Titta, en Pridehund

20170805_141610

Ja, det utropet har vi hört många gånger under de senaste dagarna i Stockholm. Jag var tillsammans med mina pojkvänner, dvs bror och vovven, några dagar i Stockholm, bara för att komma hemifrån några dagar. Vi kände att det var viktigt för oss, efter alla händelser med bror och hans Malign Melanom. Vi kom ju till läkare i tid, så det finns ingen risk för spridning, vilket känns skönt, men i väntan på svaret som dröjde, så kändes det oerhört tungt.

Vi ankom Stockholms central ca halv tio på och tog oss genast till Klara kyrka, för att vara med vid matutdelningen till de med trasiga själar. Så mycket kärlek och värme det fanns där. Vi fick också reda på att det var konsert klockan tolv, som vi inte ville missa.
Vi gick en liten tur på stan för att återvända till kyrkan. Mer om S.t Clara kommer i senare inlägg.

Vi tog oss åter ut på stan för att kolla stämningen. Vi visste att det var Stockholm Pride, men var? Medan vi promenerade så hittade vi en försäljare med med prylar just för Pride,och Nussä fick då bli en Pridehund. Vi trodde vi skulle få se mer av denna folkfest som Pride är, och visst hängde det några flaggor, men var var inkluderingen. I Göteborg känns det som om hela staden är inkluderad i Pride, här var de förpassade till ett par områden. Att betala dyrt inträde för att vara med på festen var inte aktuellt för oss, då vi hade annat vi ville se också.

Vi hittade Pridebussen eller festivalbussen som fraktade människor mellan Pridepark och Pridehouse. Två helt underbara killar som rattade oss säkert genom Stockholmstrafiken. Kommer mer i bloggen om dessa killar, med sina fantastiska hjärtan.

Vi promenerade ner till Gamla stan för att se på folkvimlet, köpte ett par läsk och gick upp till slottet och satte oss och njöt av solen, som värmde gott emellan duggregnskurarna. Vi njöt i fulla drag. Vart vi än kom, kom det vuxna och barn som ville klappa vår Pridehund. Ja han är verkligen en dörröppnare för att skapa kontakt oss människor emellan  Tror verkligen att han saknar Stockholm och alla snälla människor han har mött. Vi passade även på att besöka Riddarholmen och riddarholmskyrkan innan vi banan för att ta oss ut till Kungens kurva och vårt hotell.

20170805_090433

Vi tog efter incheckningen ytterligare en tur in till stan för att se nattlivet och att ta några öl innanför västen.

Efter en god frukost på hotellet återvände vi intill stan. och vi tog oss till Skanstull. Nu blev det promenad på östra Söder. Vitabergsparken, Sofia kyrka, Bergsprängargränd mm, innan vi kom till Slussen och tog oss vidare till Kungsholms torg och prideparaden.
Mer om paraden kommer i ett eget inlägg…

Ja, det blev en övernattning utanför hemmet och en välbehövlig men en kort resa. Men vi behövde den, efter sommarens alla bekymmer…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Perversa veckan

20170610_133153

För några dagar sedan Twittrade en politiker nedanstående….Screenshot_20170801-134744

Nu var detta från en enskild politiker som inte har stöd från sitt parti för sitt uttalande. Men ett sådant uttalande från en enskild politiker skrämmer mig så kollosalt. Detta uttalande gör att Pride är viktigare än någonsin, för att informera och belysa problemen, som trots allt finns i vårt samhälle.

Hur gör vi med evenemang som de utvecklingsstörda gör demensförbundet, cancerförbundet mm. Skall vi förskonas från det också?

Kent Wisti kunde inte låta bli att göra en text om detta.

Jag och bror åker ju till Stockholm i morgon för två dagars frånvarande hemifrån. Nej, huvudmålet med resan är inte Pride, men detta tilltag från politikern fick oss att anmäla oss till Prideparaden. Vi kommer att gå under fanan MÄN för jämställdhet. Jag ser ingen skillnad på de evenemang såsom Pride, eller demensförbundet, cancerfonden, demensförbundet eller andra organisationer gör att för att belysa frågor, men det är Pride som väcker uppmärksamhet.

Ett mål med resan är att besöka S:ta Klara kyrka och prata med dem om deras sociala/diakonala arbete.
Vi vill att S:ta Clara kyrka ska vara en öppen kyrka som har omsorg om människor. Vår vision är att leva nära världen i en kärleksfull gemenskap, där lekmän kommer i funktion.

Jag har sett för mycket av exkluderingens avigsidor under mitt liv, så det viktigaste för mig är att inkludera. Alltför många människor hamnar i utanförskap när vi inte har förmågan att se människan bakom problemet, därför är det viktigt att människan.

