körsångarna som övade. Att ha livemusik på jobbet var absolut inte fel….

Så tack Jimmie, för en härlig eftermiddag.

 

Flåset tillbaka

IMG_20170311_124944_827
För första gången på en och en halv vecka kunde jag igår äntligen gå en lång, lång runda. Men inte var det obehindrat, utan det blev många pauser för att orka med. En liten osynlig bacill slår ute en 90 kilos man, jag tänka sig. Nussä var understimulerat liksom jag, så det var behövligt med denna promenaden. Men vad fort man går ner sig när man inte håller på dagligen, det kändes verkligen i hela kroppen.

Vissa dagar nu när jag var förkyld var den längsta sträcka jag gick, var sträckan från köket till sovrummet. Ja nästan i alla fall…. Var ju tvungen att rasta vovven också, men ändå.
All ork bara försvann.

Älskar ju att sätta på hörlurarna med en bar bok i och ägna mig åt berättelsen och njuta av det fina naturen har att ge, men när inte orken räcker till. Tänk vad lätt man påverkas och et går åt fel håll, men att komma tillbaka tar så mycket längre tid. Jag har ju aldrig tvekat att ta på ryggsäcken och promenera 3 km till bussen eller 4 km till affären, även om det ar så mycket tid. Jag slipper ju i alla fall många mediciner och mår så mycket bättre av det.

I dag blir de två promenader, en till tipspromenaden, jag promenad till promenaden och sedan promenad till kyrkan för att utbilda min ljudtekniska egenskap. Många steg, men i två omgångar. Känns lite bättre än en lång lång promenad i sträck…

Önska mig lycka till!

För tre år sedan….

DSC_0048 (10)

I förmiddags blev jag påmind av Sveriges Radios VD Cilla Benkö om att det idag är tre år sedan deras utrikeskorre Nils Horner mördades i Kabul.

Radio har alltid varit en viktig nyhetskälla för mig och jag som har så nära kopplingar till krigens helvete blev det en stor chock, när jag förstod att en korre hade blivit dödad.

Jag kommer ihåg de första rapporterna om att korrespondent var försvunnen i Kabul. Efter hand knöts rapporterna närmare och närmare Sverige tills det stod klart att det var Nils Horner. Det tog mig så hårt att jag tog med mor, köpte blommor och åkte till Uddevalla och lade blommorna utanför P4 Västs lokaler.

DSC_0053 (23)
När jag sedan kom i bilen så mailade jag min kompis på radion om blommorna, och de fick göra som de ville, blommorna fick ligga kvar eller de fick ta upp dem på redaktionen. Men jag ville vara anonym. Detta var vad jag kund göra i min ensamhet och förtvivlan. Jag vet inte hur många radiolyssnare som kände samma som jag, eller om jag var helt ensam i min gärning. Men vad spelar det för roll, jag gjorde vad som kändes rätt för mig, och det var det viktigaste.

Jag har aldrig träffat Nils Horner och inte pratat med honom, men jag har besökt hans grav i Borås när jag ändå varit på kyrkogården. Härom dagen blev en annan av radions korrar beskjutna av krypskyttar och jag var oerhört glad att det gick bra, denna gång.

För mig är det fria ordet det viktigaste i en demokrati, att tysta det får inte ske och därför ser jag idag upp till journalister som förmedlar det. Men jag ser också med vanmakt på de som med hot och hat försöker tysta det. Jag ser också med förfäran hur många försöker förändra och förvränga orden, och ser till min fasa att det finns de som går på det.

Tack Nils Horner och tack till er andra som oförtrutet sprider vad som sker i Sverige och vår omvärld, ni behövs mer än någonsin.

Gött att leva

wp-1489166567093.jpg
För några dagar sedan fick jag frågan om när jag börjar jobba. Jag svarade ärligt att jag börjar 02,15 och att jag år upp 00,30. Vilka negativa ramsor jag fick till svar, men jag svarade lugnt att jag är van med dessa arbetstider.

