Ja, det hände…

Ja detta har jag väntat på. Visst ett busstreck, men också förstörelse av allmän egendom.

Lilla Edet måste ha en bra mötesplats, ett levande centrum. Idag känns det som det blivit en mötesplats mellan ung och gammal, kulturer mm. Men samtidigt är det viktigt att vi gemensamt vårdar detta. Själv ägnade jag fem timmar av min fritid för att hjälpa till att fixa denna. Fem timmar utan betalning.

Lite skum i en fontän gör väl inget…
Fem timmar att avlöna två män, är väl inget. En pump som inte får rätt kylning för att vattnet innehåller för mycket luft, och sedan bränner, vem står för den kostnaden?

Nu har jag i alla fall lärt mig hur den fungerar, nu kan jag sköta om den och fixa till den. Men skall jag behöva göra det?

Ofrivilligt kändis

Jag har aldrig varit intresserad av att vara en kändis, tvärs om, så har jag lidit mycket av det tidigare. Under de 10 år jag var bussförare i staden, så undvek jag att åka dit om det inte var absolut nödvändigt, då jag var igenkänd av många av de som åkte buss, eller befann sig bland bussarna. Däremot har jag alltid varit en sådan person som tagit tag i saker och aldrig varit rädd för att göra det.

Efter att jag slutade som bussis, så tog det lång tid innan jag igen besökte staden igen, i alla fall när det var mycket folk på staden.

När jag sedan började jobba inom film och TV-industrin så valde jag att använda ett artistnamn för att slippa bli förknippade med det. Visst jag jobbade bakom kameran, men ibland fick man hoppa in framför kameran i små statistroller.

När jag sedan flyttade till Lilla Edet, så var jag ju redan en kändis här, då jag lagt upp mycket bilder i våra FB-grupper.

Människor började hejja på mig, då det kände igen mig. på byn. Många äldre tog kontakt med mig, och pratade då de sett vad jag gjort. Blivit inbjuden till föreningar för att filma det som de gör. PRO och deras sångkör är ett exempel. Ungdomarna ropar efter mig på byn, och vill sitta och prata. Ibland bjuder de med mig att åka i deras A-traktor.

Barnen på förskolan som jag passerar när jag går till byn, ropar på mig och vill prata med Nussä (vovven) och även mig 🙂

Så att springa in till byn ett snabbt ärende är knappast möjligt. Nej, nu gäller det att planera och ta god tid på sig.

Men kan jag göra något positivt för kommunen, så är det värt allt besvär 🙂





Vända negativt till positivt

Många gånger har jag fundera på om man kan använda kärlek för att motverka hat. Om man kan använda ett positivt synsätt till att motverka en negativ attityd. Behöver man använda polemik för att för att vända saker.

Jag har ju delat mina bilder i olika grupper, numera även i den negativa ortsgruppen på FB, och nu ser jag att de mest hatiska mot samhället och mot mig, har böjart gilla mina bilder och inlägg.


Fontänen jag pratade om sist, har samlat människor i olika åldrar, kulturer och personer med olika livsstil. Ja det har blivit en mötesplats för integration.

Promenaderna efter älven och andra ställen har vi hjälpts åt till att hålla rent och plocka skräp. Samtidigt har vi sett hur nerskräpningen har minskat. Ja vi är flera stycken nu som tar tag i saker och ting

Trygghetsvandring i kommunen var också något som det fanns åsikter om.

Personligen tycker jag synd om personen som kämpade tappert med detta under flera år, i form av nattvandrare i föreningsform. Ja det blev även kritik mot mig. Visst, jag är med nästan överallt, men varför? Jo många bjuder in mig till att vara med. Det är sällan jag behöver böna och be.


Men hur blev det då med trygghetsvandrarna?

Jo ett underbart nyutbildat gäng trygghetsvandrare, och fler står på tur för att utbildas. Trygghetsvandrarna har ett lite annorlunda upplägg än nattvandrarna och arbetar med den upplevda tryggheten.

Jo, jag tror numera på möjligheten att skapa ett kärleksfullare samhälle, just med kärlek och omtanke.
Att ha olika åsikter behöver inte innebära hat mot varandra eller samhället, Sunda diskussioner, och respekt för varandra, är vad som krävs

Ett samhälle för alla

Hur bygger man ett samhälle där det finns plats för alla?
Jag tror det viktigaste i detta är respekt för varandra och att hålla en god ton i samtalet.