Gå i kloster

Ibland, eller kanske oftast blir det spontana det mest minnesvärda, det hände här om dagen.

I söndags kom en blyg förfrågan från en vän, om jag kunde tänka mig att åka med till Östergötland och kolla till hans fastighet och packa lite varor som skulle därifrån. Svarade att jag måste nprata med bror först. Sagt och gjort och bror sken upp som en sol, att få ut och åka, fast det inte fanns något för honom att göra på platsen. Jag meddelade att att bror är eld och lågor och vi, jag, bror och Nussä följer med.

Strax efter kloockan åtta på morgonen dagen efter dök de upp och styrde kosan mot Mjölby. Vi hade en fantastisk resa dit, via Falköping och Jönköping. Själv hade jag en fantastisk bra plats i baksätet, och jag bromsade inte en enda gång i golvet, varken på vägen dit eller hem. Tack chauffören för det! Vid middagstid var vi framme vid stugan, en igenvuxen trädgård, men vad gjorde det när man var så nära paradiset. Efter ett par timmars plockande så gjorde vi klart.

Vi hade massor av tid kvar av dagen, och vi, jag och bror hade länge tänkt åka till Vadstena, men det hade aldrig blivit. Nu hade vi chansen och vi tog den. Sightseeing genom Mjölby, vidare via Skänninge och snart toanade siluetten av Vadstena upp sig i horisonten. Mor men sitt knyppelgäng var många gånger i Vadstena, då mycket av den svenska knypplingen har sitt urspung där. Ja det var nunnorna i klostret som höll det levande och även utvecklade det. Nu fick jag se både Vadstena, slottet men även miljön från forna tider. Vi hann äta en fantastisk middag på torget, se de tvånga gränderna och även gå i klostret, i alla fall i de gamla delarna av det. Delvis kändes det som om tiden hade stått stilla genom århundradena, så detta var verkligen en upplevelse. En del tycker man skall jämna det gamla mer marken och bygga nytt, som passar dagens behov. Jag är av en annan uppfattning att vi måste bevara det gamal genom att utnyttja det, men varsamt. Tänker många gånger på Tyskland hur de kan bevara det gamla, och även kombinera det med nytt. Där byggs ju nya hus efter gamla ritningar, för att få tallbaka den gamla unika atmosfären, även om det är helrenoverat inuti. Det saknar jag i Sverige, som ibland haft en rivninghysteri, ut med det gamla inmed det nya.

Så Vadstena var något i min smak. Aktivt och levande kultumiljö som speglade dåtiden anpassad för framtiden. Helt underbart värmande.

Tack till Gösta och Chrisina för en härlig dag, inte minst då bror såg det så positivt. Första gången på flera år som han var så positiv till en utflykt. Det värmer så kollosalt ett brodershjärta.

Kaffe utan grädde

20170729_161006

Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar, heter det i låten… Ärligt talat avstår jag både grädde och kyssar när Pontus står där med sin sin Fogarollimoppe. Nu var den årets sista stadsfestival i området, och då är det Uddevalla som gäller med Uddevallafesten. I år hade vi planerat in lördagen för besök då gruppen Sjömila framträdde på stora scenen på Kungstorget. Sjömila är den lokala musikgruppen som är på klättring på musikens stjärnhimmel. Tyvärr var väl inte vädret med oss i besöket, men vi tillhörde en trogen skara som inte vill missa denna grupp. Vad vore livet utan musik, och var är musik som inte spelas live.

20170729_151441

Vi började besöket på Harrys där vi tog ett bord utomhus i rökavdelningen, för naturligtvis skall även Nussä ha de bästa. Servitrisen kom med ”speisekarte” och naturligtvis hade hon direkt med sig dryck till vår fyrbente vän. Tack Harrys, er service gör att det är hos er vi äter festmåltiden. Pasta och hamburgare i lyxutförande är blev årets måltid. Efterrätten, tar vi sedan hos baristan Pontus. Grädden och kyssarna får han spara till de som behöver dem bättre, men en stadsfest utan Pontus och hans kaffemoppe, är bara en en halv stadsfest. Första gången jag såg en dylik moppe var i Stockholm, sedan Uddevalla, och nu har det blivit tradition att leta upp denna mobila kaffeservering. Att ”tjöta me fölk” har nog både jag och Pontus gemensamt. Det har jag alltid gillat. Men som tidningsbud så är det en bristvara på jobbet, och då blir det så här IRL på en massa andra ställen i stället. Att gå på Koffehouse eller liknande där baristan försvinner på avstånd och gör kaffet, då missar jag det som gör besöket roligt, däremot vid Fagarollimoppen, står man på parkett och få vara delaktig i det hela, det gillar jag. Tänk så lite det behövs för att man skall känna sig delaktig, en kopp kaffe och glatt humör…


Ja, humöret var verkligen på topp och när jag sade att jag ville fota, som städtakterna fram, eller bort, hur man nu vill vill uttrycka det. det finns alltid en trasa till hands för att hålla allt rent, snygg och glänsande som speglar. Men den skulle inte synas på bild.

