Änglavakt, ja det hade vi verkligen för några dagar sedan.

Innan jag berättar hela historien så vill jag säga att Nussä klarade sig helt utan skador i det som hände, och det var det viktigaste…

Jag och kompisen hade tagit bilen till en fin vandringsled och promenerade med Nussä i det vackra vädret. Det hade blivit nästan en mils vandring och tillbaka till bilen så körde han oss hem. Nussä vet om att man skall ta de lugnt när vi kliver ur bilen när jag kör, men denna gång var det fel, då jag satt jag på fel ställe i bilen. När vi stannade och han hoppade ut, sprang bakom bilen och nosade långt innan jag fattade vad som hänt. Jag hoppade ut och kompisen drog iväg på vägen och jag ser att långkopplet sitter fast i dragkroken.

PANIK!!!

Ser ju bilder inom mig när jag läst om att det finns andra som bundit hunden i bilen och glömt och sedan åkt iväg. Nej, det får inte ske…
Börjar springa efter och skriker och vinkar utan resultat, utan kompisen trampar på gasen ännu mera. Linan tar slut och med ett ryck åker jag i asfalten. Då ser jag att kompisen uppfattat och stannat och börjar backa, och bakom hjulet står Nussä. Far upp och vinkar att han skall stanna, vilket han gör.

Jag springer fram och får tag i kopplet till Nussä som nu är lös. Kompisen kliver ur bilen och undrar vad som hänt, han kände att det ryckte till i bilen och kollade backspegeln och såg mig liggandes på gatan. Han ser att jag blöder på näsan men jag säger att jag mår bra. Han var nöjd att allt hade gått bra och åker hem.

Själva går jag och Nussä in och jag sätter mig på stolen och och började fundera, vad hände…

Nussä vill prata och ställer sig med sina ben på mitt vänstra knä, och jag flyger i luften av smärta…
Drar ner byxorna och jag ser blodet rinna ner från knäna utefter underbenen, som har stora blåmärken. Förstår att mina händer inte funkar som de skall, båda handflatorna skrapade och blödde och det droppar blod från näsan. Jösses som jag ser ut, när jag ser mig i spegeln. Ringer en annan kompis och ber dem komma med förbandslåda, för här behövdes det plåstras om.

Behöver tvätta med två och vatten, och börjar försiktig med händerna. Vänsterhanden kan jag inte röra längre och när jag försöker göra något med den, så skriker jag av smärta. en lyckas med att ta såret på näsan, händerna och sedan knäna, ser då till min glädje att blåmärkerna går att tvätta bort och förstår att det är jeansen som färgat benen.

När jag nu blev ren, så inser jag att det inte var så farligt, som det först såg ut, och  chocken börjar släppa lite. Kompisen kommer med stora förbandslådan, men det räcker med lite plåster. Nu är jag istället mycket illamående och har blixtrande huvudvärk så när kompisen åker, så går jag till sängs.

På natten sover jag oroligt och tänker på vad som verkligen kunde hända och inser att min huvudvärk och illamående beror på en hjärnskakning.

Är dock tacksam att Nussä kom undan med blotta förskräckelsen och att inget hände min kompis, och mina skador, ja, de är nästan borta helt och hållet.

Tack alla änglar som kom till undsättning och minskade skadorna. Det är ni som idag får mig att inse att det kunde blivit mycket värre.

Änglavakt och skyddsänglar…