För några år sedan blev en bekant i en ortsgrupp på Facebook och det följde en massa hatkommentarer mot personen. Personen mådde mycket dåligt av det som sades och jag tog striden mot hatarna men jag informerade även administratörerna om deras ansvar. Jag fick en del skit för att jag lade mig i det som skedde, men också en massa stöd. Men det första kändes det som om gruppen blev tom på samtalsämnen och för att försöka få igång en ny dialog med vardagliga ting, så började jag dela foton som var fotade inom kommunen.

Det tog ordentlig skruv och snart fylldes sidan med fina kommentarer, mysiga inlägg och diverse diskussioner om hur vi kan förändra samhället tills det bättre. I dag håller sidan en antidiskriminerande hållning, där hat och hot inte är tillåtet. Fantastiska administratöter, som får mindre och mindre jobb, i att hålla ordning.

För drygt ett år sedan flyttade vi själva hit till centralorten, och jag kunde följa politik och utveckling på nära håll. Jag tog upp ideer hur jag ville att samhället skulle utvecklas, hur vi skulle hjälpa varandra, stödja varandra, och kunna komma till tals.

Jag ser ju hur min gamla kommun bygger nytt torg och förändrar. Min nya kommun har inte samma möjligheter pga sin litenhet, men jag tror att vi kan ta tillvara på det vi har, och bygga vidare på det. En ide är att utveckla centrum, ta tillvara på den kunskap kommunen fick ang medborgarlöftet. Jag hoppas jag får med mig fler medborgare i arbetet där vi gemensamt kan skapa något, till glädje för alla. En ide jag hade var att få igång fontänen på torget igen. Den har legat i träda i några år, som ett monument över svunna tider. Döm om min förvåning när jag såg att det för drygt en vecka sedan var människor som städade där. Har sett händelser nästan var dag och dagen före midsommarafton så sprutade det vatten där. Så vackert!

I dag tog jag en fika från cafet i närheten och gick och satte mig och drack kaffe med kaka, i ljudet av porlande vatten. Så avslappnande.

I när jag satt där kom helgflanörer och såg glada ut när det såg vatten in fontänen, tog en promenad fram och tittade på vattnet, och njöt. De sade vänligt god morgon till mig, och njöt verkligen av det de upplevde. Några barnfamiljer kom, och de gick genast fram och fyllde på de nyinköpta vattenpistolerna med vatten och medan barnen lekte så njöt föräldrarna av det fina vädret tillsammans med porlandet. Nu väntar jag på lite planteringar och andra blomarrangemang, så torget med ”parken” blir utnyttjad som en samlingsplats. Vi måste också hjälpas åt att hitta akriviteter att fylla torget med, så det inte blir en sten/asfaltöken vid sidan om gräset. Men nu skall i alla fall jag njuta i centrum, njuta av att lära känna nya personer, personer jag hoppas kan hjälpa till att utveckla vår kommun, till att bli den bästa i Sverige.

Utomhussäsongen börjar


Visst låter det härligt med sommar sol och varma dagar. Grillen kommer fram grillskivan har marinerats och nu nät det dags att samlas. Underbart!

Men det finns också annats om kommer fram…

Nu under sommaren kommer vi Trygghetsvandrare att röra oss mer i området. Ett problem är att många ungdomar saknar manliga förebilder i sin närhet, men också psykisk ohälsa kan vara ett problem.

Det är sådant vi måste motverka. Mitt mål som trygghetsvandrare är inte att sätta fast så många som möjligt, utan att förhindra att fler hamnar i nerförsbacken. Att fånga upp dem som är i riskzonen. För mig som man är det också mycket viktigt att vara en bra och vuxen förebild i sammanhanget.

Visst kan kameror motverka förstörelse och andra synliga skador, men det motverkar knappast grundproblemet med knark och andra droger.  Där måste det finnas fler vuxna förebilder som man ser upp till.

I Lilla Edet hände detta i går kväll.

skada

Det viktigaste att motverka detta är integration mellan ungdomar och vuxna. Vi måste bry oss om varandra, kunna tala med varandra.

På 80-90-talet när jag jobbade som busschaffis träffade jag unga 13-14-åringar som kom med en flaska vin i handen. Den flaskan hade de oftast fått från sin ensamstående mamma, för att de skulle försvinna från hemmet, då mamman skulle ha herrbesök och inte ville bli störd.

Börjar med vin och fortsätter sedan med?
Vi får hoppas att alla inte går vidare med tyngre droger, utan att dessa unga får den hjälp de behöver.