Jag letade efter denna härliga mobila servering även på Fallens dagar i Trollhättan, men hittade inte den. Nu fick jag reda på att det hade blivit dubbelbokning.
Men vill man han kaffe gjord med omsorg och kärlek, så är det hit man skall gå…

20170729_171214

Därefter blev den en knapp timma med Sjömila på scen, men en höggravid sångerska. Det regnade och regnade, men vad gjorde väl,med sådan härligt musik. Och vi är glada att, såsom Erika Larsson själv säger, Vattnet gick inte på scen.

Vi smet inte från notan såsom 101-åringen gjorde

20170727_154216

I går bestämde jag och bror oss före att åka till Prässebo och fika. Som de flest vet så bor vi nästan i filmkulisser och fiket i Prässebo är en del av delar av i Filmen 101-åringen som smet från notan och försvann. Mina tidningsdistrikt går i närheten men inte här, så det var kul att åka denna vägen också. Väl framme vid kiosken, som numera heter Bennys, taget från filmen.

Vi tog pannkakor med sylt och grädde och promenerade sedan lite i området. När vi skulle åka hem, så fick jag för mig att vi tar en extratur. Vi åkte de gamla vägarna från Lödöse, till Gräfsnäs (och sedan fortsätter till Skara). Då på medeltiden var inte vägarna anpassade för bilar och inte heller asfalterade som de är idag, men ändå känner man tidens vingslag. Gräfsnäs känner nog många till genom artisten Olle Ljungström som bodde på orten, men den ligger ju vid vägen Lödöse Skara och var betydelsefull även under medeltiden. Här finns den gamla ruinen Gräfsnäs slott. Gräfsnäs var stamgods för ätten Leijonhufvud och här sägs det att Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) föddes, men uppgiften är osäker. Hon kan även ha varit född på Ekeberg (Ekebergs herrgård) i Lillkyrka socken, Närke. Hon gifte sig med kung Gustav Vasa 1536 och blev därmed drottning av Sverige.

20170727_165622

Efter flera bränder med hundra års mellanrum,så fick slottet sedan förfalla till en ruin, såsom den är idag. Numera är den restaurerad och konserverad och används till utställningar mm. Verkligen kul att gå in och se vad som händer där idag, samtidigt som man promenerar på samma golv som en adelssläkt. När vi kom till parken tog vi en fika på cafe/restaurangen. Vi hade inte förväntat oss att att något var öppet, men visst var det. En utställning i ruinen ”I skogens djup”. Hantverksutställning, som kommer att berättas lite mer om i bloggen om några dagar.

Därtill var det veteranbilsmöte med massor av bilar. Minst trettio år skulle dessa få vara. Men jag fattar inte varför en sådan utställning är i parken till ett medeltida slott… Hur gammal bilen ändå är, så är den ju otroligt modern i förhållandet till slottet. Har ju svårt att tänka mig att när de promenerade där på sina stengolv, skulle ha fordon med dolda inbyggda hästkrafter några hundratals år senare, ännu mindre att de skulle mötas där i trädgården. Men utvecklingen går trots allt framåt. Idag har vi nog svårt att föreställa oss hur livet var på 1500-talet. I dagr är vi vana att sätta nyckel i bilen, vrida om och sedan åka iväg. Var sätter man nyckeln i en häst. Tänker inte fråga er…

Hemvägen gick sedan vidare via Livered och Kobergs (Prinsessan Desirees) egendomar.

Diamanter, pärlor och örhängen

20170723_190451

I söndags hade jag och bror planerat att åka till kusten och vara med på en kyrkokonsert där en känd svensk sångerska skulle framföra sin musik. Men turligt nog hade en FB-vän delat ett annat evenemang här i min omedelbara närhet. Det var kantorn i Lilla Edet, Christina Elfström Mellberg som skulle spela piano, en duktig musiker på piano och orgel, som jag gillar. Därtill skulle Sir James Robert Hendry spela trumpet. Vet inte om han har ”Sir” framför namnet, för det är väl Storbritaniens drottning som delar ut ”Sir” till personer som hon adlar. Men han kanske är dubbad riddare, för så väl känner jag inte honom. Kommer i god tid till kyrkan och där möter mig ”Diamanter, pärlor och örhängen”. Vad eller vem som är vad, får ni avgöra själva, men jag vet 🙂