I morse när jag drack mitt kaffe innan jag skulle åka till jobbet så satt jag och funderade på mitt jobb och arbetstider. Javisst har jag en dröm om att gå tillbaka till jobbet inom filmindustrin, men samtidigt måste jag inse mina begränsningar med min sjukdom.

I samband med att kommunen och arbetsförmedlingen ansökte om sjukersättning för mig, så ringde försäkringskassan upp mig flera gånger och intervjuade mig om mina hobbys mm., just för att jag inte skulle spåra ur och bli en värsting, huligan eller något annat ännu värre. Jag kan idag fylla min ”fritid” med vettiga saker som ger mig tillfredsställelse och möjlighet till ett rikt liv. Tyvärr är det lätt att hamna fel vid till exempel ofrivillig arbetslöshet att man hamnar i fel gäng och får fel kompisar. Jag är respekterade för den jag ärm för mina åsikter ch jag är inte rädd att ta debatten om olika saker. Jag behöver inte droga ner mig för att klara verkligheten utanför min egen sfär.

Det är något vi glömmer i dagens samhälle, alla alla behöver bli sedda och accepterade för vem de är, utan att behöva ta till andra metoder än att vara sig själva.
Jag är glad och stolt över mitt liv, även om det inte blev som jag hade tänk, men jag har chansen att ge tillbaka till mina medmänniskor genom mitt sociala engagemang. Ibland får jag skit och hot för mina åsikter, men det tillhör också livet.

Jag måste själv göra något åt mitt liv, fylla det med innehåll så att det passar mig. Det är något jag inte kan kräva av andra. så ed andra ord, det skall vara gott att leva.

Fruntimmer!

ramla5

Kommer ut ur hissen på varuhuset. Där står en dam, och säger ”hej, puss puss”.
Gentleman som jag är, säger jag hej och ger henne en puss….
Pang och jag får en smäll i nyllet…
Vem kunde ana att hon pratade i telefon med maken via en snäcka i örat..

Snoppens värde 3,6 miljoner

8 mars
I dag är det Internationella kvinnodagen och jag ser att många säger grattis till kvinnan. Vad är det man gratulerar? Är det något att gratulera när kvinnorna tjänar mindre än männen, att en del kvinnor våldtas för att vissa män behöver visa sin makt…

Internationella kvinnodagen är till för att ge extra fokus på kvinnors situation i Sverige och världen, och det är absolut inget att gratulera för. Ett sätt är att vi alla ställer upp på att kvinnor skall bli jämställda.

Min lokalradio hade en fråga på sin Facebooksida:
8 mars är den internationella kvinnodagen. Vem är din kvinnliga förebild?
/Susanne & Tommy, Morgon i P4 Väst

Mitt svar blev: Förutom min mamma som lärt mig att visa respekt för andra människor, så är det Katarina Wennstam som verkligen kan ta debatten om dessa jämställdhetsfrågor utan att nedvärdera andra…
Hon får en att lyssna extra noga och inger stor respekt och stort förtroende…

Att man får tack och beundran från både radio P4 Väst och Katarina Wennstam är hedrande.

Jag har ju lyssnar på Katarinas alla ljudböcker på Storytel, just för att hon tar en sansad debatt och verkligen är inläst på området.Det beundrar jag verkligen, och hon gör det på ett sätt utan att skuldbelägga någon annan. Det är så debatter skall föras och ger resultat.  Att hon sedan också är min vän, gör inte saken sämre…

Jag har sökt på löneskillnaden mellan män och kvinnor i Sverige och det finns en olika mängd sätt att räkna, men har fastnat för följande jag hittade på Wikipedia:
Skillnaden i livsinkomst (som även förorsakas av olika mängd arbetad tid) är 25 % eller i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mellan en man och en kvinna i Sverige. Skillnader i livsinkomst får långtgående konsekvenser för äldre människors levnadsstandard.

Så min snopp är värd 3,6 miljoner, eller att jag tack vare min snopp är är det…
Känns långt ifrån OK, och att en del män sedan använder den rikedomen till att förnedra kvinnor är för mig ofattbart….

Vi behöver arbeta alla för mer jämställdhet både i Sverige och världen, det gynnar oss alla…