Längtar till Ljudaborg

20170528_171650

Snart är det åter dags för Ljudaborg Kulturförening och årets teater i Lödöse.
Jag bara älskar deras evenemang och teater.
I år slår det på stort med trailers inför deras uppsättning av teater och ”Vid Ljuda os”.

Jag låter videona tala för sig självt.

Även medeltidsdagarna har fått sin egen video

Speldagar 2019

ljudaborg affisch slutgiltig.2019

Ljudaborgs kulturförenings hemsida och Facebooksida

Jag längtar efter er alla!
Kram

Kan själv

20190426_142015

Kommer ni ihåg när barnen är små och de vill vill visa att de kan själv? Man står bakom och försöker gripa in om något blir fel. För någon vecka sedan var jag i Göteborg och åkte en självkörande buss, som körd själv, och känslan var ungefär den samma.

Vi hade en underbar operatör, jag det heter så när det inte finns någon chaufför, som kunde gripa in om något uppstod. Han berättar själv i videon här nere hur tekniken fungerar.

Det var viktigt att vi alla var bältade, för om något inträffade så slog alla bromsar till för att undvika olyckor. Vid ett tillfälle hade någon gjort en dum parkering på cykelbanan, och bussen stannade för den visste inte hur den skulle hantera situationen. Där tog föraren över kommandot och körde bussen förbi hindret manuellt med en joystick.

Vi passerade också ett trafikljus, som inte är utrustad med digital sändarinfo, och där fick han också köra bussen manuellt.

tekniken testas och den är inte utrustad med AI, för att lära sig självt, utan all info skickas vidare och programmerarna får arbeta fram lösningar på eget bevåg.

Men visst är det spännande utveckling…

 

Toleransen 2019

20190425_093538.jpgVarför, varför varför…

Det finns så många frågor, frågor vi nog aldrig kan få svar på. Varför startade förintelsen? Varför stoppade vi inte vansinnet? Vi kan nog hitta många förklaringar i böcker och forskningsresultat, men kommer vi att bli helt säkra?

Från mina släktingar i Tyskland har jag hört att Herrn Adolf Hitler var kär i en vacker kvinna, en kvinna som var judinna. Han umgicks en del med henne och en dag bestämde han sig för att fria. Han lade sig ner på knä och frågade om hon ville bli hans hustru, och svaret blev…. NEJ.

Detta gjorde honom ursinnig och han bestämde sig för att hennes ”nej”, skulle alla judar få betala för. Men skulle han få med sig sina allierade till denna grymma gärning bara för att hon sade nej. Måste man prefabricera en lögn, som gör att folk förstår att judarna är de människor som förstör för andra? Ja, jag vet inte hur mycket sanning det finns i denna historia, men jag vet att förintelsen ägt rum.

Toleransen eller toleransprojekt startade i Kungälv efter mordet på John Hron, som mördades av nazister. Projektet har förts fram av Christer Mattsson tillsammans med Segerstedtinstitutet på Göteborgs universitet.
Toleransprojektets är elever som följer i Förintelsens fotspår. Det innebär resa till Polen och besök på minnesplatser och koncentrationsläger/förintelseläger.

Här i Lilla Edet är tanken att det skall bli ett långsiktigt värdegrundsarbete på högstadiet.

Här om dagen var det redovisning av deras senaste arbete, och det skedde i skolans aula. Jag var inbjuden som VIP, och var med på första presentationen. På scenen satt Anna, Christer, Julia, Mats, nej det var fel….

20190425_102722.jpg

Där satt nummer 1, nummer 2, 3, 4, 5, 6… osv. Mycket enklare att benämna dem med ett nummer, då behöver man inte se dem som människor. Blir mycket lättare då… Dessa djur var lätta att räkna in, på morgonen och kvällen, så ingen hade lyckats fly. Vi tatuerare in numren, så blir de också märka, och lätta att identifiera. Nej, ingen av dessa elever eller lärare var avhumaniserade och fick av respekt för deras individ, behålla sitt namn.

På scenen stod SO-läraren och var den sammanhållande länken mellan dåtid och nutid. Han presenterade ungdomarna i grupper som fick stiga fram och sitta där som förebilder för historien som berättades.