Åsbräcka kyrka är den lilla, mysiga kyrkan, som jag kallar för min, fast den ligger på fel ställe i förhållande till där jag bor. Nu tror jag inte att akustiken kan jämföras med Nidarosdomen, men det var oerhört vackert, skall ni veta. Robert, som är född i Lilla Edet flyttade till Norge där han nu bor och har spelat många instrument på olika tillställningar. Denna man, ungefär i min ålder kunde verkligen använda instrumentet. Själv följde jag med en kompis på hans trumpetlektion när jag gick på högstadiet. Naturligtvis skulle även jag prova på, tyckte läraren och han lärde mig hur jag skulle blåsa, medan läraren tryckte på ”ventilerna” och visst, jag spelade två låtar på detta sätt, sedan minns jag att mina läppar kliade och kittlade i 14 dagar efter det. Kan bara konstatera att Robert var duktigare än jag, då han kunde trycka på tangenterna själv. Tror även att läpparna var mer vana med trumpeten än vad jag var, för han fick bara vila en liten stund, innan nästa låt kom upp.

Ja, helt ärligt blev jag så betagen i spelningen i kyrkan, så jag njöt hela dagen efter den spelningen. Ja, jag brukar vara busig, så jag spelade in hela konserten med Christina och Robert, och den konserten har gått många varv i mina öron under hundpromenaderna under dagen. När han själv tar i och blåser de starka tonerna, så tar jag ett djupt andetag och håller andan. Ja jösses, vilken upplevelse, innan jag kommer på mig självt, och sedan börjar skratta. Gå med hunden i koppel och hålla andan hör inte till vanligheterna, och skulle sedan någon se mig börjar skratta där mitt i skogen, så går nog folk långa omvägar kring mig 🙂

Är glad när folk fortsätter med sin musik och utvecklar den, istället för att som jag gjorde, avvecklar den. För musik är bara så vackert, och inramat i kyrkornas akustik, kan det bli en himmelsk upplevelse, precis som i söndags. När de spelade Amazing grace, så var jag tvungen att ställa mig upp och njuta, något så underbart vackert det var.

Tack till Christina och Robert, det blev något magiskt över hela konserten,

Til ungdommen framfördes bland annat vid avtäckningen av Nordahl Griegs minnessten i Potsdam, Tyskland, 23 november 2003 där flygaren Nordahl Grieg stupade 1943, under andra världskriget,[2] samt vid minnesgudstjänsten i Oslo domkyrka 24 juli 2011 efter Terrorattentaten i Norge 2011. Det är också vanligt att läsa ur dikten i humanistiska konfirmationer i Norge.

” Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.”

Amazing Grace är en av den engelskspråkiga världens populäraste psalmer. Texten skrevs av John Newton 1779 på common metre. Psalmen finns i svenska översättningar vid namn ”Av nåd”, ”Förunderlig nåd”, ”Förundrad jag hör ett glädjens bud” eller ”Oändlig nåd mig Herren gav” samt den friare översättningen ”En ton”.
Sången fick ett rejält uppsving under 1960-talets svarta frihetskamp. Den sjungs ofta i baptistkyrkor i USA. Amazing Grace kan även höras spelad på säckpipa. Den har också blivit vanlig bland grupper av människor som försöker komma ifrån missbruk av alkohol och narkotika.[källa behövs] Den kan också höras vid begravningsgudstjänster.

Summertime är en aria komponerad av George Gershwin för operan Porgy och Bess (1935). Texten skrevs av DuBose Heyward. Sången blev snabbt en populär jazzstandard och har tolkats av bland andra Fun Boy Three[1], Billie Holiday, Ella Fitzgerald och Janis Joplin.

DSC_0152 (13)

Två sorters människor

teatermasker-plakat
Under åren jag körde buss, så hade jag en ”stamgäst” som hade en massa sjukdomar, otur med det ena och det andra, men ändå alltid lika glad. Hennes förklaring till att hon levde och var glad, trots allt var: Han där uppe vill inte ha mig, och han där nere vågar inte. Därför fick hon leva kvar på jorden. Själv brukar ja säga: Skulle jag dö, så tar det tre dagar innan jag märker det själv. Ja,jag vet att min kropp hittar på en massa hyss, utan att det finns någon orsak till det. Trots det så försöker jag hitta det positiva i tillvaron och se livet positivt.

Men jag upptäcker ofta att det finns två sorters människor, de som försöker hitta det positiva i livet, trots bekymmer, och så finns det de som bara letar negativt. Visst kan även jag känna att allt går emot mig, men det är oftast tillfällig. Men man ser ju allt som oftast att vissa människor bara letar det negativa, medan andra bara skrattar åt allt.

Jag försöker undvika allt för mycket kontakt med de negativa människor och försöker vara med de positiva människorna. Livet blir så mycket roligare då…