IMG_6836.jpg

Han berättade historien om Janusz Korczak, en läkare och jude, som arbetade för de förmögna. Med dessa inkomster startade han flera barnhem, där han tog hand om barn, och gav dessa utsatta ett värdefullt liv. Men han förstod snart att ju mer nazismen bredde ut sig, ju mindre chans hade han som jude, och hans 200 barn att komma ifrån det som hände, med livet i behåll.

Varje grupp hade ansvar för var sin dag, att berätta och presentera. Varje grupp, blev presenterad som en människa vid namn, respektfullt bemött. Varje grupp hade gjort en film om sina upplevelser. När jag ser bilderna från judegettona i Warszawa och ser resterna av det, rinner en tår ner för min kind. Jag har läst och hört om detta, men nu kom bilderna in i mina tankar, bilder som förstärkte det jag bara sett i mitt minne. Små detaljer, som kanske bara var små detaljer, blev oerhört förstärk och smärtsamma. Var det bara en liten bisats i historien, eller var detta den grymma sanningen som hände under förintelsen. Jag trodde jag visste så mycket om kriget, då det finns så nära mig från min mor och övriga släktingar i Tyskland, men ändå fanns det saker jag inte visste. Jag visste inte att det bara fanns en synagoga i Polen, då det inte finns så många judar kvar i landet. Utrotningen av avhumaniserade människor var tydligen lyckofull om man ser det från dödens öga.

IMG_7028.jpg

Vill vi ha detta idag? Trots det fortsätter denna tanke att döma grupper av människor, vilket tar sig uttryck i olika meningsyttringar inte mins på nätet. Jag tänker på mor och hennes reaktion när vi tittade på Förintelsen när det gick på TV. Mor ville inte titta på den serien, då hon själv har mycket minnen från den tiden, även om hon inte var hotad, då hon inte hade judiskt blod. I programmet nämner de ett namn på en ort, en ort som inte låg så långt från deras by, där de bodde. Att det fanns ett koncentrationsläger bara kilometer från dem, hade de ingen aning om.

Jag hörde mors skrik i köket, såg hennes likbleka ansikte, och jag förstod chocken många, många år senare. Vi måste våga prata om detta, förstå och till varje pris verka för att inte detta upprepas igen.

IMG_6817.jpg
Treblinkas minnesstenar där järnvägen gått till dödslägrets sista anhalt

Resan för ungdomarna fortsatte från Warszawa via Lublin till koncentrationsläger. Nya ungdomar tog plats på scenen framför oss, en ny historia berättas och sedan kommer dessa elevers film om sina upplevelser den dagen. Jag ser hur en av ungdomarna torkar en tår, och inser att även mina kinder är blöta. När jag hör om tågen som kör till förintelselägeren, så tänker jag på mor, blott 12 år gammal som sitter i en boskapsvagn, med sin lillasyster 10 år, och på lite ihopskrapad halm ligger morbror 3 månader gammal. Mors mamma och mor andra syskon hade kommit ifrån sin mamma och övriga i syskonskaran. Mor blev med tolv år, mamma till sina egna syskon. Med jämna mellanrum fick hela tåget stanna och mor och alla andra mammor fick hoppa ut och göra iordning nappflaskorna till sina små. En militärbil körde fram och de fick lägga nappflaskorna på bilkylaren så att vällingen fick ättemperatur. Mor var på väg mot frihet medan andra tåg var på väg till döden. Jag är så tacksam för att alla växlar låg rätt, annars hade inte jag funnits till. Mor var i samma boskapsvagn som många andra, men målet var ett annat, att rädda människorna. Hur var det med de som kom på den andra tågen mot arbete och död? Fick de också möjlighet att värma nappflaskorna på en bildkylare. Tågen körde ju inte alltid raka vägen, utan kunde köra runt ett dygn, bara för att lura passagerarna.

Om morbror har jag berättat här.

IMG_6925.jpg

Vad är det för saga jag egentligen berättar? Kan den ha ett lyckligt slut? Eller är det ingen saga? För mig har den en lyckligt slut, iom att jag finns till. Men handlaren i byn där mor bodde, vad hände med honom och hans familj. Fick de ett lyckligt slut? Den historien tar för oss slut när mor och hennes syster kommer dit för att handla, och inser att familjen är borta och alla fönster ligger krossade på marken. Idag kallar vi det för kristallnatten.
Jag har bloggat om det här.

Tårarna rann på mig på presentationen, tårarna rinner nu när jag skriver.

En fråga: Du kommer till grannen och du ser två resväskor på köksgolvet. Vad förknippar de det med? Vad frågar du?

För mor betydde resväskor flykt, flykt från krig, elände och att överleva. Vad betydde resväskor för de, vars tåg växlade till Treblinka eller Auschwits? Visste de om att tågets destination var döden? Vad visste vi i Sverige om alla växlar som tågen passerade och slutmål för deras resa? Vad vet vi idag?

20190425_105928.jpg

Ni elever på Fuxernaskolan och speciellt de, som hjälpte till att föra fram budskapet om toleransen, vilket arbete ni har gjort. Jag hoppas att ni med ert arbete har gjort att växlarna på järnvägen ligger rätt, att tågens slutmål är frihet och tolerans. Att resväskor betyder frihet och semester och inte flykt från ondska. Jag hoppas att många fler berörs av det ni berättar, att förstå och inser grymheterna som sker även idag,

Ni personal på skolan har också gjort ett fantastiskt jobb, men idag vill jag ge eleverna det förtjänta priset. Era berättelser rörde mig långt in till hjärtat. Om ni inte vet så är tårar ord från hjärtat som munnen inte förmår att säga.

TACK

Här hittar du gruppens egen blogg.

En artikel om gruppen här i Lilla Edet finns i vår lokaltidning TTELA
En berättelse från en överlevare från ett ryskt koncentrationsläger finns i bloggen.
På denna länk finns också mer berättelser om Toleransen.
På sajten, Forum för levande historia, finns mer att läsa om historia.

Inspiratör 5 – #MERmänsklighet

20190425_174610

Vad är sommarlycka och vad är det för dig?
Smaka på ordet, sommarlycka! Dela ordet, sommar och lycka, låter väl härligt.
Detta tog Marcus fasta på när han började fila på sin ide om gratis sommarlycka för barnfamiljer. Att få åka ut en dag på havet måste väl får vara lycka, och Marcus och familjen hade möjlighet att ta med dessa i sin båt. Sagt och gjort pratade med köp och säljsajten blocket som nappade på iden, hjälpte att skapa en annons och sponsrade den.

Då kände jag inte Marcus, på den tiden, men jag kommer ihåg hur annonsen spred sig bland mina vänner, både i form av screenshots och länkar på Facebook. När Marcus berättar om responsen på Blocket-annonsen och vi åhörare såg chockade ut, så nickade jag bara glatt, för jag vet redan responsen, och hur det nästan blev en epidemi bland vänner som delade den.

Från att bjudit med människor i sin egen båt, till att använda en skärgårdskryssare för att ge dessa barnfamiljer en heldag på havet, gick fort. Att hitta sponsorer till alla projekt var heller inte svår, utan de stod nästan på kö, så sommarlyckan kunde vara gratis.

Steget kan är långt från att se barn och ungdomar sitta på torget i tristess och fingra på mobilen, till att se samma barn och ungdomar ligga på rad på en brygga och fiska krabbor. Men har man ideerna, viljan och kraften, så är det inte långt.

20190425_185006

Marcus berättar om de svåra åren i sitt liv, vad som fick honom att ändra sig, men också att ta kraften från det svåra till att skapa något för sina medmänniskor. Jag känner så väl igen detta, människans kriser och kunskap av kriser formar ideerna, ideer till att utveckla oss själva och omgivningen.

Marcus engagemang gick snart över till en dialog oss alla emellan, så vi höll nästan på att glömma soppan. Soppan som skall skapa gemenskap mellan oss alla, behövdes inte för det ändamålet. Marcus väckte själv upp vår gemenskap, vår inneboende kärlek och empati.  Hans engagemang har redan väckt upp flera av oss, som gått från ord till handling. Ser redan att efterlysning på nallar finns ute på nätet, nallar som skall gå till barnen som har det svårt.

Hans två ledord, barn och gratis, har lyft honom, där hans engagemang har format många gratis engagemang för just barnen. Första gången jag träffade Marcus var på Fallens dagar i Trollhättan, där han hade en hinderbana för barn, en hinderbana där sponsorer ställde upp för med tillbehör, där frivilliga kom för att hjälpa till att genomföra aktiviteterna. Och det viktigaste av allt lyckliga barn och föräldrar, föräldrar som var lyckliga över att kunna ge barnen något de tyckte var roligt, utan att behöva tömma plånboken.
Detta mina vänner, detta är sann sommarlycka

facebooksidan och på hemsidan kan du läsa mer.

Tack Marcus, du är en sann hjälte!

37693731_274444813149668_7750082436238671872_n